Vad innebär det egentligen att vara Europas kulturhuvudstad?

På hemsidan för Umeå 2014 kan man läsa ett antal dokument som ger en fyllig och intressant bakgrund till varför kulturhuvudstäder utses, på vilka grunder och efter vilken beslutsordning, men också analyser om vad ett kulturhuvudstadsår kan tänkas ge för vinnarna: stärkt och breddat kulturliv, fler arenor för kulturevenemang, fler företagsetableringar, ökad turism, internationella kontakter, ökad efterfrågan på bostäder, en allmänt positiv utveckling.

Det låter bra, men säger inte så mycket om vad som utmärker just en kulturhuvudstad.

Vad innebär själva begreppet Europas kulturhuvudstad? Kulturhuvudstad – kultur huvud stad – är ett mångbottnat begrepp.

Vänd på det, lek med det och det står snabbt klart att de möjliga definitionerna är många: huvudstad för kultur, kultur för en huvudstad, en stad för huvudkultur, en kulturstad för huvuden, ett huvud för kulturstaden, en huvudkultur för städer osv osv.

För man därtill in den europeiska dimensionen så finns här stoff för många avhandlingar.

Huvudstad kan vara något formellt och officiöst, något representativt och respekterat, något attraktivt och beundrat, en kylig kuliss eller en het smältdegel. Kultur – ja där är definitionerna oändliga till antalet.

Sanningen är givetvis att det inte finns någon entydig eller enkel definition av vad en kulturhuvudstad är, bara ett antal grundläggande, lösa, vaga kriterier som ska vara uppfyllda i de intresserade städernas kandidaturer.

För precis som med konstgenrer bör man vara mer nyfiken på vad en kulturhuvudstad kan vara, än bekymrad över vad den inte får vara.

De städer som kandiderar för äran uppfinner begreppet på nytt genom sina ansökningar och satsningar.
Därför finns det knappast några framgångsrecept från tidigare kulturhuvudstäder som går att kopiera.

Kulturhuvudstad blir, om konkurrensen är hård, den som för fenomenet framåt, i en ny riktning, ger det nytt, spännande innehåll.

En kulturhuvudstad motiverar sin utnämning genom att övertyga som unikt koncept, som potentiell förebild, inte genom att anpassa sig till en redan existerande mall.

Att Bill Clinton är en av mina favoritpolitiker har kanske framgått av ett par tidigare inlägg här på bloggen.

Ändå sedan George W Bush tillträde haft jag haft svårt att acceptera den utvecklingen i amerikansk politik – från åtta år med Bill Clinton direkt över till George W Bush.

Nåja, man ska akta sig noga för att tro sig fullt ut förstå ett annats land politiska landskap. Det kan vara betydligt mer komplicerat än vad en betraktelse på avstånd via tv eller tidskrifter kan lura en att tro.

Två artiklar i Newsweek om Bill Clinton här som tips i alla fall. Den första inleds så här:

’Man, I like that stuff,’ Bill Clinton said. ’I shouldn’t eat it, but I like it.’ It was Sunday, March 4. On a private plane headed south from New York, the former leader of the free world was staring hard at a fully stocked bowl of food.

Till och med som lätt excentrisk expresident har han en ovanlig karisma. Men hjälper eller stjälper hans närvaro Hillary Clintons ambitioner att bli USA:s första kvinnliga president?

Och ännu märkligare än att de amerikanska väljarna gick från Clinton till Bush jr var möjligen att Tony Blair, en annan av mina favoriter, gick samma väg.

Det har jag fortfarande svårt att förstå, men den här artikeln speklulerar i att Blair kan ta Clinton som förebild även när det gäller hur man lämnar ett ämbete.

Vid en liten förströdd genomgång av bokhyllorna hittade jag häromdagen ett häfte med släktforskning som min farfarsfar Anders Gustaf Nilsson-Nordebo född 1873, på äldre dar lät trycka för familj och släkt 1950.

Den sidan av min släkt kommer från Överkalix, så långt man kan följa det bakåt. Vad fick dessa människor och alla andra att stanna i vintermörkret? Var hittade de kraften att skapa en kulturbygd bortom dagligt slit?

Med bilder och teckningar uppifrån Överkalix med omnejd, många på kyrkor förstås, utöver själva släktforskningen är det roligt, men också gåtfullt att se alla namn fladdra förbi.

Människor som har strävat på genom århundradena, men som det är omöjligt att längre göra sig en egentlig bild av, fråga ut, lyssna till, försöka förstå, lära av, tacka eller, när sommaren aldrig kommer och kylan nöter ner humöret, ställa till svars.

De satt förstås också och grubblade, om de hade tid och ork över, den första varma dagen i maj kring vad livet bär och innebär?
Med andra perspektiv och i en annan typ av värld, men med samma relevanta och banala drömmar om att det ska gå väl till slut.

Hur skulle de ha formulerat sig om man frågat dem om livet – i tjugoårsåldern, i trettioårsåldern, när slutet närmade sig?

Min farfarsfar skrev en dikt till häftet, som jag tycker återger klanger av folkrörelsenit och folkrörelsehopp, men också en aning om hårt slit på otacksamma villkor:

"Våra Fäders Hem i Norden

Vår fädernebygd, brusande älvars och skogars land,
Starkt har du bundit vid din barm, vårt släkte.
Tjusat du har med din sommarnatt,
Med älvars och bäckars sorlande brus.
Och vinterns gnistrande norrskensprakt.

Åldringen står på en solig höjd, och blickar med undran –
den ensamma stugan har växt till by,
Och vildmark bär gyllene skördar.
Fäderna byggde i fordom tid, våra hem och vår kyrka.
Härlig för oss deras gärning står.
I fädrens spår vi fortsätta.
Gud, våra fäders Gud,
Giv oss din nåd, och din kraft härtill."

Veckan innan Elitloppet på Solvalla är en av årets bästa – med alla startlistor som finns att gå igenom, spekulationer som går att föras, travsidor och travtidningar som måste plöjas.

Så byggs spänningen upp fram till tävlingarna.

Den här bloggen ska inte ligga helt på latsidan vad gäller Elitloppsspekulationer, men redan nu en första reflektion efter spårlottningen:

Skönt att Going Kronos får chansen att visa vad han går för.
Men varför säger magkänslan att han på grund av lite för långsam start kommer att bli oerhört tapper tvåa-trea den här gången?
Jag hoppas att känslan är fel och håller honom ändå som favorit i första försöket.

Citation börjar kännas som en allvarlig segerkandidat trots att han kapacitetsmässigt knappast är bästa hästen.
Han såg minst en klass bättre ut senast än någon gång tidigare, och med toppenläge i andra försöket kanske han till och med kan sno åt sig ledningen.

Frullino Jet är min skrällkandidat. Utan att ha någon koll på form eller tillstånd i övrigt så består intrycket från förra årets Elitloppshelg att det är en rackare som kan flyga lågt över ett upplopp.

Gentleman, som jag haft så fel om, och Jocose, som också kan flyga lågt, var förlorarna i spårlottningen, men båda har fortfarande finalchans.

Min spontana ranking av de två försöksloppen

Heat 1:
Going Kronos – Lutfi Kolgjini
Frullino Jet – Jos Verbeeck
A Touch of Flair – Ron Pierce
Super Light – Jörgen Westholm
—————————
Jocose – Örjan Kihlström
Torvald Palema – Åke Svanstedt
Thai Tanic – Björn Goop
L´Amiral Mauzun – Jean Michel Bazire

Heat 2:
Citation – Erik Adielsson
Mr Muscleman – Ron Pierce
Kool du Caux – Franck Nivard
Gentleman – Thomas Uhrberg
—————————-
Red Chili Pirat – Örjan Kihlström
El Nino – Enrico Bellei
Acclaim – Håkan Eriksson
Giant Superman – Fredrik B Larsson

Kan man någonsin som vuxen gå tillbaka till sin ungdoms litterära hjältar – de som formade ens språk, hackade i och sandpapprade på ens världsbild, fick en att tvivla och hålla ut på samma gång?

Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om hur han i yngre år gripen läste Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann, och hur förhållandet till dem två sedan förändras.

Dostojevskij, skriver Tingsten, "har för mig förblivit den ojämförlige, allt fängslande som jag läst sedan verkar mindre, tamare, efterklang."

Samtidigt bekänner han att han upphört att läsa honom:
"Det kändes, jag tror inte att jag överdriver, som att riva upp sår, då jag mer och mer sällan gick tillbaka till honom. Jag kunde temat, jag försökte, med många återfall, bryta mig loss ur temat, och att återvända till detaljskildringarna blev en pina".

Thomas Mann, däremot, fortsätter han att läsa upp i åren.
"Men, skriver Tingsten, "i fråga om Mann har min uppfattning och mitt engagemang förändrats på ett helt annat och mera väsentligt sätt. Mann har förblivit en glädje utan att längre kunna gripa – annat än genom spirituella reflexioner och finslipade formuleringar."

Dostojevskij var min första riktigt stora litterära hjälte inom, fast jag hatar ordet, vuxenlitteraturen.
Men efter att ha skrivit ett specialarbete om Bröderna Karamazov på gymnasiet har jag bara med något undantag läst honom igen, möjligen någon av romanerna som jag inte hunnit med innan.
Endast kapitlet om storinkvisitorn och kapitlet om Kolja i Bröderna Karamazov har jag läst om ibland, men då som när man bara äter det godaste av maten och skrapar undan resten, även det nyttiga.

Thomas Mann kan jag möjligen upptäcka på nytt genom att läsa honom i originalspråket.
Men de gånger jag försökt uppstår samma känsla: jag minns varför Doktor Faustus eller Huset Buddenbrook betydde allt, men inser också att de inte längre gör det.

När jag för kanske sex-sju år sedan hade läst Hermann Hesses roman Glaspärlespelet var jag övertygad om att den skulle följa mig resten av livet. Men sedan dess har jag knappt öppnat den, orkar inte ens igenom första sidan.

Jag är rädd för att ge mig in de böcker som betydde mycket då, rädd för att upptäcka att de inte längre griper eller ens fascinerar, rädd för att återvända in i stämningslägen som inte låter sig förenas med det normala vuxenlivets produktivitet och ansvarstagande, rädd för att väcka drömmar till liv eller rädsla till liv, rädd för min egen smak då och för min egen smak nu.

Olof Lagercrantz skriver i "Om konsten att läsa och skriva" om njutningen i att läsa samma bok flera gånger, och exemplifierar med Mumintrollet. Men frågan är om det gäller för de böcker som hade störst betydelse i ungdomen, som inte bara var läsupplevelser utan även livsupplevelser?

Ska jag inte ändå våga mig på Eyvind Johnson igen?

Kuba, Sudan, Ryssland, Egypten och ett antal andra länder med tvivelaktig inställning till mänskliga rättigheter gav Kina sitt stöd i FN och röstade på fredagskvällen för att den Liberala internationalen skulle uteslutas ur FN:s råd för frivilligorganisationer.

Orsaken till Kinas kampanj mot den Liberala internationalen är de liberala partiernas kontakter med och stöd åt Taiwan.

Bara USA, Storbritannien och Israel röstade mot uteslutning.

Det är lätt att hålla med folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson: det är verkligen en skandal att diktaturer så ofta får FN att framstå som ett dåligt skämt när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Miljöpartiets pågående kongress i Norrköping får mig att minnas den enda miljöpartikongress som jag bevakat på plats: den i Luleå 2001 dit jag var utsänd på uppdrag av Göteborgs-Postens ledarsida.

Jag minns framför allt det briljanta, bohemiska men ändå stränga sätt på vilket den unga kongressordföranden höll ombuden i herrans tukt och förmaning. Något som miljöpartikongresser kräver för att inte spåra ur.

Hon var inte särskilt känd då – Maria Wetterstrand. Och lite stolt är jag över att redan den gången ha förutspått hennes kommande avancemang till språkrör.

Jag gillar partikongresser. Debatterna som pågår till sent in i natten, perifera och för utomstående helt obegripliga strider som får kongressdeltagarna att gå upp i varv.
Lätt excentriska, filosofiska inlägg från okända politiker som om man lyssnar lite noggrannare ofta är tänkvärda och djupsinniga på ett sätt som partiledarnas eller de kända företrädarnas anföranden sällan är.

Just miljöpartiets kongresser lever alltid med spänningar mellan utopism och realism, lusten att opponera och viljan till inflytande. Ibland tvingas partiet slå knut på sig självt i försöken att förklara för omgivningen vad man egentligen vill och menar.

Så var det redan i Luleå 2001 med många turer kring olika beslut och en irriterad partiledning som fick se en del "oönskade" motioner gå igenom trots att man gjorde vad man kunde för att avstyra dem.

Att man fortfarande, trots exempelvis miljöfrågans uppenbara behov av internationella uppgörelser, klamrar sig fast vid det obegripliga EU-motståndet är för mig en gåta.
Det är synd att de svenska miljöpartisterna inte är lite mer lika de gröna i Tyskland, som bejakar Europasamarbetet.

Den ryska regimen fortsätter att trakassera sina kritiker och bryta mot de mänskliga rättigheterna även inför toppmötet mellan EU och Ryssland i dag.

EU:s ledare måste göra klart för Vladimir Putin att det som sker i Ryssland är oacceptabelt och kommer att få konsekvenser för samarbetet. Frågan är dock om man förmår enas kring ett sådant klarspråk.

Vad betyder det egentligen att "ta debatten" med Sverigedemokraterna?

Allt fler kritiserar nu att det trots allt fortfarande väldigt lilla partiet får så stor uppmärksamhet i framför allt tv – som vore det ett riksdagsparti med stort väljarstöd. Det kan få en legitimerande effekt.

Men fortfarande anser många att valresultatet förra hösten visar nödvändigheten av att "ta debatten".

Jag tror att det råder en viss förvirring kring hur just strategin "ta debatten" ska förstås.

Att granska och kritisera Sverigedemokraternas påståenden, frågeställningar och mytbildningar är väldigt viktigt. Liksom att respektera deras rätt att hålla möten. Vi kan inte låtsas som om partiet inte finns efter dess många lokala valframgångar förra hösten och dess växande ambitioner på nationell nivå.

Men det är en skillnad mellan att å ena sidan föra den debatten och å andra sidan ge partiets företrädare uppmärksamhet som annars bara partiledare för riksdagspartierna får.

Partier och debattörer måste hitta balansen mellan att å ena sidan kritisera Sverigedemokraternas budskap och å andra sidan behålla perspektiven när det gäller deras storlek.

Jan Björklund kan nu räkna hem stöd från det ena folkpartidistriktet i landet efter det andra som partiledarkandidat.

Nu meddelar Britt-Marie Lövgren (fp) på sin vk-blogg att även Umeås folkpartister stödjer Jan Björklund som partiledare med Cecilia Malmström som förste vice ordförande.

Det hade förstås varit en präktig sensation om beskedet varit att man stödjer någon annan.
Sedan Cecilia Malmström sagt sig inte vara intresserad av en kandidatur är Jan Björklund ensam på banan när det gäller partiledarskapet.
Och Cecilia Malmström framstår som rätt given när det gäller platsen därefter.

Mer intressant är att folkpartiet i Umeå för fram Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni som kandidater för posten som andre vice ordförande.

Det kan säkert ses som en indirekt markering mot andra tänkbara, men inte särskilt lämpade, namn som Johan Pehrsson eller Allan Widman.

Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni är två liberaler som, utan att vara varandra särskilt lika vare sig till framtoning eller åsikter, står för något annat den ljumma borgerlighet jag varnar för i en signerad text om folkpartiet på dagens ledarsida.

Men eftersom Nyamko Sabuni redan har en plattform genom sitt statsrådskap och Birgitta Ohlsson varit en tydlig och frispråkig kritiker av folkpartiledningens misstag de senaste åren vore Ohlsson som andre vice ordförande en signal utåt om att partiet insett behovet av förnyelse och självkritik.