Etikett: Valrörelsen

Valrörelsen som allra bäst och sämst

Av , , 4 kommentarer 14

Gör en litet svep över partierna och valrörelsen i dagens lördagskrönika, med både allvar och ironi, positivt och negativt, och med själva poängen på slutet:

———————————————

Valrörelsen som allra bäst och sämst

Partiernas bästa stämningars längtan inför valet:

Moderaterna: Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, närapå i den ordningen. Moderaterna har inte många enskilda förslag man lägger märke till. Men i grenen statsbärande regeringsduglighet, ekonomiskt ansvarstagande och förmågan att förnya sin framtoning i sympatisk riktning när gamla statsbärare tappar i anseende dominerar de svensk politik just nu.

Socialdemokraterna: är det parti som har den tydligaste hållningen i frågor som rör socialförsäkringssystemens framtid med förankring i den generella välfärdens principer. Har också mer än andra identifierat och diskuterat behovet av livslångt lärande, möjligheten för människor att hinna vidareutbilda sig, komma igen och få nya chanser under långa yrkesliv.

Folkpartiet: är det parti som med störst trovärdighet betonar hur en socialliberal kunskapsskola med trygga arbetsmiljöer, extra stödinsatser och stärkt läraryrke, är nödvändigt för att Sverige ska kunna värna välstånd, jobb och entreprenörskap även i 2000-talet. Har den principfastaste utrikespolitiken för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet.

Vänsterpartiet: står upp för en solidarisk hållning i asyl- och flyktingpolitiken när flera andra partier inte helt orkar stå emot frestelsen att småtesta förslag i annan riktning, har en skarp jämställdhetsprofil i familjepolitiken och hör till de riksdagspartier som komprometterat sig minst i de personliga integritetsfrågorna.

Centerpartiet: är det enda av riksdagspartierna som återkommande på partiledarnivå haft något konkret och engagerat att säga om landsbygden och Norrlands framtid. Är även det parti som fullt ut vågat dra igång en debatt om framtidens arbetsmarknadslagstiftning och hur trösklarna till jobb kan sänkas för utsatta grupper.

Miljöpartiet: är det parti som med mest glöd formulerat att övergången till ett klimathållbart, förnyelsebart samhälle inte är ett nödvändigt ont, utan en chans för svensk ekonomi och tillväxt. Är de som med mest intellektuellt kurage står upp för exempelvis omstridda förslag som bensinskattehöjning. Har sökt frigöra sig från 1900-talets retoriska mönster.

Kristdemokraterna: har stått upp i regeringen mot exempelvis förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring, och i den typen av frågor varit ett socialt samvete inom alliansen. Har via socialministern varit pådrivande i reformerna för ökad valfrihet, medborgar- och patientmakt och fler driftsformer inom offentlig sektor, mot byråkratism och centralism.

De konstigaste förslagen från riksdagspartierna eller deras ledande företrädare:

Moderaterna: skicka kuvert i grälla färger till personer som är misstänkta för sexbrott, redan innan rättegång.

(På temat: är du misstänkt är du skyldig, och om du inte är skyldig lär dig det grälla kuvertet en läxa så att du aktar dig för att begå om samma brott som du eventuellt aldrig begick. Fast lite skyldig är du nog oavsett, ingen rök utan eld, och förresten avlyssnar vi din e-post alltid, hela tiden, så passa dig.)

Socialdemokraterna: avskaffa RUT i hela landet och inför butlerservice i Stockholms tunnelbana istället.

(På temat: bara rediga karlar med riktiga karljobb bör få bli företagare, men om det är män i centrala Stockholm som får servicejobben och tjänar pengarna är det okej med nya tjänstejobb också. Men bara där. Låginkomsttagare i resten av landet kan sluta gnälla, vi måste vinna röster i storstan.)

Vänsterpartiet: straffskatt på visstidsanställningar.

(På temat: de där kapitalistiska småföretagarna som har fräckheten att nyanställa folk till privata jobb måste straffas även om det skapar fler arbetslösa, drabbar de mest utsatta hårdast och minskar resurserna till välfärden. Den som inte hittar ett fast, välbetalt jobb på en gång får skylla sig själv.)

Folkpartiet: tvinga föräldrar till stökiga barn att sitta med i klassrummen.

(På temat: bråkiga barn är en rent disciplinär fråga och har inget med sociala omständigheter att göra. Om inte föräldrarna dyker upp tar vi farmor eller morfar, om inte de kommer tvingar vi grannarna att veta hut i skamvrån. Annars skickas skämsstrut hem i grällfärgat kuvert – tipstack Ask).

Centerpartiet: den hotade vargstammen mår bra av licensjakt för det är bara inavlade vargar som dödas, inga andra.

(På temat: när det gäller vargens överlevnad, minkuppfödning och djurskydd är det viktigt att alltid kolla vad lobby- och branschintressen tycker, så att de inte blir förbannade, och sedan säga något högt. För övrigt är dagens kikarsikten fantastiska. Man känner igen en inavlad varg direkt.)

Miljöpartiet: förbjud köpcentrum utanför stadskärnor.

(På temat: det som duger åt välbärgade Södermalmsbor i Stockholm duger åt alla andra också, och de som råkar bo i förorter eller i mindre städer eller på landsbygden eller har mager ekonomi eller stor familj eller överhuvudtaget bor i Norrland borde fundera över sina egoistiska livsstilar, sälja bilen och flytta till Söder.)

Kristdemokraterna: gör vårdnadsbidraget obligatoriskt i hela landet.

(På temat: arbetslinjen är helig och ska gälla på alla områden utom i familjepolitiken där den skulle kunna ha betydelse för ökad jämställdhet, starkare ställning för kvinnor på arbetsmarknaden och bättre integration. Könsrollerna är heligare än arbetslinjen. Femtiotalet var fint.)

…för övrigt hoppas jag att väljare som fortfarande tvekar mellan regeringsalternativen, mellan partier inom ett block eller mellan enskilda kandidater på ett partis lista ger sitt stöd åt dem som ägnat sig minst åt att frånskriva meningsmotståndare heder, ära och anständighet. Rösta på dem som ägnat sig minst åt aggressiva personangrepp, som erkänner att verkligheten är nyanserad, att det finns flera sidor av saken. Kryssa dem som sökt berätta med egna ord vad de själva vill och varför.

De som med utgångspunkt i skiljelinjer kring några procent av statsbudgeten delar in världen i vi och dem, i goda och onda, i önskvärda och icke önskvärda människor, som önskar elände och lidande åt de som tycker annorlunda, som inte drar sig för metoder i valfuskets närhet, som inte respekterar demokratisk mångfald om inte väljarmajoriteten röstar precis som de tycker – de kommer efter valet inte att dra sig för att som makthavare och beslutsfattare ignorera enskilda människor som råkar ut för övergrepp och maktmissbruk i olika delar av samhället.

Rösta inte på smutskastarna och mobbarna inom politiken. Rösta på dem som orkar stå för något positivt och humanistiskt också i sina egna uppträdanden.
 

4 kommentarer
Etiketter:

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.