Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Väl använd tid är, även om veckorna går, inte lång. Bortslösade timmar, däremot, kan kännas som en evighet.

Om seriösa samtal och allvarligt menade regeringssonderingar pågår, får det gärna dröja. Sverige kan fira både lucia och jul utan färdig regering, om den som är på väg att mogna fram blir rejäl, tydlig och värd namnet, allra helst om den bygger på nya, blocköverskridande lösningar som erkänner det nya parlamentariska läget. Det är viktigare att det blir genomtänkt än att det går snabbt.

Om partiledarna, eller några av dem, bara låtsas föra öppna diskussioner och allt egentligen är lika låst, fegt och dogmatiskt som tidigare – om det som tänjs ut till två veckor står klart redan efter två dagar – borde talmannen sätta stopp för spektaklet och forcera processen fram till första votering eller utlyst extraval.

Nu har även Stefan Löfven meddelat att han i nuläget inte har några utsikter att bilda en fungerande regering. Fyra veckors samtal mellan partiledarna, i olika konstellationer och med skiftande utgångspunkter, har inte lett någonstans.

Låsningarna har snarast blivit fler och hårdare, än de tycktes vara direkt efter valet. Illusionerna i återvändsgränden består på flera håll, och försöken att undvika de tuffa frågorna och de definitiva besluten blir alltmer ansträngda, på gränsen till löjeväckande.

Socialdemokraterna vill inte – begripligt nog – agera stödparti åt en sammanhållen alliansregering.

Centerpartiet och liberalerna har – klokt nog – sagt nej till att, i dagsläget, stödja en liten M-Kd-regering.

Både moderaterna och socialdemokraterna avfärdar idén om en koalition mellan de två största partierna efter tysk modell. Miljöpartiet är inte berett att samarbeta med bara alliansen.

Socialdemokraterna kräver, som klart största parti och med demokratiskt fog får man säga, statsministerposten i en regering där de ingår, och vill inte öppna för Annie Lööf som regeringsbildare.

Och varken centerpartiet eller liberalerna har tyvärr visat någon större öppenhet inför tanken på blocköverskridande en S-C-L-Mp-regering (vilket jag tycker vore den bästa, sakpolitiskt intressantaste och mest logiska lösningen i nuvarande parlamentariska situation, ett regeringssamarbete med möjligheter att på sikt bli något långt mer än en nödlösning).

Många vet vad de inte vill, få är redo att släppa på prestigen och ta ett konstruktivt steg ut i det oprövade.

Det här håller inte längre. Om ingen visar vilja att på allvar diskutera nya typer av samarbeten, om alla dörrar till realistiska regeringslösningar förblir stängda, finns det ingen anledning för talmannen att hålla fast vid den försiktiga strategin eller skicka ut partiledarna på nya två veckors-samtal. Allt är rimligen redan sagt internt och bakom stängda dörrar, under nuvarande förutsättningar.

Antingen förklarar sig ett eller flera partier – helst C och L, annars S och M – beredda att gå vidare till plan C och plan D, när deras önskedrömmar visat sig omöjliga att förverkliga, och inleder samtal om genomförbara, blocköverskridande lösningar.

Eller så är det dags att erkänna att partierna är pinsamt oförmögna att hantera det demokratiska valresultatet, trots att det lämnar stora möjligheter till handlingskraftiga regeringar för dem som vågar tänka bortom blockpolitiken.

Det är inte per definition bråttom att bilda regering. Men slösa inte bort fler veckor på redan från början utsiktslösa sonderingar. Just nu används inte tiden väl. Rappa på. Inled seriösa diskussioner på grundval av det parlament väljarna röstat fram – de samtalen får gärna ta tid – eller gå till ett extraval och låt medborgarna utvärdera misslyckandet och låsningarna.

**********

Fler krönikor på temat:

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt