Olycka förr och nu

Olyckan jag berättar om hände sommaren 1943 i Långsjöby mitt under brinnande världskrig. Jag var 3½ år och hade nyligen lärt mig gå och springa efter en annan ”olycka” som hände när jag var 11 månader och skulle försöka resa mig upp med hjälp av en stol. Högra benet vek sig och jag skadade knäet så det slutade med lasarettsvistelse i Umeå. Grundorsak rakitis som även gett mig vissa kroppsliga men. 1943 rådde världskrig och i Långsjöby var det så sällsynt med biltrafik att folk sprang till fönstren och tittade när en bil råkade uppenbara sig på vägen. Byn låg lite på sidan om den militärrelaterade trafiken Storuman – Tärnaområdet.

Sålunda var vi ett litet gäng barn i åldrarna 2 – 5 år som busade på byns landsväg. Även om jag haltade på grund av knäskadan var det säkert roligt att kunna delta i lekarna med andra barn. Det kunde väl inte vara farligt när de sällsynta bilarna uppenbarade sig med flera timmars mellanrum och ljudet var synnerligen hörbart. Jag minns inget av smällen eftersom jag var medvetslös ett antal minuter. En cyklist i tonåren som dagligen tog en tur i notorisk hög fart runt sjön, ca 4 mil, hade utan minsta hänsyn kört rakt igenom den lekande barnaskaran och träffat mig med en svår huvudskada som följd. Cyklisten ifråga ansågs av många bybor som en trafikfara genom sin vårdslösa framfart. Mitt första minne är att jag bärs mot hemmet och svettades oerhört och har en brännande smärta i huvudet. Det kändes som hela huvudet brann. När jag kommit hem funderade man på att undersöka skadan men skadeområdet var en enda gröt av hår och blod och förmodligen även hjärnsubstans så man vågade inte göra någonting utan lade mig i min säng utan åtgärd. Enligt uppgift sov jag i ett sträck till eftermiddagen dagen därpå, alltså i över ett dygn. Ingen telefonsignal till Stensele sjukstuga, ingen färd i byns taxi till sjukstugan, ingen polisanmälan. Ingenting! Nothing! Jag kunde faktiskt ha dött i min säng! Det handlade säkert om pengar och familjeöverhuvudet hade ofta en mager plånbok. Taxi kostade pengar och det fanns annat som upplevdes som viktigare i byn i södra Lappland än ett svårt skadat litet barn. Det ska jag inte glömma så länge jag lever.

Jag kan inte glömma denna ”olycka” (snarare attentatet) eftersom jag dagligen kan se och känna en grop i huvudets främre vänstra del där inget hår växer. Bra att bli påmind om i vilken miljö jag växt upp!

I dagens Sverige hade jag genast fraktats till sjukvård och sänts till lasarett. Cyklisten hade fått utstå en polisutredning och dömts för vårdslöshet i trafik och fått betala skadestånd för de kostnader som uppstått. I dagens Sverige hade beteendet att inte frakta mig till sjukvård medfört orosanmälan till socialen. Så även det som skedde 2½ år tidigare, konstaterad rakitis p g a felnäring. Jag har allt klart för mig men jag berättar det inte här och nu. Det är inte säkert att det är min mycket unga mamma som bär huvudansvaret. Hon var vid denna händelse endast 22 år. Vid utbrott av rakitis var mamma 19 år och hennes make, familjeöverhuvudet, dubbelt så gammal! Kan man vara 38 år och inte veta något om sitt ansvar? Ingen har gått i min mammas skor och den berättelsen får anstå, men den är skriven!

Det jag nu berättat hade knappast kunnat ske i dagens Sverige utom möjligen i sektmiljö. Vi har idag ett betydligt bättre skyddsnät för barn än då detta hände.