Etikett: landsbygd

Landsbygdens resa från Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Av , , 1 kommentar 11

"Julstrul med Staffan och Bengt", julkalendern från 1984, är ämnet för den här krönikan, del 21 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några reflektioner kring en jämförelse mellan den julkalendern och Hotell Gyllene Knorren från 2010 när det gäller bilden av landsbygden, och vad både likheter och skillnader säger om utvecklingen under de 26 åren.

Här i en nätversion. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

—————————————————-

Landsbygdens resa från Julstrul med Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Tomas: Har ni nån utbildning?
Bengt: Jajamän, vi har gått kurs…
Staffan: …i Umeå
Tomas: I Umeå? Då är det bäst att jag håller ett öga på er.
(Scen ur ”Julstrul med Staffan och Bengt”, 1984)

Minns ni hur den började? En åksjuk Staffan och en oratorisk Bengt kommer, i en magnifik inledningsfärd med postbussen genom ett vintrigt Västerbotten, som avbytare till Fjällbyn i inlandet för att ta hand om den kombinerade posten och lanthandeln under några veckor. Den ordinarie innehavaren Oskar ska på semester till Kanarieöarna. Sällan har en julkalender placerats in direkt så maffigt och entydigt i ett konkret landskap och en konkret samhällssituation. Det är landsbygd, men inte vilken abstrakt landsbygd som helst, utan Västerbottens inland, så det skriker om det.

Det där med att placera sig utan blygsel i Västerbotten, med hejdlösa lokala referenser, var något som utmärkte Staffan och Bengt, inte minst i deras kanske mest omtyckta program, folkbildargärningen och långköraren ”Sant och sånt”. VK:s krönikör Mikael Wikner skrev en fin betraktelse om det för ett antal år sedan, och mindes:

”Sant och sånt var inget avkönat riksprogram. Det spelades in i Västerbotten och flirtarna med den norrländska publiken var många. Hur detta kunde gå för sig kan man undra? Men det gick för sig. Tydligen. När Bengt dribblade bort rikspubliken med dialektala skämt och Staffan svängde sig med ortsnamn och lokala företeelser pöste vi av stolthet. Västerbotten var att räkna med. Vi var i TV.

– He lukt´ opp efter stommen som vi säj här i Västerbotten, kunde Bengt oannonserat undslippa sig på bästa sändningstid.”

Om det finns någon student därute som jagar ett uppsatstema inför nästa termin har jag ett tips: studera och diskutera hur landsbygden skildrades i ”Julstrul med Staffan och Bengt” 1984 – manus av Benny Karlsson och Hans Fällman, musik av Johan Norberg, inspelad i bland annat Saxnäs och Dikanäs. Jämför sedan det med den bild av landsbygden som förmedlas direkt och indirekt 26 år senare i ”Hotell Gyllene Knorren” 2010.

Det är två besläktade julkalendrar.

Hotell Gyllene Knorren, inspelad i Stockholm, inleds i en stressig Stockholmsförort, men flyttar sig sedan till ”det bortersta hörnet av Östra glesbygden”, där familjen Rantanen, som söker ett lugnare liv på landet, tar över ett gammalt, olönsamt hotell.

Några iakttagelser låter sig snabbt göras. Båda handlar om att bedriva lokal affärs- och serviceverksamhet på en mindre ort. Men i båda ingår också näringsverksamheten som en del av ett större sammanhang, en hel livsstil. Ihärdig, kreativ problemlösar- och vi fixar det själv-attityd återfinns i båda.

Men i Julstrul är landsbygden ett långt mer levande, välbefolkat, frodigt samhälle i egen rätt. Lanthandeln är överfull av varor, volymen är uppskruvad, tempot högt, karaktärerna många och skiftande. Det är livet i byn som är normen allt utspelar sig mot, men livet i byn är mångfaldigt och det är varken sentimentaliserat eller förbittrat (råskällande Schiller är inte bitter, bara konstant kolerisk).

”Klara: Så ni är liksom ute och fingår?
Bengt: Jojomän, ja vi måste ju ta oss en tur och titta hur vackert ni har det.
Klara: Tyck´ ni?
Bengt: Ja, men naturligtvis. Höga fjäll, va, gnistrande snö, stora skogar och milsvid utsikt.
Klara: Äh, förstår ni, det där tänk´ man int´ på då man bor här int´
Bengt: Gör man inte?
Klara: Nej, de där fjällen är mest då i vägen när man ska nånstans. Men det är klart, man blir ju van.”

Det finns ingen bitter hierarki mellan stad och land som skapar spänningar, utan ett mer hjärtligt givande och tagande. Den som åker på semester i Julstrul lämnar byn – till Kanarieöarna och till Stockholm. Affären och posten är centrum för ett lokalt civilt samhälle, en träffpunkt, ett gemensamt torg. I den stora slutscenen samlas hela byn till julfest i föreningshuset, i en illustration av byalivets mänskliga värme och mångfald, med hela det rika persongalleriet samlat.

(Ett annat intressant uppsatsämne vore att på den punkten jämföra Oskars Koopra och post i Fjällbyn med Auggie Wrens kiosk i Brooklyn-filmen ”Blue in the Face”. Metropolens kvarterskiosk och inlandsbyns butik har kanske mer gemensamt som nav i ett lokalsamhälle än man kan tro vid första anblicken. )

 I Hotell Gyllene Knorren är stämningen mer avskalad och kargare, volymen är nedskruvad, landsbygden mycket glesare och hela tiden definierad, med lätt bitterhet, som storstadens motsats. Hotellverksamheten markerar landsbygdens status som rekreationsmiljö för dem som vill komma bort från staden, inte som en frodig livsmiljö i sig.

Hierarkin som allt tar spjärn emot, hierarkin som serien försöker utmana, handlar om staden som norm. Den nya motorvägen leder trafiken bort. Hotet mot familjens Rantanens hotell är en planerad kommunal soptipp. Krisstämningen, frånvaron av människor, konkurshotet, förmedlar känslan av dystra utsikter.

Räddningen för Gyllene Knorren blir när ett gammalt fynd i marken förvandlar området till fornminnesskydd och ett utgrävningsprojekt med inrest personal räddar hotellet ett halvår framåt. Resurserna i marken och fornminnesstatus skyddar turistnäringen från att utnyttjas som soptipp. Att det räknas och känns som ett lyckligt slut år 2010, säger något om hur synen på landsbygdens nutid och framtid förändrats.

Båda Julstrul och Gyllene Knorren försöker slå ett slag för landsbygden.

Men Julstrul har ett långt mer avspänt förhållningssätt till problematiken. Man kör så det ryker. Fjällbyn är normen och ett helt universum. Någon undergångsstämning finns inte. Stockholm existerar mest bara i form av Solvalla.

Hotell Gyllene Knorren utspelar sig i en tid när storstaden är den självklara referenspunkten för allt, även vid ett värn av landsbygden, och där varje dag kan vara den sista för landsbygdslivet.

Hotell Gyllene Knorren säger, i välvilja, en del bistra sanningar om landsbygdens problem. Julstrul med Staffan och Bengt visar än i dag, helt obekymrat, på en del av lösningen.

*******

(För övrigt: När VK och VF skrev om kalendern i samband med sändningsstart i början av december 1984 valde båda tidningarna att göra stora uppslag på David Löfgren från Carlshem i Umeå, pojken som spelar Thomas Tvivlaren. 

En annan sak som uppmärksammades var att delar av inspelningen – Umeå-TV:s då största produktion någonsin – skedde med lätt videoutrustning istället för med konventionell film. Denna våghalsighet kallades i VK för ”ett tekniskt experiment som inte helt kunde förutsäga hur det skulle sluta”. Fördelen var att producenten och regissören direkt på plats efter tagning kunde backa bandet och bedöma resultatet. Det hinner hända mycket på 26 år, även i form av teknisk utveckling.)

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Av , , Bli först att kommentera 7

Avgångskraven mot Maud Olofsson, kampen om vem som ska bli hennes efterträdare, centerpartiets framtid, dumdryga Stockholmsperspektiv på landsbygden och det nya partilandskap som kan börja anas bortom dagens blockpolitik är ämnena för veckans lördagskrönika, här i en något längre version än i papperstidningen.

—————————————————————–

Centerpartiets väg efter Maud Olofsson

Annat var det förr. Tage Erlander var partiledare för socialdemokraterna i 23 år (1946-1969). Bertil Ohlin, folkpartiet, satt också i 23 år (1944-1967). Jarl Hjalmarsson, dåvarande högerpartiet, i elva år (1950-1961). Gunnar Hedlund, centerpartiet, i 22 år (1949-1971). Hilding Hagberg, dåvarande Sveriges Kommunistiska parti, i tretton år (1951-1964)

I dagens politik är redan tio år som partiledare ett maraton få orkar fullfölja. En titt på företrädarna till dagens ledare för de traditionella riksdagspartierna visar att mycket har hänt: Mona Sahlin satt i fyra år, Lars Leijonborg satt i tio år, Bo Lundgren satt i fyra år, Lennart Daléus satt i tre år, Gudrun Schyman satt i tio år, Matz Hammarström satt som språkrör för Mp i två år och Lotta Nilsson Hedström som språkrör i tre år. Alf Svensson, KD, är undantaget med sina 31 år.

Av nuvarande partiledare har Maud Olofsson, centerpartiet, suttit längst, sedan 2001. Hon har lett sitt parti i tre riksdagsval. Att avgångskraven nu börjar komma är väntat. Deppiga opinionssiffror speedar upp processen. Jag har inte hört någon som tror att Maud Olofsson kommer att leda centerpartiet 2014. Frågan har ända sedan valet varit inte om utan när hon avgår. Nu har kampen om vem som ska efterträda henne inletts på allvar. Då kommer också ropen på avgång.

Maud Olofsson kan, det ska sägas först, gå nöjd, oavsett om hon går i år eller nästa år. Att partiet under hennes ledning vände vid avgrunden, utvecklade nya profilfrågor, gick framåt både 2002 och 2006 och tillsammans med övriga allianspartier fick regeringsförtroende av väljarna 2006 och 2010, gör att Olofsson kommer att räknas som en framgångsrik partiledare.

Hon har tagit obekväma debatter och utmanat etablissemang, retat gallfeber på en del, ofta på ett för svensk politik nyttigt sätt, men framför allt setts som en tillgång för sitt parti och för regeringen. Hon har lyft fram småföretagarperspektivet på ett envetet sätt. Det brukar utmärka politiker som åstadkommer något, att få gäspar.

Den "det var bättre förr"-kritik som kommer då och då från tidigare centerpartister brukar också påminna partiet om hur det hade kunnat låta och se ut om centerpartiet inte förändrats alls i början av 2000-talet – då partiet var i sin allvarligaste kris någonsin – och snarast få till effekt att stödet för Maud Olofsson stärks.

Men den epoken – räddning, förändring, regeringsmedverkan – är fullbordad, och i partiledarfrågor anser sig få partier ha råd eller ro att vara sentimentala.

Maud Olofssons ställning är svagare i dag än den var efter förra valet. Partiets identitetskris är lika allvarlig som den var när Maud Olofsson tillträdde. Det har mindre med hennes partiledarskap att göra än med det faktum att det inte finns långsiktig plats för fyra allianspartier.

Eftersom partiapparaterna får panik vid tanken på sammanslagningar, håller väljarna på att lösa det själva genom att föra över stöd från Kd och C till framför allt moderaterna. Då centerpartiet inte uppfattas ha fått tillräckligt genomslag i regeringen för exempelvis en profilfråga som småföretagandet, och tappat greppet om en annan profilfråga från 2006 som integriteten, blir partiets egenvärde svårare att urskilja för väljarna. Det som räddat folkpartiet från ett liknande öde är partiets helt dominerande ställning i utbildningsfrågor. Miljöpartiet är också en starkare konkurrent i dag än tidigare, vilket underminerar centerpartiets bas ytterligare.

