Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
Det bästa vore om liberalerna och centerpartiet inledde samtal med socialdemokraterna och miljöpartiet för en blocköverskridande lösning bortom alliansen och de rödgröna. Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt. Det skriver jag i den här krönikan.
***
Efter de presskonferenser som liberalernas Jan Björklund och centerpartiets Annie Lööf höll i dag, vid vilka båda – välkommet nog – sa tydligt nej till moderaternas förhoppningar om att själva eller tillsammans med kristdemokraterna få bilda en liten högerregering, står det klart att alliansen som sammanhållet regeringsalternativ börjar närma sig även en formell upplösning.
Det har varit uppenbart ända sedan valresultatet förelåg att alliansen inte har några möjligheter att få bilda en ren alliansregering, lika lite som socialdemokraterna har det att söka en rödgrön lösning.
Och de sonderingar Ulf Kristersson lett under två veckor för att undersöka möjligheterna att få socialdemokraterna eller miljöpartiet att agera stödpartier åt en intakt alliansregering var dödfödda från början.
De kan betraktas som en del av alliansens eftervalsterapi, ett slags ritual utan reellt innehåll, i väntan på att en del sår ska hinna slickas, eftertanke ersätta adrenalin och de riktiga regeringsförhandlingarna ska kunna inledas.
Nu är den ritualen avklarad, och har efter Ulf Kristerssons lynniga beslut att försöka sätta övriga alliansen under press via Facebook, mest bara resulterat i ökad irritation mellan de fyra partierna.
Liberalerna och centerpartiet meddelar att de tänker uppmana talmannen att ge Ulf Kristersson fortsatt uppdrag och mer tid för nya sonderingar om en regering under Ulf Kristerssons ledning, där hela alliansen ingår direkt eller indirekt, där regeringsunderlaget i riksdagen är blocköverskridande och där sverigedemokraterna hålls helt utanför inflytande.
Jan Björklund var mer konkret än Annie Lööf och nämnde uttryckligen de tre alternativ som han och liberalerna vill ska utredas: (1) en bred regering där både alliansen och S ingår, (2) en koalitionsregering mellan S och M som övriga alliansen stöder eller (3) ett regeringssamarbete med allianspartierna och miljöpartiet.
Av de tre alternativen kan det första nog avskrivas som både orealistiskt och alltför brett, det vore snarast att likna vid en krigstida samlingsregering.
Det andra alternativet skulle i sak och som parlamentarisk strategi vara fullt möjligt. S och M står mycket närmare varandra på många områden än partierna vill erkänna, och skulle ha förutsättningar att klara sig igenom en hel mandatperiod.
Men den sakpolitiska riktning som de båda skulle sporra varandra till finns det skäl att oroa sig för. Risken är uppenbar att de skulle förstärka varandras, ur ett liberalt perspektiv, sämsta sidor. Och dessutom kan man anta att prestigen redan i första förhandlingsfrågan – vem blir statsminister – skulle bli för stor.
Det tredje alternativet har jag sett som ett av de ideologiskt intressantaste under ett antal år, men faktum är att valresultatet, med ett miljöparti som nästan åkte ur riksdagen, gör en sådan regering väldigt svag parlamentariskt, svagare än en fempartiregering skulle behöva vara.
Det skulle ha ett egenvärde, i och för sig, om seriösa samtal fördes mellan alliansen och miljöpartiet – med lösningen i Stockholm som inspirationskälla – men inte heller det alternativet förefaller helt realistiskt.
***
När politiska ledare behöver betona något upprepat och i många bisatser, är det vanligtvis ett tecken på att en reträtt från utsagan redan inletts. Jan Björklund och Annie Lööf var övertydliga med att de vill hålla ihop alliansen – trots uppenbar irritation över hur Ulf Kristersson agerat de senaste dagarna. Och förmodligen blir det en runda till med det som utgångspunkt.
Men den lösning som ännu inte prövats på allvar, som inte fått chansen i ordentliga samtal, som skulle vara sakpolitiskt och ideologiskt mest intressant som ordentlig reformregering både på kort och lång sikt, och som skulle ha bäst förutsättningar att hantera det parlamentariska läget, vore ett samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet.
Jag har skissat tidigare på hur en sådan förhandling skulle kunna sluta, och har efterlyst en sådan regering under många år, och ska inte upprepa argumenten här.
Men det vore lika bra nu, om allianspartierna hoppade över nästa ritual, erkände att för den mandatperioden är de inte ett sammanhängande regeringsalternativ och tackade varandra för samarbetet som varit sedan 2006.
Då skulle C och L kunna testa, åtminstone testa, seriösa samtal (och självklart stenhårda förhandlingar utifrån mycket tydliga krav) med S och Mp, där Stefan Löfven får fortsätta som statsminister men en mittenregering får mycket tydlig liberal och grön prägel på viktiga sakområden.
Då går inte ännu en mandatperiod förlorad. Då kan ytterkanterna hållas borta från sakpolitiskt inflytande, M och Kd kan bilda en anständig högeropposition och vänsterpartiet utgöra ett socialistiskt alternativ på sin kant.
Socialdemokraterna och miljöpartiet tvingas bekänna liberal färg å sin sida, och centerpartiet och liberalerna kan åstadkomma ett definitivt brott mellan sig och de högerströmningar som vill bilda regeringsunderlag tillsammans med Sd.
En sådan regering, bestående av S, C, L och Mp, skulle inte vara jättestark eller helt stabil – och skulle göra socialdemokraternas vänsterfalang surmulen på mycket kort tid – men det skulle vara det alternativ som i dagsläget bäst uppfyller flest kriterier på en handlingsduglig, trovärdig och idépolitiskt intressant koalition, som håller samtidens farligaste politiska tendenser borta från svensk regeringspolitik.
Jag tycker att den borde ha varit förstahandsalternativet från början.
Både Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid att nästa regering måste ha blocköverskridande förankring, trots den massiva kampanj som pågått från högerhåll. De kan båda ingå i en sådan blocköverskridande regering, tillsammans med S och Mp, med stort inflytande, och sannolikt få igenom mer av liberal politik i den än i de flesta andra alternativ.
Man behöver inte heller få panik över eventuella negativa reaktioner inledningsvis. Om en blocköverskridande regering av nytt slag fungerar, levererar resultat och framstår som konstruktiv, finns gott om tid att vinna uppslutning för samarbetet under de kommande fyra åren. Här finns mer att vinna än att förlora i nuvarande situation.
Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt.
**********
Fler krönikor på temat:
Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut
Sök samarbete över blockgränsen
En bedrövlig inrikespolitisk omognad
Erbarmligt läge i svensk politik
Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter
