Sammanslagningen av landstingen till större regioner har gått i stå i Sverige. Det heter att sammanslagning av landstingen ska ske genom folkligt engagemang underifrån, ett slags gräsrotsromantik som väl knappast någon tar på allvar. Och det har inte fungerat. En broms är nog inte osannolikt att en hoper tjänstemän och politiker får skaffa sig andra jobb om landsting slås ihop. Bevakning av det egna generösa politikerarvodet kan kanske kännas viktigare än att den egna regionen kan hävda sig i konkurrens med andra regioner. En annan stötesten är var regionens administration ska placeras. Slår vi ihop Norrland till en region finns det ett antal städer som känner sig kallade att vara regioncentrum. Skyttegravarna är djupa som Marianergraven!

För att hävda sig anser experter att en region måste ha minst en milj invånare och då duger det inte med en region bestående av AC och BD län plus eventuellt Örnsköldsviks kommun. En sådan region får svårt hävda sig när vi betänker att hela Norrland endast inhyser en tiondel av Sveriges befolkning. AC- plus BD- län har en tjugondel av Sveriges befolkning. I vågskålen ligger också de kommande regionernas i särklass största verksamhet sjukvården. Fullvärdiga regionsjukhus måste ha ett befolkningsunderlag som möjliggör kvalitetsmässigt fullgoda specialiteter inom sjukvården.

Axel Oxenstierna som skapade nuvarande länsindelning på 1600-talet kunde nog inte ana att det skulle dröja nästan 400 år innan en reformering av den administrativa indelningen av Sverige sker. Detta säger en hel del om Axel Oxenstierna men också en hel del om trögheten hos senare beslutsfattare.

Då det gäller kommunindelningen har vi liknande problematik med politiker som vaktar sina köttgrytor. Slås kommuner ihop blir det färre chefstjänstemän och färre avlönade politiker. Däremot kommer samarbetet över nuvarande kommungränser att öka. Gymnasieskolor samordnas i stället för nuvarande lurpassande som visar sig i att gymnasieprogram startas i lönndom utan samverkan med angränsande gymnasieskolor. Visst, det finns goda exempel på samarbete, men det sker till priset av knöliga samverkansformer mellan kommunerna t ex kommunalförbund och liknande administrationsformer. Kommunernas verksamhet är idag mycket komplicerad och kräver tjänstemän med hög utbildning. I våra små kommuner är det svårt att rekrytera kompetent personal inom olika områden. Löneläget blir för lågt och den lokala arbetsmarknaden är för liten för att medföljande make/maka ska hitta ett adekvat jobb. Större orter är idag ofta intressantare genom det kultur- och nöjesliv som där erbjuds.

Södra Lappland har idag ca 37 000 invånare och invånarantalet minskar lagbundet.Södra Lappland har idag inte underlag för mer än en kommun. Slå alltså ihop södra Lapplands sju kommuner till en med Lycksele som centralort. Ett kommunfullmäktige med säg 41 ledamöter i st f dagens drygt 200. Flera kommunalrådslöner sparas in. En kommunchef i st f sju stycken. En socialchef i st f sju stycken. En skolchef i st f sju stycken. Kvalificerade chefsbefattningar som kommer att locka sökande med höga kvalifikationer. Och bäst av allt. Bra kvalitet till betydligt lägre kostnad för skattebetalarna. Eller bättre kvalitet till samma kostnad.

Vi har idag inte den kommunalnationalism som fanns för 50 år sedan. Avståndet från Storuman till Vilhelmina var i klass med avståndet till månen. Dialekterna var helt olika genom att dialekterna följde älvdalarna och stora höjdsträckningar skilde kommunerna åt. Sedan 1960-talet har vi utåtriktade ungdomar som tågluffat och på andra sätt besökt fjärran länder och som inte känner igen sig i sockencentralismens inkrökta värld. Har verkligen våra kommunpolitiker hängt med i utvecklingen? Eller har de snöat in genom lång och trogen tjänst i närheten av mammas köttbullar?