Det har inte med någon konflikt mellan stad och landsbygd att göra, som ofta påstås. Liberala småföretagarfrågor, integritetsfrågor och miljöfrågor är förstås lika viktiga i Umeå som i Stockholm, i Vilhelmina som i Lund. Utmärkande för stora och växande partier är att de lyckas attrahera stöd i många olika miljöer samtidigt.

Sällan sägs så många generaliserande dumdrygheter från Stockholmskommentatorer som när de söker beskriva stad vs land-motsättningar inom centerpartiet eller socialdemokraterna. Senaste veckans analyser, även av Håkan Juholts bakgrund, har flödat över av den korkade föreställningen om väljare på landsbygden som konservativa och eftersläpande jämfört med liberala storstadsväljare som bryr sig om framtidsfrågor och idéutveckling.

Det är en myt som odlas både av liberaler och socialister, med olika bevekelsegrunder, men med dödgrävarvalsen gemensam. Dessvärre återkommer samma floskler även hos en del landsbygdsdebattörer, fast med omvänd värderingsskala. Tillsammans bildar de – fobi i Stockholm för resten av landet och förakt på landsbygden för storstäder – en sorgesam fördumning av debatten.

Just centerpartiet avkrävs ett ställningstagande som nästan inga andra partier: antingen landsbygd eller storstad (tolkat som antingen bromsklossar eller utveckling). Det är förstås nonsens, generaliseringar av det slaget överlever bara i en likriktad flabbjargong som inte störs av insikter.

Men andra än Maud Olofsson kommer att få ta sig an centerpartiets nya utmaningar. Att kraven på hennes avgång kommer en dryg månad innan det stora omvalet i Västra Götalandsregionen och Örebro, avslöjar dels en intern otålighet och dels att efterträdarfrågan inte är löst bakom kulisserna.

I veckan skrev IT- och regionministern Anna-Karin Hatt, under en tid utpekad av rykten som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten, en debattartikel i Dagens Nyheter om sin vilja att centerpartiet, i en idéhistoriskt svajig formulering, ska stå för en ”varm och grön socialliberalism” i kontrast till en “rå och kall” marknadsliberalism. Det antogs snabbt vara hennes indirekta ansökan till partiledarposten. Omedelbart svarade andra i partiet med krav på Maud Olofssons avgång, kombinerat med lovord för den andra tippade huvudkandidaten till att efterträda Olofsson, riksdagsledamoten Annie Johansson, som nog inte skulle kalla sig varm socialliberal, men gärna marknadsliberal.

Manegen krattad för spekulationer alltså.

Det skulle vara fräscht om centerpartiet gjorde som miljöpartiet, när nu Mikaela Valtersson fortsätter sin kandidatur som språkrör trots att valberedningen föreslog Åsa Romson, och släppte fram flera villiga kandidater till en kongress, låter dem deklarera vad de vill och lät omröstning avgöra.

Centerpartiets öde är intressant för alla aktörer i svensk politik, för det finns fler som hotar att bli utan plats när hela havet stormat färdigt. Men centerpartiet har också potential att spela en intressant roll i ett framtida partilandskap, just genom kombinationen av stad och land, när den träliga blockpolitiken brutits upp och den förlegade höger-vänster-skalan rostar som ett stickspår i traditionalisters förlegade retorik.

Centerpartiets perspektiv i småföretagarfrågor och positiva syn på landsbygden behövs i alliansen, för att regeringen inte ska tappa balansen. Partiets skeptiska syn på kärnkraften och inriktning på småskalighet skulle också kunna underlätta ett framtida, långsiktigt samarbete mellan delar av alliansen (fp och c) och miljöpartiet. Då tror jag inte att begrepp som socialliberal, marknadsliberal, nyliberal, gallstensliberal, Åsa Nisse-marxist eller vad ni vill, har stor relevans. Jag tror, trots att socialliberal är det begrepp jag själv identifierar mig med, att de håller på att spela ut sin roll. Det var 1900-talets språkbruk. Framgångspartier på 2000-talet måste bortom sådana låsningar och hitta nya allianser.

Strategier som är fixerade vid blockpolitiken, vid indelningar av världen utifrån förlegade, urvattnade begrepp kommer att misslyckas. 2000-talet hör andra samhällsanalyser till, som kombinerar olika perspektiv, nyckelbegrepp och frågeställningar på överraskande och intressanta sätt, relevanta för en ny tids frågeställningar.

Blir traditionalisterna i alla partier lite yra i mössan av kontakter och problemformuleringar är det ett tecken på att något spännande är i görningen. De nya moderaterna är delvis ett exempel på det, i en rörelse från sin kant, men identifierar sig liksom S för starkt med blockpolitiken. Det är de mindre partierna som kan viska bäst om framtiden.

Birgitta Ohlsson i folkpartiet, Gustav Fridolin i miljöpartiet och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet är exempel på politiker med potential att utifrån sina olika utgångspunkter lösa upp stelnade mönster i partilandskapet framöver, genomföra rockader och överraska motståndare. Vem i centerpartiet har störst potential att göra det kommande år? Det är frågan centerpartisterna borde ställa sig när de söker ny partiledare. Att bara göra för få redan övertygade ännu mer övertygade är framför allt ett säkert sätt att göra dem ännu färre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Av , , 3 kommentarer 13

Byskolornas framtid är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

———————————————

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid i Norrland är ett oändligt mer tacksamt ämne för en ledarskribent än för en kommunpolitiker.

Det är lätt att kritisera nedskärningsförslag som ovisionära när man inte själv behöver tala om i detalj hur den omöjliga ekvationen borde lösas istället.Visst kan man fortfarande hitta exempel på orimligt kommunalt slöseri. Men för de flesta Norrlandskommuner gäller att marginalerna är rysligt knappa.

Något fett att skära bort, överflöd att stryka, lyx att dra in på finns sällan. Varje besparing gör ont. Valet står bara i undantagsfall mellan att spara eller inte spara. För det mesta handlar det om att välja mellan olika typer av jobbiga, jädra-skit-också-neddragningar.

Så jag underställer ingen kommunpolitiker en önskan att lägga ned byskolor. Självklart är det inget någon föreslår med lätt hjärta. De kommunala ekonomierna är ofta, med demografin i åtanke, ren ångest. Att fatta obekväma beslut för att inte allt ska rasa samman är ibland själva ansvarstagandets essens. Det ansvaret är inget att avundas.

Beundransvärda de lokalpolitiker som ändå beger sig ut på den leriga åkern för att staka ut något slags stig framåt. Ingen torrskodd ledarskribent ska stå och moralisera med tvål och handduk. Ska byskolorna värnas måste annat stryka på foten i kommunerna. Svida kommer det också.

Men med det sagt vill jag ändå söka förklara varför jag tycker att just byskolorna kanske är det allra sista som landsbygdkommuner borde spara in på.

Byskolorna har självklart ett antal nackdelar. De uppvisar ofta ett bräckligt elevunderlag i kombination med obräckliga kostnader så länge skolorna hålls i drift. De kan vara svårtåtkomliga för andra typer av samordningsvinster inom kommunen. Att behålla dem även i kärva ekonomiska tider är att bibehålla en service av hög standard trots ett mycket litet befolkningsunderlag och trots att utsikterna att prioriteringen i närtid ska leda till ett uppsving som ekonomiskt motsvarar kostnadsbilden är mycket dystra.

Ska byskolorna värnas trots detta till synes skeva användande av kommuninvånarnas gemensamma skattemedel måste alltså skälen för deras existens vara synnerligen tunga.

Jag vill påstå att de skälen föreligger.

Byskolornas framtid symboliserar något av ett vägval för svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. Att bevara dem signalerar till omvärlden: vi tror på framtiden, vi har inte gett upp, vi inväntar inte det bittra slutet när bygden dör ut och någon sista kvarlevande släcker lampan, utan tror med gott självförtroende på ett kommande uppsving, på inflyttning och tillväxt.

Jag överdriver och dramatiserar lite, men i någon mån står många Norrlandskommuner inför det vägvalet: att söka göra de sista decennierna så bekväma som möjligt för de som blir kvar, eller att satsa allt på att stå väl rustade som möjligt när en fullt tänkbar och av den tekniska utvecklingen möjliggjord flyttrörelse hos familjer, ut från inte särskilt charmfulla storstadsförorter till betagande landsbygder, tar fart inom en överblickbar framtid.

Om hoppet om det senare – unga familjer som söker sig ut på landet för åtminstone barnens uppväxtår – fortfarande lever, och det borde leva, så är just byskolornas både praktiska värde och symbolvärde oersättligt. Det gäller såväl för den stadsnära landsbygden som för den verkliga glesbygden.

En by med barn på skolgården ger ett alldeles eget, värmande intryck. För barn, det är min bestämda övertygelse, är möjligheten att få gå de första skolåren i en byskola mycket värdefull – pedagogiskt och mänskligt.

En by med en nedgången, uppenbart övergiven skola, däremot, kommer inte att få någon ung stadsbo att söka ett hus i närheten när andra byar fortfarande har sina skolor kvar.

Jag skulle till och med vilja hävda att för landsbygdens överlevnad är de riktiga byarna förmodligen överhuvudtaget långsiktigt viktigare än kommunernas små tätorter. Det är i byarna, inte i tätorterna, som tillväxtpotentialen och inflyttningspotentialen finns. Och av all service och infrastruktur som kommer att vara viktig för att vända flyttströmmarna, finns inget som är så viktigt som dels barnens utbildningsmöjligheter och dels de kommunikationstekniska förutsättningarna för egenföretagande och distansarbete.

I jämförelse med det betyder andra saker, även utbudet i tätortens centrum, subventionerade turistprojekt eller kommunala fritidsanläggningar i initialskedet mycket lite. Landsbygden kan avstå från många investeringar, koncentrera många verksamheter och släppa och hänvisa mycket till de större stadskommunerna – i värsta fall även delar av äldrevården – men infrastrukturen och servicen för barnfamiljer i byarna kan man inte släppa utan att signalera uppgivenhet inför framtiden.

När byarna kämpar för sina skolor, eller inlandet kämpar för Lycksele BB, är det på mycket goda grunder. De kämpar för något av det bästa Sverige har att erbjuda.

Sverige är, globalt sett och definitivt ur ett europeiskt perspektiv, en relativ nybörjare på det där med att leva i, gestalta och planera utifrån städer och urbanitet. Livsstil och livskvalitet i staden är inte Sveriges styrka. Vi håller på att lära oss, övar, blir allt bättre. Men ändå finns det inte sällan något konstlat och ovant över Sveriges förhållande till det urbana. Sveriges urbana instinkter och miljöer är fortfarande, vid en internationell jämförelse, outvecklade.

Att tänka stad, att bygga stad, att våga stad fullt ut handlar mycket om attityder. Svenska halvstora städer, exempelvis längs Norrlandskusten, borde anamma renodlat urbana attityder oftare i stadsplaneringen.

Det handlar om sådant som att förtäta där det går, bygga centrumnära hellre än att klicka ut nya förorter, låta arkitekturen bli mer experimentell, skapa så bilfria miljöer som möjligt i stadskärnan med smidiga kollektivtrafiklösningar inom de tättbefolkade stadsdelarna, samtidigt som man upprätthåller goda förutsättningar för bilismen till och från omgivande landsbygd.

Försöken att vara lite halvlantlig idyll och lite urban smältdegel på samma gång, är dömda att misslyckas, i städer såväl som kommunala tätorter. Då är det bättre för en region att satsa på tydliga kontraster. Städer vinner på om landsbygden runt om hålls levande och lantlig, och landsbygden är chanslös om det saknas en större stad i någorlunda närhet. Umeås uppgift i Västerbotten är att erbjuda det utpräglat urbana alternativet.

