Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.