Är vi ärliga med unga om vad som kommer att krävas av dem?
Stolpar och störar av trä som ska i marken och inte får ruttna, bör brännas vid rotändan. Det är en gammal, beprövad metod, ärvd i generationer, för att hålla rötan borta.
Den som slarvar med grundarbetet, som inte gör hemläxan, får ångra det efteråt. Även stora infrastrukturinvesteringar, och viktiga upphandlingar av varor och tjänster, kan vara beroende av en oansenlig noggrannhet i det lilla, för att inte sluta med fiasko.
Som när Sveriges första elektriska telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, efter långa förarbeten, skulle anläggas 1853. Virke till 1800 stolpar, drygt 8 meter höga, fraktades fram och lades ut längs sträckan, läser jag i K.V Tahvanainens bok ”Den elektriska telegrafen i Sverige 1853-1996”.
Och för att inte rötan skulle bli ett problem, brändes alla stolpar i rotändan, i väntan på att den utvalda, galvaniserade järntråden från England skulle anlända.
Att Sverige satsade på luftledningar istället för underjordiska kablar – trots att husägare i Stockholm var rädda för att de mystiska ledningarna över taken skulle locka till sig blixtnedslag – var också ett genomtänkt beslut.
Man ville inte upprepa det misstag Danmark gjort några år tidigare. Där hade de satsat på koppartrådar, isolerade med guttaperka och svavel, nedlagda i marken. Men det visade sig att den isolationen inte höll kemiskt, och att kablarna ganska snart måste ersättas med just luftledningar av galvaniserad järntråd.
Noggrannhet, erfarenhet och ett insamlande av kunskap, även när lobbyister vill skynda på med ”lanseringen”, ökar onekligen chansen för att en investering ska bli lyckad.
***
På sommaren 1853 skickades ett provtelegram från huvudstaden till Uppsala, med en hastighet på 65 tecken per minut, och på senhösten samma år öppnades linjen för allmän trafik. ”Det finns ej hinder mer för ordets vingar”, skrev Uppsalas landshövding Kraemer till kung Oscar I vid invigningen.
För Norrland var telegrafen betydelsefull och efterlängtad. 1857 fick Nordmaling och Umeå sina första elektriska telegrafstationer. 1859 nådde tekniken Ratan, 1866 Holmsund och 1877 Lycksele, för att nämna platser i länet.
Och redan ett par decennier senare oroade sig Gamle Dubslav i Fontanes ”Stechlin” över telegrammens negativa inverkan på hyfs, ton och värdighet:
”…det är nu så med telegrafen att vissa saker blir bättre, andra bli sämre, och de finare maneren blir förvisso lidande. Själva formen, avfattningen. Det som är kort anses vara en dygd, men att fatta sig kort betyder för det mesta att uttrycka sig grovt.”
Stackars den som tror att Twitterångest är något särskilt nytt i historien.
Men snabbt gick det. Nyheter, kunskap, idéer, rapporter, affärsuppgörelser, skvaller, förtal, debatter och kärleksord började flyga över gränserna som aldrig förr, inte längre beroende av vandrare, fartyg eller hästar.
Det var ett slags början på en utveckling vi kanske fortfarande 166 år senare bara befinner oss i inledningen av.
***
Ödmjuka dig samtid. När du lyfter din mobil, ler himlen av alla stolta föregångare som brände rotändarna noga och törstade efter mer kunskap, som slet sina hår för att utveckla lösningar, tekniker, metoder och apparater, vi nu tar för givna. Är vi värdiga efterträdare? Törstar vi efter kunskap, kompetens, hantverksskicklighet och yrkesstolthet, eller efter kändisskap, blixtkarriärer och maximal uppmärksamhet för stunden?
Några av de maskiner och ingenjörskonstruktioner som skulle prägla språnget från det sena 1700-talets optiska telegrafer, via 1800-talets elektriska, trådburna telegrafer, 1900-talets trådlösa nyskapelser, fram till vår tids datorer och internet, hör till det mest imponerande som skapats, även estetiskt.
På senare år har, bland annat tack vare filmaren Melker Becker, ett nytt intresse väckts för det svenska samhällets storskaliga satsningar på infrastruktur, organisation, teknik och försvar under kalla kriget.
När tittarna kunnat följa honom ner i gigantiska, nu nästan bortglömda skyddsanläggningar nedsprängda i bergen, eller till gamla samlingar av 1900-talets militärfordon och stridsflygplan, har det blivit en påminnelse om vilka enorma ansträngningar och projekt som Sverige var i stånd till under 1900-talet. I en blandning av världsledande ingenjörskompetens, högteknologi, välstånd, välfärd och breda folkrörelser.
Överallt i den berättelsen dyker ingenjörer, programmerare, byggare, planerare, lärare, forskare och tekniker upp, män och kvinnor, skolade, briljanta och noggranna, med yrkesstolthet.
Det finns några generationer där, som aldrig riktigt fått det erkännande de förtjänat, för den tekniska utveckling deras insatser möjliggjorde. Bortskämda samtid, som tar sig lyxen att glömma föregångare som lade välståndets grund.
Jag kan ångra att jag inte när jag var ung passade på att ställa långt fler frågor till de gamla i min omgivning om hur det var och hur de lyckades åstadkomma så enormt mycket? Nu är de borta, eller snart borta, och jag minns dem med ömhet och beundran, men också med ett slags dåligt samvete.
Offrar vi samma kraft och tid som de var tvungna att göra, på att nå kunskap och insikter? På att lära oss grunderna, på att bli noggranna, nyfikna, öppna och intellektuellt ärliga, bortom kortsiktiga intressen och omedelbar behovstillfredsställelse?
Är vi ärliga med barn och ungdomar om vad som kommer att krävas av dem, hur otroligt svårt och kämpigt, men just därför meningsfullt, det kommer att bli, om de vill förverkliga både sina gemensamma eller individuella drömmar? Jag är inte säker på det.
***
Sverige är förstås, sett till teknik och innovationer, fortfarande mycket framstående. Även om genidragen i dag ofta tar sig digitala snarare än fysiska uttryck, och därför kanske är svårare att låta blicken vila vid. Monumentens tid är ju i hög grad över. Och huruvida det råder en akut brist på ingenjörer i Sverige just nu, som arbetsgivarna brukar hävda, eller om det problemet är överdrivet, som ingenjörsfacket ibland framhåller, kan man diskutera.
Men vad alla är överens om är att Sverige också framöver kommer att behöva många ungdomar villiga att under stora ansträngningar utbilda sig inom teknik och naturvetenskap, som är beredda att ta den vägen i sina liv och yrkesliv.
På det, på noggrannhet, kunskap och kompetens i stort som smått, på orken att lära hantverk i grunden, inte på tillfälliga influencers, mediajippon och kändiskonton, hänger framtidens välstånd, framsteg, klimat och hållbara utveckling.
Över tid är det bästa källan till lust, stolthet och gemenskap.
****************
Några tidigare krönikor på temat:
Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Lisa Meitner – ett liv för vetenskap och upptäckter
Nobelveckan en chans till insikt, bildning och kunskap
Uthålligt möjliggjorde han modern kirurgi