Men för landsbygdskommunerna ligger chansen i att bejaka det som en levande, liten kulturby står för. I byarna har Västerbotten sitt bästa guld.För på landsbygden, när det gäller livsstil och livskvalitet i glesbefolkade regioner, är Sverige inte en nybörjare, utan en erfaren mästare.

I den genren har vi, ännu så länge, något av världsklass att erbjuda. Och byskolorna representerar det bättre än kanske något annat.

 

 

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Liberala lantisar lyfte Sverige

Av , , Bli först att kommentera 2

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en ny läsvärd, liten skrift av Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, "Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse."

När jag läste den påmindes jag också av några rader som Vilhelm Moberg skrev i "Berättelser om min levnad":

”Bonden är den siste individualisten. Han nöter inte bort sin särprägel genom ständig gnidning mot andra människor. I en genuin bondby skiljer sig den ena människan betydligt skarpare från den andra än i ett stadssamhälle.

Bönderna kan vara och är nästan alltid envetna och ensidiga. Och ensidigare än stadsbon är de utan tvivel. Dock – de kan vara löjliga eller tragiska, sympatiska eller frånstötande, de behåller alltid något iögonfallande individuellt.”

 
———————————————-
När liberala lantisar lyfte Sverige
 
Men först av allt, skriver Martin Ådahl, kom bondeliberalismen. I skriften – ”Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse. En skrift om liberalismens rötter på landsbygden och betydelsen av detta för det moderna Sverige och dess politiska arv” söker Ådahl, chef för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, påvisa att det var liberala bönder som lade grunden till Sveriges utveckling från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste inom loppet av ett sekel.

Den övergripande bilden är välkänd, men alltid värd att påminna om: Sveriges även vid internationella jämförelser häpnadsväckande snabba avancemang från utbrett elände och djup fattigdom i mitten av 1800-talet till välståndsligornas världstopp ett sekel senare möjliggjordes av en rad frigörande liberala samhällsreformer.

Skråväsendet avskaffades. Näringsfriheten ökades. Korruptionen bekämpades hårdare. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes. Straffrätten humaniserades. Skiftesreformer genomfördes inom jordbruket. Regleringar avskaffades och tullar sänktes. Finanssystemet moderniserades. Investeringar i utbildning och infrastruktur gav snabb effekt

Reformvågen fullföljdes sedan av genomförd demokratisering och inledande socialliberala välfärsreformer under 1900-talets första decennier.

Först 1970-talets starkare socialistiska tendenser, med bland annat hämmande regleringar, höjda marginaleffekter i skattesystemet, försvagad äganderätt och en kontraproduktiv subventionsinriktad konjunkturpolitik bröt denna framgångssaga.
Under de senaste två decennierna har Sverige på nytt valt att med ett antal reformer för avreglering, valfrihet, företagande, pålitliga socialförsäkringssystem och ett viktigt EU-medlemskap börja knyta an till sina bättre, liberala, välfärdsskapande traditioner. Även om vissa områden fortfarande präglas av otidsenliga regelverk, har den historiska medvetenheten om vad som lade grunden till det svenska välståndet fått starkare fäste i debatten igen.

Och följer man framgångssagan till dess ideologiska ursprung hamnar man alltså nog så ofta i det som studerades, tänktes och krävdes ute i bondesocknarna.

”Ser man”, skriver Ådahl, ”på tillväxten i Sverige, inte över årtionden utan över århundraden, syns direkt att något händer i mitten på 1800-talet som har få motstycken i världshistorien. Ett av världens fattigaste länder blir ett av världens rikaste på bara hundra år. (…) Det var inte teknologin eller naturresurserna som gjorde att Sverige skiljde sig från andra länder i världen som hade tillgång till båda men vars ekonomi inte lyfte som Sverige. Det unika med Sverige var revolutionen i institutionerna. Ett land som i slutet av 1700-talet var protektionistiskt, reglerat och fullt med privilegier och titlar var i början av 1900-talet bland de främsta inom fri handel, fri näringsverksamhet, lika rättigheter och jämlikhet inför lagen.”
Ådahls speciella tes, med en träffsäker men säkert för många överraskande infallsvinkel, är att det var ”den svenska landsbygden – mer specifikt bönderna – som drev igenom denna liberalisering”.

