Etikett: partier

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

Av , , Bli först att kommentera 6

Veckans lördagskrönika om tendensen att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi.

Dessutom lite om industrialismen som förändrande kraft förr och nu, om ett krisande partiväsende, om Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som en typ av politiska ledare som behöver kompletteras av andra. Och så några hyllningsrader till det gamla utredningssverige.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här över helgen, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här: http://www.vk.se/833006/nordebo-racker-inte-med-reinfeldt-och-lofven

——————————————–

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

***

Inom teatern skiljer man ibland mellan ”dialogen” och ”didaskalierna”. Dialogen är den text som är tänkt att framföras, alltså replikerna. Didaskalierna syftar på den bakgrundstext som inte är avsedd att framföras, alltså namn på pjäser, scenindelningar och anvisningar om kostymer, musik och scenografi.

Vi lever i en tid när dialogen i den politiska debatten håller på att trängas ut av didaskalierna.

Tendensen finns att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi. ”Vi vill berätta hur vi avser att lägga upp berättelsen om det som vi inte riktigt hunnit komma fram till ännu.” Sedan tar det snöpligt slut.

När partier talar vitt och brett om sina kommunikationsplaner, vilka scener man har, vilka kostymer och vilken scenografi man tänker använda för att vinna de och de väljarna, kan det framstå som ärligt.
I själva verket är det en infantilisering och banalisering av det politiska samtalet. För det följs sällan upp.

Nästan alla försök från partiernas sida att ”kommunicera ett budskap” avslöjar att man tänkt på allt, utom vad man faktiskt står för när allt annat skalas bort. På vinst och förlust, in i det sista, när det blåser.

Det är som när skådespelaren avbryter pjäsen för att istället berätta om hur det är tänkt att den aktuella scenen ska gestaltas: ”Här hoppas vi att ni ska bli gripna av Ofelias självmord, känna att vi har fångat även er smärta på ett relevant sätt och bli ivriga att skriva positiva recensioner om oss” – för att sedan låta ridån falla mitt framför näsan på en snopen Ofelia och en snopen publik, utan att vi får se själva scenen.

***

När industrialismen bröt fram på 1800-talet med omfattande samhällsförändringar som följd, uppstod en spänning mellan den globalisering industrierna främjade genom handel, innovationer och export och en bakåtblickande hembygdsnostalgi som sökte fast mark under fötterna. Bolmande framsteg och ljus över näsen, riva, bygga nytt och värna det som faller. Den svenska litteraturen de decennierna fångade de motstridiga känslorna. Internationalistiska och nationalistiska reflexer skavde mot varandra.

Det var också den epok som formade flera av de politiska rörelser som ännu i dag lever kvar i form av riksdagspartier. De hade olika förhållningssätt till kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter, sociala reformer och omfördelning som industrialismen förde med sig. De skilde sig åt i sina analyser av tidens sociala, ekonomiska och kulturella samhällsmotsättningar. De representerade olika intressen. Men de förhöll sig alla till samma verklighet när de formades som politiska rörelser.

Kanske kan de gamla erfarenheterna komma det trötta partiväsendet till hjälp på sikt igen.

För i dag, på andra sidan en global finanskris, har industriperspektivet och den industribaserade realekonomin vunnit ny respekt igen. Plötsligt inger det som kallades – vi är många skyldiga där – för något gammalt, förbrukat och rökigt nytt hopp för både jobben, miljön och tillväxten.

Utmaningarna på energi- och klimatområdet har fått en del miljödebattörer att försona sig med både framstegstanken, marknadsekonomi och globalisering. Och de har fått en del industriföreträdare att inse att hållbarhet är en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Fiendebilder löses upp.

Industrin som en gränsöverskridande progressiv kraft igen, men med insikten om gamla synder och förlöpningar mot miljö och människor med i bagaget? Det är en intressant möjlighet – men ingen självklarhet – som liberaler, socialdemokrater och gröna alla torde känna viss nyfikenhet inför. De kan nosa på tanken från olika håll. Så kan nya allianser smidas i mitten.

***

Det finns en till parallell mellan då och nu. Under 1800-talet var ordet ”politik” ett skällsord, något negativt i kontrast till föreställningen om en upphöjd stat och ämbetsmannaapparat obesudlad av de smutsiga särintressen som nya politiska rörelser utgjorde. Att vara politisk var något primitivt.

