Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände
Den som lyssnat till vad Riksbankschefen Stefan Ingves sagt i samband med varje nytt reporäntebeslut sedan den historiska minusräntan infördes i februari 2015, känner igen både den tjuriga envisheten och den häpnadsväckande nonchalansen.
Kombinationen fascinerar. Ser han klarare än alla andra? Eller har han slutat se sig omkring?
Med blicken orubbligt fixerad på ett dogmatiskt tolkat inflationsmål om två procent tar Riksbanken för givet att de politiska beslutsfattarna ska ta itu med problemen som uppstår på andra håll när en en extrem lågräntepolitik sträcks ut långt in i en bultande högkonjunktur.
Bibehållen minusränta i en redan överhettad ekonomi är ett farligt experiment. Det förstärker risken för en akut bostadsbubbla med på sikt ohållbart skuldsatta hushåll. Det gynnar kortsiktiga finansspekulationer och slarviga investeringar. Det försämrar förutsättningarna för framtidens pensioner och pensionssparande. Och det drabbar förr eller senare sårbara löntagare utan marginaler och besparingar, till förmån för kapitalstarka grupper.
När lågkonjunkturen kommer – och det är bara en tidsfråga, vare sig det slutar med krasch eller inbromsning – kommer konsekvenserna att bli mycket kännbara. Men då har de penning- och finanspolitiska stimulansverktygen redan slitits ut. Lyder sammanfattningen om några år: Inflationsmålet uppnåddes, ekonomin brann ner? Vem tar då ansvar för att de goda tiderna slösades bort på ett sådant sätt att de dåliga tiderna förvärras i onödan?
Det är en festens baksida som lågräntepopulister inte gärna talar högt om.
***
Riksbanken är förstås medveten om farorna med en negativ ränta som jagar ett strikt inflationsmål, samtidigt som andra faktorer i ekonomin – låg arbetslöshet, god tillväxt – borde tala för ett åtminstone normalt ränteläge.
”Vi utgår från”, som Ingves sade på våren 2015, ”att andra kommer att hantera riskerna”.
Vilken rörande tillförsikt till politikens förmåga att komma med ärliga besked i ett kaotiskt parlamentariskt läge. Av den riskhanteringen har dock, trots de visserligen skärpta amorteringskraven, ingen så här två och ett halvt år senare sett många skymtar.
Ingves tolkning av Riksbankens uppgift har inte alltid varit lika stelbent som den enligt hans kritiker ter sig nu. Under flera år var han en av de som varnade hårdast för växande skulder och att de måste beaktas även vid reporäntebesluten.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet på hösten 2012 argumenterade Stefan Ingves mot kortsiktiga krav på sänkt ränta som ett sätt att stimulera sysselsättningen. Vinsterna, påpekade han, ”av att stimulera ekonomin ytterligare måste vägas mot de kostnader som kan uppstå till följd av detta i framtiden.” Riksbanken ska, enligt Ingves uppfattning då, även ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna av penningpolitiken, där låga räntor under lång tid underminerar ekonomin och ökar skuldsättningen.
Han framhöll att ”hög skuldsättning inte kan ignoreras, oavsett om det gäller skulder i den privata eller den offentliga sektorn. När hushållen har stora skulder blir de sårbara för konjunkturnedgångar, räntehöjningar eller prisfall på bostäder. Med mindre kvar i plånboken köper hushållen mindre, efterfrågan i ekonomin minskar och företag tvingas säga upp anställda. (…) Reporäntan är dock inte det bästa verktyget för att hantera svenska folkets skuldsättning. Men det är ett verktyg som Riksbanken har och vars olika effekter jag och mina kolleger måste ta hänsyn till. Ju mindre som görs på annat håll för att minska riskerna med hög skuldsättning, desto mer faller på penningpolitiken.”
Så att Riksbanken blint ska jaga inflationsmålet – nu med hjälp av minusräntor – utan att ta hänsyn till en ekonomisk helhet, och i from förhoppning att andra ska agera för att förebygga en krasch, är alltså inte självklart.
***
Centralbankernas låga räntor och stödköp av värdepapper har utan tvekan spelat roll för att förebygga en andra skuld- och finanskris i Europa de senaste åren. Förhållandet mellan styrräntor och marknadsräntor kan vara mer komplicerat än man tror, men en aning – inte mycket, men en aning – har de lyckats få fart på tröga kreditflöden och mildra misstroendet hos investerare.
Men för de strukturreformer och strategiska investeringar som stimulanspolitiken skulle ge politiskt utrymme, minskar intresset drastiskt när röster ska jagas med enkla slogans.
Det gäller även ett relativt sett välskött land som Sverige. Istället för att mildra följderna av en väntande övergång från dopad högkonjunktur till avslöjande lågkonjunktur, riskerar politiken att lova mer än den kan hålla i form av vidlyftiga utspel.
Det låga ränteläget skulle kunna motivera att statens långsiktiga infrastruktursatsningar utvidgas ytterligare genom lånefinansiering. För det finns argument. Men det är något annat än en kortsiktig, expansiv budgetpolitik i goda tider som försämrar det framtida utrymmet för konjunkturpolitik när ekonomin går ner.
Och nästa år väntar valrörelse. Löfteskarusellerna har redan tänts upp i höstregnet, till tonerna av tingeltangelmusik, medan sockervaddet spinns. Gott folk, känn marken gunga.
Väljare med små hushållsmarginaler gör klokt i att förhålla sig skeptiska till partier som inte talar klarspråk om hur löften ska finansieras, hur en budget ska gå ihop, hur resurser ska skapas – privat och offentligt, båda perspektiven behövs – för en välfärd där behoven växer och vad som ska prioriteras bort när något annat ska prioriteras upp.
Eller som talesättet lyder: fester kommer och går, narren består.
***
Några tidigare texter på temat:
Skurk, räddning eller mittemellan?
Det är något oroande och skumt med minusränta
Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?
Står centralbanker i centrum mår politiken dåligt
Är vår innovativa ekonomi en illusion?
Det rör sig på djupet i världsekonomin
