Farligt och lönlöst att börja försöka desinficera historien
”Läs inte för fort”. Det var förläggaren och bokhandlaren Sylvia Beachs råd till den unge Ernest Hemingway när han besökte henne på 12 rue de l’Odeon i Paris på 1920-talet och ur hennes bibliotek lånade med sig böcker av Turgenjev, Dostojevskij, D.H Lawrence och Tolstoj.
Hemingway skildrade mötet långt senare i ”En fest för livet”.
Skriv inte för fort, är man frestad att tillägga i dag, när pennan och papperet har smält samman till en uppkopplad skärm. Och tänk inte för fort. Kanske behövs också uppmaningen: läs överhuvudtaget.
Ta ett år på dig, om du behöver det och frågorna är svåra. Ta ett decenniums betänketid om du vill. Låt erfarenheter, samtal, mothugg, medhåll, ånger, insikter och eftertanke mogna som en rik vävnad kring den första, stressade, knotiga, spontana reaktionen. Inte mycket av bestående värde kommer att ha hunnit klargöras tidigare ändå.
Men var också beredd att invänta andra, som tar tid på sig att fundera, pröva och omformulera sina tankar. Hypnotiseras inte av det högljudda tumultet mitt i rummet. Sök även med blicken i de tysta hörnen, där de sitter böjda och koncentrerade som fortfarande letar svar. De som har något värdefullt att säga, tröghetens hjältar, får vi ofta vänta på.
Och under tiden, medan vi tänker efter på våra respektive håll, kan vi väl föra en gärna ivrig, tänd, men uthållig diskussion. Hjälpas åt att förbättra varandras idéer i ett lyhört, inte alltför prestigelåst meningsutbyte. Den gemensamma debatten och den egna eftertanken, det sociala och det långsamma i den intellektuella processen berikar varandra.
Offentligheten är tillräckligt befolkad som det är, av människor som varken tagit sig tid att läsa, skriva eller tänka efter ordentligt, men inte har några betänkligheter när det gäller att kasta den första stenen.
***
I ett poddsamtal tidigare under veckan mellan Salman Rushdie och The Economists Anne McElvoy om vår tids identitetspolitiska debatter, fick Rushdie frågan hur han i dag, 30 år senare, ser på kontroverserna kring romanen Satansverserna. Den som fick ayatollah Khomeini i Iran att utfärda dödsdomen mot Rushdie.
I ett mycket tänkvärt svar konstaterade Rushdie att det är först nu, när temperaturen hunnit gå ner, som människor ”äntligen kan läsa den romanen som en bok, inte som en politiskt het potatis”.
En författare, påminner han, vill helst slippa behöva förklara sin text alltför ingående. Men det enda språk som inte gick att använda i diskussionen om Satansverserna var länge just litteraturens språk. Romanen avhandlades under kontroversen med politikens, teologins och sociologins begrepp, men inte utifrån litterära perspektiv. Rushdie minns det som mycket frustrerande. Han vill alltid värja sig mot att behöva säga att “det här är exakt vad boken handlar om och så här ska du förstå den.” Med Satansverserna tvingades han förklara och motivera hela tiden.
När han skriver något, säger han i intervjun, vill han lämna utrymme för läsaren att hitta sin egen plats och sin egen relation till texten. Det är läsaren som ”fullbordar en text. Och ”läsarens fantasi möter författaren fantasi, och tillsammans skapar de en version av boken.” Först nu börjar det bli möjligt igen, med hans mest kända verk.
***
Jag tänker på några kloka ord av Anders Åberg, i hans skrift ”Den vältempererade kritiken, som gavs ut 2009:
”En debatt fungerar som bäst när målet är att driva den så långt det bara är möjligt, inte att vinna den. När den drivs framåt av en undersökande nyfikenhet istället för av en närmast idrottsmässig prestationsiver skapas en tät väv av korsreferenser till deltagarna, en underbart komplicerad härva av trådar som inte är till för att redas ut helt och hållet – varken för debattdeltagarna eller läsarna.”
Han citerar även några ord av Gunnel Vallquist:
”Det gäller också att inte stänga sig inne med sin övertygelse. Att inte stänga dörren för inflytelser. Att våga leva i korsdrag och ofta bli störd. Att inte förskansa sig, att våga vara utelämnad åt det nya, det främmande, ja, om möjligt också det fientliga.”
Ett sätt att stänga sig inne och förskansa sig, är förstås att hänge sig åt fördömande tvärsäkerhet. Man kan även stänga om sig i relation till historien, genom att se sin egen samtid som självklar både höjdpunkt och slutpunkt för moral och värderingar, och utifrån det stämpla och rensa ut det bristfälliga och smutsiga, från bibliotek arkiv och magasin.
***
När en tv-serie för ungdomar som redan från början hade uppenbart plumpa, primitiva inslag plötsligt, flera decennier senare, blir föremål för en aktiv utrensning, har det därför mindre med den av glömska förtjänta serien och mer med vår samtids renlighetsfanatism att göra.
Det har varit flera liknande debatter på senare år, när äldre verk och konstnärer inte bara ifrågasatts utifrån moderna värderingar, utan också stämplats som olämpliga att alls ta del av.
En kritisk granskning av tidigare auktoriteter och influenser, ett aktivt sätt att förhålla sig till ett kulturarv full av problematiska inslag, exempelvis sexism och rasism, är en alldeles nödvändig process. Pang på bara. Och att nya utgåvor av barnböcker uppdateras när det gäller vissa i dag stötande formuleringar, är också lätt att försvara. Upprördheten över det har jag aldrig förstått.
Problematiskt blir det däremot, när även arkiv och magasin ska rensas på historiska verk och ursprungsversioner.
När elever och studenter ska skyddas helt för historiska realiteter och tidigare generationers världsbilder. Då handlar det inte om kritisk uppdatering, utan om ett försök att tvinga på vår historiesyn fördummande och naiva skygglappar.
***
(För den som vill ha ett akademiskt perspektiv på frågeställningen: En av de mest intressanta debatterna inom humaniora på 1900-talet – egentligen betydligt mer givande även för vår tid än flera av de postmoderna återvändsgränderna – var den mellan Hans-Georg Gadamers hermeneutik och Jürgen Habermas kritiska hermeneutik, om begränsningar och möjligheter i en tolkningsprocess som enkelt uttryckt växlar fram och tillbaka mellan helheten och delarna av ett verk.
I hur hög grad och på vilket sätt kan vi frigöra oss från våra egna utgångspunkter och ideologiska perspektiv, våra olika ”förståelsehorisonter”, när vi försöker förstå och förklara ett kulturellt verk? Finns det en objektiv tolkning? Har verken egna sanningar? Hur fria kan vi stå från traditioner och auktoriteter när vi närmar oss en text? Kan betraktaren i en kritisk analys blottlägga den egna tolkningens värderingar?)
***
Försöken att desinficera historien, rädslan för smittade språk, drömmen om det kliniskt rena och korrekta, om det enbart trygga och rogivande, är livsfarliga. För det finns många författarskap och regissörskap som även med sina brister och fulheter har långt mer att säga och lära oss i dag än det mesta trendkänsliga som hyllas av en övermodig samtid.
Varför denna misstro mot ungas och vuxnas förmåga att tillsammans samtala och kritiskt, vaket, differentierat förhålla sig till forna tiders perspektiv och språkbruk, fördomar, strukturer och eländigheter? Ska kommande generationer tvingas bli historielösa och aningslösa, för att skyddas från varje tidigare missljud?
Dostojevskij var alldeles uppenbart en antisemit, och ändå är Bröderna Karamazov världens bästa roman, för att låna ett omdöme från litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki, med judisk bakgrund, som överlevde de nazistiska fasorna i Warszawas getto.
Vi måste få lära oss hur språk och tankar gått, och vi måste vänja oss tidigt vid det komplexa i liv och människor, hur det vackraste och vidrigaste kan trängas nära varandra. Hur ska vi annars på allvar och på djupet lära oss känna igen, motverka och diskutera sådana strömningar när de uppträder i modern form, om vi inte har historiska erfarenheter som en självklar del av bildningsarvet? En gnutta av konservatismens försiktighet med att bejaka samtidens självförhävelse, gör även kulturradikaler gott.
***
Eller som Lev Sjestovs skrev: ”Skapandet är en ständig rörelse från misslyckande till misslyckande. Skaparens normala tillstånd är tvekan, ovisshet, osäkerhet om morgondagen, nervositet.” (Citatet hämtat från Lars Klebergs bok ”Vid avantgardets korsvägar” från 2015
***
Bacillskräcken, det frenetiska tvättandet av händer efter varje beröring med något inkorrekt, fördummar. Och det skapar bilden av det politiskt korrekta som något svagt och skört, något utan inre styrka, som inte står pall för minsta debatt.
Se upp med vilka instinkter och krafter ni gynnar, när ni börjar skrubba källarna fina och rena.
********
Några tidigare krönikor på liknande tema:
Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen
Anteckning om konservatism och ödmjukhet
Det motstridiga, motsägelsefulla och komplexa som frihetens förutsättning
