Etikett: Maud Olofsson

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

Av , , 1 kommentar 10

Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Och så ett ”för övrigt” på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.

———————————————————-

Maud Olofsson vs Lennart Holmlund – de måste inte gilla varandra

De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.

I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det ”konstigt” och ”inte okej”, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.

”Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag”, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: ”Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet – det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.”

Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.

Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.

Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.

I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.

Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att ”representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna” deltagit för att få in projekt i budgeten.

Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.

Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.

Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.

För övrigt…
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

En väntad avgång efter tio år

Av , , Bli först att kommentera 7

Här är min kommentar till Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare i höst. Samma tankegångar utvecklar jag även i den här SVT-intervjun.  För en mer utförlig syn på centerpartiets problematik och modern landsbygdspolitik länkar jag till de här krönikorna:

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Skadeglädje som hotar Norrland

——————————–

En väntad avgång

Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare var väntat. Tio år är en lång tid i dagens politik. Olofsson har lett sitt parti i tre riksdagsval och är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning. Partiets usla opinionssiffror har sannolikt skapat en intern otålighet som gör att hon går nu, istället för 2012.

Olofsson kan lämna sitt uppdrag med gott samvete. Hon tog över ett vilset centerparti i kris, har förnyat det, lett det till flera valsegrar och varit pådrivande i det allianssamarbete som fått väljarnas förtroende både 2006 och 2010.

Hon har på ett rappt sätt lyft fram det glömda småföretagarperspektivet i svensk debatt och bidragit – under spott och spe från en tidvis vulgär och låg buskpropaganda mot henne här i Västerbotten – till att modernisera synen på vad som skapar utveckling på landsbygden. Den optimismen i synen på bygderna har varit mycket värd.

Som näringsminister har hon haft goda intentioner, men inte alltid, ibland för sällan, lyckats få regeringen med sig.

Centerpartiets grundläggande problem med en försvinnande traditionell väljarbas och svårigheter att hitta en ny roll i ett föränderligt partilandskap har inte heller hon lyckats hitta någon lösning på. Det får nu andra grubbla över.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Av , , Bli först att kommentera 7

Avgångskraven mot Maud Olofsson, kampen om vem som ska bli hennes efterträdare, centerpartiets framtid, dumdryga Stockholmsperspektiv på landsbygden och det nya partilandskap som kan börja anas bortom dagens blockpolitik är ämnena för veckans lördagskrönika, här i en något längre version än i papperstidningen.

—————————————————————–

Centerpartiets väg efter Maud Olofsson

Annat var det förr. Tage Erlander var partiledare för socialdemokraterna i 23 år (1946-1969). Bertil Ohlin, folkpartiet, satt också i 23 år (1944-1967). Jarl Hjalmarsson, dåvarande högerpartiet, i elva år (1950-1961). Gunnar Hedlund, centerpartiet, i 22 år (1949-1971). Hilding Hagberg, dåvarande Sveriges Kommunistiska parti, i tretton år (1951-1964)

I dagens politik är redan tio år som partiledare ett maraton få orkar fullfölja. En titt på företrädarna till dagens ledare för de traditionella riksdagspartierna visar att mycket har hänt: Mona Sahlin satt i fyra år, Lars Leijonborg satt i tio år, Bo Lundgren satt i fyra år, Lennart Daléus satt i tre år, Gudrun Schyman satt i tio år, Matz Hammarström satt som språkrör för Mp i två år och Lotta Nilsson Hedström som språkrör i tre år. Alf Svensson, KD, är undantaget med sina 31 år.

Av nuvarande partiledare har Maud Olofsson, centerpartiet, suttit längst, sedan 2001. Hon har lett sitt parti i tre riksdagsval. Att avgångskraven nu börjar komma är väntat. Deppiga opinionssiffror speedar upp processen. Jag har inte hört någon som tror att Maud Olofsson kommer att leda centerpartiet 2014. Frågan har ända sedan valet varit inte om utan när hon avgår. Nu har kampen om vem som ska efterträda henne inletts på allvar. Då kommer också ropen på avgång.

Maud Olofsson kan, det ska sägas först, gå nöjd, oavsett om hon går i år eller nästa år. Att partiet under hennes ledning vände vid avgrunden, utvecklade nya profilfrågor, gick framåt både 2002 och 2006 och tillsammans med övriga allianspartier fick regeringsförtroende av väljarna 2006 och 2010, gör att Olofsson kommer att räknas som en framgångsrik partiledare.

Hon har tagit obekväma debatter och utmanat etablissemang, retat gallfeber på en del, ofta på ett för svensk politik nyttigt sätt, men framför allt setts som en tillgång för sitt parti och för regeringen. Hon har lyft fram småföretagarperspektivet på ett envetet sätt. Det brukar utmärka politiker som åstadkommer något, att få gäspar.

Den "det var bättre förr"-kritik som kommer då och då från tidigare centerpartister brukar också påminna partiet om hur det hade kunnat låta och se ut om centerpartiet inte förändrats alls i början av 2000-talet – då partiet var i sin allvarligaste kris någonsin – och snarast få till effekt att stödet för Maud Olofsson stärks.

Men den epoken – räddning, förändring, regeringsmedverkan – är fullbordad, och i partiledarfrågor anser sig få partier ha råd eller ro att vara sentimentala.

Maud Olofssons ställning är svagare i dag än den var efter förra valet. Partiets identitetskris är lika allvarlig som den var när Maud Olofsson tillträdde. Det har mindre med hennes partiledarskap att göra än med det faktum att det inte finns långsiktig plats för fyra allianspartier.

Eftersom partiapparaterna får panik vid tanken på sammanslagningar, håller väljarna på att lösa det själva genom att föra över stöd från Kd och C till framför allt moderaterna. Då centerpartiet inte uppfattas ha fått tillräckligt genomslag i regeringen för exempelvis en profilfråga som småföretagandet, och tappat greppet om en annan profilfråga från 2006 som integriteten, blir partiets egenvärde svårare att urskilja för väljarna. Det som räddat folkpartiet från ett liknande öde är partiets helt dominerande ställning i utbildningsfrågor. Miljöpartiet är också en starkare konkurrent i dag än tidigare, vilket underminerar centerpartiets bas ytterligare.

Det har inte med någon konflikt mellan stad och landsbygd att göra, som ofta påstås. Liberala småföretagarfrågor, integritetsfrågor och miljöfrågor är förstås lika viktiga i Umeå som i Stockholm, i Vilhelmina som i Lund. Utmärkande för stora och växande partier är att de lyckas attrahera stöd i många olika miljöer samtidigt.

Sällan sägs så många generaliserande dumdrygheter från Stockholmskommentatorer som när de söker beskriva stad vs land-motsättningar inom centerpartiet eller socialdemokraterna. Senaste veckans analyser, även av Håkan Juholts bakgrund, har flödat över av den korkade föreställningen om väljare på landsbygden som konservativa och eftersläpande jämfört med liberala storstadsväljare som bryr sig om framtidsfrågor och idéutveckling.

Det är en myt som odlas både av liberaler och socialister, med olika bevekelsegrunder, men med dödgrävarvalsen gemensam. Dessvärre återkommer samma floskler även hos en del landsbygdsdebattörer, fast med omvänd värderingsskala. Tillsammans bildar de – fobi i Stockholm för resten av landet och förakt på landsbygden för storstäder – en sorgesam fördumning av debatten.

Just centerpartiet avkrävs ett ställningstagande som nästan inga andra partier: antingen landsbygd eller storstad (tolkat som antingen bromsklossar eller utveckling). Det är förstås nonsens, generaliseringar av det slaget överlever bara i en likriktad flabbjargong som inte störs av insikter.

Men andra än Maud Olofsson kommer att få ta sig an centerpartiets nya utmaningar. Att kraven på hennes avgång kommer en dryg månad innan det stora omvalet i Västra Götalandsregionen och Örebro, avslöjar dels en intern otålighet och dels att efterträdarfrågan inte är löst bakom kulisserna.

I veckan skrev IT- och regionministern Anna-Karin Hatt, under en tid utpekad av rykten som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten, en debattartikel i Dagens Nyheter om sin vilja att centerpartiet, i en idéhistoriskt svajig formulering, ska stå för en ”varm och grön socialliberalism” i kontrast till en “rå och kall” marknadsliberalism. Det antogs snabbt vara hennes indirekta ansökan till partiledarposten. Omedelbart svarade andra i partiet med krav på Maud Olofssons avgång, kombinerat med lovord för den andra tippade huvudkandidaten till att efterträda Olofsson, riksdagsledamoten Annie Johansson, som nog inte skulle kalla sig varm socialliberal, men gärna marknadsliberal.

Manegen krattad för spekulationer alltså.

Det skulle vara fräscht om centerpartiet gjorde som miljöpartiet, när nu Mikaela Valtersson fortsätter sin kandidatur som språkrör trots att valberedningen föreslog Åsa Romson, och släppte fram flera villiga kandidater till en kongress, låter dem deklarera vad de vill och lät omröstning avgöra.

Centerpartiets öde är intressant för alla aktörer i svensk politik, för det finns fler som hotar att bli utan plats när hela havet stormat färdigt. Men centerpartiet har också potential att spela en intressant roll i ett framtida partilandskap, just genom kombinationen av stad och land, när den träliga blockpolitiken brutits upp och den förlegade höger-vänster-skalan rostar som ett stickspår i traditionalisters förlegade retorik.

Centerpartiets perspektiv i småföretagarfrågor och positiva syn på landsbygden behövs i alliansen, för att regeringen inte ska tappa balansen. Partiets skeptiska syn på kärnkraften och inriktning på småskalighet skulle också kunna underlätta ett framtida, långsiktigt samarbete mellan delar av alliansen (fp och c) och miljöpartiet. Då tror jag inte att begrepp som socialliberal, marknadsliberal, nyliberal, gallstensliberal, Åsa Nisse-marxist eller vad ni vill, har stor relevans. Jag tror, trots att socialliberal är det begrepp jag själv identifierar mig med, att de håller på att spela ut sin roll. Det var 1900-talets språkbruk. Framgångspartier på 2000-talet måste bortom sådana låsningar och hitta nya allianser.

Strategier som är fixerade vid blockpolitiken, vid indelningar av världen utifrån förlegade, urvattnade begrepp kommer att misslyckas. 2000-talet hör andra samhällsanalyser till, som kombinerar olika perspektiv, nyckelbegrepp och frågeställningar på överraskande och intressanta sätt, relevanta för en ny tids frågeställningar.

Blir traditionalisterna i alla partier lite yra i mössan av kontakter och problemformuleringar är det ett tecken på att något spännande är i görningen. De nya moderaterna är delvis ett exempel på det, i en rörelse från sin kant, men identifierar sig liksom S för starkt med blockpolitiken. Det är de mindre partierna som kan viska bäst om framtiden.

Birgitta Ohlsson i folkpartiet, Gustav Fridolin i miljöpartiet och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet är exempel på politiker med potential att utifrån sina olika utgångspunkter lösa upp stelnade mönster i partilandskapet framöver, genomföra rockader och överraska motståndare. Vem i centerpartiet har störst potential att göra det kommande år? Det är frågan centerpartisterna borde ställa sig när de söker ny partiledare. Att bara göra för få redan övertygade ännu mer övertygade är framför allt ett säkert sätt att göra dem ännu färre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös

Av , , 6 kommentarer 6

Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös över Metalls avgångskrav.

När partipolitiska motståndare långt ute på den socialistiska vänsterkanten kräver en alliansministers avgång ett knappt år före nästa val hör det till den förväntade partipolitiska dramaturgin. Det förändrar inte dynamiken, utan befäster bara ett inövat rollspel.

Läsardebatten på vk.se bekräftar också den bilden. Nya skyttegravar uppstår inte, de gamla blir om möjligt djupare. Metalls utspel är därför inte vad man på engelska kallar en "Game Changer", något som vänder spelet och förändrar styrkeförhållandena, överraskar och ger utvecklingen en ny riktning. Utan det är ett i leden av återkommande partipolitiska kampanjinslag, sådana som alltid förekommer när positioneringen inför ett val inletts.

I kampen om marginalväljare, de som inte hör till vänstersocialismen och mobiliseras av Metalls uppträdande och de som inte hör till alliansens kärntrupper och av andra skäl mobiliseras av Metalls uppträdande, kan avgångskravet ändå vara en fördel för näringsministern, centerpartiet och alliansen.

Och då handlar det mindre om avgångskravet från Metall och mer om de nedsättande, grova, plumpa och obalanserade kommentarer som förekommer i debatten om Maud Olofssons person, framför allt och på ett beklämmande sätt i Västerbotten, och som får ny näring av Metalls utspel.

När angreppen slår över i rent hatiska utfall – långt bortom det rimliga och vettiga, långt bortom vad en sakfråga som exempelvis transportsstödet kan motivera – brukar normalt sympatierna gå i den angripnas riktning, bort från de som skyfflar sina grövsta okvädningsord in i debatten.

Jag tror att det är så i det här fallet; men på grund av förutsägbarheten i rollspelet ändå bara i begränsad omfattning.

Orimliga överdrifter går sällan hem. Och om en otroligt förenklad svart-vitt mytbildning skett kring en sakfråga – som i fallet med transportstödet och Volvo – kan de grova personangreppen på en minister, om han eller hon håller sig kall och inte tappar fattningen, få till konsekvens att även mytbildningen i sak börjar ifrågasättas.

Väljare i mitten, de som ofta avgör val, misstror budskap när de bärs fram till ackompanjemang av obalanserade, om än säkert ganska små, slagkörer.

Så Metalls avgångskrav, såsom det kommenteras från vänsterkanten, är sannolikt en direkt, om än knapp, fördel för Maud Olofsson.

Det betyder inte att hon, centerpartiet eller alliansen inte har en tuff debatt framför sig i regionen inför nästa val, av andra skäl. Det har sittande regeringar alltid, som det ska vara. Frågor om var infrastruktursatsningar sker i landet de kommande åren, kan vara en sådan regional fråga som blir jobbigare att besvara än andra.

Här är också de partipolitiska styrkeförhållandena omvända jämfört med i storstadsregionerna. Det gör att alliansen för att vinna något här måste ta storslam just bland marginalväljarna.

Där kan debatten om Metalls vänstersocialistiska avgångskrav och personangreppen på Maud Olofsson vara en hjälp på vägen. Men genom deras förutsägbarhet i ett redan etablerat partipolitiskt rollspel ska deras positiva betydelse för centerpartiets möjligheter att vinna marginalväljare ändå inte överskattas.

6 kommentarer
Etiketter: ,