Etikett: personval

Lite kaxigare på bänken, tack

Av , , 1 kommentar 5

Kritiken mot riksdagen som ett knapptryckarkompani i en bok av tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson är ämnet för den här krönikan, med några citat för att visa att problemet är gammalt, men också att problemet skiftar karaktär över tid.

————————————–

Lite kaxigare på bänken, tack

”Många nyvalda riksdagsmän kommer med stora förväntningar till den lagstiftande och beskattande församlingen. De blir desillusionerade, när de märker, hur litet inflytande de har under de första åren.”
(Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsledamot 1922-1947, i sina memoarer ”Många järn i elden”)

Den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson riktar i en ny bok ”Knapptryckarkompaniet” hård kritik mot den moderata partikulturen i riksdagen som hon beskriver som byggd på lydnad och tystnad, utan utrymme för självständiga ledamöter. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte.”, menar hon bland annat.

Kritiken är välkänd och bilden relativt samstämmig – situationen i de övriga partierna ser inte annorlunda ut. Även om medborgarnas förtroende för riksdagen som institution är förhållandevis högt, så är riksdagsledamöternas ställning bedrövligt svag.

Ledamöterna är – trots att de i de allra flesta fall arbetar hårt och med ärligt, uppoffrande engagemang – ofta okända även inom sina egna valkretsar. De känns lätt utbytbara i brist på profilfrågor där de är beredda att bryta en partilinje. Alldeles för många av ledamöternas debattinlägg är meningslöst megafonarbete utan egenvärde. Och behovet av 349 ledamöter är ofta svårt att motivera även för oss som tycker att det är viktigt med bred regional representation.

”I kammardebatterna gäller det att kunna begränsa sig till det väsentliga. Georg Andrén yttrade en gång om en av sina partikamrater, att lika lite som en hund kunde gå förbi en lyktstolpe utan att lyfta benet, kunde denna ledamot gå förbi en proposition utan att begära ordet.”
(Ruben Wagnsson)

Vår tids motsvarighet till lyktstolpspinkandet i riksdagen är förmodligen det överdrivna motionsskrivandet. Ska man hårdra det är det snarast ett tecken på oförmåga och bristande inflytande om någon skrivit uppseendeväckande många motioner – för det är inte så resultat vanligtvis nås. En ledamot bevisar sin duglighet lika mycket bakom kulisserna, som på pränt.

”Riksdagen har sina egna oskrivna lagar som inte stämmer med vad som praktiseras i andra sammanhang. Därför känner sig personer som kommer till riksdagen efter att i företagslivet beklätt viktiga poster främmande i den rådande atmosfären. Det finns emellertid inga genvägar till inflytande i riksdagen. Vägen går obönhörligt genom arbete inom utskott och kamrar. Förtjänster som medförts utifrån värderas inte särdeles högt.”
(Gustaf Andersson i Rasjön, frisinnad/folkpartistisk riksdagsledamot 1921-1948, partiledare 1936-1944, i ”Från bondetåget till samlingsregeringen”)

Men arbetet bakom kulisserna räcker inte, om inte det någon gång får konsekvenser vid voteringar, när det arbetet misslyckats. Den bittra sanningen är att om antalet ledamöter skulle halveras i dag, skulle få märka någon större skillnad. Det är inte ett argument för färre antal ledamöter – konsekvenserna skulle uppenbara sig över tid och vara olyckliga – utan för att ledamöter måste börja ta sina personliga mandat på större allvar.
I grunden krävs ett nytt personvalssystem värt namnet som ger ökad makt åt väljarna och självständiga ledamöter med tydliga, egna valplattformar, på partibyråkratiernas bekostnad.

Kraven på krampaktig partidisciplin bygger på en mytbildning om behovet av förutsägbarhet i riksdagens beslut. Självklart behövs ett visst mått av partidisciplin för att parlamentarismen ska fungera och en regering kunna verka – i de stora frågorna och på de punkter där löften givits väljarna som alla kandidater slutit upp bakom. Ständigt spektakulära utspel och soloräder från en ledamot är lika meningslöst som överdrivet motionsskrivande.

"Det har ofta framhållits, att kammardebatterna är fäktning för galleriet och att de mer sällan inverkar på en frågan öde. Jag har dock åtskilliga gånger, då det gällt frågor av opolitiskt slag, kunnat bevittna, hur kammardebatterna påverkat besluten. Men eftersom i regel kamrarna är glest besatta under många överläggningar och ledamöterna kommer inrusande från matsal, klubbrum eller kafé, när voteringsklockorna ringer, tillhör detta undantagsfallen."

(Ruben Wagnsson)

Men det finns många riksdagsärenden där ledamöter helt borde följa sina egna övertygelser och sorglöst bryta partilinjer, även om regeringen eller oppositionsledningen, partiernas gruppledare och hejarklackarnas körsångare blir skitsura allihop.

Med ett tydligt eget mandat från väljarna i ryggen byggt på raka besked i ett rimligt antal hjärtefrågor, blir en ledamot starkare i den konflikten. Och av en riksdagsledamot borde man kunna kräva kurage att inte i varje läge underkasta sig en partidisciplin som skadar riksdagen, och avskräcker människor från att engagera sig politiskt.

Förödande är kombinationen av krympande, toppstyrda partier, organisationer som belönar lojalitet och smidighet, politiker som fostras till yrkespolitiker i unga år och därmed blir beroende av politiken och partiledningars gunst i högre grad än andra.

Uppryckningen av riksdagen måste tvingas fram av enskilda, modiga politiker som inte är rädda för att bryta mönstret och ta interna konflikter – och av väljare som belönar sådan självständighet.

1 kommentar
Etiketter: ,

Het grön gröt lockade även röda katter

Av , , Bli först att kommentera 5

Personvalskampen inom miljöpartiet i länet mellan Jabar Amin och Thomas Nihlén, och de öppna ställningstagandena i den till förmån för Nihlén från Jonas Sjöstedt och Lennart Holmlund, är ämnet för en liten analys av mig på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Het gröt blev öppen personvalskamp

Det har länge varit den heta gröt de gröna katterna strukit kring, med svårtolkade läten i en blandning av spinn och fräs. Men nu har ett par rödspräckliga kissar blandat sig i det hela med egna jamanden och börjat lapa.
Det handlar om den västerbottniska valrörelsens mest infekterade personvalsduell: Jabar Amin vs Thomas Nihlén. I potten ligger partiets förväntade riksdagsmandat efter höstens val, men också kontroll och inflytande över organisation och partimedel.

Jabar Amin, toppkandidat på miljöpartiets riksdagslista i länet och Thomas Nihlén, sittande riksdagsman men petad till plats fem på listan inför årets val, kämpar om kryssen och makten i partiet.
Det är till det yttre en repris från valrörelsen 2006, men med en helt annan bakgrund av interna slitningar, inte minst här i Umeå direkt efter förra valet när partiets ledande namn Nina Björby direkt efter valet manövrerades ut till den grad att hon till sist gick över till socialdemokraterna. Då, för fyra år sedan, var Jabar Amin var mycket nära att från tredje plats på listan lyckas kryssa sig in i riksdagen. Han var inte många röster från spärren.
I nomineringsprocessen inför årets val förde Jabar Amins anhängare upp honom till förstaplatsen, medan Thomas Nihlén flyttades ned till femte plats.
Den här gången är det alltså Thomas Nihlén som måste kryssa sig förbi Jabar Amin. Även den här gången är det på förhand svårbedömt hur det ska gå. Uppenbart är att både Amin och Nihlén ser varandra som motståndare.

