Värdighet har ingen åldersgräns – det handlar inte bara om fler händer

Av , , 2 kommentarer 23

Det är ingen nyhet och har inte heller varit det under många år, men nu när så många olika yrkeskategorier skriker efter att rekrytera personal blir bristen av densamma i äldreomsorgen än mer akut. När regionen saknar barnmorskor och sjuksköterskor under sommaren så stänger man ner verksamheter för att lösa bristen. Det kanske löser ett bemanningsproblem, men skjuter samtidigt över problemet på andra. Kommunerna kämpar vidare med lösa bristen på personal i omsorgen för det är ändå i kommunerna som alla människor finns. Här går det inte att stänga ner ett äldreboende temporärt för att sjuksköterskor fattas. Det går inte att minska på hemtjänsttimmar när en person som egentligen skulle behöva vård på sjukhus har blivit hemskickad tidigare eller inte alls fått åka in. Det är människors hem och liv som berörs.

Det talas ofta om ”Fler händer i vården” och uttrycket får mig att rysa. Det är obehagligt och tyder på en okunnighet om att vem som helst kan arbeta inom vården förutsatt att de har händer. Är du arbetslös, bli undersköterska var mantrat redan för 20 år sedan när jag själv var arbetslös under en tid. Utan jobb-arbeta i äldreomsorgen. När jag var 20 fick jag jobb som vårdbiträde på ett sjukhem i Stockholm, norrlänningar ansågs vara pålitliga och punktliga. Hur kunde vi vara annat med den dialekten? Jag valde Umedalens sjukhus istället, insåg att Stockholm inte passade mig. Under tio år, till och från, arbetade jag som vårdbiträde på sammanlagt tre olika boenden i två kommuner. Jag vet att den erfarenheten har påverkat mig, men jag vet också att det inte går att jämföra den vård som gavs då med den som sker nu.

Jag har aldrig gått en vårdutbildning förutom kortare kurser på arbetsplatsen. Det var personal på plats som lärde upp oss vikarier. Vi tog efter och gjorde som de övriga sa. Personalen på plats var sjuksköterskor, undersköterskor och skötare med lång erfarenhet. Så ser det inte ut överallt. Idag har endast drygt 55% av omsorgspersonalen i Umeå kommuns äldreomsorg adekvat utbildning. Språkkunskaper är bristfälliga och arbetet är en genomfart till något annat. Man blir inte kvar för orken finns inte när man måste utföra andras arbetsuppgifter för att de saknar behörighet. Omsorgen behöver personal och personer utan utbildning eller tillräckliga språkkunskaper får tills vidare tjänster eftersom det ändå inte finns utbildad personal att anställa. Det snurrar på och procentsiffran för utbildad personal fortsätter att sjunka.

Alla dessa tankar poppar upp när jag läser rubriken i VK ”Larm om grova övergrepp ignorerades”. Det är för mig ofattbart hur personal kan ha anmält en kollega för övergrepp och där ledningen ignorerat det som hänt. Vi talar ibland om en tystnadskultur, men här är det inte personalen som varit tyst utan det är ledningen som inte lyssnat. Det skär i mig när jag läser: ”NN sliter och kastar hen från sida till sida. Tvättar nedre hårdhänt och med massor av tvål som NN inte sköljer bort. Det luktar ju skit, säger NN. Blickar i panik och stön från omsorgstagaren.” Det handlar om misshandel och övergrepp och det är obegripligt att det sker. Jag vet ingenting om varken boendet, de boende eller de som arbetar där, men något har gått riktigt fel. Respekten för yrket eller medmänniskan finns inte där och om vi fortsätter att vänja oss vid att det är på det viset så betyder det att det som finns av värdigt bemötande kommer att försvinna. Så kan vi inte ha det och just därför kommer jag att fortsätta arbetet med att garantera en trygg och värdig äldreomsorg samt arbetet med att göra vårdyrket mer attraktivt.