Är nästa statsminister att gratulera?
Försäkringarna om att svensk ekonomi står obrutet stark börjar te sig ansträngda. Studera de trygga minerna i rapporter och pressmeddelanden lite närmare och små, ofrivilliga, nervösa ryckningar kan skönjas hos dem som vill inge fortsatt optimism om tillväxt och jobb, investeringar och produktion.
En sen insikt, kylig, jobbig och nödvändigt, är på väg att bryta fram. Sprickorna i fasaden går inte längre riktigt att prata bort.Besked och prognoser som ges från olika bedömare rymmer allt fler motstridigheter och oklarheter.
Svåra frågor är, äntligen, på väg att ersätta enkla floskler.
Den svaga kronan har under lång tid varit en av elefanterna i rummet. De negativa följder en sjunkande valuta på sikt får för löner, besparingar, priser, levnadsstandarder, skatteintäkter och välfärd, kommer att bli uppenbara förr eller senare.
Riksbankens förlängda minusränta och europeiska centralbankens bestående nollränta, visar hur osäkert inflationsläget är när energiprisökningarna räknas bort, och hur skör konjunkturen bedöms vara.
Både riksbanken och ECB betonar i sina senaste beslut att penningpolitiken måste förbli expansiv – i ett läge när den redan varit det under många år – för att inte återhämtningen ska äventyras och situationen bli riskfylld.
ECB:s ordförande Mario Draghi, ECB:s ordförande, talade på torsdagens presskonferens i Frankfurt om ”ökande osäkerheter i fråga om tilltagande protektionism, sårbarheter på tillväxtmarknader och finansmarknadsvolatilitet.” En betydande penningpolitisk stimulans behövs fortfarande, sa han också ”för att stödja en fortsatt ökning av det inhemska pristrycket och inflationsutvecklingen på medellång sikt.”
Det tyder knappast på någon särskilt stabil situation i slutet av en lång högkonjunktur.
I veckan skrev dessutom SCB ner beräkningarna av den svenska BNP-utvecklingen för både 2018, 2017 och 2016. Tillväxten är alltså svagare än väntat just nu, och har varit svagare är man trott under de senaste åren. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning. Men den politiska debatten har förts med delvis falska utgångspunkter.
Listan över känsliga ämnen ringlar sig lång:
De svenska hushållens oroande skuldsättning och den sårbara bostadsmarknaden fortsätter att oroa riksbanken, som i förra veckan varnade för att det behövs ”åtgärder inom bostadspolitiken och skattepolitiken”, om utvecklingen i svensk ekonomi ”ska bli långsiktigt hållbar”.
Eller om man vill vidga perspektiven ytterligare:
De närmaste decenniernas demografiska förskjutningar. Den över tid svaga produktivitetsutvecklingen. Stimulanspolitikens gynnande av investeringar som jagar kortsiktiga vinster istället för långsiktig utveckling.
Tvivlet om huruvida teknologiska innovationer även på 2000-talet automatiskt, som man varit van vid under industrialismen, kommer att leda till ekonomiska värdeökningar för människor och samhälle.
Behovet av bättre villkor för entreprenörskap och företagande, och nya lösningar för arbetsmarknader, utbildningssystem och socialförsäkringar, i en ekonomi präglad av automatisering och digitalisering.
Och så klimatomställningen – livsviktig, men omfattande och full av svåra vägval.
***
Det är dags att summera hur åren av makroekonomisk återhämtning efter finanskrisen har använts av beslutsfattare inom politik, organisationer och näringsliv, globalt och nationellt. För nu väntar en nedgång inom en relativt snar framtid. Blir det en försiktig, hanterbar inbromsning eller en okontrollerad krasch?
Det är hur som helst sannolikt att nästa lågkonjunktur, fördjupad av inhemska och internationella faktorer, tar fart under mandatperioden som snart inleds i Sverige. Huruvida nästa statsminister är att gratulera, kan man onekligen fråga sig.
Allt det ska ses mot bakgrund av de spänningar och konflikter som präglat många länder under det senaste decenniet. Att krafter stärkts som hotar den pluralistiska, liberala demokratin och de marknadsekonomiska välfärdssamhällena, hänger inte enbart, men också, samman med snabba förändringar och orosmoln kopplade till ekonomi, jobb, miljö och framtidsutsikter.
Den klassiska frågan är ju om barnen förväntas få det bättre, med högre livskvalitet och större möjligheter till karriär och trygghet, än sina föräldrar. Uppstår tvivel om att svaret är ja, ökar risken för att hopplöshet, rädsla och frustration ska omvandlas till sådant som främlingsfientlighet, identitetspolitik, krav på stängda gränser, auktoritära styren och aggressioner mot andra.
Här måste liberala rörelser, lika mycket som socialdemokratiska och konservativa, vara beredda till självkritik. Som The Economist skrev i veckan, när tidskriften publicerade sitt läsvärda, ärliga manifest för en vitalare liberal radikalism på 2000-talet, har liberaler kanske tenderat att bli för bekväma och självbelåtna med tiden. Varit nära att glömma bort idealen om rörlighet, meritokrati och jämlika livschanser.
I värsta fall blir man mer upptagna med att bevara det bestående, i minne av gamla segrar, än arbeta för reformer som löser nya, konkreta problem i människors vardag. Stödet för det öppna, liberala samhället med frihet, mångfald och välstånd, får inte tas för givet i nochalans.
Även ur det perspektivet kan de svenska regeringsförhandlingarna ses. Slösa inte bort en mandatperiod till på låst, kortsiktig, grälsjuk blockpolitik. Håll ytterkanterna borta från regeringsinflytande. Samla långsiktig reformkraft men breda samarbeten i mitten, kring en liberal och grön kärna.
De närmaste åren blir svåra nog ändå. Gör dem inte värre genom inrikespolitisk omognad.
Det drar ihop sig.
*****
Läs även:
Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet
Om Europa halkar efter på 2000-talet
Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt
Villkoren för entreprenörskap som valfråga
