I går var det rena vårkänslor, det gick att sitta ute och dricka kaffe i solen. Det gillades.

I dag började dagen med snöfall och gråväder. Det gillades inte.

Inte ge upp nu, våren, tryck till och ta över ledningen bara.

Och förresten: inget snack, bara att kapitulera.

Ledarsidan idag:

Vår huvudledare:
Svårt läge för kommunerna

Krönikor:
Andreas Bergh om arbetsmarknaden.

Peter Örn om bonusar.

Oppositionens energiuppgörelse är ett försök att inför nästa val desarmera en fråga som blivit omöjlig att hantera internt för socialdemokraterna. Det är inte uteslutet att det delvis lyckas.

De rödgrönas överenskommelse innehåller ett par märkligheter och kan inte matcha alliansens energipolitiska vägval i principiell tydlighet och stöd hos opinionen, men den skapar tillräckligt stora gråzoner och vida tolkningsmöjligheter för att de socialdemokratiska kärnkraftsanhängarna med sammanbitna käkar ska kunna stå ut med en vänta och se-linje ännu några år utan öppen revolt.

Energipolitiken går från att vara en potentiell katastrof till att bli bara en internt svårhanterad fråga bland andra för de rödgröna.

Eftersom uppgörelsen lämnar grundläggande ställningstaganden om kärnkraftens framtid öppna står det alla fritt att läsa in sina egna tolkningar och fästa sina egna förhoppningar till den.
Socialdemokraterna behåller genom ’otydligheten’ ett handlingsutrymme för framtiden genom att inte sätta ned foten och inte låsa sig vid en avvecklingslinje. Att partiet vid en valförlust eller om verkligheten så kräver skulle kunna byta linje och öppna även för nya reaktorer i framtiden är uppenbart.
Och för snabbavvecklings-dogmatikerna inom miljöpartiet finns samtidigt inga direkta alternativ, och deras hopp om att få gehör i uppgörelser inom oppositionen var sannolikt litet redan innan. Kritiken från det hållet kan rentav vara positiv för Mona Sahlins ställning som partiledare.

Det är i så måtto en politisk, mer än en energipolitisk, uppgörelse, som säkert underlättar partiledarskapet för Mona Sahlin. Energipolitiken blir även fortsättningsvis en vinnarfråga opinionsmässigt för alliansen, men något knockout är det knappast längre fråga om.

Och skulle alliansen luras i fällan att påhejade av kärnkraftslobbyn med svepande och utvecklingspessimistiskt tonfall börja baktala och avfärda de förnyelsebara alternativen som orealistiskt flum – tendenser till det finns i kommentarerna – öppnar det för oppositionen att vinna tillbaka något av det initiativ som alliansen har i energifrågan. Att oppositionen slår fast höga ambitioner för utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen är bra.

Näringsminister Maud Olofsson sätter i sin kommentar till oppositionens utspel fingret på styrkan i regeringspartiernas uppgörelse – nyckeln till att både kärnkraftsmotståndare i centerpartiet och kärnkraftseuforiker i ett par andra allianspartier kan känna sig nöjda: att ny kärnkraft som ersättning för dagens blir tillåtet, men att det blir upp till kärnkraften att klara sig i konkurrensen utan statliga subventioner och, möjligen, med ökade krav på att stå för sina egna säkerhetskostnader. Samtidigt får de förnyelsebara alternativen chansen med stora investeringar som skjuts.

Det är fair, odogmatiskt och rationellt.
Då får verkligheten visa vem som har rätt.
Medborgare och näringsliv kan utgå ifrån att de ur ekonomiskt och miljömässigt perspektiv mest rationella och konkurrensdugliga alternativen kommer att stå för huvuddelen av energiförsörjningen.

De många liberala och konservativa teknikuppgivna som skönmålar kärnkraften och utgår från att den är omöjlig att ens inom ett sekel avveckla med hjälp av förnyelsebara alternativ och effektiviseringar kan komma att bli överraskade när nya reaktorer i framtiden visar sig svaga i konkurrensen och irrationella som jätteinvesteringar om staten håller löftet att inte springa in med räddande subventioner.
Regeringens principiellt genomtänkta uppgörelse håller även öppet för en sådan utveckling, där någon ny kärnkraft aldrig byggs, det är lätt att glömma bort. Allianspartierna gör klokt i att påminna även om det, inte bara låta som om nya reaktorer vore en redan beslutad självklarhet.

Och det pragmatiska vi får väl se-synsätt som Maud Olofsson påminner att regeringens uppgörelse vilar på ligger faktiskt inte så jättelångt från vad oppositionen nu i otydligare och principiellt luddigare form presenterat. På sikt och om det inrikespolitiska läget eller oklara valresultat skulle kräva det, är blocköverskridande uppgörelser inte omöjliga att föreställa sig.

I går gick det att cykla på barmark nästan hela vägen från Västerslätt till Berghem (med ett par katastrofala undantag korta vägstycken). Det är helt klart vår i luften, och det gillas.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om den ekonomiska krisen och olika attityder till den:

———————–
Krishantering mellan passivitet och panik

Aragon: ’Are you frightened?"
Frodo: "Yes"
Aragon: ’Not nearly frightened enough. I know what hunts you."
Lord of the Ring

"The only thing we have to fear is fear itself – nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance."
Franklin D Roosevelt

Bör vi, inför krisen, väsa som Aragon eller uppmuntra som FDR – betona faran eller ifrågasätta rädslan? Förmodligen både och. Den nuvarande ekonomiska krisen rymmer stup och risker som många fortfarande tenderar att underskatta. Samtidigt har de största riskerna i hög grad med själva rädslan för krisen att göra, med förlorade nerver, politiska överloppsgärningar och ekonomiska panikåtgärder.

Det finns många sätt att vägra erkänna djupet av, allvaret i och eländet under en ekonomisk kris. Ett är att låtsas som om det regnar – eller låtsas som om det inte ens regnar, eller låtsas som om orsaken till att det regnar är att stat, politik och gemensamma resurser existerar överhuvudtaget – och oavsett vilket låta bli att göra någonting alls. Den strategin har prövats tillräckligt många gånger med deprimerande resultat för att kunna avfärdas för precis vad den är: en cynisk, likgiltig och oacceptabel passivitet.
I den världsbilden är det som existerade inga varsel, inga uppsägningar, inga sociala missförhållanden, inga krisdrabbade orter, inga företag i överlevnadskamp, egentligen inga levande, verkliga människor.

Ett annat sätt är att – i ideologiskt betingad fattigdomsromantik – se krisen som något stärkande och karaktärsdanande som hjälper människor att få sinne för det väsentliga i livet. Några sådana obekymrade kritiker av tillväxt, handel, välstånd och högre levnadsstandard finns säkert kvar. Men större gehör lär de, tack och lov, inte få när deras udda vision konkretiseras av den ekonomiska nedgången.

Ett tredje, och betydligt vanligare, sätt är att söka påskina att krisen i själva verket är betydligt lättare att avskaffa än de onda motståndarna vill göra gällande: genom magi, befallningar, syndabockar, revolution, tullar, regeringsskifte, stängda gränser eller, det mest gängse, rykande statliga sedelpressar, ännu mer aningslös skuldsättning och sönderkramade tummar i hopp om att bluffen inte ska avslöjas.

Den senare strategin brukar gå arm i arm med alltmer stressade krav på åtgärder, likgiltigt vilka konsekvenser de får. Och den brukar ignorera historiska erfarenheter både av vad som skapat välstånd och av vilka avvikelser från framgångsrecepten som förvandlat oundvikliga lågkonjunkturer till historiska ras.

Sedelpress och astronomiska stimulanspaket är en ny version av den gamla drömmen om alkemi som härskare och utmanare alltid närt. Att genom ett trollslag kunna slippa ta ansvar för att resurser är ändliga, för sambandet mellan fattade beslut och deras konsekvenser, för att prioriteringar måste göras och beska målkonflikter existerar. Någonstans bottnar den drömmen i en vägran att med öppna ögon erkänna det trista faktum att en kris är en kris och att det inte, den här gången heller, finns några knäpp med fingrarna-lösningar.
Stel som en pinne-passivitet, hoppas hela rasket brakar-skadeglädje, gör något, vad som helst, blunda och chansa-panik och svartvit har ingenting lärt, vill ingenting förstå-historielöshet är alla skadliga attityder i det akuta läge som den globala ekonomin nu befinner sig i.

