När tankarna presenterades för en tid sedan på en ny grön, liberal tankesmedja finansierad av den jättekassa centerpartiet sitter på efter sina tidningsförsäljningar och med tidskriften Fokus tidigare politiske chefredaktör Martin Ådahl som chef, var jag mycket positiv i en kommentar på ledarsidan.

Häromdagen lanserades det valda namnet och den nya hemsidan. Fores – Forum för Reformer och Entreprenörskap.

Så här beskrivs ambitionerna:

’Vi ska skaka om debatten och förändra Sverige med hjälp av det bästa inom seriös forskning, entreprenörskap och debatt. Miljö och marknad, integration, integritet, jämställdhet, civilsamhället och entreprenörskapet, global demokratisering, moderniserad välfärd – det är några av de frågor vi jobbar med.’

Om den oberoende ställningen garanteras och Fores får den utlovade tiden på sig att bygga upp sin position är det här ett synnerligen lovvärt initiativ. Det har möjligheter inte bara att berika den allmänna samhällsdebatten utan också att förskjuta tyngdpunkten i den liberala idédiskussion i Sverige som på ett problematiskt sätt alltmer kommit att domineras av Timbro.

Timbros starka genomslag har förvisso utan tvivel haft en positiv betydelse för att bryta ett socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium och öppna upp nya perspektiv i debatten, göra den mer levande. Men Timbros helt dominerande ställning i den liberala idédiskussionen har också skapat en utpräglad ensidighet och ett förutsägbart mässande kring vissa teman som lagt andra, i mina ögon mer intressanta, sammansatta och utvecklade liberala utgångspunkter och tankelinjer i skugga på ett olyckligt sätt.

Vilka prefix man sedan vill använda är mindre intressant, det avgörande är att begrepp av det slag som nämns av Fores ovan: "miljö, integration, global demokratisering, moderniserad välfärd" ses som givna teman i ett liberal idéarbete, och att omnämnande av begrepp som rättvisa inte ses som uttryck för någon suspekt halvsocialistisk konspiration.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg utvecklar den tankegången.

I en ledare under rubriken ’Blickpunkt Västerbotten’ skriver vi i dag om regionsfrågan som förmodligen tog en ny vändning i går: ’Fortsätt tala om samverkan i norr’.

I dagens huvudledare skriver vi om Kosovos framtida status.

De senaste dagarna har bjudit på ett meningslöst slask i en meningslös årstid. Det finns ingen anledning att skönmåla eller romantisera om tjusningen med fyra årstider: för detta väder, för detta mörker, finns inga ursäkter, om detta slask är villkoret, då hellre slippa.

Lars Forsell skrev i en visa en gång, insjungen av Cornelis Vreeswijk på ’Visor, svarta och röda’:

’Kan Ni förstå!
När våra fäder
till dessa leder
på flottar kom
från trakter som
var varma – att de icke vände om!

(…)

Madame, förlåt de vilda fäder
…trots allt…ty de förstod vad skönhet är,
när de kring Mälarn grunda städer,
ty luften har en klarhet här
som är som vin
och vinden fin
genom oss fläktar
som söderns nektar!
Så trippa nätt!
De hade rätt!’

Man kan tänka sig motsvarande försvarstal för trakter ännu längre norrut – ’ty de förstod vad skönhet är’.

Må vara på sommarn, kanske på våren och på hösten, men nu? Nej, nog nu. Om detta väder, om denna årstid inte ett milt ord.

I dagens huvudledare skriver vi om gårdagens partiledardebatt i riksdagen.

Ett par kommentarer här i bloggform utöver vår ledare: Det är trist att se hur Mona Sahlin och socialdemokraterna börjar falla ned i ett svart hål av hysteriskt missvisande och verklighetsfrånvända beskrivningar av motståndarnas politik istället för att ge ärliga och raka besked om den egna politiken, eller när åtminstone vaga besked kommer – som om skolan eller i går om vården – förklara hur man ska vinna stöd för det först internt i partiet och sedan i ett regeringsalternativ tillsammans med vänsterpartiet.

Hälso- och sjukvårdspolitiken är ett sådant exempel: det som socialdemokraterna vill förnya på ett positivt sätt har alliansen redan argumenterat för länge under en störtskur av glåpord från många socialdemokrater.

Internt inom socialdemokratin finns ett starkt motstånd mot alla reformer som stärker patienternas rättigheter, ökar valfriheten, förbättrar de anställdas ställning och valmöjligheter och skapar fler driftsformer. Ibland verkar det som om långa, frustrerande och onödiga vårdköer som sätter patienterna på plats och visar vem som bestämmer är själva symbolen för en lyckad, socialistiskt präglad vårdpolitik i traditionalisternas ögon.

Fortfarande har Sahlin ett mer konstruktivt tonfall än Göran Persson brukade ha, men anslaget från hennes första veckor som partiledare är snart helt borta. Och den osakliga, skrikiga, traditionalistiska retoriken, som väcker helt andra associationer än förnyelse och nytänkande, låser fast hela Mona Sahlins partiledarskap i förväntningar hos bakåtsträvarna i det egna partiet som blir svåra för henne att gå emot i ett senare skede.

Höga opinionssiffror i all ära, socialdemokraternas långsiktiga strategi och politik är för tillfället svår att upptäcka och i den mån den skymtar fram ännu svårare att begripa.

Man hör ju ibland det man vill höra i en debatt. Och eftersom jag länge varit inne på linjen att alliansen borde hålla dörrarna till miljöpartiet öppna så anar jag ett återkommande drag i den pågående partiledardebatten: alliansen bemödar sig om att åtminstone inte smälla igen den där dörren med en smäll.

Både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund är påtagligt milda i tonen mot Maria Wetterstrand och efter Wetterstrands anförande begärde bara Maud Olofsson och Göran Hägglund replik från alliansens sida. Om det faktiskt är en antydan till en ny strategi, inte bara inbillning från min sida, så tycker jag att det är klokt.

En analys av debatten i stort gör vi i morgondagens huvudledare.

I dag hålls årets första partiledardebatt i riksdagen. Det är ett utmärkt tillfälle för alliansens partiledare att visa om de tagit till sig av kritiken för passivitet.

Nu är det ju inte i första hand deras uppträdande när det väl kommer till direkt debatt som kritiserats sedan regeringsskiftet, utan deras misslyckande att rycka initiativet från oppositionen i den bredare samhällsdebatten, att komma ur defensiven man fastnat i när det gäller vem som sätter dagordningen och sätter bilden av den förda politiken i den kontinuerliga dragkampen mellan regering och opposition.

Men årets första partiledardebatt är ändå en konkret chans att visa lite nytändning och kanske lite större samordning inom alliansen. Att Mona Sahlin skulle överraska med att vara konkret om den egna politiken eller att oppositionen skulle överraska med att vara samordnad i sitt uppträdande och beskriva sitt regeringsalternativ är inte troligt.

Debatten blir hur som helst intressant att följa och utvärdera.

I en lite tvådelad signerad text på dagens ledarsida tar jag först upp varför sexistisk reklam bör bekämpas men varför det är helt fel att göra det genom en förbudslagstiftning och kastar sedan en snabb blick på den pågående jämställdhetsdebatten i stort:

’Bekämpa sexistisk reklam, men utan lagförbud

En statlig utredning föreslog i går ett förbud mot sexistisk reklam. Det är viktigt att förklara både varför sexistisk reklam måste bekämpas och varför en sådan lagstiftning vore fel sätt att göra det på.

Sexismen lever på många håll i reklamens värld och primitiva könsstereotyper präglar många utbud, till och med sådana som vänder sig till barn. Någonstans i botten av denna för samhället pinsamma sörja återfinns en svårsmält men uppenbar sanning: sexistisk reklam och bedrövliga könsstereotyper motverkas fortfarande inte i tillräcklig utsträckning av konsumenter genom köpbojkott, och efterhålls inte i tillräcklig utsträckning av näringslivets frivilliga kontrollåtgärder.
Det är beklagligt och svårt att förstå.

