Etikett: Byskolor

Att dra in byskolor är att kasta in handduken

Av , , 3 kommentarer 11

Högstadiet i Fredrika läggs ner och flyttas till Åsele. Det blev beslutet, med knapp marginal, vid Åsele fullmäktige i måndags. Samma dag gav Vilhelmina kommunfullmäktige byskolorna i Latikberg och Nästansjö en ny respit från planerade neddragningar till småbarnsskolor. Det ärendet ska beredas på nytt, med oklar utgång.

Om detta rapporterade VK på nyhetsplats i gårdagens tidning.

De små skolornas framtida öde har debatterats intensivt runt om i länet, och landet, de senaste åren. Det har handlat om nedläggningshot, indragningar och uteblivna renoveringar.

När årskurser plockas bort eller lokalernas skötsel försummas i åratal så att både pedagogik och arbetsmiljö påverkas, säger erfarenheten att det är svårt att vända utvecklingen. Har beslutsfattarna en gång signalerat sin vilja att dra in och centralisera skolverksamhet, brukar det bli slutresultatet. Ibland genom dråpslag, ibland genom långsamma nedläggningar och uppskjutna renoveringar, steg för steg utsträckta över ett decennium eller mer.
Men ibland har, faktiskt, protester från föräldrar, elever, skolpersonal och andra bybor effekt, och skolor får nya chanser, att överleva, med rimliga förutsättningar.

För en kommun med en tydlig centralort handlar inte en nedlagd byskola om allt eller inget. Det är även för den majoritet som fattar beslutet vanligtvis en smärtsam besparing, men ändå en som anses gå att leva med. På kort sikt är den analysen möjligen korrekt, i en till synes hopplös ekonomisk situation där resurserna inte räcker till allt.

Men på längre sikt är det en slarvig analys av var landsbygdens styrkor och möjligheter ligger.

På en liten ort finns det ingenting som symboliserar omtanke om bygden – och som signalerar till besökare, potentiella inflyttare och investerare att det är en plats med framtidsutsikter – som en lokal skola med kvalitet i undervisningen. Den har stor betydelse för möjligheterna till nyinflyttning och för möjligheten att rekrytera och behålla kompetens och företag. Byn med en nedlagd skola däremot, uppfattas oundvikligen som en krismiljö.

För små kommuner på landsbygden finns inga bättre argument för de lokala livsmiljöerna, än byar med servicen i behåll. De är det unika, som kan avgöra ett flytt- och livsstilsval på ett sätt som centralorterna sällan kan.
Föräldrar och bybor har inget annat val än att fortsätta sina protester för att få behålla de lokala skolorna intakta och i fungerande skick.

De beslutande politikerna är inte att avundas alla ekonomiska målkonflikter. Deras situation är otacksam. Ingen vill vara i deras beslutskval.
Men att lägga ner byskolor är tyvärr inte att gå rope-a-dope, för att rädda det som räddas kan av framtidens landsbygd. Det är att kasta in handduken. 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Lägga ned byskolor? De är ju det bästa vi har.

Av , , 1 kommentar 4

Den gamla skolan i Hornmyr, lärarinnan Ingeborg Holms berättelse om skolan på 1930-talet och varför det är fel att lägga ned byskolor, är ämnet för del 15 i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare delar i krönikeserien kan läsas här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

——————————————-

Skolan i Hornmyr, före motorplogningens tid

Hur levde man under 1930-talet i Lyckselebyn Hornmyr? I skriften ”Hornmyr – vår hemby” från 1993 finns några sidor där Ingeborg Holms berättar om sin tid som lärarinna i byns folkskola mellan 1930-1934.

I nästan varje hem”, mindes hon, ”hade man jordbruk, kreatur i ladugårdar, egen mjölk, smör, ägg, kött, fisk från närliggande vattendrag. Man var van vid fotogenlampan inne och ladugårdslyktan när djuren skulle tillses. Det var ett lugnt och stilla liv i byn. Posten kom två gånger i veckan, måndag och torsdag, tre dagstidningar var gång.
Man hälsade på varandra i hemmen, bjöd vänner och bekanta hem till sig, men man kunde också hälsa på varandra utan att vara bjuden. Det var inte vanligt att knacka på dörren bybor emellan, så oftast gick man in utan knackning, med vissa undantag. Jag minns, att jag sa till barnen, att man borde knacka på hos främmande. Då sa lill-Erik (Anselms fosterson): – Ja, men om jag knackar på, blir jag skratte åt!”