Den viktigaste orsaken till att regeringen lyft i opinionen det senaste halvåret är att den lyckats bättre med att undvika sådana fällor än både oppositionen till vänster och kritiker på högerkanten. Regeringen har agerat balanserat, inte låtit sig hetsas till dumheter eller till att lova saker utan täckning. Det har ingett förtroende.

Men det betyder inte att den agerat felfritt eller att det inte finns blinda fläckar i alliansens krismedvetenhet som skulle kunna växa till stora problem. Försöker delar av alliansen att överge den generella välfärdspolitiken genom att gradvis underminera a-kassa och sjukförsäkring vore det allvarligt.
Småföretagarklimatet förbättras inte i den takt som vallöftena och krisen krävs. Den stela arbetsmarknaden förblir ett problem. Fler satsningar på utbildnings- och omställningsinsatser lär behövas.

Det finns också något sjabbigt och demoraliserande över den tröga hanteringen av frågan om papperslösas rätt till vård, över det cyniska förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring och de alltför tätt återkommande vi-och-dom-utspelen i integrationspolitiken. Som var öppningen för arbetskraftsinvandring bara en enskildhet, inte resultatet av en djupare solidarisk, frisinnad hållning. Här vilar ett ansvar på mittenpartierna att anslå ett annat tonfall. En del lovande, liberala tendenser i den riktningen har funnits, och återfinns i delar av folkpartiets utspel om integrationspolitiken i går. Men trovärdigheten kräver att de dubbla alliansbudskapen upphör.

Regeringen har övertygat framför allt genom att undvika grova felsteg. Det är en strategi som håller under en tid, i synnerhet när oppositionen tappat koncepterna, men inte en strategi som nödvändigtvis leder till djupare probleminsikter eller slutsatser om hur de långsiktiga förutsättningarna för välfärd, jobb och företagande kan förbättras bortom det som alliansen gick till val på 2006. Den positiva opinionstrenden riskerar i värsta fall att vagga in alliansen i en nöjd intellektuell bekvämlighet. Undvik det.

Det gnisslar mellan EU och USA i synen på hur den ekonomiska krisen ska bekämpas. Lätt förenklat kan man säga att EU:s regeringar tenderar till större försiktighet, vill avvakta för att se var resurser kommer att behövas bäst och betonar nödvändigheten av budgetdisciplin, medan USA kräver att även Europa ska ösa iväg all-in-blås på med rubbet-stimulanspaket.

USA:s kris är djupare, har haft en kraftigare psykologisk effekt och har varat något längre, men EU har sammantaget mer på fötterna i den här konflikten.

Dels tar USA en jätterisk med de fantasisummor som stoppas in i stimulanspaketen. Det finns mycket i satsningarna som är vettigt och nödvändigt, men det går inte att upphäva ekonomiska realiteter och lösa krisen med pengar som inte finns. Om någonting så har ju krisen påmint om det. När verkligheten hinner ikapp nästa gång kan det ta en ände med ännu större förskräckelse.

Och vad den amerikanska kritiken mot Europa gärna blundar för är att de välfärdssystem som finns utvecklade inom ett antal EU-länder är konjunkturstimulerande på ett något dolt men desto effektivare sätt. När man räknar ut vad europeiska länder satsat för att motverka krisen, vilket trots allt varit betydande summor, måste den aspekten tas med i beräkningen. Då nyanseras bilden av USA som satsar allt och EU som sitter lugnt.

EU kan och måste säkerligen göra mer även i form av gemensamma program och paket, men det fungerar bara om det är genomtänkt och med åtgärder som tidigare än annars tar tag i grundläggande problem eller missförhållanden som ändå måste lösas. Saknas substansen eller den ekonomiska verklighetsförankringen kan stimulans- och räddningsförsök göra ont värre och sluta med att ännu fler människor drabbas av en förlängd ekonomisk nedgång. Framför måste EU med skarp disciplin stå emot alla antydningar till nyprotektionism.

