Öppen process utan begränsningar

Av , , Bli först att kommentera 11

KDU

 

Lördag och helg. Vila och avkoppling samtidigt tid för reflektion när veckan har gått förbi i ett ruskigt tempo. När jag inte skriver på bloggen så är det inte för att inget har hänt utan många gånger just för att det har hänt så mycket.

Veckans stora händelse måste nog ändå vara Göran Hägglunds presskonferens i torsdags när han meddelade att han tänker avgå. Det kom så plötsligt, som en blixt från klar himmel kändes det. (Inte omöjligt när vi nu läser att det kan både blixtra och dundra i januari.) Det var under Äldrenämndens sammanträde som en S ledamot visade mig nyheten på Aftonbladets hemsida och plötsligt svek koncentrationen för mig. Vad har hänt och varför? Jag träffade Göran Hägglund för en dryg vecka sedan när vi hade kommun och landstingsledningsdag och det fanns aldrig en antydan till att detta var på gång. Media började ringa och det var en märklig känsla att tänka att nu kommer inte Hägglund att vara vår partiledare längre. Jag har varit kristdemokrat och medlem i snart 16 år och under den tiden har Hägglund varit partiledare i 11.

Mina tankar har också gått till Görans fru Karin som under många år har fått vänja sig vid att maken varit på resande fot och borta under veckorna. Att vara politiker är inget 9-17 jobb med lediga helger, politiskt engagemang kan tära på relationen om inte stödet finns där. Att inte ha familjens stöd och förståelse som politiker gör det omöjligt. Spontant blev jag mycket glad för Karins skull.

Spekulationerna är i full gång om vem som kommer att bli ny partiledare för Kristdemokraterna. Jag har fått frågan om vem jag gärna ser och jag har svarat Ebba Busch Thor, kommunalråd i Uppsala. Detta betyder inte att hon är den enda favoriten, vi har så många kompetenta ledare i partiet. Det var bara så att ingen trodde att vi skulle behöva lyfta fram dem riktigt än. Det är en stor skillnad mot andra partier där man lyft fram andra personer att ta över som partiledare långt innan den sittande partiledaren har meddelat sin avgång. Kritik som mullrar och gnäller i partileden tills det blir omöjligt för partiordförande att sitta kvar. Så skedde inte för vårt parti och för det är jag tacksam.

Det som en del säger talar emot Ebba är att hon är ung, 28 i februari, för övrigt samma ålder som Annie Lööf när hon tog över efter Maud Olofsson och samma ålder som Gustav Fridolin när han blev språkrör för Miljöpartiet. Aida Hadzialic, (S) var 27 när hon blev regeringens yngsta minister så åldersargumentet biter inte på mig. Ebba Busch Thor är kunnig och erfaren politiker,  men sitter inte i riksdagen. Nej det gjorde inte heller Stefan Löfven när han blev partiordförande för S. Jag vill ha en öppen process och jag vill att vi tänker nytt och fritt. Processen ska inte begränsas av dessa två saker redan innan det börjat. Journalister har frågat mig var jag lägger mig på skalan, värdekonservativ eller liberal. Jag svarar att jag inte ser mig själv på den skalan, jag är kristdemokrat och att det är andra som gör den bedömningen. Den journalisten bedömde mig som liberal och av moderater har jag blivit kallad konservativ. Frågan blir vad lägger vi i den värderingen? Den 25 april har vi vårt riksting och då vet vi vem som vill bli ny partiledare för Kristdemokraterna. Det är en spännande tid som väntar.

 

 

Inte ens fel när två träter eller vänsterns bild av verkligheten

Av , , 1 kommentar 14

träta bildI december 2010. Jag var ny i fullmäktige och ny ledamot i näringslivs och planeringsutskottet när beslutet om Väven och dess innehåll skulle tas. Drygt två veckor tidigare hade kommunfullmäktige beslutat att ett Kvinnohistoriskt museum skulle byggas och nu fick vi veta att det skulle in i Väven. Inget annat var klart, men ett museum som ingen efterfrågat var nu garanterat en plats tillsammans med ett bibliotek. Detta var en eftergift till Vänstern för att kunna gå vidare och för dem att släppa protesterna om att lämna biblioteket vid Vasaplan.

Det var inte det enda som kompromissades. I beslutet står det att en icke-kommersiell mötesplats skulle fortsatt finnas vid Vasaplan, men ingenstans står det att det var i bibliotekets lokaler. Enligt min mening kunde denna icke kommersiella mötesplats bli precis vad som helst och var som helst så länge som det var placerat i närheten av Vasaplan. Nu fyra år senare börjar protesterna och de splittrade minnesbilderna komma fram. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är nu helt frigjorda från varandra och inget av partierna har en gruppledare idag som var med när beslutet skrevs fram. Kanske en förklaring till varför en ”träta” kan blossa upp.

