Tystnadskultur i kommunpolitiken

Av , , 1 kommentar 16

Under två veckor har media i Västerbotten granskat tystnadskulturen som ska finnas inom offentlig förvaltning. Det har varit många mycket intressanta artiklar som väckt tankar och funderingar. Jag ska erkänna att jag till viss del har varit kluven för jag har varit osäker på vilket syfte granskningen har haft. Enligt undersökningen är det bara hälften av offentligt anställda i länet som vågar kritisera sin arbetsgivare offentligt. Undersökningen är beställd av media och de är tydliga med att de vill att fler vågar vända sig till just media om det finns missförhållanden på arbetsplatsen.

Personligen tycker jag inte att det är konstigt att det finns en rädsla för att öppet kritisera sin arbetsgivare för i slutändan är vi människor. Det kan bli jobbigt att arbeta på en arbetsplats om du har en arbetsgivare som har svårt att skilja på sak och person. Dvs har du kritiserat arbetsförhållanden och sedan talat om det i media, kan chefen ha uppfattat kritiken personligt. Det är illa, men inte konstigt. Bara för att du som anställd inom offentlig sektor har meddelandefrihet är det ingen självklarhet att vilja nyttja den.

Jag är själv anställd i offentlig sektor (tjänstledig sedan 2011) och vet hur det är att arbeta i en politiskt styrd verksamhet. När jag sedan blivit heltidspolitiker i kommun har jag försökt att ta med mig förståelsen för att det inte alltid är lätt för kommunala tjänstemän att arbeta med politiska beslut som kanske fullständigt går emot deras egna uppfattning. Politiker kan kritisera andra politiker, men när såg vi kommunala eller regionala tjänstemän kritisera det politiska styret? Om det blir kritik som hörs så är det från de som är långt ifrån själva beslutandet, men som får ta konsekvenserna som t ex varannan helgs tjänstgöring eller bristfällig schemaläggning.

Det finns en tystnadskultur och den skrämmer mig. Jag upplever den i kommunen och jag har upplevt den i regionen. Nu talar jag om svårigheten att få rätt information för att jag inte ställt frågan på rätt sätt. Öppenheten finns inte alltid och beslut som borde fattas på politisk nivå tas av tjänstemän för det blir lättast så. ”Politiken begriper ändå inte eftersom det är vi som har kunskapen och är nära verksamheten”. Det är inte ett direkt citat, mer en attityd som jag har mött. Vet inte politiken om vad som händer, hur kan vi då göra förändringar till det bättre? Eller finns det en rädsla för att politiken förstör?

I år är det 20 år sedan jag började med politik och det är mycket som har förändrats. Tidigare hade vi alltid presskonferens efter socialnämnden oavsett vad som fanns på dagordningen och det var upp till media att avgöra om det var värt att komma eller inte. Många gånger var det frågorna som inte behandlades på nämnden som det talades om på presskonferensen. Det fanns en öppenhet mellan kommunen och ”världen utanför” som jag idag saknar. Det är antagligen den öppenheten som anhöriggruppen för en bättre äldreomsorg efterlyser när de skriver om tystnadskulturen inom äldreomsorgen i VK. Jag vill vara med och motarbeta för det tror jag att många vinner på.

 

 

Att äta tillsammans med andra är en förebyggande åtgärd mot psykisk ohälsa

Av , , Bli först att kommentera 14

Igår den 10 september var det internationella suicidpreventionsdagen. Det är en dag som lanserats av Världshälsoorganisationen WHO för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan och runt om i landet uppmärksammades dagen med seminarier, föreläsningar och minnesstunder. Jag ska erkänna att för mig gick dagen i det närmaste obemärkt förbi även om jag läste om dagen i tidningen. Det är ett svårt ämne att tala om, men det är så viktigt att vi talar mer om det.

I Sverige tog 1574 personer sitt liv under förra året och av dessa var 1082 män och 492 kvinnor. Trots att Sverige har antagit en nollvision så ökade antalet självmord med 30 personer jämfört med året tidigare. Trafikverket trummar på sin nollvision om antalet döda i trafiken och vill sänka hastigheterna i länet, men faktum är att det är nästan fem gånger så många som avled genom självmord jämfört med i trafiken, 324 personer. När vi sedan räknar med alla självmordsförsök vilket är ca 10 gånger vanligare än ett fullbordat självmord hamnar vi nära 15000 försök (!) Det är mycket allvarligt, bakom varje försök finns en människa som lider.

För ett par år sedan lämnade jag in motionen Nollvision mot självmord – oavsett ålder vilken uppmärksammade riskerna för självmord bland äldre. Jag yrkade på att Äldrenämnden skulle få i uppdrag att genomföra en kartläggning av riskerna för självmord bland brukare av hemtjänst samt på vård och omsorgsboenden. Kartläggningen skulle ligga till grund för en handlingsplan för att motverka självmord inom äldreomsorgen. Motionen ansågs besvarad, men svaret var mer att vänta på andra utredningar nationellt än att arbeta här och nu. Socialdemokraterna i Äldrenämnden var också (glädjande för min del) splittrade i frågan.

Åren har gått och problemet kvarstår. Nästan tre av tio som begick självmord under 2017 var över 65 år, men dessa äldre uppmärksammas inte tillräckligt. Kan det vara så att vi ser psykisk ohälsa, depressioner och ensamhet som en naturlig del av åldrandet? Så ska det inte vara. Forskning visar att visst är det bra att äta bra och röra på sig, men det är relationerna som är det viktigaste. Alla människor förtjänar att bli sedda för isolering och ensamhet är livsfarligt! Att äta en måltid tillsammans med andra istället för ensam i en lägenhet ska ses som förebyggande åtgärder mot psykisk ohälsa.

Läkare skriver idag ut aktivitet på recept för de som rör sig för lite istället för mediciner. Jag menar att äldreomsorgen måste bli bättre på att se de som är ensamma och flexibla i biståndsbeslut för de som har hemtjänst. Det finns skrämmande exempel på biståndsbeslut för mattillagning i hemtjänsten som endast gäller för mat som tillagas i lägenhet och intas i samma lägenhet oftast i ensamhet. Detta trots att brukaren har möjlighet att äta utanför lägenheten tillsammans med andra utan ökad kostnad för kommunen. Detta är fullständigt obegripligt, men något som görs för att det ska vara likvärdigt för alla.