Etikett: Moderaterna

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Av , , Bli först att kommentera 7

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu. Men utnyttjar de tiden av välmåga på bästa sätt? Om det resonerar jag lite i den här krönikan.

Det är som en liten uppföljning till den här:

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

—————————————————

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu.
I en riksdag full av hålögda, utslitna, sömnlösa, koffeinrappade, hyperstressade, utskällda och härdade partier vandrar M och Mp fräscha, nyduschade till frukostborden, dricker svala glas med apelsinjuice, bryter surdegsbröd, lägger marmelad på och slår upp de fint vikta morgontidningarna med senaste opinionssiffrorna i blått och grönt. Rosiga kinder, god hälsa. De är nästan som reklam.

Det är ingen slump att Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin är de två partiledare/språkrör som mest försöker dosera över, och referera, debatten som om de själva inte var en del av den, som om de stod över den.
Det är ingen slump att Anders Borg och miljöpartiets språkrör, Fridolin och Åsa Romson, är de som i tv mer än andra partipolitiker får spela rollen av expertkommentatorer som berättar hur det ligger till, även i recensioner av andra partier, som objektiva facit. Inga får så få kritiska följdfrågor om den egna politiken.
Det är inte deras fel, men är det bra för dem på sikt?

Moderaterna lever sedan några år tillbaka i den trygga kokongen av Reinfeldts och Borgs blocköverskridande och otvetydigt stora popularitet. Blir diskussionen för jobbig, hänvisa till Fredrik och Anders.

Miljöpartiet njuter sedan lika många år tillbaka, av statusen att vara partiet för alla som inte riktigt vill behöva ta ställning, som inte vill få en stämpel på sig, men ändå vill smycka sig med ett samvete av engagemang och goda avsikter. Grönt är skönt.

Miljöpartiet är alverna, som aldrig får smuts på sig. De vandrar torrskodda ovanpå, medan de andra kämpar i gyttjan och regnet. Att gilla Mp lockar på samma sätt som det lockar att säga ”pass, frizon!” när det blir för vilt. Men partier kan inte leva på sånt när det är dags för val.

Moderaterna och miljöpartiet har också det gemensamt att det är de två partier som tagit ”lyssna in vad människor känner och tycker”-attityden längst.

Moderaternas företrädare på riksplanet kan inte säga en hel mening längre utan att betona att de vill lyssna in och ge svar på den ”oro människor känner”. Och när då moderaterna plötsligt börjar driva en linje i fråga kan det landa var som helst – som nu i det senaste, djupt oroväckande utspelet om att begränsa asylrätten.

Miljöpartiet formulerar ”lyssna in”-attityden annorlunda, och i andra frågor, men låter också ofta som om de på något sätt vet bättre än andra vad människor känner. Det är inte miljöpartiet när det är som bäst.

I värsta fall stimulerar det en utveckling där debatten börjar handla om att söka upp åsikter i förebyggande syfte. Det hela får en aura av godtycklighet om sig.
Berätta inte vad väljarna tycker, berätta vad ni tycker själva istället. Låt väljarna välja. Är ett parti inte berett att förlora val på en övertygelse, så har det ingen övertygelse.

Frågan är när företrädare på kommunnivåerna – där följdfrågorna kommer först – varnar uppåt att det börjar bli ont om svar.

Alla de övriga partierna har de senaste åren tvingats ställa svårare och mer grundläggande frågor om vad de vill och står för. De har testats i rejäla debatter, av intensiva ifrågasättanden. De som står kvar, vet varför. De kommer med trasiga kläder, skrapade knän, röda ögon, men på sina olika sätt väldigt välförberedda, till valrörelsen och tiden därefter. De har inga illusioner om genvägar kvar.

Moderaterna och miljöpartiet mår bra och är i balans medan andra vacklar. Men de har inte fått sina svåraste frågor ännu den här mandatperioden.
De kommer båda att spela avgörande roller i regeringsfrågan inför och efter nästa val.
Utnyttjar de tiden av välmåga på rätt sätt?
 

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Av , , 1 kommentar 7

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokrater och moderater i en stor koalition skulle inte präglas av djupare och mer svåröverbryggbara sakmotsättningar än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010. Ett sådant regeringssamarbete är varken önskvärt eller realistiskt, men önskvärt är däremot att det tänks högre och oftare om alternativen till blockpolitiken.

Det är mitt påstående i den här krönikan, som resonerar lite kring blockpolitiska myter och värdet av att diskutera alternativa, i sak tänkbara regeringskoalitioner över den allt mera irrelevanta blockgränsen.

I papperstidningen i morgon ställer sig Niklas Eriksson vid ringside och ger sin tecknarsyn på saken.

———————————-

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

De som bär fiendebilder till tröst, som snuttefiltar, de som tycker att tomma blockritualer är livets bästa krydda, de som läser politisk skyttegravspoesi till frukost, får blunda nu:

Det skulle inte i sak finnas djupare och mer svåröverbryggbara motsättningar i en stor regeringskoalition mellan moderater och socialdemokrater, än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010.

Förmodligen skulle en regering M+S, eller S+M, i sak snabbt bli mer lättskött än något annat alternativ i svensk politik just nu. Åtminstone under de första åren av en mandatperiod.

Färre regeringspartier, säkrare majoritet och organisationer vana att toppstyras förenar. Och det finns i dag – efter de nya moderaternas förvandling som en följd av valfiaskot 2002 och socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ledare efter två valnederlag och en djup kris – en hyfsad samsyn mellan de två partierna på många viktiga områden.

Kikar man bakom megafonerna, filtrerar man bort tramsretoriken, är skillnaderna som återstår kring exempelvis ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande och utrikespolitik begränsade – och väldigt sällan principiella.

De sakmotsättningar som finns är i realiteten och historiskt sett marginella, fullt hanterliga, inte särskilt irriterade och har föga med värderingar att göra. Inom regeringen och inom oppositionen har konflikterna ofta tydligare idé- och principprägel än konflikterna som följer blockpolitikens mönster.

Därför är det ett energislöseri utan like i debatten att med alla invektiv och poser mobiliserade för att ge sken av tyngd åt fluffet, söka upprätthålla en intellektuellt ohållbar föreställning om socialdemokrater och moderater som huvudmotståndare i svensk politik.

De är huvudmotståndare, förstås, om makten, om statsministerposten, om inflytande, om karriärkompetens, om organisationsresurser. Men de är inte huvudmotståndare i frågor som rör utveckling och gestaltning av samhället, inte i sakfrågor, inte när det gäller värderingar och prioriteringar.

Skillnaden mellan en regering Reinfeldt och en regering Löfven har med vilka andra partier som ingår i dem att göra och hur det förskjuter tyngdpunkten. Men de största partiernas utgångspunkter ligger ganska nära varandra. Att väljarna i högre utsträckning än förr växlar direkt mellan dem är logiskt. Det är andra partier som föder debatten med motsättningar, kontraster och spännvidd.

Nu är förstås inte en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater vare sig önskvärd eller sannolik. Men att en sådan koalition är osannolik har inte med sakfrågor att göra.

Skulle man vårda blockpolitiken lite mindre ömt, finns det många tänkbara regeringskoalitioner i Sverige – både majoritetsregeringar och minoritetsregeringar – som skulle tvinga till nytänkande, men ha goda förutsättningar att fungera. Precis som liknande koalitioner ofta gör på lokala nivåer runt om i landet.

En mindre betonad blockpolitik, en öppenhet för fler regeringsunderlag och en starkare ställning för enskilda, personvalda riksdagsledamöterna skulle göra politiken mer intressant, öka utrymmet för idédebatt och tillåta fler partier att profilera sig i vissa frågor för att söka kompromissa i andra.

För ibland verkar vi ha svårt att bestämma oss: är det ett problem när för många av de etablerade partierna tycker för lika eller är det ett problem när något av dem faktiskt intar en ståndpunkt som bryter mönstret? Vi många som oreflekterat och ofta intar båda ståndpunkterna samtidigt.

De växande spänningarna inom regeringen, där de mindre partierna har ett starkt behov av att profilera sig på olika sätt, har aktualiserat frågan om andra och helt nya koalitioner för framtiden. Även de många tjuvnypen mellan tidigare ledande företrädare för det rödgröna alternativet inför 2010 års val – framför allt med V på ena sidan och S och MP på den andra – har belyst hur dålig stämning som kan finnas dold bakom blockpolitiska poser.

Här är några tänkbara regeringsdugliga koalitioner – med lite olika tyngdpunkter och profilområden, beroende på vilka samhällsproblem som är aktuella och var reformbehovet är störst under en mandatperiod – som inte skulle ha svårare att skriva ihop sig om ett regeringsprogram än alternativen inför 2010 och som inte skulle vara mer oeniga än nuvarande regering respektive opposition:

M + S (eller S + M)
M + Fp + C + Mp
S + Mp + C/FP/Kd
M + Mp
S + Mp
M + Fp + C
Mp + Fp + C + Kd

De flesta av ovanstående alternativ är orealistiska på grund av krampaktiga fiendebilder, ömsesidiga fördomar, nuvarande opinionssiffror och skillnader i partikulturer som blir våra att bära när det handlar om minoritetsregeringar. Men att hävda att de är omöjliga för att det finns djupa ideologiska skiljelinjer som går just vid blockgränsen och som separerar S och M från varandra som huvudalternativ i svensk politik, är nys.

Att tänka högt lite oftare om alternativen till blockpolitiken skulle inte skada.

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

Av , , Bli först att kommentera 7

De nya moderaternas mål att bli statsbärande och Fredrik Reinfeldts politiska stil och önskan att företräda allmänintresset är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

”Den som har visioner”, sa Helmut Schmidt, buttert bildad cyniker och socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, ”borde gå till ögonläkare”.

Det hade kunnat vara ett citat av Fredrik Reinfeldt.

Stora delar av statsministerns tal på den moderata stämman i torsdags kunde ha hållits av en statschef med enbart representativ funktion, lyft ovan dagsdebatten. Han talade som en som är inbjuden för att säga några allmängiltiga, tänkvärda självklarheter de flesta i en demokratisk gemenskap kan hålla med om, innan den riktiga debatten om konkret politik, förslag, alternativ och vägval tar vid.

”Upp steg en taktfast sång och över mängden svävade en påse på en stång”, som Cornelis sjöng.

Se upp för folk med visioner, kravlistor och starka åsikter, var statsministerns budskap. Se upp för visioner, oavsett om de kommer under socialistisk eller nyliberal fana – och definitivt om de formuleras på en ledarsida. De kostar för mycket, tar inte ansvar, företräder bara särintressen och kommer att riva ned det som generationer byggt upp. De nya moderaterna ska bli statsbärande och representera allmänintresset, betonar Reinfeldt, till skillnad från alla andra som representerar söndrande särintressen.

Fredrik Reinfeldt är en ovanlig politiker i så måtto att han inte på något sätt försöker dölja att pragmatismen är hans enda ledstjärna. De flesta statsministrar brukar åtminstone på partimöten vifta med ideologiska värdeord om de onda motståndarna och de hägrande slutmålen. Det syftar till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att den dagliga maktförvaltningen vanligtvis är fast förankrad i en försiktig, kompromissvillig mittenposition, där de flesta väljare vill att den ska finnas, långt från partisekterism och polarisering.

De klassiska socialdemokratiska ledarna – som nästan alla var utpräglade mittenpolitiker med föga till övers för frasradikala vänsterfalanger och som fick vänsterfalangernas förlåtelse först efteråt – sa inte att visionerna var döda, bara att vägen dit var lång och måste tas i en dans med svåra steg.

Reinfeldt däremot skippar helt talet om visioner och långsiktiga mål. Han gör i stället anti-visionen till sitt ideal i ett försvar av det bestående och uppnådda. Han lovsjunger inte det kommande drömsamhället, utan den stabila vardagen. Han vill inte arbeta för de epokgörande reformerna, utan för det pålitliga ramverket.

Han är, i ordets rätta mening, en utpräglat konservativ politiker. Han har konservatismens svaghet att skönmåla det bestående och blunda för missförhållanden, men också konservatismens skepsis för det omstörtande.

Till skillnad från flera av sina moderata föregångare längtar han varken bakåt eller framåt, utan sätter all sin prestige på spel i ett försvar av det samtida samhället. Det framställs som något bättre än alla tidigare och som tillräckligt bra för att vilja särskilt mycket mer. Därför är han så provocerande för dem som vill ett helt annat samhälle, eller som vill tillbaka till något som de tror fanns för femtio år sedan, eller som vill ha nya utspel och nya besked att skriva om.

Men väljarmajoriteten, som inte vill ha ett helt annat samhälle och som inser att det inte var bättre förr, gillar det, långt mer än de gillar moderaterna som parti eller alliansen som regeringsunderlag. Väljarna, över parti- och blockgränser, gillar fortfarande hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – med stora psykologiboken i ena näven och ekonomiska bondepraktikan i den andra – uppträder som ett slags riksterapeut och ett slags riksmeteorolog, arm i arm.

I en orolig tid tycker de flesta att det är tryggt med politiska ledare som inte är för impulsiva och fladdriga, utan som med en puls på 30 slag i minuten förvaltar, korrigerar och håller ordning, utan att gå till överdrift åt något håll. Det var socialdemokraternas mästerskap, nu är det moderaternas.

Men i den iakttagelsen ligger också förklaringen till varför de nya moderaterna och Reinfeldts politiska stil – en blandning av pålitlighet, sopspion, grundkursen i sociologi och pausunderhållning – är lika otillräckliga på sikt som de gamla socialdemokraternas statsbärarattityder blev, när samhället förändrades. Den som försvarar det bestående övergår förr eller senare till att försvara det förflutna.

Det finns väldigt lite i Fredrik Reinfeldts tal om samhället, människor, trygghet och Sverige som det går att invända mot i sak. För det han talade om, sympatiskt, är självklarheter för de flesta. Det är viktigt att betona en sådan grundhållning emellanåt. Men som enda besked från en statsminister och partiledare, är det alldeles för lite – och vilseledande.

För det är ju inte så att det svenska samhället saknar problem och missförhållanden, att en hållbar utveckling är given, att trygghetssystemet finns där för alla eller att tillväxt- och framgångsfaktorer är säkra för all framtid. Reinfeldt undviker nästan alla svåra frågor, om konkreta förslag och prioriteringar, som har med de ledorden att göra. Vad vill moderaterna med a-kassa och övriga socialförsäkringar? Vad vill moderaterna på sikt i näringslivspolitiken, i kulturpolitiken, i miljöpolitiken, i familjepolitiken, i utrikespolitiken, i asylpolitiken, i infrastrukturpolitiken?

Det är ju i sådana frågor som det visar sig i praktiken vad man menar med högtidsorden. Att det finns stora åsiktsskillnader och förs engagerade debatter mellan partier, regeringsalternativ och olika intressen, är inget hot mot samhällsutvecklingen, utan det är att praktisera den fria debatten, och att lita på väljarna.

Man kan säga mycket om de mindre allianspartierna och de mindre rödgröna partierna, men de bemödar sig om att ge besked och utveckla idéer, med den risk för kritik det innebär. De svävar inte ovanför.

Socialdemokraternas problem är att de egentligen består av flera olika partier som i grunden inte tål varandra, som historiskt hållits samman av politikens starkaste superklister – makt, resurser och positioner att fördela – och som nu faller isär.

Moderaternas problem är på väg att bli att de inte består av några starka övertygelser alls, inte ens falanger. Där står bara ”Fredrik och Anders”, och så superklistret. Men makten skiftar, ingen vinner för evigt och förvaltning räcker inte i längden. Då är det fundamentet av idéer som inte är självklara, åsikter man är beredd att riskera något för, som avgör vad som händer vid en motgång. Allmänintresset behöver inget parti. Det är omöjligt att bygga ett parti kring idén om att ett sånt allmänintresse existerar.

Moderaterna talar redan om valvinst 2018. De vill dominera svensk politik med samma attityder, samma förtroende från väljarna och samma hybris som de gamla socialdemokraterna brukade göra. En titt på hur det står till hos de senare, efter ett par valförluster, borde stämma till eftertanke.