Ur Ingeborgs minne, liksom ur många andras återblickar, träder en landsbygdsvardag fram, som äldre fortfarande har egna barndomsminnen av. Och anekdoter fångar en byastämning, en byahållning, som många av oss yngre uppvuxna på landet kan känna igen, även om vi föddes in i ett modernare, rikare samhälle, där avstånden redan börjat övervinnas.

Vad saknades i början av 1930-talet i Hornmyr? Ingeborg igen: ”Vattenledning, elektrisk ström, privatbilar, centralvärme. Själv hämtade jag vatten i grannens brunn. Men det uppvägdes av sammanhållning, gemenskap, arbetssamhet, förtröstan. För många var också en personlig tro på Gud en bärande kraft i livet, som gav glädje och mening i tillvaron.”

Ingeborg, då 23 år, efterträdde på hösten 1930 Emilia Lindberg som lärarinna i Hornmyr. Emilia Lindberg hade då tjänstgjort ända sedan hösten 1897. Före det var Josefina Pettersson lärarinna i byn under sex års tid. Och Ingeborg skulle 1934 i sin tur efterträdas av Sally Johansson, som stannade ända till 1958, det år då skolan lades ned. Under en epok på 67 år hade skolan alltså bara fyra olika lärare.

Ingeborg Holm hade gått småskollärarutbildningen i Lycksele 1925-1928, och berättar att det var spännande att börja som lärarinna i Hornmyr. Folkskolan var välskött och disciplinen god, säger hon i återblicken. Elevantalet uppgick till 15-16, fördelat från första till sjätte klass. Nästan varje by, konstaterar Ingeborg, hade egen skola: ”detta var ju före motorplogningens och skolskjutsarnas tid”.

”S.k. mindre folkskola fanns på den tiden i ett stort antal byar inom Lycksele socken. Det innebar att den som innehade tjänsten hade småskollärarutbildning men ändå i uppgift att undervisa – förutom småskolans elever – ända upp till klass 6. (…) I de större byarna, t.ex. Knaften, Rusksele, Bratten, Björksele, inrättades s.k. B2 skolor under 1920-talet, där småskollärarna hade klasserna 1-2 och folkskollärarna klasserna 3-6, men i de mindre byarna fortsatte de ”mindre folkskolorna”. Elevantalet var i många av dessa byar endast ca 15 elever. Nybörjare intogs vartannat år, så att det ena året gick klasserna 1, 3, 5, och nästa år klasserna 2, 4, 6”.

I skolbyggnaden i Hornmyr fanns det en kamin i korridoren och en i skolsalen med vedbänk intill, en hög kateder”, en orgel, skolbänkar och längst bak ett antal långbänkar för de tillfällen när skolsalen användes till gudstjänster eller byastämmor. Lärarbostaden intill bestod av kök med järnspis, rum med kakelugn och en liten alkov.

Eftersom förstaklassarna hade kortare skoldag än de äldre barnen, fick ämnen som geografi, historia och naturkunnighet komma ”sista timmen på dagen, när de små gått hem”.
I undervisningen blandades tysta övningar med hög undervisning. ”T.ex. när nybörjarna skulle ljuda när de lärde sig läsa, satt 3:orna och 5:orna och räknade, tecknade, skrev uppsatser eller välskrivning.” Långsamt blev det inte, säger Ingeborg, ”timmarna gick fort och barnen tyckte i allmänhet det var ”roligt” att gå i skolan.”

Lägga ner byskolor i dag, utarma byskolor, centralisera till största tätorten? Det är aldrig tillrådligt. Byskolorna är ju det bästa vi har, på glesbygden och på den stadsnära landsbygden.

Man ska aldrig romantisera något överdrivet, för det finns alltid dem som kan vittna om baksidorna. Och landsbygden har haft många sådana, hade det ännu mer förr när instängdheten för dem som inte trivdes, inte fick utrymme och frihet, var större, eftersom det fanns så få vägar ut. Teknik, kommunikationer och välstånd har frigjort även byarnas barn och gjort livet på landet mer attraktivt och öppet.

Men landsbygden är det bästa Västerbotten har. Byarna är det bästa landsbygden har. Byskolorna är det bästa byarna har.

Det är inte roligt för en by, när skolan läggs ned. Ibland är det som om det inte funnes någon återvändo efter det. Lite av en bys själ och tro på sig själv dör, när barnen börjar fraktas bort på mornarna. Framtiden definieras som någon annanstans. Och även om många gamla skolor blir fritidslokaler där byns lokalsamhälle hålls vid liv, och byar hämtar ny kraft, blir det aldrig detsamma igen.

En by som en gång hade en skola, men fick se den nedlagd, har ett sår som aldrig läker. Byskolorna. värna dem, in i det sista, om landsbygdens byar – det livet, de erfarenheterna, de perspektiven – ska ha någon chans.

Byarnas gamla skolsalar runt om i Västerbotten: så mycket skapande kraft och nyfikenhet på världen föddes där.

1 kommentar
Etiketter: ,

Ikeas betydelse för Umeå – Och lägg inte ner byskolorna

Av , , Bli först att kommentera 8

Ikea och Sörfors skola är ämnena för den här tvådelade krönikan, med några resonemang kring båda ämnena. Vad jag inte riktigt fick plats med i den här texten var perspektivet vad ett Ikea i Umeå skulle betyda för inlandet – positivt och negativt.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————

De många små och de få stora

Bara nämn Ikea och kaxiga, världsvana Umeå får knädarr. Bara viska ”Ikea är på väg hit” och normalt splittrade, grälandes Umeå börjar ropa i kör och dansa i takt. Publikhavet kokar, år i förväg. Rykten om en Ikea-etablering är det närmaste en Beatleskonsert på 60-talet den lokala debatten kommer; om Ingvar Kamprad passar bäst i rollen som Lennon, McCartney, Harrison eller Starr låter jag vara osagt.

Jag kan inte komma på någon modern stadsutvecklingsfråga i Umeå där opinionen varit så positiv och så nära enighet som när det gäller just Ikea. Vid några tillfällen har jag dristat mig till att yttra tveksamhet om det spelar någon roll för Umeå huruvida varuhuset finns här. Kan det inte finnas en charm i att inte Ikea finns överallt? Jag har fått klargjort för mig att funderingen är korkad.

Det handlar inte bara om ett strikt, rationellt konsumentbehov eller en lucka i det befintliga utbudet av butiker och kedjor – även om det har betydelse – utan också om Ikea som symbol, dröm och norm.

De flesta svenskar är, vid det här laget, uppväxta med Ikea. Vi har minnen av parkeringsstress, irriterad stämning, eviga gåslingor och, viktigast av allt, chansen att köpa möbler som annars vore ekonomiskt omöjliga att införskaffa. Att fler lågprisalternativ tillkommit, att Ikea inte längre alltid är bästa erbjudandet, rubbar inte symbolvärdet.

Ikea är inte bara ett varuhus, utan en tradition. De långa färderna till Sundsvall och Haparanda från Umeå visar att det handlar om mer än ett plånboksperspektiv. Det handlar även om att vilja till just Ikea, om upplevelsen, även om det blir dyrare. Invånarna i Umeåregionen skulle välkomna ett Ikea med öppna armar.

Sedan skulle inte Umeå vara Umeå om inte en animerad debatt utbröt om bästa läget: Ersboda, Klockarbäcken och Entré syd – nyligen presenterad, som av en händelse – hör till toppkandidaterna, med Vännäsby som en kranskommunbubblare.

Men hur stor vore Ikeas betydelse för Umeås övergripande utveckling? Även om det inte går att göra någon enkel kalkyl när de jobb som går förlorade i konkurrensen dras ifrån, så är det givet att nettot blir plus.

I ett större perspektiv kan betydelsen av ett eventuellt Ikea-varuhus för sysselsättning, befolkningstillväxt och ekonomi i Umeå dock antas vara begränsad, sett i ljuset av kommunens formella mål att bli dubbelt så stor till 2050. Det är inte längre enskilda etableringar, sådana som får epoker uppkallade efter sig, som kommer att vara motor för jobb och tillväxt i Norrlands kuststäder under 2000-talet. Det var 1900-talets modell, några få jättar som förändrade allt. Nyckeln i dag till fler jobb och möjligheter för fler att flytta hit eller stanna kvar efter avslutade studier är ny- och småföretagande, 2000-talets lokala framgångssagor.

