Om ändringar i kulturväven

Av , , 1 kommentar 17

Det hinner gå en tid mellan inläggen, men nu är det dags igen. Det var kommunfullmäktige i måndags och det tidigare omdiskuterade kvinnohistoriska museet var ämnet för två av interpellationerna som lämnats in. Tyvärr fanns ingen tid till debatt för dessa utan de får vänta till fullmäktige i nästa månad. Det kvinnohistoriska museet finns dock fortfarande med i debatten utanför fullmäktigesalen.

Ibland är det så att när något oväntat händer så kan det få en förlösande effekt på debatten och vi är inte längre ensamma om att ifrågasätta placeringen av det nya kvinnohistoriska museet. Ja jag vet att i beslutet om byggandet av Kulturväven som togs i december 2010 står det klart och tydligt: att ett Kvinnohistoriskt museum ingår som en del av Kulturens Hus.
 
I höstas diskuterades Dansens Hus som hade blivit lovad lokal i Kulturväven, men som blev petade för att deras verksamhet inte skulle rymmas på den våning som erbjöds efter det att man bytt våning i planeringen. Kristdemokraterna och Folkpartiet tog tidigt ställning i frågan att en befintlig verksamhet som engagerar tusentals personer måste prioriteras före ett museum som ännu inte är uppstartat och inte heller varit efterfrågat av allmänheten.
 
Andra ändringar i planeringen är att det blir ingen fullmäktigesal i kulturväven som det först var planerat. Detta kan man läsa i ett pressmeddelande från kommunen utan man tänker utveckla befintlig fullmäktigesal i stadsbiblioteket istället. Ibland blir saker och ting inte som man har tänkt sig för att verkligheten inte stämde överens med tanken av vad man ville ha. Då måste man revidera beslut, det är självklart och det tyder på ansvar.
 
Det är förstås alltid svårare att veta var en verksamhet ska vara när man inte ens vet vad det är. Inte vet jag om man blir klokare av detta inslag heller. Ett inslag från Västerbottensnytt i december om ritningarna för det 700m2 stora kvinnohistoriska museet.
 

Vad vill Lennart?

Av , , 6 kommentarer 23

Idag har jag sammanträtt med det kommunala pensionärsrådet och på eftermiddagen med handikapprådet. Det har varit många intressanta frågor på dagordningen (ex nytt badhus och hemsjukvård) så är det ändå frågan om vad som händer med det kvinnohistoriska museet som väckt störst intresse både bland politiker och allmänhet. Det är många som har ställt frågan vad händer och vad vill man?

Ikväll noterar jag att Lennart Holmlund i sin blogg skrivit att han blivit full i skratt kring Alliansens reaktioner. Vem som har fått honom att skratta är oklart. För honom är det självklart att det är och ska vara vänsterpolitik som bedrivs i styrgruppen. Själv  fick jag höra idag att projektledaren Charlotte Gustavsson var handplockad av Tamara Spiric för arbetet. En projektledare tidigare anställd av Vänsterpartiets kansli. En ny uppgift för mig trots att jag tidigare varit en del av styrgruppen.

Jag håller med Lennart om att en politisk uppfattning ska inte vara ett hinder för anställning, men lika självklart borde det vara att en politisk uppfattning inte heller ska vara en förutsättning. Vänsterpartiet har inte ensamrätt på kvinnors historia! Det finns många frågor och alltfler bubblar upp till ytan. Jag är glad för att det är flera interpellationer i frågan till nästa fullmäktige, kanske vi kan få klarhet i några.

Lennart Holmlund har iklätt sig försvarsställning kring projektet och Tamara Spiric i synnerhet. Är det något jag skulle vilja veta så är det svaret på frågan vad vill kommunstyrelsens ordförande egentligen med det kvinnohistoriska museet? Lennart var trots allt den enda som yrkade bifall till motionen den 29 november 2010.

Framtiden för kvinnohistorisk styrgrupp?

Av , , 1 kommentar 21

Nu börjar saker flyta upp till ytan och komma till mer allmän kännedom om vad det är som händer i styrgruppen för kvinnohistoriskt museum. Projektledaren Charlotta Gustafsson hoppar av i protest mot den starka politiska styrningen från kommunalrådet Tamara Spiric kan vi läsa i dagens VK.

Kvinnohistoriskt museum för framtidens skull var motionen som ett enat fullmäktige biföll i november 2010. Det var det första fullmäktige sammanträdet denna mandatperiod och vi var många nya ledamöter i församlingen. Lennart Holmlund biföll motionen och Tamara Spiric var den enda som yttrade sig. Ingen debatt, ingen kritik, bara tyst bifall. Motionens att sats var den att Umeå kommun arbetar för att inrätta ett kvinnohistoriskt museum. Sedan dess har mycket hänt!
 
Motionären är idag kommunalråd och ordförande i styrgruppen för kvinnohistoriskt museum. En styrgrupp som jag och Kristdemokraterna kritiserade under hösten och därefter lämnade. Det är mycket märkligt att motionären själv idag är den som ska bestämma hur museet ska utformas och var det ska vara placerat. Det är för mig ingen tveksamhet om att Tamara har en alltför stark känslomässig koppling till hur projektet ska utformas och där vänsterpartiets tolkningar har företräde.
 
”Ett kvinnohistoriskt museum för framtiden” har blivit ett projekt som svällt och museet förväntas nu få en driftskostnad på mer än 8 miljoner kronor per år. Det blir ett helt nytt museum trots att Västerbottens museum uttryckt att det skulle kunna rymmas inom deras verksamhet. En kunnig projektledare är vad styrgruppen behöver, inte ett kommunalråd som detaljstyr och skapar en orimlig arbetsmiljö för våra anställda.

Berörd i hjärtat

Av , , Bli först att kommentera 13

Sitter just nu och väntar på flyget till Umeå efter en dag i Stockholm. Vi har idag från Socialnämndens presidium tillsammans med ett antal tjänstemän varit på en konferens om det nationella utvecklingsarbetet gällande samordnat stöd till barn och föräldrar i familjer med missbruk. Konferensen arrangerades av Socialstyrelsen och Umeå kommun var en av fem kommuner som fick presentera det arbete som pågår lokalt.

Det händer att jag har deltagit i konferenser där jag efteråt undrat varför var jag med, men idag blev jag djupt berörd och de föreläsningar som gavs följer med mig hem i hjärtat. Frid Hansen är psykoterapeut från Norge och har varit verksam under mer än 30 år i yrket. Hon berättade på klingande norska om hur synen och behandlingen av vuxna med alkoholmissbruk har förändrats och att det var i mitten av 1980 talet som man började att tänka bredare och även inkludera anhöriga i vården. Det är sant att missbruk av narkotika och alkohol inte bara påverkar den som använder utan självklart också de som lever nära. Detta har VK också skrivit om i artikelserien om droger i Umeå. Idag fokuserade vi på barnen som lever i familjer med missbruk. Vi ska se dem och vi ska bekräfta dem.

Frid Hansen berättade att när hon frågade alkoholister som var i behandling hur länge de hade varit alkoholister blev svaret oftast ca 2-4 år. När hon frågade den anhöriga (oftast en fru) hur länge hon upplevde att alkoholen varit ett problem i familjen blev svaret 10-12 år!! Hur många barn finns det som lever i familjer där alkoholmissbruk är tabu och en familjehemlighet och barn skyddar sina föräldrar? Oro och ångest för mammas eller pappas mående, men där barnens oro inte blir uppmärksammad i tillräcklig grad. Oro som ger symptom som oro, huvudvärk, koncentrationssvårigheter i skolan, men där vi hellre vill utreda om det är funktionsnedsättning än att verkligen fråga barnet om hur det mår och hur det är i hans eller hennes familj.