Jag har under ett långt liv mött s k ”starka män” i politiken i Norrbotten och Västerbotten och nog medverkat till ett par s k ”starka mäns” ändalykt från toppositionen. I ett fall genom att vederbörande tappade många röster till mitt parti Folkpartiet i ett kommunalval och i ett annat fall genom det som numera kallas ”metoo-skandaler”. Om ”metoo” hade börjat ett par årtionden tidigare hade vederbörande kommunalråd (han som brukade snusa nyanställda kvinnor ”där bak” före godkännande) garanterat sparkats och valsat runt i press, radio och TV.

Men nu ska jag berätta om Norrbottens ”starke man” Erik Hammarsten. Jag hade plötsligt hamnat Norrbottens Läns Landstings Tekniska nämnd där jag var ersättare eftersom den ordinarie folkpartisten blivit riksdagsman. Detta hände i senare delen av 1970-talet. Jag läste som vanligt igenom handlingarna i förväg och hittade ett intressant ärende nämligen ett förslag om att installera luftkonditionering på en hjärt-lung-vårdavdelning på ett lasarett i Malmfälten. Tekniska nämndens arbetsutskott hade föreslagit avslag. Sammanträdet ägde rum en solig och varm dag i det nybyggda landstingshuset i Luleå och lokalerna var/är luftkonditionerade. Ordförande i tekniska nämnden var Norrbottens ”starke man” Erik Hammarsten. När vi kom till ”mitt” ärende begärde jag ordet och yttrade ungefär följande: ”Här sitter vi friska beslutsfattare i Landstingets luftkonditionerade lokaler och ska fatta beslut om en begäran att en vårdavdelning för svårt hjärt- och lungsjuka på ett lasarett ska förses med luftkonditionering. Jag tycker att det är oanständigt av nämnden att säga nej till förslaget och yrkar bifall”. Nu brast det för Hammarsten och han började med en lång utskällning av mig för att jag vågade gå emot utskottets beslut. Sedan han hade lugnat ned sig blev det omröstning som jag naturligtvis förlorade. Efter ytterligare några ärenden blev det paus och min närmaste bordsgranne kom fram till mig och försökte trösta mig med att ”han är alltid så där när han är på dåligt humör så jag skulle inte ta det så hårt”. Jag svarade att jag tvärtom blev stimulerad av ohyfsade typer som Erik Hammarsten. Han log. Bordsgrannen var överläkare och ledamot för Moderaterna. Jag fick lite senare information om Erik Hammarstens alkoholmissbruk så hans dåliga humör kunde handla om att han helt enkelt var ”bakfull”.

Jag träffade något år senare en person som arbetade på Bodens Lasarett som berättade att det hände var och varannan helg att Hammarsten kom i ambulans från Luleå för avgiftning och ”hela lasarettet gick upp i stabsläge” eftersom högsta hönset i Landstinget var på ingång i ambulans. Missbruket ledde nog till hans för tidiga död.