Jag är inte emot icke kommersiella mötesplatser, inte alls. Jag är övertygad om att dessa behövs i en stad för att vara inkluderande. Min kritik är att inte alla punkter som kompromissades fram har kritiskt granskats. I samma beslut från KF januari 2011 står det att UKF ges i uppdrag att se över kollektivtrafikens linjesträckning så att kollektivtrafiken till Kulturens hus tryggas. Bara dryga året senare kräver Vänsterpartiet att Storgatan (samma gata där Kulturväven idag finns) ska stängas för biltrafik. Inte ett ord om kollektivtrafik till Väven. Var detta en ”skenkompromiss”, en eftergift som skulle få Vänstern att känna att de trots allt har haft inflytande? En eftergift som inte ens vänstern anser vara intressant, i synnerhet inte nu när Kvinnohistoriskt museum står där det står?

Det är bra att gamla beslut följs upp. Ibland är gamla beslut bara gamla och de passar inte in i verkligheten ett par år senare. Många gånger är det just så när vänstern har varit med och beslutat, besluten är inte anpassade till verkligheten.

Vad är jämställd talartid?

Av , , Bli först att kommentera 17

Få kvinnor tar plats i fullmäktiges talarstol, det är rubriken på VKs artikel om att endast 13 % av talartiden utgjordes av kvinnor på novemberfullmäktige. Jag fick själv frågan om hur kvinnor ska lockas till att ta plats i talarstolen, men inte allt jag sa framkom i artikeln. Mätningen av talartiden skapar betydligt fler frågor och att bara säga ”att männen måste backa och låta fler kvinnor ta plats” (Fi) är att göra det enkelt.

Idag är tio partier representerade i Umeås kommunfullmäktige. Sju av tio gruppledare är män och det är precis som Carin Nilsson säger att det är gruppledarna som i de flesta fall företräder frågorna. När mätningen gjordes var det valfullmäktige med formella val till nämnder och styrelser. Motioner som inlämnats många månader var uppe till beslut och med ett nytt fullmäktige och nya partier kanske engagemanget inte fanns för frågorna. I december fullmäktige var procentsatsen 38% för kvinnor. Nämnder och styrelser hade sammanträtt vilket gör att den politiska plattformen för nya ledamöter i fullmäktige var större och dagsaktuella frågor var på föredragningslistan.

Jag är missnöjd med hur man framställer resultatet som två enskilda ledamöter initierade i november. Det finns fler frågor som behöver svar, t ex var det 30 män som var uppe i talarstolen eller var det sju män som gick upp gång på gång? Jag tror inte på att tysta männen, men det är klart att vissa av dem tar mer plats än andra. Jag undrar mer över de ledamöter som aldrig går upp i talarstolen, som aldrig interpellerar eller motionerar. Hur ser de på sitt uppdrag som förtroendevald? Med 65 ledamöter kanske vi ska vara glada för att inte alla talar varje gång, fullmäktige kommer då att bli betydligt längre än idag. Men att begränsa talartid för att tysta ledamöter är inget alternativ.

För övrigt var jag inte med på fullmäktigemötet i november, hade jag varit så vet jag att procentsatsen sett annorlunda ut. Om detta är en viktig fråga för de enskilda ledamöterna Christer Lindvall (s) och Ulrika Edman (v) hoppas jag att de återkommer med ytterligare mätningar där svaren på mina frågor kommer fram. T ex hur ser det ut i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Statistik är ett verktyg som kan visa olika sanningar beroende på vem som använder det. Men det är väl ingen nyhet?

I väntan på ambulans..

Av , , Bli först att kommentera 12

I mitten av oktober lämnade jag in en interpellation till kommunstyrelsens ordförande om när kan Umeå kommun teckna avtal med landstinget om IVPA? Jag har skrivit om interpellationen tidigare och jag fick även svar av dåvarande ordförande i Tekniska nämnden, Lasse Jakobsson (v).

Jag och Lasse var i det stora hela överens om att det är en viktig fråga för våra medborgare och att det är helt klart samhällsekonomiskt en vinst. Det är dock landstinget som beslutar om vem eller vilka man vill ingå avtal med. ”I väntan på ambulans” innebär att räddningstjänsten larmas ut och kan därmed vara först på plats innan ambulans.

Min interpellation väckte inte stor uppmärksamhet och den fick inga reaktioner av varken övriga politiker eller av media när den behandlades. En viktig fråga i tysthet, därför var det glädjande att Västerbottens radion lyfte ämnet och vem ska betala? Och varför? Jag och landstingsrådet Karin Lundström (per telefon) samtalade om behovet av IVPA och inte vet jag om radio lyssnarna blev mycket klokare. Det fastnar i att landstinget inte har pengar och det i sig var kanske ingen nyhet, samhällsnyttan togs inte upp.

I tidigare inlägg lovade jag dela med mig av svaret till interpellationen, men det glömdes bort. Här kommer utdrag från kommunfullmäktiges protokoll.

***************************************************************************************”

Umeå kommun Protokollsutdrag

Kommunfullmäktige 2014-10-27

 

§ 139

Diarienr: KS-2014/01001

 

Interpellation – När kommer avtal om IVPA skrivas?

 

Beslut

Efter ytterligare inlägg av Veronica Kerr och Lasse Jacobson beslutar

kommunfullmäktige

Att avsluta överläggningen om interpellationen.

 

Ärendebeskrivning

Efter medgivande av kommunfullmäktige ställer Veronica Kerr (KD) följande

skriftliga interpellation till kommunstyrelsens ordförande:

Inom kommunen finns en heltidskår i Umeå tätort samt fem deltidskårer

med placering i Hörnefors, Holmsund, Sävar, Tavelsjö samt Botsmark. I

kommundelarna har brandmännen i beredskap vanligtvis ett ordinarie jobb

hos en annan arbetsgivare och vid larm ska de vara på brandstationen inom

4-8 minuter.

Kommunen har ett avtal med Västerbottens landsting om IVPA (i väntan

på ambulans) i Botsmark. Om SOS Alarm bedömer att räddningstjänsten

tar sig snabbare till en nödställd med livshotande symtom än

ambulanssjukvården larmas denna resurs parallellt. Ett liknande avtal finns

för centrala Umeå när det gäller hjärtstopp, andningsstillestånd och

medvetslöshet.

I väntan på ambulans kan för ändamålet utbildad personal i det lokala

brandförsvaret ge syrgas och ha en lugnande effekt. Om det värsta skulle

inträffa – medvetslöshet genom hjärtstillestånd – kan personalen inleda

hjärt- och lungräddning. Det här är insatser som räddar liv. Trots det har

kommunen och landstinget inte slutit avtal om IVPA som omfattar alla

kommundelar.

Situationen har gjort att SOS i en del fall har tvingats kontakta

ambulanssjukvården och sjöräddningen även om räddningstjänsten skulle

ha kunnat vara på plats först. I andra fall har SOS Alarm trots avsaknaden

av avtal om IVPA valt att larma räddningstjänsten.

 

Med anledning av detta ställer jag följande frågor:

  • Varför saknas det avtal om IVPA för en stor del av kommunen – trots att det kan kosta liv?
  • Vad gör kommunen för att ett avtal om IVPA som täcker hela kommunen ska undertecknas, och när kommer ett sådant avtal undertecknas?

 

Kommunstyrelsens ordförande har överlämnat besvarandet till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobson (V) som lämnar följande

skriftliga svar:

 

Varför har det inte tecknats fler avtal än de som finns i Umeå och Västerbotten

för närvarande?

Den frågan bör egentligen landstinget svara på eftersom det är landstinget

som beslutar om med vem de tecknar avtal om IVPA.

Att teckna avtal med landstinget om IVPA-verksamhet är något som

brandcheferna i Västerbottens kommuner har förklarat att det finns intresse

för. Det är dock landstinget som bestämmer i slutändan om vilka platser de

anser sig ha behov av.

Historiskt sett har landstinget varit kallsinnig till detta och har framfört att

de har den ambulanstäckning tillsammans med helikoptern i Lycksele som

tillräcklig.

Nya chefer inom landstinget har sett annorlunda på detta behov och därför

har avtal tecknats med några kommuner och det fanns också planer på att

göra det med flera kommuner än vad som faktiskt skett. Men tyvärr tog

detta slut, antagligen p.g.a. att de räknade på den ökande kostnaden för

landstinget.

 

Varför måste det då tecknas avtal?

Det är inte på affärsmässiga grunder utan det beror på att sjukvård är

landstingets uppgift vilket de skall planera för att den bedrivs effektivt och

bekosta.

I kommunallagen anges:

Undantag från kravet på kommunal anknytning

2 § Det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område eller

dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) gäller

inte vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

– 3 kap. 2 § om sjuktransporter,

I lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter utvecklas det:

Kommuner får ingå avtal med landsting om att utföra sådana transporter

som avses i 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Kommuner får även

ingå avtal med landsting om att utföra hälso- och sjukvård i väntan på sådana

transporter.