Att duellen nu gått från viskis till snackis, beror i hög grad på okonventionella inhopp i debatten från vänsterpartiets riksdagskandidat i länet Jonas Sjöstedt och socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund.
Båda antyder förstås att det säkraste rödgröna anhängare kan göra är att rösta på vänsterpartiet respektive socialdemokraterna, men båda tar ändå tydlig ställning för Nihlén i Mp-striden.

Normalt brukar partier som vill regera tillsammans undvika att blanda sig i varandras interna trubbel. Men har här uppenbarligen både Sjöstedt och Holmlund känt sig kallade.
VK återger detaljerna på nyhetsplats i dagens tidning, med Jabar Amins upprörda reaktion på framför allt Sjöstedts inhopp i debatten. Det intressanta för utomstående är att både Sjöstedt och Holmlund i sina inlägg anger det rödgröna samarbetsklimatet som ett motiv för stödet till Nihlén.
Sjöstedt gör det som riksdagskandidat, utifrån en analys av vad som behövs för att det rödgröna samarbetet ska fungera på nationell nivå.
Holmlund gör det som kommunalpolitiker, efter en vad avser socialdemokraternas relation till miljöpartiet i Umeå turbulent mandatperiod, med många frågetecken kring hur en fungerande majoritet ska kunna formas nästa mandatperiod.

Det formaliserade rödgröna samarbetet är ovant för alla inblandade, på alla nivåer. Fortfarande finns interna tvivel på hur djupt engagemanget inom de andra partierna går, om samarbetet är en nödlösning eller ett långsiktigt projekt. Och på den kommunala nivån i Umeå är stämningarna mellan de rödgröna partierna ännu mer lynniga än nationellt. Då uppstår önskemål om stabilitet och förutsägbarhet. Sådant återspeglas kanske också i reaktionerna på kampen Amin vs Nihlén.

Att Thomas Nihlén själv öppet gläds åt vitsorden högt uppifrån tänkta samarbetspartier är begripligt. Men det är ändå inte säkert att stödet enbart är till hjälp för Nihlén och till nackdel för Amin. Med klappar på ryggen som pålitlig samarbetskamrat från kända politiker som Sjöstedt och Holmlund finns risken för ett slags etablissemangsstämpel. Utvecklingen inför årets kongressval i USA visar att den stämpeln kan vara besvärlig. De internationella trenderna talar egentligen för den mer oförutsägbara politikertyp som Jabar Amin, av anhängare i positiv mening och av motståndare i negativ, anses representera.

Som personvalsvän bör man slå fast att den här typen av dueller i grunden är bra och uppfriskande. Det är poängen med personval, att enskilda kandidater är något mer än bara sina partibeteckningar.
Det är inte omöjligt att uppmärksamheten kan ha en viss mobiliserande effekt på Mp:s kärnväljare. Men striden påminner också ofrånkomligt väljarna om bråken i Umeå efter förra valet. Personvalsstrider inför ett val är en sak – interna maktskiften omedelbart efter ett val är något helt annat. Den nya osäkerheten kring hur miljöpartiet, och det rödgröna samarbetet, mår kan stöta bort väljare som ännu inte bestämt sig.
I Amin vs Nihlén får vi kanske hur som helst en intressant skymt av framtidens valrörelser.

Västerbotten ett utmanande län för personvalskampanjer

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar – ibland, hedervärt, genom att berätta om dem offentligt från första början – för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Ett färgstarkare Västerbotten i riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 2

 

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om varför det vore bra med fler utpräglade personvalskampanjer i Västerbotten inför nästa års riksdagsval:
 
———————————————-
För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen

”Jag var”, sade den tidigare tyske utrikesministern Joschka Fischer efter sin avgång som förbundsdagsledamot 2005, ”en av den tyska politikens sista Live-Rock’n’roller.
Nu kommer, i alla partier, playbackgenerationen.”

Som alla försök att skilja hela generationer åt i termer av framstående och mindre framstående, var också detta orättvist. Även om det känns roligare att söka utvalda YouTube-klipp på legendariska politiker från förr än på deras, som vi kanske tycker, lite blekare efterföljare, är det en vilseledande känsla.

Om trettio år är det dagens politiker – när de får glänsa i nostalgiska best-of-versioner, med vardagen bortredigerad – som är legenderna för dem som kommer sen.

Ändå är Joschka Fischers bild användbar, och ett litet korn av allmängiltig sanning rymmer den, även översatt till svenska förhållanden. Det är för mycket playback, och för lite live-rock’n’roll, i dagens parlamentariska arbete.

Det har inte något med den genomsnittliga kvaliteten hos nutidens politiker att göra. Den är sammantaget och åtminstone vad gäller sakkompetensen hög och stabil, på de flesta nivåer. Det har istället att göra med hur den av starka, mycket välregisserade, toppstyrda och disciplinerade partier dominerade demokratin har förändrats under decenniernas gång.

Strukturer och arbetssätt har uppstått inom partierna som belönar vissa egenskaper och bromsar andra. Den elaka bilden är att de karismatiska personligheterna, de självständiga tänkarna, de verbalt skickliga, fått minskat utrymme till förmån för de smidiga och förutsägbara, men för allmänheten mer anonyma kuggarna i partiapparaternas hjul. Riksdagen döms ut som en passiv och tråkig knapptryckarverksamhet.

Det är en förenklad bild, men helt orättvis är den, som FRA-fiaskot häromåret visade, inte. Undantagen, när enskilda ledamöter blir riktigt synliga och hävdar sin enskilda ställning, påminner bara om hur ovanligt det är att politiker agerar utifrån personliga mandat.

Man ska inte ha några illusioner om hur det såg ut förr. Men intrycket är att problemet med riksdagens anonymitet och marginalisering blivit större. Den regionalt förankrade personkoppling mellan rikspolitiken «på tv« och den enskilda väljaren håller på att försvagas. Ofta är ledamöter knappt kända ens till namn av väljarna i hemlänet, vars uppdrag de bär.

Människor som tidigare vore givna riksdagskandidater håller sig helt borta från politiken. Andra arenor lockar mer. Därtill kommer att mediernas politiska bevakning skyndat på en process där politikerrollen knappt går att förena med fullödig mänsklig individualitet. Vilka kommer att vilja utsätta sig för sådana uppdrag i framtiden, är en vanlig och berättigad fråga.

Det är ett stort problem, eftersom ingen arena kan jämföras i betydelse med de politiskt beslutande församlingarna. Som FRA-frågan visade kan de enskilda ledamöternas ställningstaganden och uppträdanden vara helt avgörande i samtidens största frågor.

Mönstret av tilltagande anonymisering måste brytas innan det är för sent. Kopplingen mellan väljare och vald i form av ett personligt mandat måste stärkas. Och i väntan på att personval utan spärrar införs borde fler ta saken i egna händer, stirra Jante i fejset och driva utpräglade personkampanjer.

Västerbottens politiker borde bli föregångare. Några har redan annonserat intresse för riksdagen 2010. Utmärkt. Fler måste ut på banan. Vi vill inte läsa namnen första gången i notiser om resultaten från partiernas nomineringsmöten. Vi vill se och höra ivriga, otåliga kandidater själva annonsera sina avsikter långt tidigare, mitt på scenen, utan att skämmas. Jantes fanclub kommer att bua, men långt fler kommer att känna respekt inför rakheten och öppenheten.

Det kommer att fördjupa debatten inför valet, det kommer att underlätta ett ansvarsutkrävande, positivt eller negativt, efteråt och det kommer att ge partierna ny energi. Väljarna måste tilltros förmågan att se skillnad mellan vad som är larv och vad som är substans. Men om politiker inte träder fram och med lidelse talar om varför just de – som individer – kandiderar för ett uppdrag undanhåller man väljarna viktig information.

Låt Västerbotten bidra med live-rock’n’roll, inte playback, i riksdagen.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,