Jag är belagd med bloggförbud några veckor framåt av närstående och andra, men lyckades i går smita in under radarn, publicera några inlägg och sedan logga ut igen innan någon fick nys om något.

Nu försöker jag mig på samma aktion igen. Om ni inte hör av mig igen blev jag upptäckt den här gången och fick min dator konfiskerad.

Men detta med kissande inför publik kräver ju sin kommentar.

För mig låter det som något väldigt förutsägbart, ett försök att provocera med kroppslighet och utsuddade gränser av vilka det finns tusentals liknande i teaterhistorien.

Själv skulle jag aldrig vilja titta på just detta – inte en chans. Gäspar vi inte alla inför idén?

Anders Ågrens reaktion visar dock att det uppenbarligen fortfarande kan provocera rätt ordentligt, åtminstone kopplat till en diskussion om finansiering och kulturpolitiska syften.
Och då blir det förstås intressant – varför är just detta så irriterande? Hur ofta utlöser kultur sådana debatter med kraftord och allt?

Det finns som sagt otaliga exempel på situationer där föreställningar av olika slag sökt lura, locka eller tvinga fram reaktioner som ytterst syftat till att utforska och samtidigt upplösa gränserna mellan åskådare och aktörer.

Men förr eller senare stelnar en provokation till norm.

Nästan allt som i dag är vardag och vana på scener av olika slag utlöste någon gång för inte alltför länge sedan ramaskrin, också av ekonomisk art.

Och det som varit norm under sekel får de flesta av oss att somna. Det kan vara värt att minnas, innan man börjar bygga upp ett nytt slags kulturpolitik byggd på recensioner av, eller föraningar om, enskildheter.

Jag är mer rädd för den kulturpolitik som framför allt vill undvika det som uppfattas vara orimligheter, än för den som ibland vill utforska orimligheter för sakens egen skull.

Tanke och ansvar bakom saknas ju inte. Det vilar hos de konstnärliga ledningarna vars bedömningar styr verksamheten och vars kvalitet egentligen bara kan bedömas utifrån helheten, eftersom kultur till sin natur är sökande och prövande.

Hade jag haft mer tid och inte stått under bevakning med symboliskt svepande lampor och skällande hundar i bakgrunden, så skulle jag ha velat ha kommit med en längre analys och fler exempel. Men två får räcka.

Mest känd för sådana försök att tvinga publiken till fysiskt ställningstagande är kanske performance-artisten Marina Abramovic, som vid föreställningen ’lips of St.Thomas’ 1975 bland annat ristade sin mage blodig inför publiken och sedan lade sig naken på isblock med ett värmeelement ovanför sig riktat mot såren på magen som började blöda ännu mer.

Efter det att hon legat trettio minuter på isblocken utan ansats att sluta fick några åskådare nog av att betrakta självtortyren och avbröt föreställningen.
Kontraktet som alltid finns där mellan scen och salong om normer och gränser och verklighet i en föreställning ansågs som brutet.
Viljan att ingripa för att rädda en människa blev starkare än den djupt sittande rädslan för att avbryta en pågående föreställning.

Professorn i teatervetenskap vid Freie Universität i Berlin Erika Fischer-Lichte skriver om ’lips of St. Thomas’ i sin bok "Theatre, Sacrifice, Ritual – Exploring Forms of Political Theatre":

"In this way, Abramovic transferred the spectators into an extremely upsetting, deeply disquiteing, even agonizing situation. Norms, rules and securities that had been taken for granted up to then seemd invalidated."

Mitt favoritexempel är dock iscensättningen av Teufels General på Volksbühne i Berlin. Jag har inte sett den själv, men har sett videoutdrag och fått många anekdoter berättade för mig från olika föreställningar.

Det ska ha varit en fantastisk iscensättning. Men där förekom också en mängd provocerande scener med spyor och annat, som tillsammans med föreställningens längd fick flera åskådare att resa sig och gå. Vid ett tillfälle, när ytterliggare åskådare traskade ut ur lokalen, vände sig en av skådespelarna ut mot publiken och skrek:

– Vi ska fortsätta spela tills inte någon av er är kvar längre!

Just nu håller jag på att läsa danske författaren Peter Høegs senaste roman "Den tysta flickan".

Det första jag läste av honom var novellsamlingen "Berättelser om Natten" (1990). Mitt pocketexemplar av den är sönderbläddrat.

Jag minns fortfarande exakt var och vid vilket tillfälle jag läste samlingen första gången (nyckelord: köksbordet, ostmacka, te, kvällsljus, hund som sover på soffan bredvid).

Det är fortfarande den av hans böcker som jag tycker bäst om, tätt följd av debutromanen "Föreställning om det 20:e århundradet" – båda präglade av en berättarglädje, kompositionsbriljans, perfektion och totalt kontrollerad stil som från och till stört en del recensenter till den indirekta frågan: Kan något så elegant, smidigt och fulländat verkliga rymma djupare innehåll?
Måste det inte finnas skrovligheter, ojämnheter och stickor i framställningen som känns vid läsningen, gör den en gnutta obekväm?

Något lite ligger det kanske i de invändningarna, även om det inte direkt berör den enskilda läsaren och det enskilda verket.

Hade han fortsatt att briljera på precis samma sätt i bok efter bok hade det förmodligen blivit tröttsamt. Så det var nog nödvändigt att de efterföljande romanerna "Fröken Smillas känsla för snö" (1992) och "De kanske lämpade" (1993) gav författarskapet en i viss mån ny inriktning.

De två berättelserna rymde en större laddning än de tidigare, ett allvar och ett drag av oförsonlig samhällskritik och vrede som omöjliggjorde den rena, nästan rakt igenom leende beundran man kunde känna för hans första böcker.

Sämst tyckte jag om "Kvinnan och apan", som kom 1996, den var för mig en stor besvikelse. Och sedan gav inte Peter Høeg ut något på tio år.

Nu är han alltså tillbaka, även i svensk översättning. Och det är en efterlängtad återkomst. Jag rekommenderar "Den tysta flickan" varmt.

Gustav Rosén (1876-1942) – mångårig chefredaktör för VK i början av seklet, frisinnad riksdagsman 1912-1932, försvarsminister 1926-1928 och mellan 1931-1941 landshövding i Västerbottens län – har några tröstens ord i sina memoarer "I koja och residens" för alla som blir nervösa av att tala offentligt:

"Min fruktan för att tala i riksdagen övergav mig aldrig, fast den väl avtog med åren. Det var alltid med viss motvilja jag begärde ordet. Jag var rädd att komma av mig, att säga fel, att lämna felaktiga uppgifter, vilka sedan skulle vålla mig obehag. Det sista var kanske det svåraste, ty vad man sår, det får man uppskära. Och jag brukade inte vara den allra mildaste mot dem, som framställt förhållandena i en oriktig dager."

Jag tycker att det är sympatiskt att en sådan enormt erfaren person på sin ålders höst kunde tillstå att han faktiskt aldrig kom över sin nervositet inför att tala i riksdagen.

Hans memoarer är för övrigt ett bra sätt att lära känna dåtidens politiska utmaningar i Västerbotten.

Synd däremot att han inte var mer personlig i sina minnesanteckningar, mer generöst med reflektioner över sin egen utveckling, sina tankar bakom värvet, sina tvivel och sina drivkrafter.

FN:s råd för mänskliga rättigheter ger ett bedrövligt intryck av hyckleri. De allianser som uppstår där är sällan ägnade att gynna fri- och rättigheter, utan syftar tvärtom allt för ofta till att ge legitimitet åt förtryckande regimer och strypa den fria debatten.

Den senaste aktionen kan verka harmlös på ytan, men det finns goda skäl till varför bland andra Europeiska Unionen och svensk FN-delegater röstade emot. Resolutionen ger det nyinrättade rådet ytterligare ett försämrat rykte.

Några reflektioner med anledning av kvällens Agenda i Sveriges television:

(1) Vd:n Eva Hamilton har rätt att vara stolt över de dimensioner i dokumentären "Ordförande Persson" som varit spännande och nyskapande journalistik.