Hälso- och sjukvårdslagen

6 § Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig

organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer

vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är

särskilt inrättade för ändamålet. Lag (1992:567).

Om avtal enligt ovan ingås så innebär det också att när brandkår utför sk

IVPA-uppdrag så bedrivs det sjukvård på landstingets uppdrag och att tex

patientförsäkringen gäller för de behandlade patienterna.

Om inte avtal finns så får inte SOS Alarm larma ut kommunala brandkårer

på sjukvårdslarm som erfordrar att det bedrivs sjukvård.

 

Men varför har inte landstinget tecknat fler avtal än de som finns i Västerbotten för närvarande?

Det beror nog på kostnadsfördelningen mellan landsting och kommun.

Som jag tidigare skrivit så startades det upp verksamhet i Västerbotten i

några kommuner där kommunerna skulle ingå avtal med landstinget och

där landstinget skulle ersätta kommunerna för de kostnader som

kommunerna fick för att bedriva IVPA-verksamhet.

Tyvärr så gick det i stå eftersom landstingets syn på kostnader inte

överensstämmer med de kostnader som kommunerna fick.

Landstinget erbjöd sig att svara för instruktörskostnaderna för att utbilda

personalen och att tillhandahålla teknisk utrustning (bl.a

hjärtdefibrillatorer).

Men de kostnader som kommunerna har är egna personalkostnader under

utbildningen vilket kan variera med 15-25 personer vid varje brandkår medan

landstinget bär kostnaden för en person som instruktör. Vidare så innebär

det att kommunerna bär alla löpande personalkostnader under utryckningar

och återkommande övningar och fortbildning, kläder och annan

personlig utrustning för personalen.

 

Vad kostar det kommunerna att bedriva IVPA-verksamhet?

Chefen för Brand och Säkerhet i Umeå, Lars Tapani, och räddningschefen

i Vännäs kommun har sett på detta och skattat kostnaden till ca 2500

kr/utryckning. Då har man ändå inte räknat med kostnaden som vi har för

att ha 2 personer i beredskap dygnet runt, året om vilket uppgår till 5-600

kkr/år.

I Umeå har vi för Botsmarks del ca 20 utryckningar/år för IVPA. Den

kostnaden är en extrakostnad som jag inte har anslag för i budget men när

vi skrev avtalen var avsikten att vi skulle få kostnadstäckning.

 

Kan kommunerna genomföra IVPA?

Numera har varje brandkår i länet själva anskaffat hjärtstartare och utbildat

personal för egen del. Personal har även delegation för att administrera

syrgas på olycksplats. Personalen genomför kunskapsprov varje år för att

behålla syrgasdelegation och kostnader för syrgaskompetensen hos

 

personalen svarar kommunerna för idag. Anledningen är att brandkårerna

 

historiskt sett har administrerat syrgas på olycksplats men när syrgas

 

började klassificeras som läkemedel erfordras det delegation från läkare.

 

 

Är det samhällsekonomiskt att bedriva IVPA ?

 

Tveklöst Ja, det menar alla brandchefer i länet enligt de uppgifter jag fått .

 

Vår uppfattning är att detta borde genomföras av brandkårerna men då

 

måste man få ekonomiska medel för detta, antingen att landstinget ersätter

 

oss eller att anslagen ökar för att leverera denna tjänst åt landstinget för

 

medborgarnas bästa.

 

Lars Tapani har vid ett antal tillfällen informerat politiken om dilemmat

med IVPA och vem som enligt hans mening bär kostnadsansvaret.

Detta med kostnadsansvaret har bl.a. tagits i tidigare LaKo-gruppen samt i

Region Västerbottens primärkommunala delegation samt kort informerats

om till TN i Umeå.

Brandchefen kan inte heller som verksamhetschef ta på sig nya uppdrag

som vi inte är ägare till och som inte är finansierade.

Varför är det av intresse att se på hela Västerbotten och inte enbart Umeå?

Det visar på landstingets inställning att de inte vill betala för denna

verksamhet som de har ansvar för och det verkar som de vill vältra över

kostnaden på kommunerna.

Ironiskt nog så pågår det nu en form av IVPA i länet där deltagande

kommuner får ersättning med 2000kr/utryckning. Detta sker i ett projekt

som startade i oktober och som pågår 3 mån till årsskiftet 2014/15

Det är ett projekt, där särskilda projektmedel erhållits från socialstyrelsen,

som benämns Akutsjukvård i extrem glesbygd. Umeå deltar dock inte i

detta projekt eftersom vi inte ingår som extrem glesbygd generellt men det

skulle kunna vara aktuellt för Botsmark men där har vi redan obetald

IVPA-verksamhet.