Stackars nästa regering – den får ett elände
Stackars nästa svenska regering. Den lär få ett elände att hantera lågkonjunkturen som redan kan skönjas. Förstår de svenska partierna med vilken eld de leker just nu, när de vägrar bestämma sig för en regeringsformation värd namnet, och i stället långsamt driver mot en halvdan lösning ingen riktigt tror på?
***
Tro inte att er sak ska segra bara för att den är rättfärdig, varnade en 80-årig Susan B. Anthony (1820-1906) sina efterföljare inom den amerikanska rörelsen för kvinnors rösträtt. “Regeringar gör aldrig några stora, goda insatser enbart utifrån principer, enbart utifrån en kärlek till rättvisan… Ni förväntar er för mycket av människans natur om ni tror det.”
Det blev en av hennes sista appeller som ledare för rörelsen. En realistisk, klarsynt, kärv uppmaning till fortsatt arbete för stärkt makt inom de beslutande församlingarna och för ökat genomslag i den breda samhällsdebatten.
Politiska framsteg går aldrig att ta för givna. En förändring uppstår inte ur tomma intet. Besvikelser kan komma i strid med alla förväntningar och förhoppningar.
Det rättfärdiga i en sak, det angelägna i ett krav, det logiska i en analys, räcker inte om strategierna för handling saknas eller är självdestruktiva.
Den som i ansvarig position försöker avvakta och vänta ut verkligheten när krisen kommer, bidrar bara till att förvärra och fördjupa svårigheterna.
Det går inte för en politisk ledning att söka smyga sig, tyst i strumplästen och utan egen hållning, förbi akuta frågor, jobbiga målkonflikter och kritiska motsättningar.
Den som i debatten bara gnyr över läget, i en självupptagen, självcentrerad ångest över samtiden, men gör sig osynlig när en sakfråga ska gå från inledande prat till konkreta uppgörelser, har inte mycket att bidra med.
Och den som vägrar att delta och ta ansvar överhuvudtaget, så länge inte den perfekta lösningen erbjuds, den som vägrar att kompromissa i väntan på att en inre fantasi ska bli verklighet, är en del av problemet.
Eller som Pierre Trudeau sa på en presskonferens en gång, om den praktiska politikens villkor, i ett lån från franske författaren Charles Péguy: “it is easy to keep one’s hands clean when one has no hands.”
***
Stackars nästa svenska regering. Det blir ingen rolig mandatperiod för de ministrar och partier som så småningom tillträder efter höstens uppvisning i bristande verklighetsförankring, ovilja att erkänna läget och slarviga analyser om vad som behövs.
De lär få ett elände att hantera den lågkonjunktur som redan kan skönjas, vare sig den så småningom bryter in med en bang eller smyger sig på steg för steg.
När en del av de penning- och finanspolitiska bluffar, som präglat det senaste decenniet, avslöjas lär det bli ett brutalt uppvaknande.
När den ekonomiska nedgången väl är ett faktum, och följderna blir kännbara på arbetsmarknaden, och i kommuner och landsting, riskerar många olika missförhållanden, spänningar och målkonflikter att strömma samman till en långt djupare samhällskris.
När en del av de penning- och finanspolitiska bluffar, som präglat det senaste decenniet, avslöjas lär det bli ett brutalt uppvaknande.
Inte ens det som drivit på ekonomin har haft riktigt sunda utgångspunkter. När vår plats i en global ekonomi med kraftigt försvagad valuta inte längre går att skönmåla, blir det mycket att förklara för dem som romantiserat läget.
Att den svenska kronans låga värde, exportindustrins räddning, i det tysta gröper ur medborgarnas inkomster, sparande och tillgångar, försvårar resor, hämmar långsiktig konsumtion, gör levnadsstandarden dyrare och innebär att skatteintäkterna räcker till mindre, går inte i längden att dölja.
Lägg till den en kommande internationell och nationell konjunkturkris. Kvardröjande risk för handelskrig och nyprotektionism i världsekonomin. En utveckling inom EU som gör det rimligt att räkna med nya dramatiska politiska kriser, både inom enskilda medlemsländer och inom unionens gemensamma institutioner. Turbulensen i Frankrike den senaste veckan som river bort en hel del illusioner om stämningsläget.
En klimatomställning – lika nödvändig som komplicerad och inledningsvis dyr – som fortsätter att skjutas på framtiden. Ett näringsliv som kämpar med sin kompetensförsörjning mitt under pågående digitalisering och på tröskeln till flera avgörande teknikskiften.
En växande rädsla bland medborgarna för att rättssystemen inte ska ha resurser och organisation nog för att komma till rätta med brottslighet, våld och skjutningar.
Ständiga missriktade försök att sabotera valfrihet och privata investeringar inom den vård och omsorg som kommer att behöva fler aktörer, inte färre, de närmaste decennierna för att kunna klara resurser, kvalitet och personal.
Och så det osäkra läget på delar av bostads- och lånemarknaden, som ingen på allvar kunnat avfärda som helt oproblematiskt ens under den långa högkonjunkturen.
Om en svensk regering nu tillträder, med ett svagt mandat, en kluven verklighetsbild och ett halvhjärtat underlag i riksdagen, kommer den inte att kunna hantera läget.
Går det snett på flera av de här områdena samtidigt, är krisen ofrånkomlig. Då kan ekonomiska och sociala konsekvenser växa till en politisk förtroendekris av ny dimension.
Då kommer den svenska valrörelsen 2018, och regeringsprocessen därefter, att framstå som hopplöst förljugen och aningslös.
***
Om en svensk regering nu tillträder, med ett svagt mandat, ett tunt, motsägelsefullt program, en kluven verklighetsbild och ett halvhjärtat underlag i riksdagen, kommer den inte att kunna hantera läget. En sådan regering som det nu talas om, med enbart socialdemokrater och miljöpartister, uppbackade i vissa frågor och i budgeten av centerpartiet och liberalerna, skulle sakna trovärdighet, handlingskraft, helhetssyn och övertygelse.
Om inte C och L ens är beredda att gå in i regeringen, inte vågar stå för det blocköverskridande samarbetet fullt ut, inte bygger ut det till ett helt, genomtänkt program, är risken uppenbar att experimentet misslyckas. Till skada för alla inblandade partier. De får stå till svars för hela krisen, men försvagar och bakbinder från början den regeringslösning de ingår i eller ger klartecken för.
Hur ska då grundläggande idéstrider kring migration, öppenhet, asylrätt, internationalism och mångfald kunna tas, under trycket från nationalistiska och delvis främlingsfientliga strömningar, om den praktiska politiken fallerar på flera grundläggande punkter.
Istället för att med tyngd och kraft inleda ett nytt kapitel i svensk inrikespolitik och ta ansvar för sina vägval – en blocköverskridande regering värd namnet, där S, C, L och Mp alla ingår, som vågar ta konflikter både vänsterut och högerut – blir man stående i motvilliga, torftiga samtal om minimala nödlösningar, i ett slags väntan på bättre tider.
Man försöker smyga sig förbi problemen, och låtsas som om dagens parlamentariska situation egentligen inte finns.
Undra på att allt fler talar om en sannolik konservativ majoritet efter nästa val.
***
I sitt första installationstal som president, 1933, mitt under rasande ekonomisk depression i USA, sade Franklin D Roosevelt de berömda orden om hur det enda som finns att frukta är fruktan själv. Mindre känt är vad han betonade ett par meningar senare: att de gemensamma problemen som drabbat USA endast var av materiell karaktär.
36 år senare, anspelade Richard Nixon i sitt första installationstal till de orden, men sa att krisen 1969 var den omvända – själslig, inte materiell:
“We are caught in war, wanting peace. We are torn by division, wanting unity. We see around us empty lives, wanting fulfillment. We see tasks that need doing, waiting for hands to do them. To a crisis of the spirit, we need an answer of the spirit.”
Pat Buchanan, då Nixon rådgivare och senare en inflytelserik konservativ kommentator på yttre högerkanten – den förste trumpisten som journalisten Joe Klein kallat honom – berättar i sin bok “Nixons White House Wars. The Battles That Made and Broke a President and Divided America Forever” (2017), att det var på hans inrådan som Nixon la till de orden.
Buchanan var redan från början besviken på hur Nixon gav för många liberaler inflytande över sin regering, istället för att utnyttja tillfället att sätta en entydig konservativ agenda och ta konflikten med vänsteretablissemanget. Att Buchanan för ett par år sedan kallade Trump “det republikanska partiets framtid”, är därför inte överraskande.
Men orden i installationstalet 1969 påminner också en del om den “andliga, moraliska förnyelse” som oppositionsledaren i Västtyskland, kristdemokraten Helmut Kohl, efterlyste i början av 1980-talet. Företrädare inom medier, akademi och kulturliv satte näsorna i vädret och hånskrattade med ett stort mått av arrogans åt “provinspolitikern” Kohl för hans simpla slogan, varpå Kohl – förstås – tog över regeringsmakten, satt som förbundskansler i sexton år och vann fyra raka val.
Av det kan alla ideologiska läger lära sig något viktigt.
Och man får aldrig låta sin analys stanna vid enbart materiella frågeställningar.
Den som är beredd att driva en egen idé eller verklighetsbeskrivning, även genom eld av kritik, övertygar ofta väljarna mer, än dem som är mer inriktade på att stoppa eller uppröras över andras idéer och vittnesmål, men inte förmår samla sig till några egna.
Den som är mer oroad över att en debatt förs överhuvudtaget, än själv involverad med konsekventa analyser i dess hetaste sakfrågor, kommer med stor sannolikhet att höra till den förlorande sidan.
Den som inte vill att en fråga ska diskuteras alls inledningsvis, kommer att få svårt att övertyga med sina egna svar senare, när frågan diskuteras lik förbannat.
Den som försöker utnyttja ett traditionellt moraliskt tolkningsföreträde för att slippa förhålla sig till en ny tids målkonflikter och maktkamper, och straffa dem som gör det, kommer inte att vinna några nya anhängare.
Och man får aldrig låta sin analys stanna vid enbart materiella frågeställningar.
***
När en materiell kris i samhället är omgiven av en själslig, när oron för den egna tryggheten, tillhörigheten och nödtorften sammanfaller med en känsla av större ideologisk eller existentiell tomhet, då är läget som farligast. Då kan de stora övergripande framstegen, politiska, ekologiska och tekniska – utvecklingen som pågår, trots allt, till ett friare, bättre, liberalare, friskare och tryggare samhälle – snabbt äventyras. Då vänds misstron utåt mot omvärlden och nedåt mot utsatta grupper.
Det går inte, för den som vill bära politiskt ansvar, att vänta ut svåra frågor och djupa kriser, som om de inte existerade. Det går inte, för den som söker ett demokratiskt mandat, att smyga sig förbi en krånglig verklighet i hopp om att ingen ska ställa en logisk följdfråga och kräva ärliga svar.
Förstår de svenska partierna med vilken eld de leker just nu, när de vägrar bestämma sig för en regeringsformation värd namnet, och i stället långsamt driver mot en halvdan lösning ingen riktigt tror på, samtidigt som nästa storm tornar upp sig?
***********
Några fler krönikor på temat:
Sverige behöver en regering – inte en halvmesyr
Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt
Dags för ett nytt kapitel i svensk politik
Talmannen kastar in något för att se vad som händer
Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte
Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut
Sök samarbete över blockgränsen