Men vägen förbi detta misslyckande får inte föra till en lagstiftning som begränsar yttrande- och tryckfriheten eller upprättar ett slags statlig smakdomstol. Lösningen måste sökas på ett annat plan: genom intensifierad opinionsbildning mot sexism och diskriminerande strukturer, och genom ett medvetandegörande av konsumenternas makt att stå upp mot reaktionära värderingar och deras alltid lika villiga påhejare i debatten.

Arbetet mot sexistisk reklam är angeläget, men får inte bli ett svepskäl för regelverk som skapar en otillbörlig, inskränkande politisk styrning.
Den här fighten vinner vi ändå, genom en fortsatt opinionsbildning och ett konsekvent försvar av ökad jämställdhet som något befriande för män och kvinnor, pojkar och flickor, inte något ångestskapande eller problemtyngt.

Den attityden borde även på ett tydligare sätt prägla hela jämställdhetsdebatten. Annars hotar ett bakslag ackompanjerat av förledande formuleringar om jämställdhetens baksidor, formuleringar som frivilligt eller oavsiktligt landar i ojämställdheten som norm. Återkommande angrepp från feminismens motståndare på varje försök att påverka diskriminerande strukturer i samhället, måste bemötas med större självförtroende än så. Det bästa är att fortsätta tänka och sikta framåt, behålla initiativet.

De som, för att låna en formulering från Expressens ledarsida, utan feminismens mångåriga arbete inte skulle känna igen en könsstruktur om den så hoppade upp och bet dem i näsan, borde ges fler tillfällen att larma om feminismens, genusperspektivens och jämställdhetsmålens grepp om debatten. Det är en indikation på att utvecklingen går åt rätt håll.

En bredare kampanj om varför exempelvis individualiserad föräldraförsäkring skulle öka friheten och lösa problemen med dagens föräldraförsäkring vore ett bra, utmanande och självsäkert svar till dem som vädrar möjligheter att om inte vrida klockan tillbaka så åtminstone tvinga den att stanna.’

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens besked i går angående skriftliga omdömen i skolan från årskurs ett.

Som säkert märks går det trögt med bloggandet så här i början av det nya året. När jag vrider på tändningsnyckeln händer ingenting, när det händer något och jag ger gas slirar bara hjulen, när jag väl får fart på ekipaget slutar det snart med punktering.

Det blir nog bättre vad det lider, men just nu handlar det mest om att bita ihop, skjuta bloggen framåt för hand och i uppförsbacke i riktning mot ettårsdagen om några veckor. Kanske väntar någon vk.se-publisher med blåbärssoppa där uppe på krönet, vem vet?

För att komma till mitt egentliga ämne och avsluta – och med tanke på att jag inte har körkort bör jag nog göra det förr snarare än senare – bilmetaforandet: när man står där med sitt ett år gamla fordon som för bara 12 månader sedan var skinande nytt, fullt av löften och drömmar, men som nu utgör en lerig, smutsig, sorglig uppenbarelse med punktering, stenskott, skräp på golvet, parkeringsböter på rutan och missljud från motorn – att då få se ett par kollegor rulla fram med ett fabriksnytt vrålåk utan minsta skråma, glänsande in i minsta detalj och med horisonten i ständig solnedgång eller soluppgång när det glider iväg mot nya äventyr, måste vara djupt provocerande.

Även Eskilstuna-Kurirens skickliga ledaravdelning – Alex Voronov och Ida Thulin – börjar nu med en ledarblogg.

Det har förstås alla förutsättningar för att bli mycket lyckat och läsvärt, och jag rekommenderar er att ha med den bland era rss-feeds eller bokmärken eller dagliga vanor.

Men vi som likt Basil Fawlty med motorstopp letar i parken efter något vi kan ge oss på vår egen bloggs motorhuv med efter alla svavelosande varningar vi utfärdat om vad som väntar om den inte startar omedelbart, står förstås hålögda och sura och ser dem glida förbi på premiärturen. Lyfter vi på kepsen och vinkar lycka till är det rent formellt.