Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Av , , 3 kommentarer 13

Byskolornas framtid är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

———————————————

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid i Norrland är ett oändligt mer tacksamt ämne för en ledarskribent än för en kommunpolitiker.

Det är lätt att kritisera nedskärningsförslag som ovisionära när man inte själv behöver tala om i detalj hur den omöjliga ekvationen borde lösas istället.Visst kan man fortfarande hitta exempel på orimligt kommunalt slöseri. Men för de flesta Norrlandskommuner gäller att marginalerna är rysligt knappa.

Något fett att skära bort, överflöd att stryka, lyx att dra in på finns sällan. Varje besparing gör ont. Valet står bara i undantagsfall mellan att spara eller inte spara. För det mesta handlar det om att välja mellan olika typer av jobbiga, jädra-skit-också-neddragningar.

Så jag underställer ingen kommunpolitiker en önskan att lägga ned byskolor. Självklart är det inget någon föreslår med lätt hjärta. De kommunala ekonomierna är ofta, med demografin i åtanke, ren ångest. Att fatta obekväma beslut för att inte allt ska rasa samman är ibland själva ansvarstagandets essens. Det ansvaret är inget att avundas.

Beundransvärda de lokalpolitiker som ändå beger sig ut på den leriga åkern för att staka ut något slags stig framåt. Ingen torrskodd ledarskribent ska stå och moralisera med tvål och handduk. Ska byskolorna värnas måste annat stryka på foten i kommunerna. Svida kommer det också.

Men med det sagt vill jag ändå söka förklara varför jag tycker att just byskolorna kanske är det allra sista som landsbygdkommuner borde spara in på.

Byskolorna har självklart ett antal nackdelar. De uppvisar ofta ett bräckligt elevunderlag i kombination med obräckliga kostnader så länge skolorna hålls i drift. De kan vara svårtåtkomliga för andra typer av samordningsvinster inom kommunen. Att behålla dem även i kärva ekonomiska tider är att bibehålla en service av hög standard trots ett mycket litet befolkningsunderlag och trots att utsikterna att prioriteringen i närtid ska leda till ett uppsving som ekonomiskt motsvarar kostnadsbilden är mycket dystra.

Ska byskolorna värnas trots detta till synes skeva användande av kommuninvånarnas gemensamma skattemedel måste alltså skälen för deras existens vara synnerligen tunga.

Jag vill påstå att de skälen föreligger.

Byskolornas framtid symboliserar något av ett vägval för svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. Att bevara dem signalerar till omvärlden: vi tror på framtiden, vi har inte gett upp, vi inväntar inte det bittra slutet när bygden dör ut och någon sista kvarlevande släcker lampan, utan tror med gott självförtroende på ett kommande uppsving, på inflyttning och tillväxt.

Jag överdriver och dramatiserar lite, men i någon mån står många Norrlandskommuner inför det vägvalet: att söka göra de sista decennierna så bekväma som möjligt för de som blir kvar, eller att satsa allt på att stå väl rustade som möjligt när en fullt tänkbar och av den tekniska utvecklingen möjliggjord flyttrörelse hos familjer, ut från inte särskilt charmfulla storstadsförorter till betagande landsbygder, tar fart inom en överblickbar framtid.

Om hoppet om det senare – unga familjer som söker sig ut på landet för åtminstone barnens uppväxtår – fortfarande lever, och det borde leva, så är just byskolornas både praktiska värde och symbolvärde oersättligt. Det gäller såväl för den stadsnära landsbygden som för den verkliga glesbygden.

En by med barn på skolgården ger ett alldeles eget, värmande intryck. För barn, det är min bestämda övertygelse, är möjligheten att få gå de första skolåren i en byskola mycket värdefull – pedagogiskt och mänskligt.

En by med en nedgången, uppenbart övergiven skola, däremot, kommer inte att få någon ung stadsbo att söka ett hus i närheten när andra byar fortfarande har sina skolor kvar.

Jag skulle till och med vilja hävda att för landsbygdens överlevnad är de riktiga byarna förmodligen överhuvudtaget långsiktigt viktigare än kommunernas små tätorter. Det är i byarna, inte i tätorterna, som tillväxtpotentialen och inflyttningspotentialen finns. Och av all service och infrastruktur som kommer att vara viktig för att vända flyttströmmarna, finns inget som är så viktigt som dels barnens utbildningsmöjligheter och dels de kommunikationstekniska förutsättningarna för egenföretagande och distansarbete.

I jämförelse med det betyder andra saker, även utbudet i tätortens centrum, subventionerade turistprojekt eller kommunala fritidsanläggningar i initialskedet mycket lite. Landsbygden kan avstå från många investeringar, koncentrera många verksamheter och släppa och hänvisa mycket till de större stadskommunerna – i värsta fall även delar av äldrevården – men infrastrukturen och servicen för barnfamiljer i byarna kan man inte släppa utan att signalera uppgivenhet inför framtiden.

När byarna kämpar för sina skolor, eller inlandet kämpar för Lycksele BB, är det på mycket goda grunder. De kämpar för något av det bästa Sverige har att erbjuda.

Sverige är, globalt sett och definitivt ur ett europeiskt perspektiv, en relativ nybörjare på det där med att leva i, gestalta och planera utifrån städer och urbanitet. Livsstil och livskvalitet i staden är inte Sveriges styrka. Vi håller på att lära oss, övar, blir allt bättre. Men ändå finns det inte sällan något konstlat och ovant över Sveriges förhållande till det urbana. Sveriges urbana instinkter och miljöer är fortfarande, vid en internationell jämförelse, outvecklade.

Att tänka stad, att bygga stad, att våga stad fullt ut handlar mycket om attityder. Svenska halvstora städer, exempelvis längs Norrlandskusten, borde anamma renodlat urbana attityder oftare i stadsplaneringen.

Det handlar om sådant som att förtäta där det går, bygga centrumnära hellre än att klicka ut nya förorter, låta arkitekturen bli mer experimentell, skapa så bilfria miljöer som möjligt i stadskärnan med smidiga kollektivtrafiklösningar inom de tättbefolkade stadsdelarna, samtidigt som man upprätthåller goda förutsättningar för bilismen till och från omgivande landsbygd.

Försöken att vara lite halvlantlig idyll och lite urban smältdegel på samma gång, är dömda att misslyckas, i städer såväl som kommunala tätorter. Då är det bättre för en region att satsa på tydliga kontraster. Städer vinner på om landsbygden runt om hålls levande och lantlig, och landsbygden är chanslös om det saknas en större stad i någorlunda närhet. Umeås uppgift i Västerbotten är att erbjuda det utpräglat urbana alternativet.

Men för landsbygdskommunerna ligger chansen i att bejaka det som en levande, liten kulturby står för. I byarna har Västerbotten sitt bästa guld.För på landsbygden, när det gäller livsstil och livskvalitet i glesbefolkade regioner, är Sverige inte en nybörjare, utan en erfaren mästare.

I den genren har vi, ännu så länge, något av världsklass att erbjuda. Och byskolorna representerar det bättre än kanske något annat.

 

 

Byskolor som lagts ned

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skriver på en lördagskrönika för morgondagens ledarsida om varför det är viktigt, en långsiktig överlevnadsfråga, för landsbygds- och glesbygdskommuner i Sverige att bevara byskolorna trots svåra budgetsituationer.

Tänker tillbaka och konstaterar att i den hälsingeby dit vi flyttade när jag var sju år låg en då redan nedlagd byskola. Den skola där jag gick från tredje till sjätte klass, i en annan by, är i dag också nedlagd. Så har det sett ut på många håll. Det har varit en trist utveckling.

Rakt på sak

Av , , Bli först att kommentera 1

I ett litet nytt moment kallat "rakt på sak" på dagens ledarsida tar jag upp ett antal ämnen till kort behandling. Byskolorna och varför jag ser dem som lite av en ödesfråga för landsbygden är ett ämne som jag kommer att återkomma till mer utförligt i en ledarkrönika:


Små byskolor – är de så himla viktiga att bevara?

Tveklöst, det är något av en ödesfråga för landsbygd och glesbygd.

—————————————

Evenemangsarena på Hamrinsberget – är det inte en lite för bra idé för att inte bli av?

Jo, men det verkar som om den inte tagits på riktigt politiskt allvar.

————————————————–

Nya, karga, gågatan i Umeå: fridfullt flanerande eller stressigt cyklande?

Ett antal cyklister kör i alla fall som vore det en självklar cykelväg. Tendens: stressigt.

———————————-

Christer Lindvall: rätt eller snett ute när han kritiserade att Björklöven har gräddfil i Umeå kommun?

Rätt. Kul att någon i S tar upp en sådan debatt offentligt.

————————————–

Kommunsammanslagningar: dags att börja tänka intensivare på sådana i inlandet?

Tyvärr är det nog oundvikligt på sikt. Bättre att vara ute i tid.

—————————————

Att inte bli kulturhuvudstad: Vore det störst ångest och prestigeförlust för Umeå eller Lund?

Umeå, med marginal. Intrycket är att det har investerats mer av prestige och förväntningar i satsningen här.

Hur svårt kan det vara?

Av , , 1 kommentar 3

Papperslösas rätt till vård är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

————————————–

Hur svårt kan det vara?

Frågan om rätten till vård för papperslösa flyktingar som gömmer sig i Sverige har en konkret, praktisk och en ideologisk, principiell aspekt.

Den första – hur ska vård av papperslösa organiseras i de enskilda fallen ­inom vårdsystemet – är komplicerad och snårig, men möjlig och nödvändig att hantera.

Den andra – ska papperslösa överhuvudtaget ha en grundläggande rätt till vård på samma villkor som alla andra, inte bara akutvård med full betalningsskyldighet – är enkel och borde inte tvinga något humanistiskt sinnat parti till hårklyverier.

 

Svaret borde komma med magstöd, instinktivt och utan omsvep: ja, självklart, något annat vore otänkbart i ett rikt, demokratiskt och i det innersta solidariskt, liberalt land. Att sätta någon annan princip på pränt i lagstiftningen än att även papperslösa ska ha rätt till vård, att stadfästa att vissa människor med olyckliga öden i största nöd ska stängas ute från det som är alla andras okränkbara rättighet, vore ett moraliskt nederlag.

 

Invändningarna om att kostnaderna är oförutsägbara, att resurserna kanske inte räcker, att frågan måste ses ur ett budgetperspektiv, är med förlov sagt råbarkade och krystade. Det rör sig med all sannolikhet om i sammanhanget försumbara kostnader för att upprätthålla vad som under alla omständigheter borde vara en helig princip: alla människors lika värde.

Invändningarna att de papperslösa förverkat sin rätt att vistas i Sverige gör en oacceptabel, villkorande koppling mellan asylprocessens utslag och vårdens innersta, etiska kärna.

 

Ekot rapporterade i går på nytt om splittring mellan regeringspartierna i ärendet. Kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet vill nu att även papperslösa ska få rätt till vård som andra; en position som vänsterpartiet och miljöpartiet intog redan förra året när frågan var aktuell. Moderaterna är emot, som en liten nostalgitripp tillbaka till tidigare mandatperioder när man gick armkrok med socialdemokraterna för en inhuman asylpolitik.

 

Att regeringen, som förra året lovade att utreda ärendet, fortfarande inte är beredd att ta ställning är beklämmande.

Mönstret med sega utredningar i frågor som i ärlighetens namn inte är särskilt komplicerade, utan handlar om värderingar, går igen. Rätten till skolgång för papperslösas barn ligger också under maklig utredning.

Även när det gäller fyrkantiga förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring är regeringen splittrad. Kristdemokraterna har hållit emot på ett förtjänstfullt sätt. Även inom folkpartiet finns ett växande motstånd. Definitivt förslag väntas i höst. Backar inte regeringen inför kritiken borde alliansledamöter göra gemensam sak med delar av oppositionen och sänka det.

 

Det är beklagligt att regeringen på dessa områden verkar vilja tala med lika dubbla tungor som det i asylpolitiken mest hårdföra partiet i riksdagen, socialdemokraterna, gjort och gör.

Det hela ger ett cyniskt, beräknande, sjabbigt intryck.

Från räddning till fälla

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag funderar kring något Michael Shermer skrev i juninumret av Scientific American.
 
Vi begår, skriver han i artikeln Why People Believe Invisible Agents Control the World, två typer av fel när vi inte kan skilja mellan sanna och falska mönster:
 

”…a type I error, or false positive, is believing a pattern is real when it is not; a type II error, or false negative, is not believing a pattern is real when it is. If you believe that the rustle in the grass is a dangerous predator when it is just the wind (a type I error), you are more likely to survive than if you believe that the rustle in the grass is just the wind when it is a dangerous predator (a type II error). Because the cost of making a type I error is less than the cost of making a type II error and because there is no time for careful deliberation between patternicities in the split-second world of predator-prey interactions, natural selection would have favored those animals most likely to assume that all patterns are real.”

 

Shermers infallvinkel är en annan, men jag funderar ändå: Kan det vara så, när medier och särintressen i dag tillsammans skapar ständigt nya, uppblåsta hotföreställningar (säkerhetshot som ska motivera massövervakning, hälsolarm som ska motivera den senaste diettrenden eller strömlinjeforma konsumtionen, just nu på flera sätt svininfluensan som ska motivera massvaccinering för miljarder) som driver fram ganska irrationella överreaktioner, att felslut nummer ett håller på att förvandlas från att vara en räddning till att bli en fälla istället?

Värna valfriheten i Umeå

Av , , 3 kommentarer 7

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om angreppen från vänsterpartierna på friskolan Minerva:

——————————–

Värna valfriheten i Umeå

 

På gårdagens fullmäktige i Umeå gick vänsterpartierna till nya angrepp mot den framgångsrika friskolan Minerva.

Man söker uppenbarligen efter halmstrån för en kampanj mot valfriheten på skolområdet. Inför nästa års val är det Minervaskolan som ska hudflängas lokalt.

Man kan undra om det är epitetet fri eller framgångsrik som retar upp vänsterpartierna mest, men kombinationen får dem i alla fall nästan alltid att se rött.

Verksamheter som avviker från mallen och dessutom uppvisar bra resultat, effektiv drift, engagerade anställda och nöjda brukare – sånt står inte vänsterpartierna ut med. Då vill man baktala, bromsa, försvåra och förbjuda.

För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever. För den så kallade vänstern är systemet viktigare än resultatet, formen viktigare än kvaliteten, likriktningen viktigare än jämlikheten.

När en större mångfald av driftsformer uppstår som skapar valfrihet även för vanligt folk, blir socialisterna oerhört stressade. Hur kvaliteten på de nya verksamheterna och drivkrafterna bakom dem ser ut, intresserar inte dogmatikerna.

Medborgarna ska i socialismens drömsamhälle som bekant inte lägga sig i det som partibossarna där uppe redan bestämt och vet bäst. Och nu är socialisterna, via en kampanj mot att Minerva går med vinst, ute efter friskolorna.

I grunden är man givetvis ute efter privata entreprenörer inom välfärdssektorn överhuvudtaget. För vinster får, i vänsterns patriarkala värld, bara skapas inom traditionellt strikt manligt dominerade branscher. Annars är det fult och ska beläggas med tabu, utan hänsyn till om verksamheterna faktiskt är lyckade eller inte.

Skulle en sådan bakåtsträvande, endimensionell politik få fullt stöd av socialdemokraterna (som borde veta bättre) och lokala vänsterkrafter få rikspolitiskt klartecken att driva igenom den, vore det ett stort bakslag för Umeås strävan att vara en modern, attraktiv och jämlik stad med mångfald som ledstjärna.

Det finns fantastiska och usla kommunala skolor i Sverige, med fantastiska eller usla ledningar. Det finns fantastiska och usla friskolor, med fantastiska eller usla motiv. Man bör inte romantisera någon driftsform i sig. Det är själva mångfalden, konkurrensen och valfriheten som berikar och höjer den samlade kvaliteten.

Problemet med vänsterpartierna i Umeå är att de i retoriken ofta låter som om de utan att blinka hellre skulle tvinga in alla i en nystartad usel kommunal skola för att få nöjet att stänga en omtyckt, lovordad och vinstgivande friskola.

Det är lika illa som motsatsen skulle vara. Det är nedvärderande mot både de kommunala skolorna och friskolorna. En sådan politik, dominerad av misstro mot medborgarnas förmåga att göra egna bedömningar, skapar ett både orättvist och ofritt samhälle.

Kommunen har problem så det räcker på såväl utbildningsområdet som det sociala området värda en konstruktiv debatt. Exempel på framgångsrika skolor i Umeå – kommunala eller fristående – borde väl alla läger bara glädjas åt. Men inte den socialistiska vänstern uppenbarligen. Det säger en del.

 

Alkoholkulturen

Av , , 3 kommentarer 1

Skräp på marken, krossat glas på vägen, ölflaskor på gräset och ölburkar inslängda överallt i buskarna, men givetvis ingen av de som ställt till griseriet där för att städa upp efter sig.

De vanliga spåren, dagen efter, av den svenska alkoholkulturens helgvanor, kring vilken medierna slagit en hycklande järnring av tystnad.