När Oskar Rönnlund blev bygdens universaltekniker

Västerbottens minnen – del 9

***

Törvedsblossen, talgdankarna och fotogenen hade rotat en skräck hos människorna, för det övertända huset och den okontrollerade elden. Så när Bygdsiljums unge elektriker Oskar Rönnlund (född 1888) kom för att installera nymodiga ledningar på det tidiga 1900-talet betraktade många dem med skepsis och misstänksamhet. Fanns det inte risk för läckor, och hur kunde den rackarns elen strömma uppåt?

Ett långt, verksamt liv senare, 90-år gammal, intervjuades han på pensionärshemmet i Bygdsiljum av Edgar Nilsson, som då arbetade med sin bok om Rickleån: ”Historien om en Å” (1981).

När Oskar tittade tillbaka – kutryggig, med gråblå blick och ett ”stillsamt, eftersinnande” leende i mungipan – på allt han fått uppleva, var det framför allt med glädje över en framstegens och förändringens epok.

Om glödlampan var ungdomens nymodighet, kom han senare att följa hur ”radion, automobilen, flygplanet, TV:n och rymdfärderna” revolutionerade vardag och världsbild.

Det var också, sade han till Edgar Nilsson, ”nyfikenheten på livet” som en gång i ungdomen fått honom att lämna faderns bondgård och istället utbilda sig till elektriker. Tekniken och mekaniken blev hans djupa intresse och kall. Just elektriciteten var då, i början av 1900-talet, det ”nyaste och mest okända han kunde hitta, att ägna sig åt.” Ständigt fanns mer att lära, för den som hade tålamod och fördjupade sig. Och Oskar blev med tiden inte bara något av Bygdsiljums egen ”universaltekniker”, redo för alla möjliga eltekniska och finmekaniska reparationer, utan också den första maskinisten vid kraftstationen i Masugnsforsen.

Snart nog var han även en välkommen gäst i gårdarna som elinstallatör, sedan de ”praktiska fördelarna och de positiva erfarenheterna av elektriciteten” fått byborna att släppa sin oro.

Han konstaterade i samtalet med Edgar Nilsson att han ”haft förmånen att leva under ett rasande intressant tidevarv”, att utvecklingen hade gått ”i svindlande fart” och att människorna ”i många avseenden fått det mycket bättre än förr”.

Och om han hade fått utbilda sig på nytt, där vid slutet av 1970-talet, vad skulle han ha velat satsa på då?

Rymdforskning eller rymdteknik, svarade Oskar. Ungdomens upptäckarglädje dog aldrig.

***

Det är den bortglömda, alltför sällan skrivna delen av landsbygdens historia: Det framåtblickande, i folkbildning och ständig förkovran. Inte för kändisskap, makt och karriär, utan som ett sätt att leva meningsfullt i det småskaliga.

I dag skulle Oskar säkert ha följt nobelveckans föreläsningar om fysik och kemi med stor nyfikenhet framför datorn eller mobilen. Vid arbetsbänkarna i byarnas verkstäder har en sann passion för teknik, vetenskap och kreativitet levt. Den har, likt bygdernas kulturföreningar, långt mer gemensamt med nobelprestationernas, skapandets och upptäckternas rötter, än uppblåsta middagar för nobless och överhet.

Det börjar med nyfikenhet och försök  i det lilla och lokala, nästan alltid.

Men varje tidsskede, filosoferade Oskar Rönnlund på pensionärshemmet, ”har sina bekymmer, bördor och svårhanterliga problem”. Trots framstegen hade inte tillvaron blivit ”enbart ljus”. Även om utvecklingen i hembyn varit i stor utsträckning harmonisk och gått i lagom takt, fanns också i Bygdsiljum människor som hade att kämpa med exempelvis en ”isolerande och deprimerande arbetslöshet”.

Så sammanfattade han sin erfarenhet: ”Ingenting blir så bra som man önskat, men i gengäld blir det i regel inte heller så dåligt som man fruktat”.

Som ett ständigt skiftande spel av ljusa och mörka sidor, beskrev han livet, han som bokstavligen hjälpt bygden att lysa.

***

**********************

Det här är nionde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträk, Bjurholm

”Nu spelar vi för sjutusan jäklar”, väste Margreta Söderwall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>