Debatten om tiggeriförbud handlar om ett större vägval för samhället
Jag tror att det för många av oss, och för det svenska samhället som helhet, tagit lång tid att på allvar börja förstå, reflektera över och på ett djupare sätt förhålla sig till det nya inslaget av tiggare i gatubilden.
Och även om det kanske inte märks på debatten, på besluten eller i medierna, har vi nog trots allt, tillsammans, blivit klokare och kunnigare om ämnet det senaste året. I takt med att allt fler – politiker, myndigheter, frivilligorganisationer, företagare, kulturarbetare, medborgare, journalister – rest, besökt, läst, studerat, lyssnat, diskuterat, skaffat sig egna erfarenheter, arbetat konkret och nära med frågeställningarna, och steg för steg låtit etiska, principiella och pragmatiska förhållningssätt mogna fram.
Tiggeriet synliggör på ett ansträngande, berörande, engagerande, påträngande, säkert ofta provocerande sätt, hur förtryck, total maktlöshet och diskriminering i Europa försätter människor i nöd och förnedring.
Det har funnits så mycket att ta in och tänka igenom – en explosion av instinkter, samvetsfrågor, fördomar och osäkerhet, varje gång vi passerar en kopp och en vädjan. Den historiska bakgrunden, de underliggande problemen, fördelningen av ansvar och skuld mellan det offentliga, frivilligsektorn och olika EU-länder, försöken att hitta lösningar på både kort sikt och för generationer framåt, krocken mellan regelverk och akuta undantag, arbetet med att möta jobbiga frågor i en anda av tolerans, tålamod och medmänsklighet.
Hur kan tiggeriet onödiggöras för kommande generationer? Med nödåtgärder för stunden. Med värnade rättigheter, jämställdhet och välfärd både här och i hemländerna. Med långsiktig tillgång till skola, bostäder och jobb som ger de maktlösa makt att bryta ner ett historiskt förtryck.
Men det tar, och måste få ta tid, för ett samhälle att klarna till lugn, mod och insikt när det överrumplas av nygamla, nästan bortglömda frågeställningar.
Att medborgare inledningsvis, i känslor av både irritation, stress och vaga skuldkänslor, men kanske framför allt i en långsam eftertanke, tenderade att styra stegen runt torg där tiggare fanns, är inget att moralisera över.
Förmodligen hade vi alla i debatten kunnat ha större tålamod för att en sådan process kräver sin tid. Vi borde ha varit bättre på att bjuda in till diskussioner för de osäkra hellre än manifestationer för de redan övertygade. Motiverat mer än deklarerat.
Debatten om tiggeriet och EU-migranterna gick lite snett från början. Den blev för deklamatorisk och låst, tog många genvägar, vädjade till djupa fördomar, sökte klickvänliga aspekter och kom allt för sent att börja handla om alla de komplexa frågor som frivillighjälpare och myndighetsrepresentanter brottades med.
***
Men eftertanken, den på låg volym utan knytnäve, som präglas över tid av erfarenheter, studier, samtal och funderingar, har kanske aldrig stått så lågt i kurs som i dag. Det är den första, snabba, högljudda, bjärta reaktionen, attacken, ståndpunkten, smattrande fanan som gäller. Det fostrar ett visst sätt att reagera på, även när problemen är komplexa.
Kraven på tiggeriförbud kommer allt närmare den högsta makten, och vinner mark i opinionsmätningar: hos några i stark övertygelse, hos andra som en otålighet inför hur få bra svar som finns. Även vi som argumenterat hårdast för romernas rättigheter och mot ett tiggeriförbud, måste föra debatten i ärlighet om hur frustrerande och komplicerad den är. Mot den bakgrunden bör också ropen på förbud av tiggeri bemötas. För vad som för sällan betonas är att den här frågan, förutom romernas grundläggande rättigheter, handlar om ett större vägval för samhället.
***
Jag är övertygad om att ett samhälle där människors olycka, ensamhet, sorger, arv och maktlöshet får synas, där ögonen förblir öppna inför orättfärdigheter, där vi inte kommer undan insikten om andras utsatthet, blir tryggare och säkrare än ett samhälle som försöker lagstifta bort de lidandes desperata vädjan om hjälp. Men klarar vi inte av det i en för ett rikt land liten fråga som tiggeriet, kommer vi inte att klara det i andra sammanhang heller. Då får radikala skenlösningar ökat stöd.
Därför måste det omvända perspektivet betonas oftare. Jag upprepar gärna från en tidigare krönika (24/10, 2015) hur mycket fantastiskt som pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer. Att en ny förståelse växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Att erfarenheter samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar.
Tänk på alla de unga som fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt nära, med konflikter och trauman. Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige.
Debatten är bedrövlig. Men en eftertanke pågår ute i samhället, hos det stora flertalet. Vi lär oss, håller ögonen öppna fast det svider ibland, försöker hitta en väg att göra rätt och vara anständiga. Utan illusioner, med blicken riktad på långsiktiga lösningar och samtidigt med hjärta för de drabbade i stunden. Modet till tålmodig solidaritet skapar ett tryggare, omtänksammare samhälle för alla. Ett tiggeriförbud skulle åstadkomma motsatsen.
*********************
Några tidigare krönikor på temat:
Tiggeriförbud skulle strida mot Västerbottens bästa traditioner
En farlig, växande känsla av politisk hemlöshet
Mod, ett annat Sverige mobiliserar
2015 var ett sorgligt år politiskt
Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå
Gå inte på ödesretoriken – oacceptabelt asylsvek av regeringen
Att rädslan ska ta över är det stora samhällshotet
Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar
Vilka är det som blundar för verkligheten egentligen?
Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva
