Kritiken mot riksdagen som ett knapptryckarkompani i en bok av tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson är ämnet för den här krönikan, med några citat för att visa att problemet är gammalt, men också att problemet skiftar karaktär över tid.

————————————–

Lite kaxigare på bänken, tack

”Många nyvalda riksdagsmän kommer med stora förväntningar till den lagstiftande och beskattande församlingen. De blir desillusionerade, när de märker, hur litet inflytande de har under de första åren.”
(Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsledamot 1922-1947, i sina memoarer ”Många järn i elden”)

Den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson riktar i en ny bok ”Knapptryckarkompaniet” hård kritik mot den moderata partikulturen i riksdagen som hon beskriver som byggd på lydnad och tystnad, utan utrymme för självständiga ledamöter. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte.”, menar hon bland annat.

Kritiken är välkänd och bilden relativt samstämmig – situationen i de övriga partierna ser inte annorlunda ut. Även om medborgarnas förtroende för riksdagen som institution är förhållandevis högt, så är riksdagsledamöternas ställning bedrövligt svag.

Ledamöterna är – trots att de i de allra flesta fall arbetar hårt och med ärligt, uppoffrande engagemang – ofta okända även inom sina egna valkretsar. De känns lätt utbytbara i brist på profilfrågor där de är beredda att bryta en partilinje. Alldeles för många av ledamöternas debattinlägg är meningslöst megafonarbete utan egenvärde. Och behovet av 349 ledamöter är ofta svårt att motivera även för oss som tycker att det är viktigt med bred regional representation.

”I kammardebatterna gäller det att kunna begränsa sig till det väsentliga. Georg Andrén yttrade en gång om en av sina partikamrater, att lika lite som en hund kunde gå förbi en lyktstolpe utan att lyfta benet, kunde denna ledamot gå förbi en proposition utan att begära ordet.”
(Ruben Wagnsson)

Vår tids motsvarighet till lyktstolpspinkandet i riksdagen är förmodligen det överdrivna motionsskrivandet. Ska man hårdra det är det snarast ett tecken på oförmåga och bristande inflytande om någon skrivit uppseendeväckande många motioner – för det är inte så resultat vanligtvis nås. En ledamot bevisar sin duglighet lika mycket bakom kulisserna, som på pränt.

”Riksdagen har sina egna oskrivna lagar som inte stämmer med vad som praktiseras i andra sammanhang. Därför känner sig personer som kommer till riksdagen efter att i företagslivet beklätt viktiga poster främmande i den rådande atmosfären. Det finns emellertid inga genvägar till inflytande i riksdagen. Vägen går obönhörligt genom arbete inom utskott och kamrar. Förtjänster som medförts utifrån värderas inte särdeles högt.”
(Gustaf Andersson i Rasjön, frisinnad/folkpartistisk riksdagsledamot 1921-1948, partiledare 1936-1944, i ”Från bondetåget till samlingsregeringen”)

Men arbetet bakom kulisserna räcker inte, om inte det någon gång får konsekvenser vid voteringar, när det arbetet misslyckats. Den bittra sanningen är att om antalet ledamöter skulle halveras i dag, skulle få märka någon större skillnad. Det är inte ett argument för färre antal ledamöter – konsekvenserna skulle uppenbara sig över tid och vara olyckliga – utan för att ledamöter måste börja ta sina personliga mandat på större allvar.
I grunden krävs ett nytt personvalssystem värt namnet som ger ökad makt åt väljarna och självständiga ledamöter med tydliga, egna valplattformar, på partibyråkratiernas bekostnad.

Kraven på krampaktig partidisciplin bygger på en mytbildning om behovet av förutsägbarhet i riksdagens beslut. Självklart behövs ett visst mått av partidisciplin för att parlamentarismen ska fungera och en regering kunna verka – i de stora frågorna och på de punkter där löften givits väljarna som alla kandidater slutit upp bakom. Ständigt spektakulära utspel och soloräder från en ledamot är lika meningslöst som överdrivet motionsskrivande.

"Det har ofta framhållits, att kammardebatterna är fäktning för galleriet och att de mer sällan inverkar på en frågan öde. Jag har dock åtskilliga gånger, då det gällt frågor av opolitiskt slag, kunnat bevittna, hur kammardebatterna påverkat besluten. Men eftersom i regel kamrarna är glest besatta under många överläggningar och ledamöterna kommer inrusande från matsal, klubbrum eller kafé, när voteringsklockorna ringer, tillhör detta undantagsfallen."

(Ruben Wagnsson)

Men det finns många riksdagsärenden där ledamöter helt borde följa sina egna övertygelser och sorglöst bryta partilinjer, även om regeringen eller oppositionsledningen, partiernas gruppledare och hejarklackarnas körsångare blir skitsura allihop.

Med ett tydligt eget mandat från väljarna i ryggen byggt på raka besked i ett rimligt antal hjärtefrågor, blir en ledamot starkare i den konflikten. Och av en riksdagsledamot borde man kunna kräva kurage att inte i varje läge underkasta sig en partidisciplin som skadar riksdagen, och avskräcker människor från att engagera sig politiskt.

Förödande är kombinationen av krympande, toppstyrda partier, organisationer som belönar lojalitet och smidighet, politiker som fostras till yrkespolitiker i unga år och därmed blir beroende av politiken och partiledningars gunst i högre grad än andra.

Uppryckningen av riksdagen måste tvingas fram av enskilda, modiga politiker som inte är rädda för att bryta mönstret och ta interna konflikter – och av väljare som belönar sådan självständighet.