En konstpaus, mer var det nog inte som socialdemokraternas verkställande utskott bjöd på idag, i partiets uppslitande, interna strid. Om det, om olika tänkbara utfall av dagens möte och om varför Juholt hur som helst inte är socialdemokratins problem, handlar den här krönikan.
Några tidigare krönikor på samma tema, socialdemokratins historia:
Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl
Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan
Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?
Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga
Sahlin var något viktigt på spåren
Är avgång alltid den enda möjligheten?
—————————————–
En konstpaus – men vad kommer sedan?
Den varade bara en tiondels sekund, knappt märkbar, men det kan ha varit den bästa grammatiska konstpausen i svensk politik någonsin. ”Vår partiordförande, han har lämnat”, sa socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin på dagens mycket korta presskonferens efter det avslutade mötet med partiets verkställande utskott, ”han har åkt hem, till Oskarshamn.”
Håkan Juholt sitter alltså kvar som socialdemokratisk ledare. Det var beskedet i eftermiddag, efter det verkställande utskottets långa möte och efter en dag med ett antal öppna avgångskrav riktade mot Juholt inifrån det egna partiet, följda av ett antal förtroendeförklaringar till förmån för Juholt från andra delar av partiet.
Men formen för och innehållet i presskonferensen – kort, ingen partiordförande närvarande och inga följdfrågor – gör det rimligt att fråga sig om inte hela presskonferensen var ett slags konstpaus i socialdemokraternas slitsamma interna process. Motsättningarna i synen på hur partiet ska gå vidare och huruvida Juholt kan sitta kvar är uppenbart djupa.
Eftersom Juholt – en fighter som inte duckat för några frågor eller sökt undvika något pressuppbåd hittills – inte var med på presskonferensen, utan enligt Jämtins ord åkt hem för att vila upp sig i hemstaden, öppnade VU medvetet för oklarhet om vad som egentligen beslutats. Även Jämtins betoning av att dagens möte inte var det sista i frågan, hade snarast karaktären av en reservation för att det kommer mer, än ett försök att en gång för alla få slut på spekulationerna.
Det är inte uteslutet – snarare troligt – att det här är ett sätt för partiledningen att bädda för en snygg avgång och extrakongress, men att de inte var redo för att samsas internt kring hur den processen ska gå till ännu. Eller att de inte – vilket vore hedrande i så fall – ville tvinga ut Juholt på en dramatisk presskonferens med avgångsbesked direkt efter mötet, utan ge honom möjlighet att välja tid och omständigheter. Kanske vill de också fördröja beskedet något, som en – värdefull – markering av att det är partiets organ, inte medietrycket, som avgör ledarfrågan.
Skulle det faktiskt vara så, mindre sannolikt, att Juholt vunnit den interna maktkampen, väntar rimligen besked om rejäla ommöbleringar i partitoppen, när de som försökt avsätta honom men misslyckats får ta konsekvenserna av det.
Ligger sanningen däremellan – att Juholt inte har för avsikt att avgå men att andra ledande socialdemokrater trots det vidhåller sina krav om att han ska stiga åt sidan, då blir det fortsatt och utdragen maktkamp.
Oavsett om Juholt får en chans till eller om förberedelserna för ett byte på ordförandeposten redan inletts är det givetvis en svårt sargad socialdemokrati som nu kämpar för att hitta fast mark att bygga upp något slags sammanhållning, och internt arbetsklimat på.
Jämtin kallade i går läget för den djupaste krisen i partiets historia. Frågan är om inte problemen är för djupa för att lösa utan åtminstone en stor öppen debatt om vilket slags parti socialdemokraterna vill vara på 2000-talet:
Det breda, pragmatiska, i grunden socialliberala mittenparti (trots att få velat säga det högt) som hade regeringsmakten under så många år, som sög till sig kompetens som inget annat parti och som under Per-Albin Hansson och Tage Erlander i realiteten var det parti som definierade var centrum i den svenska samhällsdebatten låg.
Eller ett mer utpräglat och renlärigt vänsterparti med socialistisk grundsyn av ett slag man historiskt sett – trots mytbildning om motsatsen – aldrig varit, men som man kanske långsamt håller på att övergå till att vara; med större intern konsensus, men också oundvikligen lägre väljarstöd och inte samma breda rekryteringsbas.
Utan en sådan grundläggande debatt, hur jobbig den än blir, kommer partiet inte att repa sig. Det finns så mycket outtalat och så många dubbla budskap som behöver virvlas upp, många kompromisser om att inte säga hela sanningen för att inte förstöra en bra story, som behöver ropas ut högt och ärligt i en korrekt historieskrivning.
Falangstriderna, de ömsesidiga fulspelen och de oerhört bittra försöken att stämpla interna motståndare som ovälkomna, de senaste åren, visar hur svårt partiet har att behålla sitt historiska vingspann.
Kanske går det inte för något parti längre.
Samtidigt är det för tidigt att räkna ut socialdemokraterna som politisk kraft i svensk politik. På flera centrala samhällsområden har de fortfarande stor trovärdighet – som i värnet av principerna för den generella välfärden i socialförsäkringssystem, för att ta det tydligaste exemplet.
Men de har begått många misstag sedan 2006, och låtit sig luras av fåfänga, svartvita förhoppningar om att allt egentligen är som förr, att S fortfarande är statsbärande, att gamla spöken evigt rasslar, i stället för att ta väljarnas besked om motsatsen på allvar.
Det är dags för socialdemokraternas medlemmar att bestämma sig i ett grundläggande vägval, enas kring några fundamentala prioriteringar och besked, med konkret innehåll, även om det betyder att inte alla vill vara med längre.
Det finns inget rätt eller fel, i en folkrörelse måste hållningen bestämmas på medlemsnivå.
Men tiderna när partiet var så starkt att det kunde hantera spänningar, slippa diskussioner, genom att fördela ett överflöd av maktposter, är över. Först när man beslutat vad man vill, bör man söka en ledare, i en öppen process som omöjliggör skitsnacket och smalbenssparkarna efteråt.
Juholt kan avgå, utan att något enda av de djupare problemen är lösta.
För övrigt kan jag inte låta bli att reflektera över vilken stark oppositionsledare Mona Sahlin skulle ha varit så här långt in i sin andra mandatperiod som S-ledare. Erfaren, härdad, gott om distans till det egna partiets självbild, en smart parlamentarisk strategi med miljöpartiet i byrålådan, ett starkt team kring sig och med växande respekt från omgivningen. Men hennes försök att i tid förnya partiets samhällsanalys, på bekostnad av förlegade fiendebilder och dogmer, fick bakläxa internt. Vilket misstag.