Ska en stad växa så snabbt som Umeå planerar, är det de många små, inte de få stora, som är viktigast. Ikea ger välkommet plus, men på marginalen.
Om Umeå stod och föll med Ikeas beslut, skulle situationen vara bekymmersam. Så är det inte. Ikea kommer till Umeå när Ikea ser att de behöver det för sin egen skull, när deras egna behov talar för en etablering – inte tvärtom. Kanske är det nära nu.

—————————

Framtiden för Sörfors byskola, som trots, eller på grund av, växande barnunderlag hotas av nedläggning i ett pussel som även berör Brännland och Överboda, väcker engagemang.

I den frågan ligger en symbolik lika viktig för Umeå som Ikea.

Umeå är en stad som med klarsyn strävar efter att växa centralt genom förtätning, närhetsprincip och hållbara lösningar, bort från gammal, segregerande transportplanering.

Men Umeå är också en kommun med utpräglad landsbygd och byar. Även de moderna byarna höjer kommunens attraktionskraft, som alternativ till det urbana. Även där, i byarna, har närhetstanken stort värde. Byskolor är något av det smartaste landsbygden har. Lägg inte ner dem.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Av , , 3 kommentarer 13

Byskolornas framtid är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

———————————————

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid i Norrland är ett oändligt mer tacksamt ämne för en ledarskribent än för en kommunpolitiker.

Det är lätt att kritisera nedskärningsförslag som ovisionära när man inte själv behöver tala om i detalj hur den omöjliga ekvationen borde lösas istället.Visst kan man fortfarande hitta exempel på orimligt kommunalt slöseri. Men för de flesta Norrlandskommuner gäller att marginalerna är rysligt knappa.

Något fett att skära bort, överflöd att stryka, lyx att dra in på finns sällan. Varje besparing gör ont. Valet står bara i undantagsfall mellan att spara eller inte spara. För det mesta handlar det om att välja mellan olika typer av jobbiga, jädra-skit-också-neddragningar.

Så jag underställer ingen kommunpolitiker en önskan att lägga ned byskolor. Självklart är det inget någon föreslår med lätt hjärta. De kommunala ekonomierna är ofta, med demografin i åtanke, ren ångest. Att fatta obekväma beslut för att inte allt ska rasa samman är ibland själva ansvarstagandets essens. Det ansvaret är inget att avundas.

Beundransvärda de lokalpolitiker som ändå beger sig ut på den leriga åkern för att staka ut något slags stig framåt. Ingen torrskodd ledarskribent ska stå och moralisera med tvål och handduk. Ska byskolorna värnas måste annat stryka på foten i kommunerna. Svida kommer det också.

Men med det sagt vill jag ändå söka förklara varför jag tycker att just byskolorna kanske är det allra sista som landsbygdkommuner borde spara in på.

Byskolorna har självklart ett antal nackdelar. De uppvisar ofta ett bräckligt elevunderlag i kombination med obräckliga kostnader så länge skolorna hålls i drift. De kan vara svårtåtkomliga för andra typer av samordningsvinster inom kommunen. Att behålla dem även i kärva ekonomiska tider är att bibehålla en service av hög standard trots ett mycket litet befolkningsunderlag och trots att utsikterna att prioriteringen i närtid ska leda till ett uppsving som ekonomiskt motsvarar kostnadsbilden är mycket dystra.

Ska byskolorna värnas trots detta till synes skeva användande av kommuninvånarnas gemensamma skattemedel måste alltså skälen för deras existens vara synnerligen tunga.

Jag vill påstå att de skälen föreligger.

Byskolornas framtid symboliserar något av ett vägval för svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. Att bevara dem signalerar till omvärlden: vi tror på framtiden, vi har inte gett upp, vi inväntar inte det bittra slutet när bygden dör ut och någon sista kvarlevande släcker lampan, utan tror med gott självförtroende på ett kommande uppsving, på inflyttning och tillväxt.

Jag överdriver och dramatiserar lite, men i någon mån står många Norrlandskommuner inför det vägvalet: att söka göra de sista decennierna så bekväma som möjligt för de som blir kvar, eller att satsa allt på att stå väl rustade som möjligt när en fullt tänkbar och av den tekniska utvecklingen möjliggjord flyttrörelse hos familjer, ut från inte särskilt charmfulla storstadsförorter till betagande landsbygder, tar fart inom en överblickbar framtid.

Om hoppet om det senare – unga familjer som söker sig ut på landet för åtminstone barnens uppväxtår – fortfarande lever, och det borde leva, så är just byskolornas både praktiska värde och symbolvärde oersättligt. Det gäller såväl för den stadsnära landsbygden som för den verkliga glesbygden.

En by med barn på skolgården ger ett alldeles eget, värmande intryck. För barn, det är min bestämda övertygelse, är möjligheten att få gå de första skolåren i en byskola mycket värdefull – pedagogiskt och mänskligt.

En by med en nedgången, uppenbart övergiven skola, däremot, kommer inte att få någon ung stadsbo att söka ett hus i närheten när andra byar fortfarande har sina skolor kvar.

Jag skulle till och med vilja hävda att för landsbygdens överlevnad är de riktiga byarna förmodligen överhuvudtaget långsiktigt viktigare än kommunernas små tätorter. Det är i byarna, inte i tätorterna, som tillväxtpotentialen och inflyttningspotentialen finns. Och av all service och infrastruktur som kommer att vara viktig för att vända flyttströmmarna, finns inget som är så viktigt som dels barnens utbildningsmöjligheter och dels de kommunikationstekniska förutsättningarna för egenföretagande och distansarbete.

I jämförelse med det betyder andra saker, även utbudet i tätortens centrum, subventionerade turistprojekt eller kommunala fritidsanläggningar i initialskedet mycket lite. Landsbygden kan avstå från många investeringar, koncentrera många verksamheter och släppa och hänvisa mycket till de större stadskommunerna – i värsta fall även delar av äldrevården – men infrastrukturen och servicen för barnfamiljer i byarna kan man inte släppa utan att signalera uppgivenhet inför framtiden.

När byarna kämpar för sina skolor, eller inlandet kämpar för Lycksele BB, är det på mycket goda grunder. De kämpar för något av det bästa Sverige har att erbjuda.

Sverige är, globalt sett och definitivt ur ett europeiskt perspektiv, en relativ nybörjare på det där med att leva i, gestalta och planera utifrån städer och urbanitet. Livsstil och livskvalitet i staden är inte Sveriges styrka. Vi håller på att lära oss, övar, blir allt bättre. Men ändå finns det inte sällan något konstlat och ovant över Sveriges förhållande till det urbana. Sveriges urbana instinkter och miljöer är fortfarande, vid en internationell jämförelse, outvecklade.

Att tänka stad, att bygga stad, att våga stad fullt ut handlar mycket om attityder. Svenska halvstora städer, exempelvis längs Norrlandskusten, borde anamma renodlat urbana attityder oftare i stadsplaneringen.

Det handlar om sådant som att förtäta där det går, bygga centrumnära hellre än att klicka ut nya förorter, låta arkitekturen bli mer experimentell, skapa så bilfria miljöer som möjligt i stadskärnan med smidiga kollektivtrafiklösningar inom de tättbefolkade stadsdelarna, samtidigt som man upprätthåller goda förutsättningar för bilismen till och från omgivande landsbygd.

Försöken att vara lite halvlantlig idyll och lite urban smältdegel på samma gång, är dömda att misslyckas, i städer såväl som kommunala tätorter. Då är det bättre för en region att satsa på tydliga kontraster. Städer vinner på om landsbygden runt om hålls levande och lantlig, och landsbygden är chanslös om det saknas en större stad i någorlunda närhet. Umeås uppgift i Västerbotten är att erbjuda det utpräglat urbana alternativet.

Men för landsbygdskommunerna ligger chansen i att bejaka det som en levande, liten kulturby står för. I byarna har Västerbotten sitt bästa guld.För på landsbygden, när det gäller livsstil och livskvalitet i glesbefolkade regioner, är Sverige inte en nybörjare, utan en erfaren mästare.

I den genren har vi, ännu så länge, något av världsklass att erbjuda. Och byskolorna representerar det bättre än kanske något annat.

 

 

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Byskolor som lagts ned

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skriver på en lördagskrönika för morgondagens ledarsida om varför det är viktigt, en långsiktig överlevnadsfråga, för landsbygds- och glesbygdskommuner i Sverige att bevara byskolorna trots svåra budgetsituationer.

Tänker tillbaka och konstaterar att i den hälsingeby dit vi flyttade när jag var sju år låg en då redan nedlagd byskola. Den skola där jag gick från tredje till sjätte klass, i en annan by, är i dag också nedlagd. Så har det sett ut på många håll. Det har varit en trist utveckling.

Bli först att kommentera
Etiketter: