I min lördagskrönika den här veckan följer jag upp förra veckans funderingar kring optimism och pessimism i Umeå-politiken med en betraktelse kring visioner, entusiasm och verklighet i samma stads utveckling.

Grundfrågan lyder: har Umeå alldeles för ambitiöst kastat upp ett ohanterligt stort antal bollar i luften? Som så ofta inleder jag krönikan med ett citat, den här gången hämtat från filmen Wag the Dog.

’Umeå mellan visioner och verklighet

Ibland påminner Umeås politiska debatt litet grand om scenen i filmen Wag the Dog där medarbetarna kommit igång och plötsligt sprutar ur sig idéer och producenten, spelad av Dustin Hoffman, utbrister: "When it’s cooking, it’s cooking!".
Idéer och visioner, av alla möjliga slag, saknas inte i Umeå. De kommer från politikerna, universitetet, näringslivet, entreprenörerna, debattörerna, medborgarna – det bubblar i kastrullen.

Och inför mothugg och bakslag är attityden lite här och var ett avvärjande hoffmanskt: "this is nothing!".

Jag erkänner gärna att jag är mycket svag för framåtanda av det slaget. Det är en del av öppenheten i Umeå. Men jag inser också hur lätt det är att finna sig tillrätta på en abstrakt nivå där det mesta känns om inte realistiskt så åtminstone tänkbart.

Ni kan listan från de senaste åren, för att bara ta översta lagret: kulturhuvudstad, badhus, konstnärlig campus, staden mellan broarna, kanske ett nytt kulturens hus, ny stadsdel på Ön förbunden till land med en inglasad gång- och cykelbro, rentav en spårvagnslinje som förgrenar sig över Umeå, många nya bostadsområden, stora parkeringsanläggningar, ny evenemangsarena, 200 000 invånare inom några decennier, en ledande tillväxtregion i landet, bro över Kvarken, nytt storhotell mitt i stan – listan kan göras betydligt längre.
Det är själva dilemmat: entusiasmen både smittar och bländar; entusiasmen är både befriande och vilseledande; entusiasmen kan vara både inbjudande och lätt "med oss eller mot oss"-tyrannisk.

Av den där långa listan: vad har egentligen förverkligats? Vad har utsikter att bli det? Vad hinner genomföras i rimlig tid? Vilka ska våga investera och under vilka förutsättningar? Och är det överhuvudtaget meningsfullt att tänka djärvt på så många områden samtidigt när utsikterna för att fortsatt rekordtillväxt är tämligen osäkra och de konkreta problemen hopar sig?

Frågan det kokar ner till lyder: Har Umeå siktat för högt med ett ohanterligt antal bollar i luften, borde man begränsa förändringsivern till något enstaka projekt och satsa på att få det rätt istället?
Nej, inte nödvändigtvis. Försöker man lösa en sak i taget och sedan börja om med nytt utgångsläge efter varje enskilt beslut gäller det att skaffa mjuka kuddar att sitta på. Det kommer att ta tid.

Det kan i själva verket finnas en poäng med att under en relativt koncentrerad tidsperiod lyfta fram ett antal idéer samtidigt för att låta dem spegla, belysa och berika varandra i en mer sammanhängande strategi för stadsmiljö och stadsutveckling. Skillnaden mellan framgång och långbänk har istället, vilket också många påpekat, med förmågan till konkretion och genomförande att göra. Bollarna måste plockas ned i rätt tid.

När projekt förverkligas efter öppna, djupa och fria diskussioner och på goda, professionellt utredda grunder, men också med övertygelse om att de faktiskt är angelägna att förverkliga inom rimlig tid sedan beslut väl fattats, då sprider sig ett förtroende även till andra projekt.
Och det tenderar att bli långt enklare om det finns en öppenhet och flexibilitet i det politiska ledarskapet, om debattklimatet välkomnar olika röster och envis kritik.

Tar man sats, misslyckas, blundar för uppenbara problem, fastnar i kletig prestige, låser tanken i förtid, avbryter och skingras under förvirring, kommer betydligt färre att sluta upp till nästa ansats.

Sådant kan vara förödande för möjligheterna att vinna uppslutning bakom idéer som tänjer gränser, kanske genom djärvare, mer nyskapande arkitektur, som utmanar "vad ska det där vara bra för, låt oss avstå"-konservatismen eller formulerar en stadsplaneringsfilosofi som avviker från gamla sanningar.

I förra veckans lördagskrönika skrev jag om optimister kontra pessimister i Umeå-politiken. Invändningar har kommit mot att ingen enskild person kan isoleras till bara en av kategorierna. Debatten är komplex, demokratin aldrig entydig. Det gäller förstås även detta. Vi kan vara entusiastiska inför det ena projektet, men skeptiska mot ett annat, vi kan ropa efter mod och experiment på ett område för att råda till återhållsamhet på nästa.
Det intressanta är hur den övergripande tendensen ser ut över tid, vad som förverkligas, vad som går i stå.

Franklin D Roosevelt sa en gång under andra världskriget: "Låt inte någon säga att det inte kan göras. Det måste göras, och vi har förpliktat oss att göra det."
Så enkelt är det sällan, men jag är för egen del övertygad om att Umeå skulle vara en sämre stad att leva i och en mindre lockande stad att flytta till om inte ambitionerna förblev åtminstone lite kittlande och blicken oftare nyfiken än skeptisk.’

New York Times ledarsida meddelade i dag vilka kandidater den stöder i de demokratiska respektive republikanska primärvalen: Hillary Clinton och John McCain.

Flest lovord får Hillary Clinton, medan rekommendationen av John McCain är mer halvhjärtad och har lite ’i brist på annat’-karaktär. Den stora underhållningen i texten om McCain är dock tidningens totalsågning av hemstadens tidigare borgmästare Rudy Giuliani. Ett citat:

’The real Mr. Giuliani, whom many New Yorkers came to know and mistrust, is a narrow, obsessively secretive, vindictive man who saw no need to limit police power. Racial polarization was as much a legacy of his tenure as the rebirth of Times Square. Mr. Giuliani’s arrogance and bad judgment are breathtaking.’

Men att New York Times liberala ledarsida går till stormande angrepp är inte nödvändigtvis något negativt för en republikansk presidentkandidat – det kan tvärtom av konservativa kretsar uppfattas som en kvalitetsstämpel. Och mycket riktigt: Giulianis kampanj, som kämpar i stark motvind för dagen, uppmärksammar angreppet och länkar till det.

I en kort signerad text på morgondagens ledarsida funderar jag kring några aspekter av Pär Nuder-turbulensen som dominerat dagens nyhetsflöde.

Min slutsats i texten är att frågetecknen bara blivit fler – är detta början på en bredare personell förnyelse av partitoppen från Mona Sahlins sida, rent av en signal om att något slags sakpolitisk omläggning på viktiga områden väntar (och i vilken riktning skulle i så fall den styras av Nuders avgång?) eller handlar det om ett isolerat fall?

Många har kommenterat intressant under dagen. Några tips: Eskilstuna-Kurirens ledarblogg sammanfattar det hela nästan som en politisk kortnovell, Svenska Dagbladets Per Gudmundsson refererar till Mark Twain och samma SVD:s Göran Eriksson levererar den här analysen, högerbloggaren Johan Ingerö spekulerar så här.

(Plus förresten till den som direkt kan säga från vem och var jag i min text nedan lånat uttrycket ’varken varken eller eller’. Lätt för poesinördar förstås, en utmaning för alla andra)

’Petningen av Pär Nuder väcker många frågor

De närmaste rådgivarna – strategerna, fixarna – brukar få det svårt när chefen avgår och en annan tar över.
Det finns en förutfattad mening om världens alla Pär Nuder-typer: ovärderliga för sin uppdragsgivare, briljanta, stöddiga, med tiden allt mer sugna på att själva få stå i centrum efter att ha tillbringat många år ett halvt steg bakom strax utanför bild, omöjliga att behålla för efterträdarna.

Pär Nuder – Göran Perssons högra hand – hann avancera till finansminister innan makten växlade.
Sedan partiledarskiftet har han varit lite av en "varken varken eller eller"-fågel i s-toppen kring Mona Sahlin. Häromveckan försäkrade han i Ekots lördagsintervju att han inte hade några planer på att avgå som partiets finanstalesman.

När den förestående petningen avslöjades i går upprepade han budskapet. Det var ett rackarspel in i det sista. Frivilligt avgick han inte. Och när han till sist gav sig trängdes ironi med oförståelse i uttalandena.
Petningen av Pär Nuder är möjligen ett led i en personell förnyelse från Sahlins sida. Att det skulle betyda någon sakpolitisk förnyelse av värde är svårt att tro.

Men det händer någonting i alla fall där inne i det absurt självgoda partiet.

Planeras något med substans bakom fasaden av höga opinionssiffror? Och vad betyder det när ledande företrädare dumpas offentligt via läckor till medierna?
Öppenhet är inte något som präglar Mona Sahlins ledarskap för tillfället. I frånvaron av raka besked växer frågetecknen.’

Eftersom jag vet att några bloggläsare delar mitt intresse för tysk politik så vågar jag mig på ytterligare ett länktips i ämnet.

Die Zeit har en bra genomgång i elva delar av läget inför delstatsvalen i Hessen, Niedersachsen och Hamburg när det gäller de enskilda partiernas dröm- respektive mardrömsscenarier.

Noterbart är att det som är drömscenario för exempelvis CDU:s ministerpresident i Hessen Roland Koch inte nödvändigtvis är det för partikamraten förbundskansler Angela Merkel.

Komplicerat är bara förnamnet när det gäller tysk politik och tänkbara koalitioner för dagen.

Och apropå grälet i USA mellan Hillary Clinton och Barack Obama i demokraternas senaste debatt var det ändå en mild fläkt jämfört med det här legendariska grälet mellan åldrade socialdemokratiske fredspristagaren Willy Brandt och dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl (CDU).

Ända sedan jag för ett par veckor sedan tog steget att förse cykeln med dubbdäck (vilket jag verkligen kan rekommendera) har vädret varit som gjort för att förpesta alla försök att ta sig någonstans med just en cykel.

Jag har försökt att ta en bild av snökaoset som råder här i Umeå för dagen som bonus åt eventuella bloggläsare som inte befinner sig i Västerbotten, men eftersom jag fortfarande inte har nått den tekniska kompentens som krävs för att lägga ut bilder får jag försöka sammanfatta det så här (om ni sett pjäsen ’Art’ av Yasmina Reza förstås ni vad jag menar):

Snöstormskaos, med andra ord. Vitt, aggressivt, ovänligt. Därför känns det bra att jag redan i förra veckan meddelade min nya och mer kritiska inställning till vintern som fenomen.

Som en uppföljning till det här blogginlägget om schack och gentlemannaideal kan man här på chessvibes.com beskåda en kort videosnutt som visar hur ärkefienderna Kramnik och Topalov på ett effektivt sätt ignorerar varandra och undviker inte bara hand- utan också ögonkontakt.

Anledningen till att det i det här fallet inte ledde till protester är att regelverket bara invänder mot om någon avböjer ett erbjudet handslag från motståndaren inför partiet. Om spelarna däremot tycker så ömsesidigt illa om varandra att ingen är intresserad av sportsliga gester finns inget krav på handslag innan ett parti.

Topalov vann för övrigt partiet efter ett spektakulärt springaroffer.

Gefle Dagblad har en bra ledare om debatten kring det statliga stödet åt tidskriften Manas.

I dagens huvudledare skriver vi om integritetsskyddskommitténs slutbetänkande som överlämnades till justiteministern i går.

I en signerad text på dagens ledarsida gör jag en lite lättsammare betraktelse över avgångna politiker som inte kan hålla sig borta när valkampanjer hettar till:

’En veterantour för oförbätterliga valrörelserävar?

När skådespelare säger att de stått på scenen för sista gången brukar reaktionen från kollegorna bli: det där bryr vi oss inte om, det har de sagt så många gånger, kommer det bara rätt pjäs så…
Samma attityd bör man ha inför avgångna politiker – oförbätterliga valrörelserävar – som vid sin avgång lovar att hålla sig bort från framtida partipolitik. Det tror vi inte på, kommer det bara rätt kontrovers så…

Den ovanligt heta valrörelsen inför flera delstatsval i Tyskland och den pågående primärvalskampanjen i USA har de senaste veckorna bjudit många exempel på avgångna politiker som aldrig lär kunna sitta still med servetten i knäet och invänta slutresultatet när en valrörelse når kokpunkten på spisen där det händer.

I USA tänker man förstås först och främst på Bill Clinton. Han tar nu en allt större och mer aggressiv plats i Hillary Clintons kampanj; jag vet knappt vem jag kandiderar mot, utbrast Barack Obama i en debatt häromdagen.
Tidigare utrikesministern Madeleine Albright har synts på valmöten med Hillary Clinton. Tidigare presidentkandidaten John Kerry har hållit tal för Barack Obama.

Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder, som sedan sin avgång i mångas ögon diskrediterat sig genom tveksamma kontakter med ryska gas- och oljeintressen, dök för några veckor sedan plötsligt upp i socialdemokratiska SPD:s kampanj inför delstatsvalen i Hamburg.

Han gjorde det han kan allra bäst: höll ett "fullt ös, härligt med valrörelse och på dem bara-tal" som å ena sidan satte fart på hela SPD och begeistrade åhörarna men som å andra sidan helt överglänste SPD:s nuvarande ledargarde, för att inte tala om deras ministerpresidentkandidat i Hamburg Michael Naumann.

I delstaten Hessen där sittande ministerpresidenten Roland Koch (kristdemokratiska CDU) försöker vinna med hjälp av råpopulistiska utspel gjorde i måndags även tidigare utrikesministern Joschka Fischer comeback som valtalare för de gröna. Syftet: att få klämma åt ärkefienden Koch som Fischer legat i fejd med ända sedan sina egna dagar i Hessens delstatspolitik. Hans tal sög åt sig mediernas uppmärksamhet och gjorde samtidigt – vilket Fischer säkert inte beklagar – klart hur svårt hans efterträdare inom det gröna partiet har att profilera sig.
Smått legendariske Helmut Kohl (CDU), förbundskansler under 1980-1990-talen har i dagarna gjort uttalanden till stöd för Koch.

Det här är en logisk konsekvens av att många makthavare lämnar politiken i allt yngre åldrar.
Hur blir det med Göran Persson i nästa svenska valrörelse? Hur blir det med Tony Blair i nästa brittiska?
Om det här fortsätter måste man kanske införa en veterantour för avgångna, men ostoppbara valkampsånglok där de kan göra upp inbördes – som när det begav sig.’

I dagens huvudledare skriver vi om årsrapporten från SNS konjunkturråd.