Snart skiftar stämningen i rummet och allvaret tar över: är Sverige rustat för kris?
Det finns ögonblick när stämningen i ett rum plötsligt skiftar från högljutt, pladdrigt och fnittrigt till ett tyst, koncentrerat allvar.
När verkligheten brakar in och inte längre går att låtsas, hetsas eller gillas bort. Heta kinder bleknar, och simmiga blickar försöker hitta nytt fäste.
I ett slag känns gaphalsarna, larmmakarna och charmtrollen irrelevanta. Det är som om kungarna och drottningarna under den glittrande mediala danskronan, de som ägde varje rubrik, de som genererade alla de kommersiella klicken, bleknar undan och knappt längre finns där. Så utan betydelse och så utan pondus när allvaret tar över.
I stället börjar alla nervöst och med bultande samvete leta efter de lugna, sansade, ärliga, dyngtråkiga auktoriteterna, efter kompetensen, kunskapen och erfarenheten i rummet. De som är förberedda i tanke och analys på det som väntar. De som inte slösat bort väntetiden på larv, garv, jippon och grälsjuka anekdoter. De som är mer intresserade av faktiska lösningar än av enkla hashtags.
De finns väl fortfarande kvar? De har väl inte jagats bort under ruset och duset? De står väl ännu till förfogande?
Låt oss hoppas, för nog gör vi i samhällsdebatten, i politiken, i partierna och i medierna, vårt bästa varje dag för att få dem att tröttna och logga ut. Det kan stå oss dyrt.
Sverige är på väg in i ett skede när två förlorade, passiva mandatperioder – Reinfeldts andra och Löfvens första – kommer att avslöjas som ett slöseri med tid, upphetsning och penningpolitiska stimulanser. Vi har förberett oss dåligt på det som kanske väntar.
***
”Svensk BNP minskade oväntat det andra kvartalet i år. Samtidigt föll sysselsättningen för andra kvartalet i rad och det är nu tydligt att den svenska ekonomin har gått in i en avmattningsfas.”
Så inleds Konjunkturinstitutets uppdatering för augusti 2019. Man kan undra över ordet ”oväntat”. Att den svenska ekonomin går mot kärvare tider under denna mandatperiod kan väl inte överraska någon.Men nu börjar det bli konkret. Även den svenska ekonomin skymtar på område efter område de orosmoln i konjunkturen, för investeringar och arbetsmarknad, som många länder redan börjat rapportera in.
Stämningsläget inom tillverkningsindustrin har försämrats snabbt den senaste tiden, konstaterar KI, och exportorderingången minskar. Det i kombinationen med återkommande handelsbråk, Brexit-hot, fortsatta finansiella faror i euroområdet och nya konflikter i Mellanöstern gör att riskerna för en sämre ekonomi – globalt, i Europa och i Sverige – ökat ytterligare under sommaren.
Den mycket långvariga högkonjunkturen, dopad med alla tänkbara medel, går mot sitt slut nästa år, och det slutet kan bli abrupt.
Trög inflation, fallande räntor i omvärlden och inbromsande konjunktur gör att Riksbanken, tror KI, kommer att skjuta upp nästa räntehöjning. Och det kärvare läget innebär också, enligt KI:s beräkningar, att ”budgetutrymmet för nästa år är i det närmaste obefintligt”, och budgeten trots det förväntas innehålla ”ofinansierade åtgärder om drygt 20 miljarder kronor”.
***
Allt är inte nattsvart. Sverige är trots allt på väg in i nästa lågkonjunktur med inledningsvis starka offentliga finanser, en någorlunda robust arbetsmarknad och en fortsatt hög grad av innovations- och konkurrenskraft i ekonomin. Utrymmet för aktiva krisåtgärder finns, om det skulle behövas. Och ränteförutsättningarna för offentliga låneinvesteringar i viktig infrastruktur är gynnsamma. Så regeringen kommer inte att så helt utan möjligheter att agera även om de värsta prognoserna slår in.
Men läget är ändå långt ifrån så positivt som det ofta framställs. I själva verket borde vi vara betydligt mer bekymrade, och förbannade över att många år slösats bort på politisk handlingsförlamning och oförmåga till större grepp.
Sverige har svåra strukturproblem som politiken inte förmått ta itu med, och om januariöverenskommelsen ändrar på det återstår onekligen att se.
