Kanada hamnar ofta i skymundan, men är politiskt ett historiskt sett mycket färgstarkt land. Jag säger bara Pierre Trudeau. Tyvärr var jag på semester just under den senaste kanadensiska valrörelsen, så jag har inte kommit mig för med någon längre betraktelse över valresultatet, liberalernas partiledarbekymmer och den senaste händelseutvecklingen. Men nu råder åter fullt tumult, minst sagt.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om regeringens välavvägda stimulanspaket:

’Att satsa – utan att förvärra och försvåra
Statskonst handlar mycket om psykologi brukar det heta. I så fall kompletterar de varandra på ett svårslaget sätt: riksbankens besked i torsdags om en nästan lite skogstokig rock´n´roll-räntesänkning och regeringens presentation i går av ett omfattande, men välavvägt och sansat stimulanspaket.
Rusig kick-off ena dagen. Rejäl men nykter krishantering nästa. Balansen känns lyckad i en tid när ingen strategi kan bli perfekt.
Några mirakelmedel mot en så här allvarlig kris, med för enskilda människor och enskilda orter svåra följder, finns inte. Och försök till lurendrejaraktig politisk alkemi, eller förhastade panikåtgärder för "alla bollar på Bengt"-panikens egen skull, skulle bara fördjupa, förvärra och försvåra.

I ett krisläge av det nuvarande slaget gäller det för regeringar att inte förlora nerverna vare sig i form av handlingsförlamning eller överaktivitet. Det finns inget som är lättare än att vara kortsiktigt populistisk med krav på verkningslös symbolpolitik när alla nyheter är negativa. Trovärdigt ledarskap står emot sådana frestelser; utan att för den skull av prestigeskäl sluta lyssna med vidöppna öron på råd och varningar.

Det stimulanspaket som Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund presenterade igår, framstår därför som på det stora hela genomtänkt, balanserat och kompetent utformat.
Paketet, som omfattar 8,3 miljarder för nästa år och 23 miljarder för de kommande tre åren, är brett upplagt: "… förstärkt stöd till nya arbetslösa och korttidsarbetslösa, stöd för långtidsarbetslösa, förstärkning av yrkeshögskolan och gymnasial yrkesutbildning, satsningar på infrastruktur och skatteavdrag för hushållstjänster i form av reparation, ombyggnader och underhåll av byggnader (ROT-tjänster)". Därtill höjda exportkrediter. Men lika viktigt är det som inte finns med: generella, tillfälliga bidragsliknande åtgärder av kortsiktig, lättsåld men ganska meningslös karaktär. Regeringen faller inte för trycket, utan prioriterar disciplinerat investerings- och arbetslinjen även i stimulanspaketet.

Och de angivna beloppen får, tagna tillsammans med redan beslutade satsningar, rimligen anses tillräckliga i nuvarande läge. Oppositionens och de aldrig nöjda lobbygruppernas stirriga krav på mycket mer omedelbart får inte villkorslöst gehör av regeringen. Det inger förtroende.

För det är trots åtgärdernas balanserade utformning inga småsummor av de gemensamma resurserna det handlar om som nu satsas på att motverka den ruttna konjunkturen. Satsas de fel eller på kontraproduktiva metoder hjälper de inte ett dyft mot krisen. Det skulle bara öka skuldbördan och minska handlingsutrymmet för senare faser av lågkonjunkturen, då krisen kan ha ändrat karaktär och plötsligt kräver andra typer av insatser.
Det är viktigt, vid mångmiljardsatsningar som dessa, att det finns rationella analyser och tydliga prioriteringar bakom dem om vad som gynnar jobben mest, långsiktigt stärker ekonomin och konkurrenskraften och gör nedgången så kortvarig som möjligt. Då får man inte slarva iväg och bränna allt krut på en gång.

Det vi sammanfattar som Krisen, är förstås en komplext sammanrörd brygd av ett antal olika kriser: strukturella och tillfälliga, specifikt finansiella och allmänt konjunkturella, globala, nationella och regionala, generella och branschtypiska. Ett stimulanspaket måste ta hänsyn till de flesta, utan att stirra sig blind på eller övervärdera någon enskild. I slutändan gäller det som nästan alltid är sant: det som är bra på lång sikt är bra också på kort sikt. Det som är skadligt över tid – protektionism, nationalism, nedrustad välfärd, socialistiska ägaringripanden, monopoltänkande inom social service, undergrävda socialförsäkringssystem, gigantiska subventioner av krisbranscher – hjälper inte heller tillfälligt. Det finns givetvis, som nu, i djupa kriser behov av konjunkturinsatser långt utöver dem som redan finns inbyggda i systemen.

Men i så hög utsträckning som möjligt ska insatser prioriteras som stärker den sociala marknadsekonomins förmåga till permanent förnyelse oavsett vilka epoker, branscher och konjunkturfaser som kommer och går.
För svensk del, och för alla kommuner i drabbade Västerbotten, är det kanske enskilt viktigaste att (lite Sune-varning, för er som minns gårdagens ledarsida) satsa på ett bättre småföretagarklimat.
Kommunalt axplock: Lär av framgångsregioner vad som lockar och stimulerar småföretagande. Lyssna inte bara på de redan nöjda och vältra er inte i självförhärligande, ta all kritik mot brister i det lokala företagsklimatet på allvar utan att kväsa debatten. Våga bejaka entreprenörskap inom offentlig sektor som föregångare, inte eftersläntrare och ta den debatten med systemdogmatikerna. Avskaffa osund kommunal konkurrens. Slentrianbeskatta inte hem kommunala överskott – många förslag finns, möjligheter saknas inte.
Nationellt: reformera överbyråkratiska regelverk, uppdrivna skatter och avgifter, skevt utformade socialförsäkringar och stelbenta arbetsrättslagstiftningar som hämmar eller straffar småföretagandet.

Regeringens uppträdande under krisen har så här långt varit klarsynt. När det gäller småföretagande och entreprenörskap finns dock långt mer att göra även för alliansen på riksplanet. Det borde bli nästa steg. Det finns ingen anledning att vänta ut krisen innan sådana reformer lyfts högst upp på måste-göra-får-inte-glömma-får-inte-fega-ur-listan.’

Vår huvudledare i dag handlade om riksbankens räntesänkning.

I en signerad text på dagens ledarsida ifrågasätter jag ett utspel från folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton:

’Sunes sommar i den svenska klimatdebatten
Kommer ni ihåg Fantomenringarna i Sunes sommar? Sune står framför leksaksautomaten i campingkiosken och vill ha de vackra örhängena som han tittat ut till Cornelia. Men när han stoppar ned sitt mynt och vrider om ploppar det ut en Fantomenring i stället. Jaha, okej. Han provar igen – Fantomenring. Gång på gång samma sak. Hur många mynt han än stoppar ned – bara Fantomenringar.

Ibland kan enskilda politiker, partier, organisationer och ledarsidor (för all del) påminna om den där leksaksautomaten. Oavsett hur frågan lyder eller hur många gånger man ställer den, oavsett vad saken gäller, oavsett vilken information som efterfrågas – alltid samma svar. Till slut inser man att det inte är någon slump. Det finns bara Fantomenringar i automaten, inga örhängen.

I söndags krävde folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton på DN-debatt att Energimyndighetens satsningar på utbyggd vindkraft ska skrotas som miljöskadligt ekonomiskt slöseri och menade att pengarna istället borde satsas på, surprise, nya kärnkraftverk.
Sune, jag börjar förstå hur det känns. För det här börjar bli ett trist mönster. Likgiltigt vilken aspekt av miljö- och energifrågorna som diskuteras verkar folkpartiets ledning bli riktigt engagerad först när de vittrar en möjlighet att avsluta med: "mer kärnkraft".
Jag är skeptisk till folkpartiledningens teknikpessimistiska tvärsäkerhet att kärnkraften, med dess trots allt uppenbara baksidor och problem, ska förbli den dominerande energikällan ytterligare hundra år. Men jag har respekt för att de tar tydlig ställning. Och de har tveklöst tidsanda och opinion på sin sida.
Men över tid är ett ständigt och ensidigt "mer kärnkraft" utan nyanser för intellektuellt fattigt. Just som en konsensus börjar uppstå kring att en förtida avveckling av kärnkraften är lika orimlig som en satsning på de långsiktigt förnyelsebara alternativen är nödvändig, är fp-ledningen på väg att slå över i rent dogmatisk kärnkraftsvurm .

Det är säkert kortsiktigt populärt i vissa väljargrupper, men undergräver samtidigt trovärdigheten i klimatengagemanget och riskerar att ge intryck av viss anti-grön hang-up. Om man tittar på partiets historia, ideologi och program har fp i sak en långt mer infallsrik miljöpolitik än så. Varför märks det alltmer sällan?’

Tänk om politiker, opinionsbildare, nyhetsmedia, kapitalintressen och facketablissemang de senaste 40 åren ägnat bara en bråkdel av samma engagemang, vakenhet och omsorg åt villkoren för ny- och småföretagande – där framtidens jobb, tillväxt och framgångsexempel skapas – som man ägnat åt de största industrierna och de traditionella branscherna i varje enskild epok. Då hade många regioner i dag stått bättre rustade inför den strukturomvandling som troligen väntar vare sig vi önskar det eller ej, och som nu träffar enskilda människor och enskilda orter hårt.
Det är en lärdom att dra för många aktörer, både omedelbart och för lång tid framåt.

Vår huvudledare i dag handlar om bilindustrin, Volvo och Saab:

’Att inte göra ont värre

Krisen i den amerikanska bilindustrin gör framtiden osäker för Volvo och Saab. Regeringen agerar omdömesgillt.

Akut läge och enorma förluster för de amerikanska biltillverkarna Ford och General Motors gör framtiden osäker för deras svenska dotterbolag Volvo och Saab.
Ford söker en köpare för Volvo, möjligen kommer även GM att försöka sälja Saab. Till både Volvos och Saabs fördel talar deras anseende som långsiktigt konkurrenskraftiga märken med en framtid även bortom den strukturomvandling bilindustrin nu är inne i. Skulle ett par tunga aktörer träda fram villiga att driva bolagen vidare, och därmed en dyster ägarbild förändras, skulle läget rentav ljusna.
Men finanskrisen och en usel konjunktur gör försäljningsläget ogynnsamt och antalet tänkbara köpare begränsat. Situationen är inte på något sätt hopplös, men ytterst allvarlig.

Hur bör den svenska staten agera i det uppkomna läget? I går meddelade näringsminister Maud Olofsson att regeringen är beredd att gå in med ytterligare pengar för fordonsteknisk forskning och utveckling, och att den även är öppen för att ge utlåningsgarantier vid likviditetsproblem. Men hon sade samtidigt att det är uteslutet att staten, som nu krävs från flera håll, skulle gå in som ägare av bolagen.
Det är två bra besked som visar att regeringen behållit överblick och eftertanke i ett kritiskt läge, utan att tappa fattning och perspektiv med insatser som bara skulle göra ont värre.
Regeringen gör rätt som prioriterar åtgärder som gynnar skapandet av nya jobb och som stärker den långsiktiga svenska konkurrenskraften. Att investera i forskning för ny teknik, innovationer och spetskompetens inom nya branscher, effektiva omställningsprocesser för dem som förlorar jobben och speciella insatser för särskilt utsatta orter är ett ansvarsfullt sätt att använda skattemedel i kristider.

Ett bra klimat för företagande inom livskraftiga framtidsbranscher är också det enda som på längre sikt och ett meningsfullt sätt kan rädda bilindustrin i Sverige. Och även om det inte skulle gå bidrar sådana satsningar till att lägga grunden för framtida jobb och välstånd även för tiden efter en strukturomvandling.
Att däremot, om inte en enda seriös marknadsaktör skulle anse det värt risken att ta över bolagen, äventyra enorma summor av skattebetalarnas pengar på ett statligt ägande, vore ansvarslöst. Sverige har bittra historiska erfarenheter av hur illa, och med vilka eländiga förluster för medborgarna, det kan sluta och hur skadliga sådana statliga aktioner är för tillväxt och välfärd. De fördjupar problemen. Och en skadlig, internationell kapplöpning med protektionistiska subventioner av krisbransch efter krisbransch, är Sverige dömt att förlora.

Om målet är att underlätta så mycket det går för en framtida bilindustri i Sverige, men samtidigt säkerställa att insatserna under alla omständigheter kommer till nytta för medborgarna genom att öka den långsiktiga konkurrenskraft som krävs för nya jobb och framtida välfärd, då är regeringen inne på rätt väg.’

Situationen inom bilindustrin är det givna ämnet för dagen och på morgondagens ledarsida. Regeringens linje, som Maud Olofsson presenterade den i dag, framstår som genomtänkt och balanserad – aktiv, men inte kontraproduktivt panikslagen.
Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg tar upp några av skälen kort och koncist.
Upsala Nya Tidning har en bra, sammanfattande huvudledare i dagens tidning som håller även efter förmiddagens besked från näringsministern.

Jag har en signerad text på dagens ledarsida om att regeringen är snett ute när det gäller skärpta krav för anhöriginvandring:

’Regeringen snett ute angående anhöriginvandring

Det är märkligt hur snabbt det går på vissa områden och hur långsamt det går på andra. Så lyser prioriteringar igenom. Gert Gelotte på Göteborgs-Postens ledarsida påpekade i går träffande skillnaden i tempo mellan den utlovade utredningen om vård för papperslösa, som inte kommit och där direktiven stöts och blöts, och utredningen om skärpta krav för anhöriginvandring, som lades fram raskt och kvickt i måndags.

Det är lätt att instämma.
Mönstret är inte ovanligt. Solidaritet – svårt, trixigt, dröjsmål. Skärpta regler – går nog, fixar sig, rappa tag.

Och förslaget om skärpta regler – krav på tillräckliga ekonomiska medel och lämplig bostad enligt statens definitioner – för anhöriginvandring, utan ens ett definitivt undantag för barn som söker uppehållstillstånd, är i grunden ett sätt att minska invandringen genom att göra det svårare för familjer att återförenas.

Argumenten handlar om effektivare integration och arbetslinje, men de känns i det här sammanhanget konstruerade och verklighetsfrämmande, på fel nivå.
Även med listan över undantag inberäknad – lång och absolut förmildrande, men delvis öppen för tolkningar – är det ett cyniskt klartecken för ökad splittring av familjer på principiellt sliriga grunder.
Tyvärr glider regeringen stundom åt fel håll i sina analyser på hela det här området, kanske inte lika hårdhudat som socialdemokraterna, men tillräckligt för att det inte ska kännas bra.’

Jag är inget fan av djurparker. Det är för det mesta en deprimerande upplevelse att beskåda djur som i de flesta fall inte ser särskilt lyckliga ut. Vi var ofta på Skansen när jag var barn, då minns jag det som en upplevelse, nu får jag mest ont i magen av de många apatiska djuren – även om jag känner till och respekterar argumenten mot den inställningen, fattar att det inte går att säga något generellt om djur på zoo och inser att inte alla djurparker kan dras över en kam.

Som småbarnsförälder med den personliga skepsisen mot djurparker är jag i valet och kvalet – bejaka djurparksbesök oreserverat, bejaka djurparksbesök och söka problematisera upplevelsen eller söka avstyra besöken i så hög grad det går?

Hur som helst – jag såg den berömda isbjörnen Knut i Berlin tidigare i år. Det var en deprimerande syn av en uppenbarligen, då i alla fall, apatisk och inte särskilt välmående och inte längre särskilt liten isbjörn – även om det inte hade någonting med djurhållningen att göra. Det ska nog till ett ordentligt miljöombyte för att få honom riktigt på g igen, om det sedan är i Berlin eller Orsa spelar kanske mindre roll. Knut lär inte sakna sin nuvarande situation, hur som helst.

I går medverkade vänsterledaren Lars Ohly vid en telefonkonferens med liberala ledarskribenter i regi Liberala Nyhetsbyrån. Där gav han samma besked om vänsterpartiets skattepolitik som senare under dagen spreds även via andra kanaler. Karl Rydå drar en slutsats på Upsala Nya Tidnings ledarblogg.