Etikett: Luleå

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå – fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå – vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte…

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

—————————————————–

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Umeå, Sundsvall och ett gammal gnabb

Av , , 6 kommentarer 8

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

——————————————————

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.