Etikett: Löfven

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

Av , , Bli först att kommentera 6

Veckans lördagskrönika om tendensen att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi.

Dessutom lite om industrialismen som förändrande kraft förr och nu, om ett krisande partiväsende, om Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som en typ av politiska ledare som behöver kompletteras av andra. Och så några hyllningsrader till det gamla utredningssverige.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här över helgen, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här: http://www.vk.se/833006/nordebo-racker-inte-med-reinfeldt-och-lofven

——————————————–

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

***

Inom teatern skiljer man ibland mellan ”dialogen” och ”didaskalierna”. Dialogen är den text som är tänkt att framföras, alltså replikerna. Didaskalierna syftar på den bakgrundstext som inte är avsedd att framföras, alltså namn på pjäser, scenindelningar och anvisningar om kostymer, musik och scenografi.

Vi lever i en tid när dialogen i den politiska debatten håller på att trängas ut av didaskalierna.

Tendensen finns att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi. ”Vi vill berätta hur vi avser att lägga upp berättelsen om det som vi inte riktigt hunnit komma fram till ännu.” Sedan tar det snöpligt slut.

När partier talar vitt och brett om sina kommunikationsplaner, vilka scener man har, vilka kostymer och vilken scenografi man tänker använda för att vinna de och de väljarna, kan det framstå som ärligt.
I själva verket är det en infantilisering och banalisering av det politiska samtalet. För det följs sällan upp.

Nästan alla försök från partiernas sida att ”kommunicera ett budskap” avslöjar att man tänkt på allt, utom vad man faktiskt står för när allt annat skalas bort. På vinst och förlust, in i det sista, när det blåser.

Det är som när skådespelaren avbryter pjäsen för att istället berätta om hur det är tänkt att den aktuella scenen ska gestaltas: ”Här hoppas vi att ni ska bli gripna av Ofelias självmord, känna att vi har fångat även er smärta på ett relevant sätt och bli ivriga att skriva positiva recensioner om oss” – för att sedan låta ridån falla mitt framför näsan på en snopen Ofelia och en snopen publik, utan att vi får se själva scenen.

***

När industrialismen bröt fram på 1800-talet med omfattande samhällsförändringar som följd, uppstod en spänning mellan den globalisering industrierna främjade genom handel, innovationer och export och en bakåtblickande hembygdsnostalgi som sökte fast mark under fötterna. Bolmande framsteg och ljus över näsen, riva, bygga nytt och värna det som faller. Den svenska litteraturen de decennierna fångade de motstridiga känslorna. Internationalistiska och nationalistiska reflexer skavde mot varandra.

Det var också den epok som formade flera av de politiska rörelser som ännu i dag lever kvar i form av riksdagspartier. De hade olika förhållningssätt till kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter, sociala reformer och omfördelning som industrialismen förde med sig. De skilde sig åt i sina analyser av tidens sociala, ekonomiska och kulturella samhällsmotsättningar. De representerade olika intressen. Men de förhöll sig alla till samma verklighet när de formades som politiska rörelser.

Kanske kan de gamla erfarenheterna komma det trötta partiväsendet till hjälp på sikt igen.

För i dag, på andra sidan en global finanskris, har industriperspektivet och den industribaserade realekonomin vunnit ny respekt igen. Plötsligt inger det som kallades – vi är många skyldiga där – för något gammalt, förbrukat och rökigt nytt hopp för både jobben, miljön och tillväxten.

Utmaningarna på energi- och klimatområdet har fått en del miljödebattörer att försona sig med både framstegstanken, marknadsekonomi och globalisering. Och de har fått en del industriföreträdare att inse att hållbarhet är en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Fiendebilder löses upp.

Industrin som en gränsöverskridande progressiv kraft igen, men med insikten om gamla synder och förlöpningar mot miljö och människor med i bagaget? Det är en intressant möjlighet – men ingen självklarhet – som liberaler, socialdemokrater och gröna alla torde känna viss nyfikenhet inför. De kan nosa på tanken från olika håll. Så kan nya allianser smidas i mitten.

***

Det finns en till parallell mellan då och nu. Under 1800-talet var ordet ”politik” ett skällsord, något negativt i kontrast till föreställningen om en upphöjd stat och ämbetsmannaapparat obesudlad av de smutsiga särintressen som nya politiska rörelser utgjorde. Att vara politisk var något primitivt.

I dag finns det en liknande tendens. Hänvisningarna till allmänintresset är på modet, ett särintresse vill ingen vara, ideologisk är bara till hälften ett positivt ord.
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Stefan Löfven symboliserar den nya tiden på både gott och ont.

Löfven, med sin fackliga bakgrund inom industrin och sin pragmatiska, gammelsossesyn på jobb, företagande och tillväxt – i kontrast till partivänstern som i dag tyvärr tycks tvinga fram en mer negativ syn på valfrihet i partiet – är en intressant S-ledare. För tio år sedan skulle han ha upplevts som förlegad: betongpamp! Nu kan hans bakgrund visa sig vara i takt med tiden, när industrianläggningarna och blommorna börjat förstå varandra lite bättre.

Men han är också ett barn av sin tid.

Både Reinfeldt och Löfven är politiker som många, på ömse sidor blockgränsen, känner sig trygga med i ledande ställning. Kompetenta, balanserade, nyktra och svåra att stressa i ett Europa med talrika exempel på motsatsen. Så långt allt väl.
Men de är en typ av politiska ledare som lämnar över till andra, och till de mindre partierna, att initiera ideologiska debatterna, att stå för principerna, att söka förändring redan innan ett problem blir akut.

***

Den akuta finanskrisen har visat på behovet av politiker med sans, låg puls och förmåga att skilja rök från eld Men många andra samhällsfrågor om välfärd, ekonomi och arbetsmarknad, i Sverige och Europa, kräver en vilja att fördjupa det politiska samtalet, erkänna målkonflikter, ta tag i mer komplexa och fortfarande försummade problem.

Då behövs också kantigare, mer fritänkande politikertyper som förmår ta grepp om en sakfråga och ruska om den, hitta nya infallvinklar.
De som tänker högt och skyndar före, som finns kvar som uthålliga, positiva krafter i samtal andra lämnat eller jagats bort från. De som går direkt på dialogen. Just de är en underskattad garant mot populism.

För om partier vill bli världsmästare på att lyssna in stämningar, hur ska vi kunna lita på deras ryggrad om en tillfällig opinion plötsligt kantrar åt fanders i en fråga?

***

Den nya inlyssningsmanin kommer förstås som en konsekvens av att partierna tappat medlemmar. De har förlorat många av sina kontaktytor till det omgivande samhället och måste kompensera den förlusten med att lämna sina egna rum och aktivistskaror för att ha en aning om vad som pågår utanför.

Inget enskilt parti är längre tillräckligt brett sammansatt för att kunna lita på att de egna instinkterna och perspektiven upplevs som verklighetsförankrade av omgivningen. Ingen partiledning – alla vill i slutändan vinna väljarnas förtroende – är helt bekväm med att bindas till interndemokratiskt fattade kongressbeslut.

Ett demokratiskt problem står då plötsligt mot ett annat demokratiskt problem. Partierna framstår som irrelevanta, kuriösa och navelskådande och förlorar därför sin viktiga funktion och trovärdighet i samhällsdebatten. Samtidigt blir partiernas interna demokrati ett spel för gallerierna, vars beslut ingen tar på riktigt allvar när de väl kommer i regeringsställning, vilket bekräftar fördomen om deras irrelevans.

Både problemen driver människor bort från partipolitiken, med ännu svårbedömda konsekvenser för en demokrati och samhällsdebatt som hittills varit utformad med breda folkrörelsepartier som norm.

***

De dagligt indignerade noshörningsflockar som drar genom debatten, behöver balanseras upp av lugna, breda, självmedvetna och i ordets bästa mening, tunga partier.

Då behövs både dem som vågar stå lugna när det stormar, och dem som vågar utmana lättjan i en vindstilla debatt.

Det gamla utredningssverige när det är som bäst: man bjuder in många, låter sig inte stressas, låter sig inte provoceras, men låter sig inte heller hindras från att tala klarspråk. Och så votering om det krävs! Det räcker inte med bara Reinfeldt och Löfven.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.