Etikett: åldrande

När gubbarna och kärringarna laddar om

Av , , Bli först att kommentera 3

Åldrandet i framtiden när de äldre blir fler och lever längre än tidigare – en väldig möjlighet för samhället som måste tas tillvara, men som också kräver en del förändringar, inte minst när det gäller attityder – är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————-

När gubbarna och kärringarna laddar om

”Nu när hon själv var sextiofem kom hon på sig med att berätta för yngre vänner att det inte alls var någon konst att bli gammal, riktigt behagligt faktiskt, för om det ena eller andra goda försvann så infann sig alla möjliga nöjen som de unga inte hade en aning om, och man gick ofta och undrade vad nästa trevliga överraskning skulle bli.”
(Ur romanen ”Kärlekens teater” av Doris Lessing)

Under 1900-talets första decennium var den förväntade medellivslängden i Sverige för nyfödda lägre än 60 år. För barn födda mellan 2005 och 2009 beräknas, enligt SCB, den genomsnittliga livslängden bli 83,1 år för flickor och 78,9 år för pojkar. Det mesta tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt framöver.

Den senaste rapporten från FN:s barnfond Unicef visar att barnadödligheten i världen sjunkit med 41 procent sedan 1990. Tidigare i år visade Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen att den globala fattigdomen fortsätter minska stadigt, vilket i sin tur innebär stora framsteg i kampen mot sjukdomar, för bättre livsvillkor och för bättre miljö i fattiga regioner.

Det är alltså ett rimligt antagande att de äldre glädjande nog kommer att bli betydligt fler det kommande seklet, och leva betydligt längre, än förr, både nationellt och globalt.

Samtidigt finns det skäl att anta att den svåra ohälsan kommer att motverkas av högre levnadsstandard, skonsammare arbetsmiljöer och bättre vård, så att inte bara medellivslängden ökar, utan även antalet aktiva ålderdomsår.

Hur kommer det att påverka samhällen när fler generationer än i dag är aktiva tillsammans och parallellt med varandra, när ålderdom inte längre är ett ångestfyllt väntrum, utan en av livets rikaste faser? Det är en väldig möjlighet givetvis, men vad måste ske för att den ska tas tillvara?

I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, som bland mycket annat rymmer en intressant litterär framtidsskildring av extremt åldrande, lever några av huvudpersonerna, tack vare en behandling Robinson kallar ”longevity treatments” (livslängdsbehandling), i över 200 år. Hur skulle en sådan extrem livslängd påverka en människas minne, relationer och personlighet; sinnet för detaljer och sammanhang?

När Ann Clayborne, född i USA på 1900-talet, stapplar ner mot stranden vid en av Mars nya sjöar i den allra sista scenen, har berättelsen nått in på 2200-talet, och flera av pionjärerna finns kvar i ett oöverblickbart myller av generationer. Men en ålderdom som går över sekel, förändrar perspektiven. I romanen erbjuds de äldsta speciella minnesbehandlingar:

“Now the theory was that the anamnestic treatment stimulated the memory and caused the consciousness to rehearse the associational complexes of node and network, bounding through the years. This rehearsal reinforced the memories in their physical tracery, such as it was, an evanescent field of patterns formed by quantum oscillation. Everything recalled was reinforced; and what was not recalled was perhaps not reinforced; and what was not reinforced would continue to fall prey to breakage, error, quantum collapse, decay. And be forgotten.

So she was a new Ann now. Not the counter-Ann, nor even that shadowy third person who had haunted her for so long. A new Ann."
(Ur Kim Stanley Robinsons ”Blue Mars”)

***

(I egen översättning: ”Teorin gick ut på att minnesbehandlingen via en upprepning av sjukdomsförloppet stimulerade minnet och framkallade en medveten genomgång av kopplingsstegen mellan noder och nätverk som tagits över åren. Repetition förstärkte minnenas fysiska väv, i den utsträckning den fortfarande fanns, ett bortbleknande mönsterfält som uppstått genom kvantumsvängningar. Allt som kunde återkallas i minnet förstärktes, det som inte återkallades förstärktes antagligen inte; det som inte förstärktes var även i fortsättningen utsatt för nedbrytning, fel, kvantumkollaps, åldrande. Och försvann i glömska.

Därför var hon nu en ny Ann. Inte motstånds-Ann, inte ens den där skugglika tredje personen som så länge hemsökt henne. En ny Ann.”)

*****

I bland är det nyttigt att göra en tankelek bortom det realistiska, för att få perspektiv på en reell utveckling. Hur kan många generationer samsas med skiftande erfarenheter? Hur ser en sådan arbetsmarknad ut, hur löper yrkesliven från introduktion till pension? Hur förmedlas kunskaper? Vad innebär det att gå i pension?

Det säger sig självt att synen på åldrandet och äldre – liksom äldres självuppfattning – måste förändras i grunden.

Arbetsmarknaden och utbildningssektorn måste förändras, så att fler får chansen längre, på mer individuellt anpassade villkor. Föreställningen om ett yrkesliv som ett entonigt, nedslitande maratonlopp (samma uppgift rakt igenom, alla i klump, monotona rörelser, en lång, förutsägbar bana från start till mål) måste ersättas av en syn på yrkeslivet som en mer omväxlande, för kropp och själ skonsammare femkamp (varierande uppgifter, olika typer av stimulerande utmaningar, i ett livslångt lärande).

De fördomsfulla, negativa attityder mot äldre människor som arbetskraft och makthavare (i Sverige är i synnerhet fördomarna mot äldre politiker starkare än i många andra länder) som finns lite överallt, måste ersättas med en uppskattning av äldre som resurser både i arbetslivet och efter avslutade yrkesliv.

Äldrevården kommer att behöva erbjuda långt fler alternativ och aktörer än i dag, med attraktivare villkor och karriärmöjligheter för de anställda, samtidigt som pensionssystem och socialförsäkringar sannolikt kommer att behöva nya former, anpassade till en ny demografi, för att den generella välfärden ska kunna värnas. Det finns ingen anledning till pessimism, tvärtom, men alla skäl till förutseende. För en omställning kommer att bli nödvändig.

De avspända övergångarna mellan det offentliga och det civila, exempelvis äldre som frivilligkrafter, får också ökad betydelse. Försöken med skolmormor och skolfarmor (förhoppningsvis även skolmorfar och skolfarfar) i skolorna är lysande initiativ. Låt de få efterföljare, utan hämmande byråkrati. Låt liknande initiativ i olika sammanhang växa fram spontant, kväv det inte med utredningar och standardiseringar, låt goda erfarenheter sprida sig på egen hand och fritt.

Och varför sitter pensionärsorganisationer på sitt håll och ungdomsorganisationer på sitt håll? De borde mötas oftare, för att se vad som händer, för att lära hur de kan vitalisera varandra och bryta en del förutsägbarheter och introverta teser om sig själva och varandra.

”Det gamla bondesamhället kunde tillvarata åldringarnas arbetskraft till det yttersta. Det industrialiserade samhället kan det däremot inte alls. En gamling kunde laga mat, sprita tufs, vakta barn, nysta garn, slöjda, spinna. På en modern fabrik eller på ett modernt kontor är gamlingen totalt ur leken. I det gamla samhället uppfostrades barnen nästan alltid av de gamla. De flesta hade en morfar eller en morbror stapplande bland sina första, intimaste barndomsminnen. Det barnen då fick lära sig av omvärlden, av åsikter, fick de av far- och morföräldrar.”
(Ivar Lo-Johansson i ”Ålderdom”, 1949)

Men ålderdomen kommer aldrig att bli en enkel process. Fysiska krämpor, depressioner och demensproblem hotar hela tiden.

En viktig del i det förebyggande arbetet har med kultur- och fritidsaktiviteter att göra. Kultur, hantverk och idrott hjälper att fördröja problem, och att lindra dem.

Kerstin Hamre och Karin Zingmark skriver i Socialmedicinsk tidskrift 2/2012 om hur sång, musik och dans kan bidra till fysiskt och psykiskt välbefinnande för ”äldre personer och för personer med demenssjukdom”, och att kultur ”kan få betydelse för kommunikationen med demenssjuka personer genom att den känslomässiga isolering som sjukdomen kan leda till kan brytas”. Minne kan stimuleras av musik, och muskelträning av dans och idrott.

Det är viktigt att se äldre som utövare, som aktiva, medskapande individer, inte bara som trogna kulturkonsumenter.

”Långt före nittio kan man känna att tålamodet blir kort. Kort för att tiden känns kort? Nu vill jag och nu ska jag. Vill inte vänta, vill inte höra invändningar, vill inte be om lov och vill inte ta emot förslag. Jag vill och jag ska. Jag stampar med foten, mer eller mindre synligt. Det känns som att kämpa i egen sak. Det känns viktig. Själva direktheten är tilltalande. Hur många gamla märker inte – medan de ännu reflekterar över eget och andras beteende – att det ligger frihet i att ”med ålders rätt” få agera spontant och lite fräckt, snudd på oförsynt.”
(Kajsa Telander i ”Våga vara gammal”, 1990)

På arbetsplatserna, i civilsamhället, i kulturen, i politiken: vi går en spännande framtid till mötes, när gubbarna och kärringarna laddar om.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Åldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Av , , Bli först att kommentera 5

En åldrande befolkning och framtidens arbetsliv är ämnet för den här krönikan. Jag tycker att det är utmärkt att den diskussionen, full av svåra problem och med många bottnar, nu drar igång. Alla som har något engagemang för välfärdssamhällets framtid borde välkomna att problematiken uppmärksammas. Och så bör vi kanske också minnas att utgångspunkten för alltihop i grunden är positiv, att människor lever och håller sig friska längre för varje generation.

Här är några av mina tidigare funderingar på temat:

Det nya åldrande stor utmaning för framtidens välfärd

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Att bli gammal i Västerbotten

————————————————-

Äldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Den framtidskommission regeringen tillsatt för att utreda utmaningarna framtidens välfärdssamhälle står inför, har fått fyra ämnen att utgå ifrån: 1. ”En åldrande befolkning”, 2. ”Delaktighet och jämställdhet”, 3. ”Grön tillväxt” och 4. ”Samhällets orättvisor”.

Att första punkten handlar om en åldrande befolkning är logiskt. Hur trygghetssystemen ska bäras upp när demografin förändras i takt med att vi, lyckligt nog, lever och håller oss friska längre, är den kanske enskilt viktigaste frågan att besvara för framtidens välfärdssamhälle. Som det sammanfattas av kommissionen: ”År 2030 beräknas var fjärde svensk vara över 65 år. Inträdet i yrkeslivet har förskjutits uppåt i åren och allt fler lever allt längre. Det innebär att tiden efter 65 år för många blir den längsta livsfasen, och att de som är inne på arbetsmarknaden behöver försörja allt fler.”

Alla som har något engagemang för att samhället ska hålla ihop långsiktigt borde välkomna en diskussion om hur vi kan forma en arbetsmarknad, ett arbetsliv, ett utbildningssystem och nya attityder till erfarenhet som gör att fler än i dag i framtiden kan, orkar, får och vill arbeta längre.

Utmaningen har så många olika bottnar och aspekter att det kommer att ta decennier att hitta lösningar, ta fram nya idéer och ställa om system och attityder. Det handlar om hela arbetslivet, villkor, incitament och arbetsmiljöer, om hela arbetsmarknaden, om värderingen av ålder och erfarenhet, om vår syn på yrkesidentitet och vidareutbildning. Och ingen sitter inne med några säkra svar.

Joakim Palme, professor i statskunskap, som deltog vid framtidskommissionens seminarium”Bortom 65” i dag, pekar på studier som visar att den viktigaste aspekten för äldre när det gäller att arbeta längre upp i åren ofta handlar om sociala faktorer: innehållet i arbetet, hur man trivs med det.
Han framhäver att arbetsgivare i norra Europa är mer beredda att investera i äldre arbetskraft än i södra, och betonar hur viktigt det är med investeringar i humankapitalet generellt, inte bara riktat mot äldre arbetskraft.

Men mycket måste förändras även här när det gäller fördomar och åldersdiskriminering. Dagens utbildningssystem och arbetsliv medger inte de förändringar som kommer att krävas för morgondagens välfärd. 

Pensionsåldern är det minst intressanta så här tidigt i en omställningsprocess med långa tidsperspektiv som handlar mer om kommande generationer än om dem som har makten i dag, eller som har formats av dagens och gårdagens arbetsliv.

En diskussion kring en enda fixerad pensionsålder leder egentligen tanken fel från början. Alla kommer inte att vilja eller kunna arbeta lika länge. Det är naturligtvis omöjligt att föreställa sig att människor ska arbeta flera år längre i slitsamma, otacksamma yrken som redan i dag är för tuffa, där förslitningsskadorna är stora och villkoren orättvisa. Det måste ske en uppvärdering av många yrken, exempelvis inom vård och omsorg.

Och det handlar inte heller enbart om att förlänga arbetslivet, utan lika mycket om att tidigarelägga det, att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. ”Vi behöver börja arbeta lite tidigare och arbeta lite senare. Då räcker pengarna, både till pensionen och till sjukvård- och äldreomsorg.” som liberale debattören Ulf Öfverberg skrev på Newsmill i går. Det gäller att behålla det helhetsperspektivet.

I dag gjorde även Fredrik Reinfeldt ett utspel om nödvändigheten av att fler i framtiden arbetar längre för att välfärdsekvationen ska gå ihop. Statsministern har med rätta fått kritik för idélöshet. Men här gör han en viktig insats, som drar igång en nödvändig diskussion. Det här är en utmärkt fråga att satsa förtroendekapital på.

Att formulera ett problem är inte att ange en lösning, men jag har mycket mer till övers för politiker som vågar inleda en diskussion om hur ekvationen kan fås att gå ihop än dem som vägrar erkänna att den ens existerar.

Fler borde våga diskutera denna utmaning utifrån olika ideologiska infallsvinklar, söka alternativa lösningar, bryta åsikter, nyansera verklighetsbilden, tänka kreativt och oväntat. Att stoppa huvudet i sanden är inte att värna någonting, utom en tillfällig sinnesfrid som bara dumpar problemen i förvärrad form på nästa generation. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Det nya åldrandet stor utmaning för framtidens äldrevård

Av , , Bli först att kommentera 8

Det nya åldrandet som kulturfråga, livstilsfråga och välfärdsfråga kommer att bli en av de stora samhällsutmaningarna under 2000-talet. Om det och de förändringar äldrevården står inför handlar den här krönikan. Jag varnar för alla former av driftformsdogmatism och menar att svaret på frågan om det krävs mer politisk styrning eller mer valfrihet är att det krävs både och. Det var inte bättre förr, och det är inte tillräckligt bra i dag. Jag avslutar med några funderingar om den problematiska förskjutningen från industrikapitalism till finanskapitalism.

——————————————————————-

Det nya åldrandet stor utmaning för framtidens äldrevård

När FN för en tid sedan uppmärksammade och, med rätta, firade att det nu finns över sju miljarder människor på jorden presenterades ett antal framtidsprognoser som visade att den kommande befolkningstillväxten inte kommer att bero på att det föds fler barn, utan på att barnadödligheten minskar och att människor sedan lever längre upp i åren.

Mycket tyder på att medellivslängden kommer att öka, rentav dramatiskt, det kommande seklet. Det kommer att finnas många fler äldre helt enkelt. Av dem kommer långt fler än i dag att bli mycket gamla. Både de pigga och krya gamlingarna, välsignade av hälsa till slutet, och gamlingarna med krämpor, sjukdomar och skröplighet i varierande grad, kommer att öka i antal.

Ska inte välfärden kollapsa måste människor i framtida generationer sannolikt arbeta och vara samhällsaktiva längre än tidigare generationer. Men samtidigt, vilka positiva prognoser man än ställer upp, kommer behovet av solidarisk, flexibel och resursstark äldrevård lika fullt att växa i motsvarande omfattning, i takt med den ökande medellivslängden.

Normerna för vad som räknas som en människas ungdom, mest aktiva period och ålderdom, har alltid förskjutits och förändrats genom historien. Men vi kan stå inför en av de största – och i grunden positiva – omställningarna och omvälvningarna någonsin på det området.

Ska man vid sidan om det eviga behovet av en demokratisk och fredlig global utveckling, och den stora energi-, miljö- och klimatutmaning som väntar, peka på en enda fråga som borde dominera den lokala, nationella och globala samhällsdebatten kommande decennier är det just demografin. Det nya åldrandet som kulturfråga, livsstilsfråga och välfärdsfråga.

Det är en omställning som kommer att ställa nya krav på samhället, på arbetsmarknaden, på trygghets- och försörjningssystemen. En av de allra svårast aspekterna i en sådan diskussion är hur just äldrevården ska kunna utvecklas och utformas, för att klara de förändringar som väntar.

När ålderdomen får fler, skiftande faser och blir en större del av livet kommer vården och omsorgen om de gamla att kräva en ännu större mångfald av arbetssätt, upplägg och service än i dag.

Det kan uppnås genom: (1) Större anpassning till enskilda människors behov. En starkare makt och ännu större valfrihet än i dag, för de äldre och deras anhöriga. En stärkt ställning och bättre, attraktivare arbetsvillkor för de anställda, med flera olika arbetsgivare att välja mellan. Alltså en större mångfald av idéer och servicelösningar och snarare fler, absolut inte färre, driftsformer, som berikar och lär av varandra.

Och (2) en stark politisk (och medial) kontroll av att höga kvalitetskrav ställs och att de kraven upprätthålls, att en solidarisk finansiering garanterar en generell välfärd och att mångfalden av driftsformer inte missbrukas av enskilda aktörer.

Det den senaste veckans debatt kring ett av vårdbolaget Carema Cares äldreboenden i Stockholm och dess ägare har visat är att en kommun aldrig kan smita sitt kontrollansvar, och att det inte finns några genvägar till kvalitet. Man får vad man betalar för, är en lakonisk och träffande sammanfattning av veckans debatt som jag läste häromdagen. Saknas resurser och bemanning, går det som det går.

Starkare och mer utvecklade politiska upphandlings-, kontroll- och utvärderingsinstrument, med muskler och befogenheter, krävs för att valfriheten ska bli reell för medborgarna. Men också att resurserna räcker till. Det är inte vinsten (eller vinst som en förutsättning för företagande) som debatten borde fastna i, utan vilken resurser som finns, hur kvaliteten ser ut, vilka investeringar som görs.

Svaret på frågan om det krävs mer politisk styrning eller mer valfrihet är alltså att det krävs både och – samtidigt. Det är ökad kvalitet i verksamheterna och höjd status för vårdyrkena som måste stå i centrum. Vägen dit går via konkurrens och mångfald.

När de dogmatiker har skrikit sig hesa som tittar på driftsform först och anpassar sina reaktioner på skandaler utifrån det, kommer debatten åter att landa i den insikten. De flesta medborgare har den redan.

Regelbundna undersökningar visar att förtroendet hos för privata alternativ inom skola, vård och omsorg är högt, ofta högre än för de kommunala motsvarigheterna. Det senare i sin tur kan bero på fördomar om verksamheter i offentlig drift, spridda av dem som vill främja privata alternativ. Poängen är att medborgarna själva – till skillnad från de mest högljudda debattörerna på olika sidor – har en uppskattande men också nyanserad syn på valfriheten.

Det finns många som drömmer sig tillbaka till ett samhälle där valfriheten var begränsad och makten låg hos byråkratin och centrala beslutsfattare. De säger att det var lättare för människor då, när de inte tyngdes av chansen att få välja lite mer själva, när överheten visste bäst.

Det är en förljugen, eller möjligen okunnig, nostalgi. Äldrevården har varit ett svårt problemområde, med många fall av vanskötsel, i alla tider – förändringen över längre tid har varit till det bättre, men fortfarande är det ett område i samhället med stora problem, ständiga våndor, mycket förtvivlan och sorgsenhet, men också stora hjälteinsatser i det tysta från personal och anhöriga.

Det samhälle nostalgikerna antyder var bättre än dagens var en i många stycken långt mer hierarkisk, auktoritär, intolerant, hunsande och hårdhänt vardag, där människor skulle veta sin plats och inte vara otacksamma, och där de som vågade kritisera missförhållanden kunde få ett helvete. Lösningen ligger inte i att vrida klockan bakåt, i tron att det fanns något förr som gått förlorat, utan i att fortsätta vrida den framåt och fortsätta lära av misstag och dra rätt slutsatser av missförhållanden som består.

Det är inte driftsformen i sig som avgör om exempelvis ett äldreboende präglas av fantastisk omsorg, svåra missgrepp eller ligger någonstans däremellan.

Anställda och anhöriga har ofta svårt att känna igen sig, när tonläget skruvas upp på max i debatten utifrån enstaka exempel. Exempel på både det fantastiska och det oacceptabla kan finnas på olika håll inom en och samma kommun – och inom ett och samma vårdbolag.

Men äldrevården, liksom välfärden i stort, står inför sådana utmaningar framöver, att varje chans att uppmärksamma systemfel, regelluckor och missbruk måste tas.

Mångfalden av aktörer och makten för medborgarna – och de anställda – att välja mellan dem, är det bästa sättet att främja kvalitet. Problemet är inte att det finns för många, utan att det finns för få, aktörer – och att även de privata tenderar att vara ett fåtal jättar med ägare distanserade från verksamheten, långt från de förhoppningar om en bredd av småföretag, ideella föreningar och personkooperativ som reformerna skulle föra med sig.

Därför är det mycket olyckligt när fungerande, uppskattade privata alternativ stängs ned, och oskyldig personal misstänkliggörs, för att ersättas av kommunal drift, med minskad mångfald som följd. Och därför är det mycket olyckligt när stora vårdföretag hölls om ryggen av dem som upphandlat deras tjänster, trots att skandaler uppdagas. All driftformsdogmatism är skadlig.

Men det finns också en annan aspekt på debatten, som hamnat lite i skymundan och som inte minst liberaler måste ta på allvar: kapitalismens förskjutning, grovt uttryckt, från industrikapitalism till finanskapitalism, från långsiktigt, idéburet ägande till kortsiktig profitjakt, från förankring i en viss verksamhet och produktion till ett hetsigt spekulerande utan sammanhang och värderingar. Nu börjar den förskjutningen också få oroväckande följder för demokratin, som vi kan se i flera europeiska länder.

Ur det perspektivet ska även diskussionen om vinstuttag, ledningslönenivåer, skatteplanering och bonusar inom privata serviceföretag ses. Inte allt som inte är förbjudet är omdömesgillt eller försvarbart, och den som vill vara aktörer på en välfärdsmarknad får så lov att leva upp till högre anständighetskrav än vad den gängse finanskapitalismen ställer.

Om girighet, måttlöshet och bristande solidaritet präglar en verksamhets ledning, om det inte är idéer och värderingar som prioriteras i ett ägande, så kommer det att rasera förtroendet för hela verksamheten, och drabba även oskyldig personal och oskyldiga enheter. Då måste politiken ha styrka och konsekvens nog att återta initiativet, utan att avskaffa valfriheten. Det är dags för en debatt, inte minst inom näringslivet självt, om företagandets grunder, om normer, anständighet och värderingar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,