Det gäller för länderna vid G20-mötet i London om några veckor att skilja ut de speciella och extrema krisfaktorerna från den "normala" lågkonjunkturen, att få grepp om vad som gjorde att den oundvikliga konjunkturnedgången förvandlades till ett historiskt ras. Då borde mycket handla om fiaskot och problemen på finans- och kreditmarknaderna. Ambitionen att få igång dem igen, hitta nya och bättre regleringar på det området, öka insynen och transparensen och komma till rätta med skatteparadisens avarter är god och bör vara en prioritet.

Även nästan skrivfria veckor är fyllda av aktiviteter.

I går stod VK värd i Umeå för Liberala Dagen, ett årligt återkommande arrangemang av Liberal Press och Vänsterpressföreningen där ägare, utgivare och liberala ledarskribenter träffas för program, diskussioner, årsmöten och utdelande av det liberala skrivarpriset.

Det är alltid synnerligen stimulerande att träffa kollegor från olika håll i landet och utbyta erfarenheter, diskutera dagspolitiken men även småprata om udda saker som Harry Trumans syn på den amerikanska konstitutionen, skillnaden mellan Umeå och Skellefteå eller första delen av Herbert Tingstens memoarer – och, ja, givetvis handlade en hel del av samtalen i pauserna om Twitter och Facebook, vem som är med, vem som inte är med och varför ingen kommer undan till slut – det satt överlöpare var man såg…

Min egen insats på själva mötet bestod av ett kortare anförande om VK:s historia som tidning och opinionsbildare förr och nu, om legendariske Gustav Roséns insatser i länet som publicist och om varför frisinnet fortfarande för mig är ett relevant begrepp och vad det enligt mig står för och inspirerar till i dag.

Tyvärr fick jag inte riktigt till det i skildringen av den senare Matts Balgård-eran, hans speciella gröna frisinne och hur han försökte bemästra den regionala frisinnade opinionsbildningen i en tid när strukturomvandling, utflyttning och avbefolkning tog vid med skilda världar i länet mellan växande kuststäder och kämpande inlandskommuner.
Och därför lyckades jag inte heller sammanfatta hur dagens stora frågor för regionen har tydliga kopplingar till utvecklingen i Västerbotten under både Rosén- och Balgård-epokerna. Det är alltid irriterande när man lämnar lösa trådar i anföranden utan att knyta ihop dem på ett tillfredställande sätt.
Men Sture Bergman tog över i några avslutande ord och tittade lite framåt på de övergripande utmaningar som väntar VK de kommande åren.

Bland de övriga programpunkterna fanns ett framträdande av vk.se:s Ingvar Näslund som intressant och engagerat berättade om VK:s olika nätsatsningar, de lokala sajterna och politikerbloggarna. Dagens mest omdiskuterade och kontroversiella fråga hos de gästande redaktörerna och skribenterna blev just politikerbloggarna som fenomen – den debatten hade nog kunnat fylla ett par timmar av dagen.

Senare hölls det en utfrågning av junilistans Sören Wibe om läget och aktuella frågor inför Europaparlamentsvalet.

Dagen avslutades med uppskattad middag på Sävargården, vars historia ju är extra aktuell just nu.

Skrivarpriset i år gick till alltid läsvärde Karl Rydå, Uppsala Nya Tidning, med motiveringen:

’Karl Rydå har under ett drygt år som ledarskribent varit den drivande kraften bakom utvecklingen av UNT:s ledarblogg till en av de mest lästa i sitt slag. Hans egna bidrag, på bloggen likaväl som i papperstidningen, är skrivna med en ovanlig spänst och präglas samtidigt av bredd i kunskaperna och säkerhet i omdömet. Karl Rydå visar att kunskaper och formuleringsförmåga använda på rätt sätt och med den nya teknikens hjälp effektivt kan påverka debatten och dessutom dra nya läsare till den egna tidningen.’

Tidigare års pristagare har varit:
2008 Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån
2007 Ola Nordebo, Västerbottens-Kuriren
2006 Sofia Nerbrand, NEO
2005 Alex Voronov, Eskilstuna-Kuriren
2004 Carl Lagerqvist, Gefle Dagblad
2003 Linnea Lindblad, Nerikes Allehanda
2002 Anders Eklund, Ljusnan
2001 Hanne Kjöller, Dagens Nyheter

Ett antal ledarsidor skriver om a-kassan, exempelvis Expressen "A-kassa åt alla", Göteborgs-Posten ’Släpp inte taget om a-kassan’ och Eskilstuna-Kuriren ’Vad händer med a-kassan’.

Uttalanden av ledande moderata statsråd om taket i a-kassan skulle kunna tolkas som om delar av regeringen vill byta bärande grund i socialförsäkringssystemet, från inkomstbortfallsprincip till grundtrygghetstänkande. Det vore ett ovälkommet systemskifte.
Om det handlar också en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Vad är det regeringen säger om a-kassan egentligen?

Systemskifte är ett av de mest missbrukade orden i svensk politisk debatt. För det mesta används det som urblåst skällsord från vänster på allt som rör sig. Ibland används det i slentrianmässigt negativ mening när det borde ropas ut från hustaken som något välkommet och självklart. Ibland används det som något automatiskt positivt när det borde stämma till eftertanke och skepsis. Men ibland undviks också begreppet med närmast konspiratorisk noggrannhet, i just de lägen när det i sak vore som mest relevant och träffande.

Det är något lurt och olustigt med regeringens uppträdande i a-kassedebatten just nu. Inte i den del som gäller ersättningsnivåerna, nedtrappningen och avgifterna, utan i den principiella frågan om inkomsttakets låga nivå.
Inkomstbortfallsprincipen har på goda grunder varit den över blockgränsen bärande grunden för socialförsäkringssystemet i Sverige, med socialdemokraterna och folkpartiet som de starkaste förespråkarna. Så sent som i november krävde exempelvis fp:s riksdagsgrupp på nytt höjt tak.
Alternativet, med bland annat centerpartiet som anhängare, är ett system byggt på grundtrygghet där all försäkring över en viss lägsta grundnivå är upp till medborgarna själva att sörja för.

Det finns många skäl till varför inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken även fortsättningsvis bör värnas. De ökar solidariteten i och legitimiteten för systemet. De ökar också förändringsviljan, omställningsförmågan och flexibiliteten på arbetsmarknaden, vilket är en förutsättning för att nödvändiga strukturomvandlingar i ekonomin ska få så milda konsekvenser och kunna genomföras så effektivt som möjligt, utan segdragna, kontraproduktiva processer. Den generella välfärden går hand i hand med en principfast, liberal arbetslinje.

En given förutsättning för inkomstbortfallsprincipen är att taket höjs i takt med löneutvecklingen. Man kan tvista om exakta nivåer, men den principiella utgångspunkten måste vara att taket ska hänga med ekonomin. Låses det permanent fast på en viss nivå är det bara en tidsfråga innan inkomstbortfallsprincipen i realiteten övergått till grundtrygghet. Det håller långsamt på att ske.
Dagens tak i a-kassan på 18 700 är för lågt och gör att alldeles för få löntagare faktiskt får ut 80 procent av den förlorade inkomsten. Om inte taket höjs inom en rimlig framtid börjar det kantra över mot ett grundtrygghetssystem.
Ett par märkliga uttalanden av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ger tyvärr anledning att misstänka att ett stilla systemskifte av just det slaget planeras från delar av alliansen – genom medveten passivitet.

Inför återkommande krav på höjt tak har både Littorin och Reinfeldt sagt nej med den antydda motiveringen att a-kassan redan ger ett bra grundskydd, och att det räcker. Det är uppseendeväckande som principiellt besked.

Att regeringen i det aktuella ekonomiska läget av pragmatiska skäl inte vill ge klartecken för ett höjt tak är fullt begripligt. Men den har inte bett om och inte fått något mandat för att byta bärande princip i välfärdspolitiken. Ett sådant skifte bör inte heller tillåtas ske i det tysta, genom vilseledande, beräknande passivitet från delar av alliansen.’

Beskedet från högskoleministern Lars Leijonborg om att kvalitet nu ska prioriteras framför kvantitet i högskolepolitiken är klokt, väntat och positivt för Umeå.

UNT:s ledarblogg och Expressens ledarsida hör till dem som kommenterar.

Landstingets felinvestering i en specialobligation är ämnet för vår korta huvudledare på dagens ledarsida.