Situationen på arbetsmarknaden är mycket sårbar om man tittar på de mest utsatta grupper som drabbas först och hårdast av sämre tider. Det ekonomiska läget ute i kommuner och landsting är redan mycket allvarligt, och kan bli dramatiskt om konjunkturen skulle tvärstanna. De goda svenska statsfinanserna får oss också ofta att glömma hur omfattande, och potentiellt riskfylld, den privata skuldsättningen är i Sverige.
Samtidigt växer behoven av både snabba och långsiktiga investeringar i polis- och rättsväsende, i skola och vård (där offentligt och privat kapital kommer att behövas parallellt) och, inte minst, i den nödvändiga klimatomställningen. Även försvarskostnaderna lär öka.
Sociala spänningar, våldsbrott och kriminalitet i utsatta delar av svenska städer gör att satsningarna på hela rättskedjan börjar bli akut nödvändiga, ur ett politiskt perspektiv och för varje regering, oavsett sammansättning, om medborgarnas tilltro till samhällets grundfunktioner ska upprätthållas.
***
Sedan behövs mer strategiska insatser på utbildning, kompetensutveckling, forskning, infrastruktur, näringslivsklimat och socialförsäkringar, inför de förändringar digitalisering, automatisering och demografiska skiften kommer att innebära. Traditionella jobb, karriärvägar och skattebaser kan minska i betydelse, och andra växa fram. Klimatomställningen måste också leda till nya prioriteringar och resurser i samhällsekonomin.
I en lågkonjunktur som sammanfaller med ett rasande snabbt teknikskifte, kommer samhällssystemens hållfasthet att testas. Både frihets- och trygghetsfrågor aktualiseras snart på nytt.
Ska välstånd och välfärd, med jobb, företagande och socialförsäkringar som grund, kunna upprätthållas, måste politiken hjälpa till med nödvändiga reformer, och vara ute i god tid för att inte överrumplas av problem. Och helst undvika att skapa nya problem genom dumheter i beslut och lagstiftning.
Den som tror att slentrianmässiga skattehöjningar eller skattesänkningar ska kunna lösa någonting, eller meningslösa, kontraproduktiva symbolpolitiska utspel i småfrågor, eller skönmålningar eller skräckscenarier i syfte att slippa hantera verklighetens gråzoner, misstar sig grovt.
Den extremt svaga svenska kronan är också ett förtiget, ibland rentav romantiserat, jättehot. Kronans läge är en indikation på att Sverige har större problem än de stora institutionerna vill erkänna.
En sjunkande valuta kan aldrig över tid vara en lösning på ett lands ekonomiska problem. Det leder förr eller senare till att människor med små medel får se sina tillgångar, sina löner, sin köpkraft och sitt sparande minska i värde. Att Sverige går in i nästa lågkonjunktur med en redan sargad valuta borde väcka långt större oro.
Alla dessa svårigheter ska dessutom mötas i ett läge när penningpolitikens alla övriga redskap redan under en lång tid utnyttjats maximalt. Hur gasar man ännu mer, när gaspedalen är trampad i botten och varvtalen skriker?
***
En lång högkonjunktur, och ett parlamentariskt läge som inbjudit till breda samarbeten, har inte använts för de långsiktiga utredningar, reformansträngningar och tydliga prioriteringar som skulle ha krävts.
Sverige har gått igenom sådana låsta politiska faser förr, givetvis. De sista decennierna av 1800-talet, med segdragna konflikter kring först försvaret och grundskatterna och sedan tullfrågan, är ett exempel på förlorad tid. Åren i början av 1920-talet, direkt efter rösträtts- och arbetstidsreformerna, var en annan fas där svensk politik delvis stod och stampade, upptagen bland annat av alkoholförbudsfrågan. 1970- och 80-talen framstår också i efterhand som inrikespolitiskt ofokuserade och snåriga.
Hur mycket kraft i dag läggs på verkningslöst, polariserande trams anpassat till twittrande ministrar, rubrikglada oppositionspolitiker och klickjagande debattörer, och hur mycket förtroendekapital investeras i samarbete och kompromisser kring stora, svåra, seriösa reformer?
Det förstnämnda belönas dagligen internt i partier, i medier och på sociala medier. Men vi närmar oss ögonblicket, när stämningen kommer att skifta i rummet.
***********
Några tidigare krönikor på temat:
Yrvaken debatt om den svaga svenska kronan
Vårbudget i lugnet före stormen
Sveriges kluvna förhållande till grunden för det egna välståndet
Är nästa statsminister att gratulera?
Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet
Snacka om att vänta in i det sista
Förr eller senare kommer lågkonjunkturen