I dag finns det en liknande tendens. Hänvisningarna till allmänintresset är på modet, ett särintresse vill ingen vara, ideologisk är bara till hälften ett positivt ord.
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Stefan Löfven symboliserar den nya tiden på både gott och ont.

Löfven, med sin fackliga bakgrund inom industrin och sin pragmatiska, gammelsossesyn på jobb, företagande och tillväxt – i kontrast till partivänstern som i dag tyvärr tycks tvinga fram en mer negativ syn på valfrihet i partiet – är en intressant S-ledare. För tio år sedan skulle han ha upplevts som förlegad: betongpamp! Nu kan hans bakgrund visa sig vara i takt med tiden, när industrianläggningarna och blommorna börjat förstå varandra lite bättre.

Men han är också ett barn av sin tid.

Både Reinfeldt och Löfven är politiker som många, på ömse sidor blockgränsen, känner sig trygga med i ledande ställning. Kompetenta, balanserade, nyktra och svåra att stressa i ett Europa med talrika exempel på motsatsen. Så långt allt väl.
Men de är en typ av politiska ledare som lämnar över till andra, och till de mindre partierna, att initiera ideologiska debatterna, att stå för principerna, att söka förändring redan innan ett problem blir akut.

***

Den akuta finanskrisen har visat på behovet av politiker med sans, låg puls och förmåga att skilja rök från eld Men många andra samhällsfrågor om välfärd, ekonomi och arbetsmarknad, i Sverige och Europa, kräver en vilja att fördjupa det politiska samtalet, erkänna målkonflikter, ta tag i mer komplexa och fortfarande försummade problem.

Då behövs också kantigare, mer fritänkande politikertyper som förmår ta grepp om en sakfråga och ruska om den, hitta nya infallvinklar.
De som tänker högt och skyndar före, som finns kvar som uthålliga, positiva krafter i samtal andra lämnat eller jagats bort från. De som går direkt på dialogen. Just de är en underskattad garant mot populism.

För om partier vill bli världsmästare på att lyssna in stämningar, hur ska vi kunna lita på deras ryggrad om en tillfällig opinion plötsligt kantrar åt fanders i en fråga?

***

Den nya inlyssningsmanin kommer förstås som en konsekvens av att partierna tappat medlemmar. De har förlorat många av sina kontaktytor till det omgivande samhället och måste kompensera den förlusten med att lämna sina egna rum och aktivistskaror för att ha en aning om vad som pågår utanför.

Inget enskilt parti är längre tillräckligt brett sammansatt för att kunna lita på att de egna instinkterna och perspektiven upplevs som verklighetsförankrade av omgivningen. Ingen partiledning – alla vill i slutändan vinna väljarnas förtroende – är helt bekväm med att bindas till interndemokratiskt fattade kongressbeslut.

Ett demokratiskt problem står då plötsligt mot ett annat demokratiskt problem. Partierna framstår som irrelevanta, kuriösa och navelskådande och förlorar därför sin viktiga funktion och trovärdighet i samhällsdebatten. Samtidigt blir partiernas interna demokrati ett spel för gallerierna, vars beslut ingen tar på riktigt allvar när de väl kommer i regeringsställning, vilket bekräftar fördomen om deras irrelevans.

Både problemen driver människor bort från partipolitiken, med ännu svårbedömda konsekvenser för en demokrati och samhällsdebatt som hittills varit utformad med breda folkrörelsepartier som norm.

***

De dagligt indignerade noshörningsflockar som drar genom debatten, behöver balanseras upp av lugna, breda, självmedvetna och i ordets bästa mening, tunga partier.

Då behövs både dem som vågar stå lugna när det stormar, och dem som vågar utmana lättjan i en vindstilla debatt.

Det gamla utredningssverige när det är som bäst: man bjuder in många, låter sig inte stressas, låter sig inte provoceras, men låter sig inte heller hindras från att tala klarspråk. Och så votering om det krävs! Det räcker inte med bara Reinfeldt och Löfven.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

Av , , Bli först att kommentera 2

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans – en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

——————————————————–

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära – en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” – men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor – som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare – är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen – och kanske framför allt moderaterna – har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik – och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,