Mobbare hur mår du?

En fråga jag ställt mig många gånger är hur mobbare mår efter utförd "prestation". Hur mår en mobbande skolklass när offret kanske tagit livet av sig? Genast? Efter några år? När klassen har jubileumsträffar? Eftersom mobbning förutsätter frånvaro av empatisk förmåga kanske mobbaren mår alldeles utmärkt. I synnerhet om offret tagit livet av sig. Tänk om f d mobbare kunde träda fram och förklara sig. I dagens V-K har Karin Rebas skrivit på ledarsidan om den pappa som uppsökte mobbarens hem och skällde ut mobbaren efter noter. Mobboffrets pappa är den som blir åtalad. Inte skolan som beslutat sig för att inte stoppa mobbingen. Inte mobbarens föräldrar som i vanlig ordning blånekar till att sonen/dottern  mobbat någon. Ja jag skriver faktiskt "beslutat sig för" eftersom att inte göra något åt ett missförhållande man ser också är ett beslut. Karin Rebas har även beskrivit de svåra konsekvenser som kan drabba mobboffret. Vi vet också sedan länge att blivande kriminella är överrepresentarade bland mobbarna.

Vi har ju haft ett antal massmediala fall i Västerbotten där skolorna ifråga skämt ut sig genom bedrövliga undanflykter och kommunen ådömts skadestånd. Jag tror vi måste ha betydligt starkare ekonomiska sanktioner och dessutom borde samhället ha någon form av "skoltillstånd" som kan tas tillbaka om inte skolan klarar av sina huvuduppgifter, t ex att förhindra mobbning. En form av konkurs för skolan helt enkelt. Då blir man av med ledning och personal som inte klarar sitt jobb.

I en norsk tidning i vårt nabofylke läste jag häromdagen om en 22-årig norsk sångfågel som haft framgång i norska varianten av "Idol" och nu gör sångkarriär i Oslo.  Hon flyttade från skolan i en norsk stad till en landsortsskola som namngavs i artikeln. Det var fråga om högstadiet som jag fattar det. Eftersom hon var intelligent och framstående i sång blev hon naturligtvis snart utsatt för mobbning. Tyvärr måste jag säga "naturligtvis".  När hon gick sista klass  deltog hon i skolans julavslutning och skulle sjunga solo. När hon börjar sjunga ser hon att ca 20 elever, hennes egen klass, tågar ut från aulan. Detta tog henne så hårt att hon senare gjorde självmordsförsök och fick tillbringa ett par år på sjukhus. Hon anser sig fortfarande lida av denna avskyvärda mobbning. Hur mår de f d eleverna i denna mobbarklass när de t ex ser henne i TV eller läser tidningarna? Har de föräldrar som bidragit genom sladder vid köksbordet?  Frågorna reser sig. Rektorn för skolan som var med på skolavslutningen hade inte märkt någonting vilket kanske kan förklaras, men att han fortfarande var omedveten om vad tjejen utsatts för är mera obegripligt. Men resten då? Lärare, övrig personal och elever som såg. Varför gjorde de komplett ingenting? Nothing! Fegheten kan ibland jämställas med ondskan.

Vad jag kunnat se under ett långt liv är att i vissa fall tycks mobbartalangerna sitta i väggarna i mobbarnas hem eftersom 2 – 3 generationer mobbare kommer från samma bostad. Många skolor arbetar nu betydligt seriösare på att stoppa mobbning men som alla inser finns det raka motsatsen också. Kanske borde skolorna definiera riskgrupper som bevakas extra noga mot mobbning. Exempelvis elever som är intelligenta, framstående på vissa områden t ex musik, sång eller idrott, överviktiga, avvikande klädda, avvikande frisyrer, avvikande beteende, nyinflyttade etc.

Efter en lång karriär inom skolan vet jag fuller väl att en del sofistikerad mobbning är svår att upptäcka men jag vet också att under min tid var antimobbningsarbetet inte särskilt strukturerat och planmässigt. Jag tror mig också veta att civilkurage hos skolans personal är en mycket viktig egenskap och saknas den hos både ledning och personal kan det gå som i den norska skolan.