Stor kompetensbrist råder hos kommunerna är rubriken i dagens VK. Det är allvarligt och jag vet inte hur många gånger frågan har lyfts i kommunfullmäktige hur vi ska rekrytera personal och när vi väl har rekryterat, hur får vi vår personal att vilja stanna i kommunen? För ett par år sedan satt jag i Byggnadsnämnden och där var det emellanåt långa handläggningstider på bygglov, till viss del beroende på att det var stor personalomsättning bland handläggarna och det tog tid innan erfarenhet byggts upp.

Problemet på detta område uppmärksammades och lyftes upp, så högt som till KSAU som beslutade om en extra satsning på området. När byggandet står stilla i kommunen pga handläggningstider i kommunen är långa då hände något. Under mina år i socialnämnden som vice ordförande och nu som ledamot i Individ och familjenämnden har arbetsmiljö problem och svårigheter med att rekrytera kvalificerade och erfarna socialsekreterare alltid varit aktuellt. Jag upplever det som om frågan inte fått samma tyngd eftersom konsekvenserna av att ständigt behöva rekrytera ny personal inte varit lika tydlig för kommunledningen.

Det är en sak att uppmärksamma företag, näringsliv och byggande, men en helt annan att uppmärksamma missbruk, misshandel, vårdnadstvister, hedersvåld och kriminalitet. Jag sätter självklart inte dessa områden mot varandra, men detta är frågor som våra fantastiska socionomer och socialsekreterare kommer i kontakt med och det krävs mycket av dem. Vi behöver dem och det är livsviktigt att vi får behålla dem i vår kommun.

Från dagens artikel:

Det är framför allt när det gäller socialt arbete som oron över att inte kunna tillsätta kvalificerad personal har ökat bland kommunerna, enligt barometern – från 48 procent 2012 till 83 procent 2015. Socialsekreterare är en av yrkesgrupperna som anges vara särskilt svår att tillsätta med önskad kompetens.

– Utmaningarna för framtidens socialtjänst blir att hitta, främst erfarna, socialsekreterare. Redan nu märker vi att det är en kamp om duktig personal, säger Veronica Karlsson.

Vid förra kommunfullmäktige debatterade vi en motion av Folkpartiet om studentmedarbetare i kommunen. Det var ett förslag som gick ut på att studenter skulle kunna arbeta på kommunen 10-15 timmar per vecka på en arbetsplats som har direkt anknytning till studierna. Studenterna skulle få viktig arbetslivserfarenhet, kontakter och ev möjligheter till fortsatt anställning när studierna var klara. Motionen ansågs besvarad, men Vänsterpartiet gick ut hårt och yrkade på avslag. De hade många argument, men det jag reagerade på mest var att de anser att det är bättre om studenter får studera på heltid utan att behöva arbeta eller att kan inte alla få ett sådant jobb ska ingen få det. Tveksamma kommentarer fanns också om att kommunen skulle bli lockade att utnyttja fattiga studenter och de vägrade att se längre hur kommunen kan ges en möjlighet att visa sig som en god och attraktiv arbetsgivare.

Kommunen behöver välutbildade och erfarna personer som vill jobba i Umeå kommun. Har de inte erfarenhet så kan de få erfarenheten i kommunen. Från socialtjänstens sida har det funnits önskemål om att bättre påverka socionom utbildningen på universitetet för att bättre förbereda de nyutexaminerade socionomerna. Här skulle det finnas möjligheter. Jag ser en ”win-win” situation, men det är klart jag ser ju annorlunda på saker och ting än vad en vänsterpartist gör. Det gör tydligen även Lennart Holmlund i sin blogg idag. Det är sant man behöver inte bete sig illa åt bara för att man har olika uppfattningar eller rättare sagt man ska inte bete sig illa åt.