Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli. skriver jag i den här krönikan.

***

En så djävulskt stor badtunna som skulle behövas för att rymma de fyra allianspartiernas viljor och verklighetsuppfattningar just nu finns inte. Åtminstone inte på den här sidan Bottniska viken. Medge att den spruckit, höj ett glas för goda minnen, två dugliga regeringar och bättre dagar, och låt alliansen sluta, eller åtminstone pausa, med en gnutta värdighet kvar.

Erkänn det som egentligen stod klart redan på valnatten: att det är över för den här gången.

Inte för de enskilda partierna och inte för all framtid. Men för alliansen som mycket konkret politiskt projekt. Format som det blev under speciella inrikespolitiska omständigheter inför valet 2006, med ett antal bestämda, gemensamma idéer som drivkraft och med personkemier mellan partiledarna som räckte för att lösa upp gamla konflikter och motsättningar i övrigt.

För fjorton år sedan, den där mytomspunna dagen i Högfors, framstod alliansen som en välbehövlig lösning på inrikespolitiska låsningar som krävde maktskifte. 2018 är den överdrivna fixeringen vid alliansen som ett slags ödesprojekt en del av problemet.

I ärlighetens namn, var det framför allt 2006-2010 som alliansen hade sin mest konstruktiva period. Redan under 2010-2014 märktes det att de gemensamma idéerna blivit färre, den interna stämningen sämre och behovet av samarbetet mindre uppenbart.

Men att en koalition med så många aktörer klarar av att åstadkomma ett betydelsefullt regeringsskifte, styra i två mandatperioder och få folkligt stöd för en hel del grundläggande reformer, är inte illa ur historiskt perspektiv.

De flesta flerpartiallianser värda namnet i svensk politik, från 1910-talet och framåt, har haft svårt att överleva längre än så. Behovet av uppbrott, och omorientering i en förändrad verklighet, med nya konfliktlinjer, brukar snabbt bli starkt. Alliansens decennium står sig väl vid en jämförelse.

Men nu blockerar den, liksom myten om ett rödgrönt alternativ, bättre, mer konstruktiva samarbeten inför 2020-talet.

***

När man lyssnar till rösterna inifrån moderaternas riksdagsgrupp och läser centerpartistiska twittrare – och inser hur svårt de har att stå ut med varandra – är det lätt att glömma att det inte minst var på ett historiskt sett ovanligt stort förtroende mellan de två partierna som alliansen byggde, när den fungerade som bäst. Det är nu borta.

Ingenting i de tre senaste valresultaten tyder heller på att väljarna är övertygade om ett renodlat alliansstyre är det Sverige behöver. Lika lite som det hos folket går att se någon entusiasm inför ett rödgrönt regeringsvälde.

Talet om en renodlad alliansregering är nys givet det parlamentariska läget. En samlingsregering vore en sanslös överreaktion på en krånglig men i sak fullt hanterbar situation. Något slags enpartiregering i brist på annat vore en sorgligt handlingsförlamad nödlösning. Ett allianssamarbete med bara Mp räcker inte mandatmässigt.

En liten M-Kd-regering som styr på renodlad allianspolitik, skulle också den falla i riksdagen. För varför skulle sverigedemokraterna gå med på att bli ett passivt stödparti utan inflytande? Och i det ögonblick som Sd får vetorätt och tvingar fram en anpassning av regeringspolitiken åt det hållet, med de konsekvenser det får i enskilda frågor och för helheten, blir det rimligen omöjligt för liberala partier att, i strid med givna vallöften, stödja en sådan lösning.

Ingenting hindrar M och Kd att i nästa val söka mandat för en renodlad högerregering och testa väljarnas syn på ett Sd-samarbete i praktiken. Men innan de gör det får de finna sig i att idén om en ny regering med Sd som underlag saknar trovärdighet.

***

Det som gällde redan hösten 2014 gäller därför ännu. Blocköverskridande samtal är enda möjligheten till en handlingsduglig koalition med tillräckligt parlamentariskt underlag, intressanta beröringspunkter i gränslandet mellan olika idétraditioner och en gemensam övertygelse om det öppna, liberala samhället som inte är förhandlingsbar.

De två kvarvarande alternativ som inte fått chansen i någon form av inledande samtal om sakpolitik, är:

(1) Den regeringslösning jag tjatat om på ledarsidan under lång tid, och som jag anser vore bäst för Sverige – idépolitiskt, sakpolitiskt och parlamentariskt, utifrån dagens samhällsproblem – med S, C, L och Mp i samarbete.

Och (2) En koalition mellan S och M i en regering efter tysk modell, som skulle ha förutsättningar att överleva en mandatperiod, men som båda partierna fortsatt kategoriskt avvisar.

***

”Bön med lyfta händer är ej nog,/ 
lantman, då du ber för jordens gröda./ 
Bed med handen på din plog!/ 
Då välsignar bönens kraft din möda.”
(”Hesiodos’ råd” av Viktor Rydberg.)

***

Enda sättet att få klarhet om huruvida något av dessa förslag skulle fungera, vad de innebär konkret, vore att partierna satte sig ner och talade sakpolitik med varandra. Inledde förhandlingar för att se vad som går och inte går.

Först då, när nya samarbeten kan kopplas till bestämda föresatser och reformer, blir det möjligt att diskutera dem ingående. Först med ett utkast till regeringspolitik ger man medborgarna en chans att bedöma och ta ställning.

När spekulationer ersätts av handfasta överenskommelser, som kanske motbevisar en del gammal blockpolitisk mytbildning, kan dynamik och opinionsläge förändras fortare än många tror.

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Varför sätter sig inte Löfven, Lööf, Björklund och Lövin ner och testar i alla fall, på några utvalda områden? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli.

************

Några fler krönikor på temat:

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>