Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Av , , 2 kommentarer 7

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

——————————————–

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”

Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Den fria, krångliga människan

Av , , 2 kommentarer 7

Rätten till våra egenheter, misstag, avvikelser och personligheter, och utrymmet även för att säga något ogenomtänkt emellanåt, i ett fritt, kreativt samhälle är utgångspunkten för några olika resonemang i den här ledarkrönikan, som börjar med det stolliga förslaget om tjockisskatt som fick uppmärksamhet häromdagen.

—————————————————————–

Den fria, krångliga människan

Det väckte stor uppståndelse för några dagar sedan när ett centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala på sin blogg föreslog att överviktiga ska tvingas betala högre skatt . Enligt resonemanget, inskränkt från början till slut, ligger överviktiga det offentliga större till last än de som äter och dricker normalt.
I princip alla tog, förståndigt nog, omedelbart avstånd från den genomstolliga idén, och även upphovsmannan själv har lämnat en ursäkt för ”mindre lämpliga skrivningar”.

Om det enskilda klavertrampet är inte så mycket mer att orda. Den mallade, stereotypa syn på människor och samhälle som förslaget återspeglar, och långt ifrån är ensamt om att uttrycka, förtjänar dock en djupare och mer kritisk diskussion än det tillfälliga hånet över en dumhet.
Förslaget återger en attityd som redan är utbredd och institutionaliserad i samhället, och som är ett djupgående hot mot den personliga integriteten, av skäl jag strax återkommer till.

Men en annan reflektion först: Vill vi ha politiker som då och då tänker högt och spontant, inte putsar varje stavelse tillsammans med mediekonsulter inför officiella presskonferenser – och håller sina friare tankar i små, interna kretsar – får vi räkna med att några alltid kommer att uttryckta sig häpnadsväckande ogenomtänkt och kanske i vissa fall systematiskt avslöja bristande lämplighet för sina uppdrag.

Hur allvarligt ett korkat uttalande belastar en politiker, om det ses som en isolerad dumhet eller som ett bevis på en i grunden orimlig samhällssyn, blir i slutändan en fråga från dem som gett förtroendeuppdragen, väljare och partimedlemmar. Och är uttalandet en i raden av märkligheter borde det rimligen få konsekvenser för förtroendet. Vi bör ställa höga krav när det gäller omdöme, världsbild och värderingsinstinkter på dem som innehar politiska uppdrag, och de kraven följer med även till nya kommunikationssätt.

Men enskilda dumheter, som inte är mer än just det, har de flesta av oss sagt, av tusen olika skäl. Då får man vara beredd på kritik och skratt. Ironin är ett skarpt verktyg för analys. Men när kritiken klingat ut behöver inte den enskilda grodan diskvalificera från fortsatta bidrag. Vi ska inte jaga bort alla som råkar säga fel eller avslöja en korkad åsikt, för då skrämmer vi bort de flesta från ansvarstagande överhuvudtaget. Kvar i den offentliga debatten, tömd på misstagets och nederlagets erfarenheter, blir då bara de överförsiktiga tåtripparna som aldrig tar en risk och de självnöjda dogmatikerna som aldrig tvivlar en sekund.

En komponent i skrattets natur är som bekant lättnaden över att ha undkommit ett dråpligt skeende man inser skulle ha kunnat drabba en själv. Det borde förstärka vår insikt om att människor är komplexa och levande varelser med många egenheter, som vi inte kan plocka ur dem som russin.
Hur vi mår, och hur vi orkar, och hur vi håller ut, och hur vi reser oss, som människor beror på så många saker att det är omöjligt att generalisera.

Och bortsett från alla andra invändningar, principiella och praktiska, som finns mot förslaget om skatt på övervikt har den allra starkaste med bristen på tolerans inför, och bristen på värdesättande av, människors komplexitet och ofullständighet att göra.
Det hänger nära ihop med övertron på värdet av det tillrättalagda, normerade och mallade.

Behovet av att beskriva och se på människor utifrån föreställningar om hur den och den ”borde vara” eller ”nog är” på grund av bakgrund, bostadsord, jobb, utbildning, namn, utseende, dialekt eller vad det än vara månde, präglar hela samhället. All form av teoretisk kollektivism och likriktning som vill frånta individer deras frihet att vara sig själva, med unika egenskaper, fri vilja och egna känslor, går hand i hand med skepsisen inför det som avviker, som inte riktigt går att ge en etikett.

När den auktoritära kollektivismen och nervositeten inför det särpräglade möts, uppstår ett svårtstoppat behov av att detaljstyra, lägga till rätta och genomlysa. Till sist skapas myndighetsfunktioner i syftet. Försök att göra oss till mönstermedborgare med ingrepp och standardiseringar som inte har någon botten av solidaritet med dem som far illa av ett fenomen, utan som utgår från en lust att kamma oss och få oss att passa in, är många.

Den avtagande respekten för personlig integritet och privatsfär, den växande acceptansen av centraliserad övervakning, är samma andas barn.

Men vi måste få ha något för oss själva, också vanor, annars går det inte. Tar vi ifrån oss själva rätten till alla små egenheter, oförnuftiga vanor, irrationella beteenden, misstag, felanalyser, hemligheter, förtroligheter, dumprat och idiosynkrasier trots att de inte skadar någon annan men håller oss själva uppe, då dör kreativiteten, friheten och mänskligheten. Det blir ett olidligt samhälle.

2 kommentarer
Etiketter:

Några ord om Per Oscarsson

Av , , Bli först att kommentera 5

Man talar ibland om två olika typer av stora skådespelare: de omisskännliga och de oigenkännliga. De som i grunden gör samma roll oavsett sammanhang, som alltid spelar sig själva, men som trots det förmår vara lika inträngande och trovärdiga nästan oavsett sammanhang. Och de som förändrar sig från roll till roll, genomgår transformationer och knappt går att känna igen från den ena scenen eller filmen till nästa.

Per Oscarsson var en gripande, suverän skådespelare som på sätt och viss, sett till hela hans långa karriär, hörde till båda kategorierna; omisskännlig som Per Oscarsson i allt han gjorde, kanske än mer så på äldre dagar, men samtidigt djupt inne i varje rolls unika värld, helt utan behov av att posera på bekostnad av andra eller av sammanhanget, i synnerhet i yngre, kompromisslösa år.

Men han var något mer, som jag tror bidrog till den värme människor kände inför honom. Han var en av de där människorna som vågar gå sina egna, annorlunda vägar med obruten integritet och som genom sina udda exempel – skyddade i Per Oscarssons fall av den respekt omgivningen kände inför hans skådespelarbegåvning – vidgar friheten och toleransen för det särpräglade i samhället för alla andra. De människornas insatser, Per Oscarsson gjorde sin både på och utanför scenen, ska vi känna stor tacksamhet för.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet

Av , , Bli först att kommentera 8

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet är budskapet i den här ledarkrönikan, som fortsätter resonemangen från gårdagens krönika.

————————————–

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet

Eftervalsdebatter kan vara historielösa på olika sätt. De kan överdramatisera dagsläget utan måtta. Och de kan låtsas som om ingenting har hänt, utan att vilja kännas vid det större perspektivet.

Folkpartiet och centerpartiet har ofta excellerat i överdramatisering. Nu är känslan att de prövar motsatt strategi. Det är inte rådligt. Statistiken över de senaste decenniernas valresultat är åtminstone allt annat än munter för de traditionella mittenpartierna.

I valet 1976 Fp och C tillsammans drygt 35 procent av rösterna. 1979 hade det krympt till 28,7 procent. Sedan fortsatte det: 1982: 21,4 procent, 1985: 26,6 procent, 1988: 23,5 procent, 1991: 17,6 procent, 1994: 14,8 procent, 1998: 9,9 procent, 2002: 19,6 procent, 2006: 15,4 procent, 2010: 13,6 procent.

Det växlar lite, men ingenting tyder på något annat än att den långvariga trenden fortsätter. Från 35 procent tillsammans när de icke-socialistiska partierna vann regeringsmakten 1976 till 13,6 procent i förra höstens val – det är faktiskt dramatiskt så det räcker, klockan klämtar.

Sedan 1976 har mycket hänt som förklarar den utvecklingen. Miljöpartiet har tillkommit och på senare år utövat en starkare dragningskraft även på liberaler. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldt blivit ett i många frågor pragmatiskt mittenparti. Kristdemokraterna har etablerat sig som riksdagsparti och lockat en del ideella folkrörelseförankrade väljare.

Som kompensation har även socialdemokraterna tappat många väljare, och riskerar om partiet skulle följa sina rödaste debattörer och börja försöka konkurrera med vänsterpartiet om vänstersocialistiska procentenheter på marginalen att tappa fler, men de har inte gått till varken folkpartiet eller centerpartiet, utan till moderaterna och miljöpartiet. Både Fp och C tycks ha tappat sina tidigare ställningar som starka ”nästbästa-partier”.

Så faktum återstår: om ingenting händer som bryter mönstret är det bara en tidsfråga innan väljarna skickar ut ett av de två traditionella mittenpartierna ur riksdagen. Och även om mönstret bryts, nedgången upphör och partierna lyckas hålla sig på nivån från valet 2010, lite som kommunicerande kärl med knapp marginal över fyraprocentspärren, innebär det att de två partier som i dag betecknar sig själva som liberala står svagare än de någonsin gjort i den svenska demokratins historia.

Det talas med rätta om socialdemokraternas kris. För tre fjärdedelar av alliansen är krisen, faktiskt, inte mindre. För Fp och C finns därför all anledning att överväga om det inte är läge, idén har rötter i sjuttiotalets diskussioner på temat, att sluta titta snett på varandra, sluta ha fördomar om varandra, inse att man ligger varandra nära och helt enkelt slå ihop partierna; först genom valtekniska samarbeten, sedan genom samgående.

"Det är naturligtvis ingen konst att torna upp teoretiska svårigheter för ett närmare plitiskt samarbete mellan folkpartiet och centerpartiet. Detta ägnar man sig också just nu med frenesi åt på höger och vänsterhåll. Visst finns det stora skiljaktigheter i vissa programpunkter och intagna ståndpunkter. Men politik är alltid att arbeta med faktiska och praktiska möjligheter. Det blir säkert inte bara nöjsamt för någondera parten att eventuellt gå i par under ansvarets ok – om valet utfaller så att den möjligheten skapas – men svårigheterna är knappast större än att de kan övervinnas med praktiska grepp och god vilja."

(VK:s politiske chefredaktör Matts Balgård i en ledare 5 september 1960)

I senaste numret av Liberal debatt föreslås just ett sådant nytt parti, man leker med namnet centerliberalerna och diskuterar tanken i flera läsvärda bidrag. Kompromisser i vissa sakfrågor, svåra utmaningar i några (energipolitiken exempelvis) medan exempelvis Fp:s skolpolitik och C:s småföretagarpolitik anses kunna tas över som de är när det ena partiet inser att det andra helt enkelt kommit längre på ett område. Redan i Liberal debatts lilla utkast händer det saker.

Jag har varit inne på att Fp och C bör gå samman återkommande här på ledarsidan och ska bara kort upprepa några av mina egna argument: eftersom det inte finns någon borgerlig ideologi eller idétradition – försök att koka soppor på den spiken till trots – och eftersom alliansen knappast har bärkraft för mer än högst ett par mandatperioder till, så skulle svensk politik må bra av en organisatoriskt bredare liberal partibildning som inte ständigt tvingas oroa sig för fyraprocentspärren.

Dessutom skulle en socialliberal mitt (i vid mening, de ideologiska underbeteckningarna är mindre intressanta i sammanhanget) bestående av FP, C och Mp utgöra en intressant bas för framtida regeringsbildningar – ömsom med M, ömsom med S – när blockpolitiken bryts upp och nya samhällsproblem kräver ansatser som de två stora förvaltarpartierna, en viktig funktion som jag inte vill nedvärdera, inte är pigga nog för själva. Det är inte givet att en sådan ny partibildning skulle få två plus två att bli sju, men det skulle ge större arbetsro och mod åt liberala idépartier vars ideologiska instinkter redan i dag – gömda bakom trötta föreställningar om ”borgerlighet” – saknats i en del frågor.

Men det finns en annan aspekt, en folkrörelseaspekt, på frågan också, som blir extra intressant ur exempelvis ett Västerbottensperspektiv. Större medlemsbas, fler röster, kompletterande perspektiv och starkare lokalorganisationer stärker idéarbete och samhällsförankring. Partierna har i dag svårt att skaka liv i sina avdelningar på landsbygden, även i kuststäderna; för få deltar, samma få sköter det mesta, allt har redan tuggats till leda i den lilla kretsen, den fräsiga diskussionen avstannar, inte på grund av bristande vilja eller kompetens, utan på grund av avsaknaden av spännvidd och laddningar.

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Av , , Bli först att kommentera 3

Folkrörelsernas historia kan ge oss vägledning ännu i dag när det handlar om att djupare förstå enskilda partiers inre liv och utmaningar. I den här krönikan resonerar jag lite kring det, och kring socialdemokraternas kris, eftervalsdebatt, historia och ödesfråga inför 2011. Jag tror inte den handlar så mycket om att välja väg, som att förbli ett inkluderande, brett parti med folkrörelseambitioner, vilket kan komma att visa sig svårt av den hårdföra eftervalsdebatten, trots dess intressanta nyanser nedanför falangstriderna, hittills att döma. Hade jag haft plats skulle jag ha dragit paralleller till de tyska socialdemokraternas historia och dagssituation, men det får bli en annan gång.

I morgondagens krönika ska jag fortsätta på samma folkrörelsetema och med samma utgångspunkter, i en text om varför folkpartiet och centerpartiet förmodligen skulle göra klokt i att svälja prestigen och gå ihop i ett gemensamt, större liberalt parti.

Här dagens krönika i en lite längre och utförligare webbversion:

——————————————–

Socialdemokraternas stora ödesfråga

”Begreppet ”rörelse” markerar en riktning – en strävan mot något eller för något. Folkrörelse blir följaktligen det som ett större antal människor enas kring och strävas efter att uppnå. Det som eftersträvas kan således ej redan vara uppnått utan förekommer som en idé – en målsättning. Folkrörelseidén är vidare samhällsomspännande och ej intressesekteristisk, och den utgör en dynamisk kraft.”

Bo Andersson i ”Folkbildning i perspektiv. Studieförbunden 1870-2000” (Utgiven 1980 som historik och framåtblick)

Det finns väl i dag fler tänkvärda definitioner av folkrörelse än det finns aktiva folkrörelser, En innebörd framgår dock redan av begreppets båda led; det krävs människor, och det krävs rörelse.

Om redan eniga polare häckar i ensamt rum, sammanbitet skanderar de förutbestämda teserna i takt och efteråt dunkar varandra i ryggen bitternöjda över hur rätt de har och hur eländiga och lurade alla andra är, förblir de få, likriktade och orörliga.

Folkrörelserna var, när de stod på höjden av vitalitet, ohjälpligt nyfikna på vittnesmål och argument från många miljöer. De var rent glupska på enskilda människors erfarenheter och egenheter. Instinkten var att öppna dörren.

Man förstod att även inom ramen för en värderingsgemenskap gäller: ju fler som samlas i rummet, som känner sig välkomna att tänka högt, ju fler miljöer som är representerade, ju färre som stämplas som fiender – desto mänskligt rikare blir diskussionen.

Alla som varit aktiva i en större förening vet att de utgörs av en vid första anblicken sällsam samling av original, excentriker, kufar och nördar. Herrejösses, låt en ärkekuf få säga det rakt ut, det är lätt att göra sig lustig över hur möten brukar gå till. Men det som ironiska och otåliga betraktare av folkrörelserna missar är att folkrörelsearbetet, tålamodet att lyssna en gång till, skapade idé- och bildningsmiljöer av en bredd, ett djup och en uthållighet få kan konkurrera med.

Folkrörelserna var i sina bästa stunder individualistiska gemenskaper där många trivdes och tolererade varandra, och där oundvikliga spänningar på grund av skilda erfarenheter inte utlöste aggressioner och stämpelhysteri, utan förnyad tankeverksamhet. Att många var välkomna och att inte alla tänkte lika, var idéarbetets förutsättning.

Om de politiska folkrörelserna längre existerar kan man tvivla på. Men både partierna och valsystemen har de gamla strukturerna som utgångspunkt, och jag tror att folkrörelsemodellen fortfarande kan hjälpa till att förklara vad det är som pågår inom olika partier.  Tre aktuella exempel är socialdemokraternas kris, moderaternas lyft och den debatt om en sammanslagning av Fp och C som smugit igång.

Socialdemokratins läge är det mest dramatiska, för i partiets eftervalsdebatt passerar hundra år av svensk politisk historia revy. Ska man sammanfatta grovt har socialdemokraterna genomgått tre stora, grundläggande interna strider under sin historia.

Under Hjalmar Brantings tid som ledare, handlade det om att befästa den demokratiska reformvägen och hålla rent från marxistisk dogmatism. Till slut krävdes partisplittring för att även organisatoriskt skilja den demokratiska socialismen från den antidemokratiska kommunismen.

Nästa stora vägval kom när Per-Albin Hanssons inkluderande folkhemstanke fick ersätta förlegad och impopulär klasskampsretorik. Det och senare Saltsjöbadsavtalet var en ny befrielse för socialdemokratin från marxistisk retorik, och bäddade i sin pragmatism, inte olik moderaternas i dag, för kommande regeringsinnehav, och frigjorde rum för konkret reformarbete bortom testuggeriet.

Under Tage Erlanders partiledarskap rådde tidvis starka spänningar, på nytt, mellan den utveckling av en marknadsekonomisk tillväxt- och välfärdsstat som blev partiets väg och de vildvuxna drömmar som vänstersocialister drömde om mer omfattande socialiseringar av ekonomin i landet. När Palme inte orkade hålla emot de kraven på sjuttiotalet, förpassade väljarna partiet till opposition, i enlighet med regeln att väljarna inte gillar omvälvande systemskiften.

Nyckeln till socialdemokraterna mångåriga framgångar var att man lyckades bli en rörelse med elastiska väggar och öppna dörrar, som famnade nyanser. Det lockade ständigt nytt folk till partiet, från olika miljöer, idédebatten fortsatte, partiet samlade erfarenheter och sökte nya synteser. De stora vägvalen bidrog till att den processen riktade sig mer framåt och var mer verklighetsförankrad, än gamla teoretiska strider med förenklade verklighetsbilder och ingrodda fiendebilder skulle ha tillåtit.

Nu är partiet i djup kris, och frågeställningar från partiets hela historia virvlar upp på nytt. Det är, bortsett från marxistiskt färgade utbrott som skulle garantera partiet en lång tid i opposition, en intressant debatt i sak, bland annat om ett nytt, grönt tillväxtbegrepp med tänkvärda nyanser, som gör socialdemokratin gott. Ser man till vad som faktiskt skrivs av seriösa, sansade debattörer är mönstren och den interna rollfördelningen långt ifrån så given som den ibland framställs.

Den stora frågan är dock om partiet överhuvudtaget hinner dit att den debatten tillåts mogna, om det är tillräckligt starkt för att bestå som inkluderande folkrörelse även i mindre format, eller om den interna polarisering som kan skönjas (förstärkt och bekräftad av hela debatten kring PR-byrån Primes aktiviteter i eftervalsdebatten), där gamla fiendebilder riskerar att ta över igen, skrämmer bort just de nyanser, den nyfikenhet på människors skiftande drivkrafter och erfarenheter, även när de inte stämmer med tesen, som ingen folkrörelse kan överleva utan? Det är en ödesfråga för ett ärrat parti.

(Morgondagens krönika ska handla om varför folkpartiet och centerpartiet borde gå samman.)

Bli först att kommentera
Etiketter: ,