Men hon tappade helt tråden när hon avfärdade tanken på att låta allmänheten – alltså fler än bara forskare på Södertörns högskola – ta del av det samlade materialet. Hon lyckades svara mångordigt utan att ge något riktigt bra skäl till varför det här unika projektet ska behandlas som vilken annan intervju som helst.

(2) Erik Fichtelius kan känna sig väldigt nöjd med hur dokumentären mottagits i stort. Han har blivit upprättad i viss mening och kan inte anklagas för att ha varit ett redskap i byggandet av Göran Perssons eftermäle.

Men han borde också mer förbehållslöst kunna erkänna att de dubbla rollerna skadade hans och Sveriges televisions trovärdighet.

Och varför är det så svårt att erkänna att dokumentären som den är klippt och utformad i de fyra tv-avsnitten framför allt har sitt värde som en form av ovanlig dokusåpa, mer än en analys av det politiska skeendet under det senaste decenniet? Är det bara för mig som ordet dokusåpa inte har någon negativ klang, utan en positiv klang? Det ska bli intressant att ta del av den omtalade boken.

(3) Det var inte särskilt svårt att se vilken av de tidigare ministrarna Erik Åsbrink och Morgan Johansson som hade en politisk ställning oberoende av Göran Persson och vilken som mer var en produkt av Göran Persson som regeringsbildare. Erik Åsbrink var, i det här sammanhanget, betydligt mer intressant att lyssna till än Morgan Johansson.

(4) Jag skulle inte bli överraskad om Göran Persson inom några år kommer att bli mer populär tack vare dokumentären än han hade varit utan den.

Dock inte som landsfadersfigur, utan som frispråkig, bitig och lite smålustig karaktär som generöst delar med sig av sina analyser och omdömen i medierna. Han har en begåvning som är mycket värd i tv – den att i någon mån kunna glömma kameran.

(5) Jag har alltid haft svårt, för svårt förmodligen, att inte känna sympati för "förlorarna", de som utsatts för drev eller andra typer av kampanjer på grund av misstag bottnande i mänskliga egenskaper.

Någonstans tycker jag att det får räcka med avhyvlingar och misstänkliggöranden, även om de begått fel eller omdömeslösheter, någonstans måste det finnas proportioner i uppmärksamheten.

Därför var det på sätt vis skönt att få se Lars Danielsson uppträda i en debatt där han fick tala om något annat än om var han var den där annandagen.
Och han var välformulerad på det sätt man förväntar sig att en ledande rådgivare till en statsminister ska vara.

Lars Leijonborg har chansen att avgå som trött och förbrukad partiledare för folkpartiet men stanna kvar som uppskattad utbildningsminister. Det vore ett i de flesta avseenden rationellt beslut.

Dels skulle det ge hans efterträdare tre år på sig att bli varm i kläderna inför nästa val. Dels skulle det ge folkpartiet en välbehövlig nystart och distans till de senaste sex-sju turbulenta åren – som bjudit både stora framgångar, rejäla motgångar och några pinsamma händelser.

Sällan har heller en partiledare haft ett sådant läge att avgå utan att behöva avsättas eller försvinna ut i periferin helt och hållet.

Leijonborg skulle kunna lämna partiledarposten men förbli statsråd, och han skulle kunna träda tillbaka efter ett val där folkpartiet visserligen gick kraftigt bakåt, men dock fick uppleva maktskifte.

Det enda scenario som skulle göra det begripligt varför Leijonborg inte avgår självmant inom den närmaste tiden är om han planerar att sitta som partiledare över nästa val, alltså i ytterligare tre och ett halvt år.

Det är ambitiöst av någon som redan suttit ett decennium och vars partiledarskap aldrig lär kunna bjuda på någon förnyelse eller vitalisering efter den dramatik som föregick valet i höstas.

Folkpartiet i Dalarna efterlyser ett partiledarskifte, det rapporteras att andra länsförbund också har diskuterat frågan utan att föra den upp på en formell nivå.

Huruvida Leijonborg bör sitta kvar eller inte kan förstås bara folkpartisterna svara på. Men jag skulle bli mycket överraskad om inte partiledarfrågan stod i centrum inför höstens landsmöte.