Lantisarna som både liberalismens och tillväxtens vagga i Sverige, alltså. Det är inte hela sanningen, men en väsentlig, och i historieböckerna ganska förtigen, del av den. Under flera decennier var det landsbygdsliberalismen (en föregångare till det liberala frisinnet, senare så starkt företrätt i Västerbotten) som i praktisk politik drev på den genomgripande förändringsprocess som krävdes för att göra Sverige friare, rikare och mer välmående.

Ådahl nämner i sin genomgång bland annat Anders Chydenius, Anders Danielsson från Bondarp, Hans Jansson iBräcketorp (som sammanfattade sin livsgärning med ordet “framåt”), Nils Månsson och Per Sahlström.
Även Sverige hade typiska ”briljanta storstadsintellektuella liberaler”, skriver Ådahl, men det som gjorde liberalismen uthålligare och mer framgångsrik i Sverige än i andra länder under denna epok ”var tveklöst ledarrollen från dem som representerade folkmajoriteten på landsbygden”.
De knöt i sin tur an till en mycket gammal tradition av självägande, politiskt stolta, självmedvetna bönder runt om i Sverige. De självägande bönderna var redan långt tillbaka i tiden en politisk maktfaktor i ständig konflikt med, upprepade gånger i revolt mot, överhetens skatter, bud och andra pålagor. Den historiska manegen är alltid krattad när avgörande genombrott äger rum.

Även i senare faser av det moderna Sveriges framväxt, när de stora bataljerna i början av 1900-talet kring rösträtten, militarismen och de sociala reformerna äger rum, spelar bondepolitiker avgörande roller – inte alltid enade eller på samma sida, men tunga röster var helst de uppträder.
Det liberala frisinnet, så småningom med tyngdpunkten i folkpartiet, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, var i viktiga avseenden en fortsättning av 1800-talets landsbygdsliberalism. Centerpartiet har genom hela sin omväxlande historia brottats med liberalismen, och gått balansgång mellan frihetlighet och konservatism. Som bäst har det alltid varit när det bejakat, inte skrämts av, liberala idéströmningar.
Även mer liberala delar av miljöpartiet, med en tro på småskalighet och valfrihet och aversion mot central storskalighet, snuddar armbågarna vid en sådan ideologisk tradition.

Den historiska bakgrund som Martin Ådahl påminner om borde vara en inspirationskälla för politiska aktörer utanför storstäderna även i dag; en uppmaning att återta förlorad mark, att inte acceptera bilden av landsbygden som en eftersläntrare, rentav en bakåtsträvare när det gäller liberalt reformtänkande.

Det sägs ofta att det är tendenserna i Stockholm som visar vägen och avgör valen. Något ligger det förstås i ett sådant påstående. Men en utpräglad Stockholmsfixering vore olycklig.
För om den inrikespolitiska debatten i Sverige de kommande decennierna kommer att kretsa kring behovet av fler liberala reformer – på arbetsmarknaden till förmån för dem som hålls i utanförskap; inom näringspolitiken till förmån för småföretagen och ensamentreprenörerna; inom välfärdspolitiken till förmån för generella socialförsäkringar, valfrihet och privata alternativ; inom familjepolitiken till förmån för jämställdheten; inom integritetspolitiken till förmår för privatsfären; inom asylpolitiken till förmån för solidaritet, humanitet och så öppna gränser som möjligt; inom utbildningspolitiken för bildningsideal och kunskapsmål; inom miljöpolitiken till förmån för teknikutveckling och förnyelsebara energikällor – då är det på landsbygden som de kanske intressantaste debatterna kommer att föras.

Här kommer jämna val att vinnas och förloras, här kan opinionen bölja friast. För liberala lantisar saknas inte historiska inspirationskällor att knyta an till.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,