EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

”Fortfarande ingen riktning? Fortfarande inget program? Efter så många resor fortfarande inget mål? Dock: jag försökte ge min längtan ett namn, formulera mitt arv och min förpliktelse. Europa! Dessa tre stavelser blev för mig liktydigt med det vackra, det eftersträvansvärda, blev en inspirerande drivkraft, en politisk trosbekännelse och ett moraliskt-andligt postulat.”

(Tysk-amerikanske författaren Klaus Mann om sina unga visioner på 1920-talet)

På arvet från Golgata och Akropolis, vilar den europeiska civilisationen, skrev Klaus Mann i sin memoarbok ”Vändpunkten” 1942. På frihets- och skönhetspatoset i det antika Grekland, det romerska ordningssinnet och det kristna budskapet om kärleken till nästan.

Det var de rötter som inte fick ryckas upp, om Europa skulle bevara sin mångfald i stil och traditioner. Förbli ”det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann”.

Så såg han, den mest rotlösa och gränslösa av människor, som hatade nationalism och allt auktoritärt, på sin gamla kontinent. ”Min passion, mitt problem, förblev Europa.”

Bara ett år efter att han publicerade de raderna skulle han bli amerikansk medborgare och gå ut som frivillig soldat i andra världskriget, driven av en kärlek till USA och ett hat av nazismen. De mer högtflygande paneuropeiska föreställningarna hade han lämnat sedan länge vid laget, i takt med att sociala, ekonomiska och militära realiteter, och totalitarismens framryckningar, nött ner trosvissheten. Men i  återblickarna, och i framtidsdrömmarna, dominerade ännu Europa. Som förhoppning och som besvikelse, som möjlighet och som frustration.

När han tog livet av sig 1949, 42 år gammal, efter många tidigare försök, med en burk sömntabletter, var det på ett hotellrum i Cannes. Ensam och resignerad, utan hem eller plats i efterkrigstidens stämningsläge.

***

Klaus Manns ord om Europa känns märkligt aktuella i årets EU-valrörelse. Det Europa han drömde om som ung, var en vision som fanns med hos många av dem i samma generation som under de första efterkrigstiden kom att lägga grunden till det europeiska samarbetet. Man siktade från början på ett gemensamt federalt Europa, ville förverkliga visionen om ett slags slutmål omedelbart. Ett enat Europa som ödesfråga och räddning. Sådana idéer framfördes i såväl socialistiska, som liberala och konservativa sammanhang. Ruinerna från kriget väckte en känsla av akut historisk nödvändighet.

Och den visionen framförs med övertygelse än i dag av många inom EU:s institutioner. Då var det freden som skulle säkras och Europas civilisation som skulle återuppbyggas. Nu är det Europas möjligheter att agera självständigt, klara sin ekonomi, ha kraft att företräda demokratiska värderingar globalt och få styrka att förhandla jämbördigt med USA, Kina och Ryssland under 2000-talet, som lyfts fram.

***

Ändå var det andra, lågmäldare utgångspunkter som blev styrande när högtidstal omsattes i praktisk politik i början av 1950-talet. Små, konkreta, överblickbara steg. Begränsade samarbetsområden med en liten kärna medlemsländer som fick utvidgas långsamt efterhand under den långa vägen från Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 och Romfördraget 1957, via Maastrichtfördraget 1992, östutvidgningen i för femton år sedan, fram till dagens EU med (ännu så länge) 28 medlemsländer och ett långt mer omfattande samarbete.

Det har alltid funnits en spänning och en slitning mellan den stora, ofullbordade drömmen om projektet Europa och det pragmatiska, lite sjaskiga, ändå relativt framgångsrika kompromissandet inom EU. Många har velat orealistiskt mycket mer. Men det är de som sökt åstadkomma saker inom räckhåll som nått resultat. Samtidigt har bilden av vad som är realistiskt att sikta på och vad som är fjärran önskedrömmar, förändrats gradvis tack vare höga ambitioner.

Utvecklingen har gått i riktning mot ökad fördjupning av samarbetet. På allt fler områden och mellan allt fler medlemsländer. Men de flesta enskilda framsteg (och bakslag) har varit kopplade till konkreta områden.

Det kan vara värt att komma ihåg för dem som kanske fnyser åt diskussioner och kontroverser kring förslag om EU:s bankunion, den sociala pelaren, europeisk koldioxidskatt, gemensamt EU-försvar, förändrade upphovsrättsregler, europeisk åklagarmyndighet eller nya antibiotikastrategier. För eller mot, bra eller dåligt – futtiga är frågorna inte.

I hög grad förverkligas det europeiska samarbetet genom sakdebatter som har ganska lite med den stora Europadrömmen att göra. Och just genom de små stegen, som avgör vad EU ska ägna sig åt och inte ska lägga sig i, görs den gamla drömmen lite mer realistisk, mogen och välavvägd.

Löser EU framtidsproblem där samarbete är helt nödvändigt och undviker att skapa onödiga missförhållanden genom klåfingrighet, får unionen ökad legitimitet. Prioriterar EU fel riskerar stödet för hela samarbetet att vackla.

***

Häromdagen hölls en debatt i regi av POLITICO mellan några av partigruppernas europeiska toppkandidater i Maastricht. Socialdemokraternas Frans Timmermans, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Bas Eikhout, vänsterns Violeta Tomic och Jan Zahradil från den antifederala konservativa gruppen ACRE (inte att förväxla med den konservativa och kristdemokratiska grupp EPP som svenska M och Kd ingår i) var närvarande. EPP:s Manfred Weber hade lämnat återbud.

Ett återkommande tema var vad den där gränsen ska dras, mellan uppgifter EU måste ta sig an och frågor som ska lämnas till nationalstaterna. Behövs ett starkare EU med större befogenheter på fler områden eller bör de gemensamma institutionernas makt begränsas?

När hotar ytterligare fördjupning att sudda ut den mångfald som är Europas styrka, och när hotar nationalstatstänkande att försvaga Europas möjligheter att agera gemensamt i frågor som måste hanteras tillsammans?

Det är ett tema i Europaparlamentsvalet 2019.

 

*****************************

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>