Häpnadsväckande händelser i Storuman som gav eko i rikspressen och som räddade mitt betyg i tyska! När jag började andra året i Realskolan hösten 1954 var tyska ett obligatoriskt ämne och vår lärarinna var en judisk kvinna vid namn Pohlhausen. Hon förklarade frånvaron av sin ena arm med att hon hade förfrusit armen under en dödsmarsch västerut från ett koncentrationsläger i Polen vårvintern 1945. Alla som inte klarade marschen sköts av vakterna och lämnades åt sitt öde! Hennes make hade under anfallet mot Sovjetunionen 1941 varit tysk överste med uppgift att styra upp de erövrade områdena bakom de anfallande arméerna med civil administration! Han intygade att han var helt oskyldig till illdåd som begicks mot judar och andra, han var hur civil som helst. Överste Pohlhausen var lärare i civila ämnen som geografi och gav privatlektioner i tyska för hugade elever i Pohlhausens bostad. Härvid uppträdde han vid något tillfälle i sin översteuniform inför storögda elever. Jag vet inte om det var en SS-uniform men det var just SS-förband som ”ordnade upp” civilsamhället bakom de framryckande arméerna så jag är idag helt säker på att överste Pohlhausen ljög om sin oskuld vad gäller uppspårande och avrättningar av judar, romer och andra ”untermenschen”. Det ingick i eftertruppernas uppgift. Makarna Pohlhausen var alltså det mest omaka par man kan tänka sig, den f d förövaren och det f d offret.

Fru Pohlhausen var en hårding och hennes make hade en mild framtoning! Efter några lektioner i tyska hade hon märkt att vissa elever (flickorna) var mer intresserade av tyska och pojkarna mindre intresserade. Hon pekade raskt ut ointresserade pojkar och stor omflyttning ägde rum i klassrummet. Intresserade flickor längst fram och ointresserade pojkar längst bak. Hon riktade all uppmärksamhet mot flickorna och oss förtappade pojkar längst bak ingen uppmärksamhet alls. Vi fick inte svara på frågor och vi förhördes aldrig på läxan. Några av oss fördrev lektionerna med luffarschack.

Vårvintern 1956 exploderade så nyheten i rikspressen och i VK och VF. Rektor i Storuman anklagas för att ha gjort elev med barn! Det var makarna Pohlhausen som låg bakom anmälan. Vid den tiden hade det börjat knaka betänkligt mellan rektor och makarna Pohlhausen, framförallt gällde det fru Pohlhausen som uppvisade usla resultat i tyska tack vare sin apartheid i klassrummet. När nu en elev på skolan hade blivit med barn ingicks ett muntligt avtal mellan Pohlhausens och eleven att eleven skulle ange rektorn som ”den skyldige”. När eleven utsattes för polisförhör föll eleven till föga och erkände att det var en elev på skolan som var den skyldige och att hon hade lurats att ljuga på uppmaning av makarna Pohlhausen!

Nu dröjde det bara en vecka så hade makarna Pohlhausen flyttat från Storuman, gissningsvis enkel biljett till Tyskand. Rektorn övertog undervisningen i tyska senvåren 1956 och ingick en pakt med oss elever. Om vi var flitiga och läste läxorna ordentligt så lovade han att vi skulle kunna förbättra våra betyg väsentligt, speciellt vi ”spetälska” som hade osynliggjorts längst bak i klassrummet. Jag och hela klassen tog rektor Fahlen på orden. Jag hade underkänt BC i tyska vt 1956 och våren 1957 skrev jag A på realskrivningen i tyska. Hösten 1956 vann jag stavhoppet på skol-DM i Lycksele och på mitt realexamensplakat i juni 1957 hade treorna förstås ritat en stavhoppare med texten ”Tyska stavhoppet BC – A”. Jag ångrar att jag inte sparade detta plakat!

Rektor Fahlén sökte snart rektorstjänst på annan ort trots att han var mycket omtyckt som rektor. Han var ju helt oskyldig men jag kan förstå att han gjorde det.

Jag har sökt på namnet Pohlhausen och inte hittat någon med det efternamnet i Sverige så därför har jag inga problem med att skriva lärarnas riktiga namn.