Klockrent blogginlägg som jag instämmer helt i: ’Plötsligt blinkar man till och tusentals svenskar har blivit galna.’

Min lördagskrönika den här veckan reflekterar kring de avbrutna förhandlingarna om nytt huvudavtal på arbetsmarknaden, som vi även hade en huvudledare om i går, och varför det vore önskvärt om parterna gav förhandlingarna en ny chans:

————————–

En mytomspunnen modell på väg bort?

De har hela tiden skvalpat lite i bakvattnet av det intensiva nyhetsflödet, varit något som skymtat vagt i ögonvrån, men inte dominerat, aldrig riktigt stått i centrum, inte skapat egna svallvågor.

Så när förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden bröt samman i veckan noterades det mest som en randanteckning i programbladet till Den Djupa Krisen på Stora Scenen.
Det visar hur allvarliga lågkonjunkturer kan smalna av och förvrida perspektiven så att det kortsiktiga tränger undan det långsiktiga. För de avbrutna förhandlingarna om ett nytt huvudtal kan, som alltid träffsäkre Martin Ådahl lite tillspetsat skriver i nyhetsmagasinet Fokus, ha symboliserat ett samhällsfenomen som dog. Om än efter långvarig sjukdom.
Den traditionsrika svenska förhandlingsmodellen, med rötterna i Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet, för långsiktig stabilitet på arbetsmarknaden, där parterna i grunden gör upp på egen hand utan politisk inblandning, lyckades inte 2009 – under svåraste kris – locka fram tillräcklig kompromissvilja för fortsatta samtal.

Riktigt så dramatiskt som det låter är det visserligen inte. Här handlar det (1) om en process som pågått under längre tid.
Modellen i sig började som många påpekat knaka redan på 1970-talet. Då gavs regleringar på politisk väg i form av lagstiftning – exempelvis ursprungliga LAS – ökad betydelse på avtalens bekostnad. Huruvida det var rätt eller fel tänkt utifrån den tidens förutsättningar och debatt är en tvistefråga – ofta sammanblandad med frågan om huruvida alla inslag i den lagstiftningen fortfarande är rimliga på dagens arbetsmarknad.
Men att det var ett avsteg från Saltsjöbadstanken är otvetydigt.
Och att ramarna för en avtalsmodell ska stå pall och passa rätt under nästan ett sekel, genom rader av omvälvande samhällsförändringar, är aldrig särskilt troligt.

Dessutom har (2) den svenska arbetsmarknadsmodellen under 1900-talet, som bland annat Företagarförbundet påpekat i en kommentar till förhandlingarna, varit "de stora aktörernas spelplan" där småföretagens verklighet aldrig ägnats någon överdriven uppmärksamhet eller förståelse från vare sig parternas eller politikens sida, förrän de allra senaste åren. I en tid när allt fler inser att det är till små- och nyföretagandet vi måste sätta vårt hopp när det gäller tillväxt, nya jobb och generering av samhällsresurser, kan historieskrivningen med fog nyanseras något.

Det är givetvis, förhoppningsvis, inte heller (3) sagt att beskeden i veckan om avbrutna förhandlingar är sista ordet.
Som vi skrev i gårdagens huvudledare inleddes den här förhandlingsomgången i relativt ljusa tider. Finanskrisen med dess långtgående följder i form av varsel och problem för företagen har sannolikt gradvis stimulerat ett snävare revirtänkande hos parterna.

Om det finns ett sådant inslag av attitydproblem i uppbrottet från förhandlingsbordet är det långt ifrån uteslutet att de om en tid gör ett nytt försök att hitta gemensamma utgångspunkter.
Annars hotar hela frågan att slutgiltigt lyfta från Saltsjöbadsandan och blir en partipolitisk angelägenhet i centrum för valrörelser och återkommande kamper om regeringsmakten. Principiellt finns inget att invända mot det, men helt lyckat vore det inte, och om en sådan utveckling ligger i arbetsgivarnas eller fackens egna intressen är mycket tveksamt.

Men med de reservationerna – modellen är redan åsidosatt, den har inte varit så felfri som myten vill göra gällande och förhandlingarna är möjligen bara tillfälligt avbrutna – var ändå veckans besked i flera avseenden beklagligt.
Förändringar är nödvändiga på svensk arbetsmarknad för att trösklarna till nya jobb ska minska, småföretagen våga anställa och unga och dem i utanförskap få större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Det bästa vore om de kunde beslutas i någorlunda samförstånd mellan parterna själva. Balans på arbetsmarknaden betyder att ingen sida kan få igenom alla krav.

Flexiblare och fler undantag från turordningsreglerna, anpassade till småföretagens villkor, och restriktivare regler för oproportionerliga stridsåtgärder och blockader mot småföretag bortom rim och reson, ofta med tredje part som drabbad, hör till det mest angelägna för småföretagen. Insikten om förtjänsterna med sådana uppgörelser finns nog i växande grad även inom fackförbunden. För sådana förändringar borde arbetsgivarna i sin tur vara beredda att släppa en del av sina mest långtgående krav på de områdena, gå facken till mötes i andra avseenden och lyssna noga till fackliga farhågor gällande arbetstagarnas rättigheter i ett nytt regelverk.

Fackföreningarna, redan prövade av sjunkande medlemstal, kan rimligen inte se det som långsiktigt gynnsamt att få ett rykte om sig att vara småföretagsfientliga, partipolitiskt låsta talesmän för enbart de redan starka, trygga och etablerade på arbetsmarknaden med en likgiltig attityd till dem med sämst chanser att överhuvudtaget få några jobbmöjligheter.
Och för arbetsgivarna borde det inte kännas lockande att sätta hoppet till en upphetsad politisk kampprocess där man enbart kan få igenom sina krav om en regering sluter upp bakom dem till priset av förbittring, destruktiva konflikter och mycket stor instabilitet, med planeringshorisonten aldrig längre bort än nästa val.

Både historiemedvetenheten och krismedvetenheten borde vara stora nog på bägge sidor för att ge rationella, konstruktiva samtal mer tid att rädda det bästa och förnya det sämsta i en modell värd fler decennier.

Här är ett ganska intressant samtal om den rangordning av USA:s presidenter genom tiderna som C-SPAN låtit ett större antal historiker göra. Den vore roligt om den här typen av biografiska diskussioner vore vanligare och mer självklara i dagsdebatten även i Sverige, med återblickar på olika typer av politiskt ledarskap genom historien. Biografier och forskning att ha som utgångspunkt saknas ju inte.

Hur skulle förresten en rangordning av Västerbottens-politiker genom tiderna se ut?

Jag har varit förvånad över en del liberala debattörers starka fixering vid Mona Sahlins person i analyserna av socialdemokratins problem. Det har låtit som om bara socialdemokraterna haft en annan partiledare – oklar vilken, oklar med vilket mandat, oklart ur vilken ’falang’, oklart med vilken ideologisk profil – hade läget varit mycket bättre för dem, ja rentav fröjdefullt.

Jag tycker att det är en ganska grund och ohistorisk analys, med inslag av drev, och en analys som är överraskande vänlig mot socialdemokraterna som parti.

Tvärtom lutar jag snarare åt åsikten, uttryckt bland annat här, att även om Mona Sahlin begått ett antal misstag och i flera avseenden varit en besvikelse sedan sitt tillträde, är hon just nu förmodligen underskattad som partiledare. Socialdemokratins problem går betydligt djupare än så, har historiska rötter, är delvis olösliga och har inte särskilt mycket med Mona Sahlins ledaregenskaper att göra, åtminstone inte så mycket som den senaste tidens debatt kan ge sken av.

Hans Bergström är inne på delvis samma linje och skriver klokt om detta i Dagens Nyheter.

Vår huvudledare i dag handlar om spekulationerna kring eventuella intressenter för ett köp av Volvo Personvagnar:

—————————-
’Volvo ett bra köp?
Intressenter finns för en större industriell satsning. Frågan är hur deras kapital kommer bäst till användning.

En grupp investerare ledda av svenska intressenter vill köpa Volvo Personvagnar av Ford. Det är tio år sedan Ford köpte Volvos personbilstillverkning. I den rådande finanskrisen och den djupa lågkonjunkturen försöker Ford sälja Volvo för att koncentrera sig på verksamheten i USA.
Brittiska affärstidningen Financial Times skrev på tisdagen om spekulationerna kring försäljningen av Volvo. Tre kinesiska biltillverkare nämns som de tillsvidare hetaste kandidaterna bland förmodade budgivare.
Det är inte mycket nytt ännu kring detta. För svenskt vidkommande handlar det tillsvidare framför allt om jobben. Möjligen är det också en nostalgigrej för svenska näringslivskretsar att köpa tillbaka Volvo. Volvo ses som svenskt märke. Om ett köp av Volvo är en bra affär kan egentligen bara spekulanterna själva och deras finansiärer avgöra.

Tunga skäl fanns för de svenska ägarna att sälja Volvos personbilstillverkning för tio år sedan. Det går inte att komma ifrån. Enorma resurser krävs för att ta fram nya modeller, miljöbilar och miljövänliga motorer. Förutsättningarna för att tillverka personbilar i Sverige i 2000-talet är inte särskilt gynnsamma.
Kompetens och effektivitet är det inte brist på. Men verksamheten är dyr. Samma produktion kan göras många gånger billigare på annat håll. Volvobilar monteras redan i Kina, där Ford har samarbetspartners.
Industrifacket Metall är pressat mot väggen i den rådande krisen. Två alternativ synes föreligga. Det ena har varit att köra lönefrågan hårt. Det skulle öka antalet uppsägningar ytterligare och påskynda den industriella strukturomvandlingen. Det andra är att ge efter med krislösningar av det slag som tillämpas genom avtalet om lön vid permittering, där kortare arbetstid eller utbildning temporärt byts mot sänkt lön.
Vad det handlar om är kostnadsanpassning eller avveckling. Eventuella nya svenska ägarkonsortier bakom Volvo – och kanske även Saab – kommer att se över alla alternativ för den fortsatta produktionen. Att de skall mäkta med det de amerikanska ägarna inte klarat av, det vill säga fortsättning i samma banor som hittills, är inte realistiskt.

Europeiska investeringsbanken, EIB, är i startgroparna med krediter till krisande biltillverkare. Lånen ger viss frist, men skjuter också upp problemen. När konjunkturen vänder för fordonsindustrin måste den ha strategin och planerna klara för kraftigt förändrad produktion. På sikt tvingas andra lösningar fram. Krediterna räddar en del jobb under den värsta krisen. Men sedan måste lånen betalas samtidigt som nya satsningar kräver sin finansiering.
Att det mitt i den värsta finanskrisen ändå finns investerare och svenska intressenter som överväger en jättesatsning i fordonsindustrin är ändå ett tecken på att kapital finns. Frågan är hur det skall användas.’

Intressant artikel i Newsweek om Barack Obamas beslut att ta bort de begränsningar av stamcellsforskningen som George W Bush införde.

Kristdemokraternas förslag om barnbonus är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida, där jag även funderar lite kring hur man ska tolka de många testballonger som just kommer från arbetsgrupper inom allianspartierna:

’Förslag om bebisbonus på villovägar

Trots att alliansen har medvind i opinionen just nu finns det en del oroande tecken inför nästa valrörelse. Hur förberedda är man egentligen? Den senaste tidens utspel ger inget klockrent intryck. I går var det kristdemokraternas tur att dominera nyhetsflödet med förslaget att uppmuntra till mer barnafödande genom en statlig bonus på 10 000 kronor för varje nyfött barn.

För det första vilar det något känslomässigt svårsmält över själva grundtanken att staten ska försöka heja fram och sedan belöna barnafödande med omedelbara pengacheckar. Här döljer sig antingen en överdriven uppfattning om akut befolkningskris, en övertro på det inflytande statliga engångsbidrag kan utöva på människor eller en rätt cynisk syn på varför barn kommer till världen.
Vilket extra barnafödande, med vilka nya motiv, är det kristdemokraterna är ute efter med sina 10 000-kronorsbonusar? Hur definieras den marginaleffekten?
Om det bara är tänkt som en ideologiskt färgad belöning i efterhand, ett slags befolkningspolitisk fanfar för dem som ändå skulle ha skaffat barn, vore det en svårmotiverad felprioritering i ekonomiskt ansträngda tider.
Om det faktiskt är tänkt som ett sätt att öka barnafödandet väcker det eviga frågor om individ, samhälle och stat: socialkonservatism och bidragsfixering i en förening som tar fram det sämsta hos båda.

Inte heller folkpartiets utspel häromdagen om ett ytterligare skatteavdrag för hushållsnära tjänster för just barnfamiljer ger något särskilt spännande intryck. Där är jämställdhetsmotiven lovvärda, men metoden kan skapa fler problem än den löser.

Det här är rent allmänt fel spår för alliansen: konservativt riktade bidrag, ny avdrags- och särregeldjungel, valfläsk av den typ socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt under alla år. Inför valet 2006 tog alliansen tag i några fundamentala missförhållanden och sökte lösningar genom klara, genomtänkta och grundläggande reformer. Alla var inte lika framgångsrika eller sympatiska, men det fanns en helhetsanalys och ett intellektuellt förarbete bakom.

Nu duggar höftskotten och lättar testballongerna lite väl tätt, och sprids i lite väl många olika riktningar. Alliansen borde istället på nytt våga ta ordentliga tag i ignorerade strukturella problem och gå till val på ett antal strategiska reformer som ger en långsiktig frigörande effekt på arbetsmarknaden och stärker individernas trygghet, rörlighet och möjligheter att gestalta sina liv efter egen fason.
Sådant man inte orkade ta tag i inför förra valet. Individualisera föräldraförsäkringen, gör lagstiftningarna för arbetsmarknad och bostadsmarknad mer flexibla, höj taket i a-kassan, för att ta tre exempel. Det finns vettiga åtgärder så att det räcker och blir över. Duttande symbolpolitik håller bara en nyhetsrunda.
Barnafödandet behöver vi nog inte oroa oss för. Och behöver vi oroa oss är knappast ett 10 000-kronorsbidrag för dygdig fortplantning rätt väg att gå.’

Den här veckan var det Anders Rönmarks tur att kommentera några dagsaktuella frågeställningar på ledarsidan.

Krisen och statsfinanserna var ämnet för vår huvudledare i går:

———————————-
’Med sikte på återhämtning
Håller regeringens strategi kommer Sverige ur krisen med sunda statsfinanser i behåll.

Prognoserna för statsfinanserna ser inte bra ut för detta och nästa år. De goda tiderna med överskott är över. I finanskrisens spår följer budgetunderskott och ökad upplåning.
Riksgälden, den myndighet som sköter statens finansförvaltning, ser i den första prognosen för statsupplåningen för i år tydliga effekter av den globala finanskrisen. Överskotten i statsbudgeten vänds till underskott på 135 miljarder kronor i år och 65 miljarder 2010.
Riksgälden räknar med att ekonomin krymper med ett par procent i år. I likhet med riksbanken tror dock riksgälden att konjunkturen vänder mot slutet av året. Nästa år blir tillväxten, ledd av ökad produktivitet och efterfrågan i exportsektorn, åter ett par procent.

Efter extremt goda tider som 2006, 2007 och långt in på 2008 ger statistiken dystert utslag. Minustecknen radar upp sig. Allt förstärks därtill i den rådande konjunkturnedgången av den globala finanskrisen och en industriell kris som ger rekordmånga varsel och uppsägningar.
I många avseenden är ekonomin tillbaka i det läge som rådde för tre-fyra år sedan. Skillnaden är att då förestod uppgång, nu antas konjunkturen bottna. Perspektiven förskjuts likväl.
De i utgångsläget starka statsfinanserna ger denna gång marginaler för ökad upplåning. Beaktas skall att närmare 60 miljarder av det beräknade underskottet för i år härrör från åtaganden i krishanteringen, främst vidareutlåningen till Svensk kreditexport och till Island. Det är pengar som staten alltså räknar med att få igen i framtiden. Lägre skatteinkomster är i övrigt den främsta orsaken till de nya budgetunderskotten. Det gäller både på grund av sämre lönsamhet för företagen och den ökande arbetslösheten.

En sak som också förändrar budgetutfallet är att planerade utförsäljningar av statliga bolag och aktieinnehav uteblir. Regeringen har räknat med att sälja tillgångar för 50 miljarder om året denna mandatperiod. Men i finanskrisen är varken rimliga priser eller gynnsam marknad för utförsäljningar att vänta. Det kommer att synas i budgetsaldot redan för innevarande år.
Den omständigheten hör även ihop med den rådande krisens snabba förlopp. När statsbudgeten för detta år utarbetades var det kraftiga raset i ekonomin och de förödande följderna för arbetsmarknaden ännu inte möjliga att förutse.
Statsskulden ökar marginellt i år och lite mer nästa år. Räntorna har gått ned och den nya upplåningen behöver därför inte bli särskilt betungande. Möjligheten till ökad upplåning för att klara krisåtaganden är den buffert regeringen skaffat sig genom stram budgetpolitik.

Hur en verklig krisbudget egentligen kunde ha sett ut har regeringen inte gett prov på. Den vårbudget som presenteras i april kommer i sin tur att inriktas på åtgärder som förstärker återhämtningen i ekonomin när konjunkturen vänder. Faller finansminister Anders Borgs strategi i krispolitiken väl ut kommer det att ske med sunda, starka statsfinanser i behåll.

Jag har just lyssnat färdigt på "Kanzlersturz – Warum Willy Brandt zurücktrat" (Kanzlerfall – Varför Willy Brandt avgick), av Hermann Schreiber som ljudbok, skickligt inläst av Willy Brandts son Matthias Brandt.

Det är en intressant genomgång av fallet med DDR-spionen Günter Guillaume som lyckades nästla sig in till Willy Brandts närmaste medarbetarskara. Där beskrivs bakgrunden, hur långsamt och nästan lite slumpmässigt avslöjandet av honom gick till, hur lång tid det tog från att misstankar uppstod tills det att Guillaume greps och hur fallet till slut tvingade Brandt att avgå.

Den yttersta orsaken till avgången, så framstår det i boken, var snarare kombinationen av Willy Brandts allmänna ledsnad vid sitt uppdrag och farhågorna för att Günter Guillaume i en rättegång skulle avslöja Brandts misstänkta kvinnoaffärer än själva den politiska spionskandalen i sig.

I boken beskrivs också just Brandts depressioner, inte kopplade till spionfallet, under de sista åren som förbundskansler. Man kan föreställa sig honom där, en levande ikon, liggande i en liten sovkammare, håglös, okommunikativ och djupt deprimerad, dagar i sträck. Det är fascinerande att det kunde fungera. Skulle det vara möjligt i dag, politiskt och medialt, att en ledande politiker så försjunker i depression och frånvaro under längre perioder?
Willy Brandt var ju inte den enda framstående politikern som lidit av depressioner genom historien, det finns många till. Skulle det gå i dag? Och vad säger det om vår tid och om tidigare epoker, positivt och negativt?