När är ett liv inte längre värt att fortsätta leva?

Av , , Bli först att kommentera 0

Som hos de flesta andra gick mina tankar direkt till Döda Poeters Sällskap, när beskedet kom att underbare, gudabenådade, melankoliske och av sin egen kreativitet jagade skådespelaren Robin Williams begått självmord, 63 år gammal.

Kanske har ingen annan film på senare decennier, inget annat konstverk, hjälpt så många till åtminstone en gnutta mer ärlighet, kurage, nyfikenhet, mod och frihet, som just Döda Poeter.

Williams inspirerade och mångsidiga gestaltning av läraren John Keating – allas drömpedagog och bildningsideal från det ögonblick filmen projicerades på en duk för första gången – kommer människor att återvända till så länge det finns något enda hopp kvar för humanism, självförverkligande och skapande.

Men den som bara kollat in de korta klipp med höjdpunkter åtskilliga av oss länkat senaste dagarna, kan lätt få intrycket av en visserligen allvarlig, i grunden charmerande feel good-film, med ett helgjutet, enkelt, okontroversiellt budskap om frigörelse, individualism, tolerans och att bejaka livet.

Carpe Diem – fånga dagen! O Captain, my Captain! Vid det dröjer minnet. Som om filmen ändå på något sätt slutar lyckligt. Som om det livsbejakande ensamt triumferar. Det är en halvsanning.

Vad som nästan helt bländas ut när höjdpunkterna återberättas, är att det är en film inte bara om livet, utan lika mycket om döden. Redan i början av den första lektionen, när Keating samlar klassen framför bilder på tidigare, nu avlidna årgångar ur skolans historia, talar han om hur det gäller att bejaka livet, medan det finns tid, innan man ”slutar andas” och blir ”föda för maskar” i jorden. Hans carpe diem-appell till eleverna stirrar inte bara livet i vitögat, utan är också en hållning fullt medveten om döden. Han betonar den direkt. Det finns svärta, allvar, risk i all frihet. Livet kan flamma upp och betyda så innerligt mycket, just därför att döden finns. När man bejakar tillvaron, erkänner man att den förr eller senare tar slut.

”O captain, my captain” är ett utrop hämtat från Walt Whitmans dikt om den mördade Abraham Lincoln. Och den gradvisa frigörelse från konventioner, kvävande normer, hierarkier och etablissemangets förväntningar som Mr Keating sätter igång hos sina elever slutar med Neils självmord när Neil inser att han inte kommer att kunna leva sitt eget liv fullt ut. När vägen till till teatern stängs och dörren till militärhögskolan tvångsöppnas. När carpe diem inte längre är möjligt.

Neils självmord visar att det livsbejakande är en kamp, på ibland svåra villkor. Carpe diem-idealet, om man söker göra det till sitt utan kompromisser, kan vara att balansera på en knivsegg, i en hård, konformerande, elak värld.

Filmen, om man tar den på allvar, skyggar inte för en besk frågeställning.

Robin Williams tog sitt liv, sannolikt utlöst av depression, drogproblem och ytterligare sjukdomsbilder i farlig, och vid självmord vanligt förekommande kombination. Jag skrev mer ingående om den moderna självmordsproblematiken i en krönika här på sidan 17 maj för den som vill läsa mer om det.

Självmord, likgiltigt hur kända och älskade de iblandade är, ska inte instrumentaliseras slarvigt i andra debatter. Men Robin Williams död har ändå, sedan uppgiften kom att han diagnosticerats av Parkinson kort tid innan, blivit en ny utgångspunkt för diskussionen om synen på livet och döden i välståndssamhället. Det är ett ämne jag tror kommer att växa i betydelse för varje decennium.

Dels i takt med att ålderdomen som livsfas förändras och förlängs allt mer. Frågor kring aktiv dödshjälp, livsuppehållande vård, makten över inte bara det egna livet utan också den egna döden, är etiska och politiska debatter bara i sin linda. Med tanke på alla äldre i framtiden som kommer att fundera över hur de sista åren ska avrundas och slutet gestaltas behövs den etiska debatten kring detta fördjupas och intensifieras.

När en människa vädjar om att slippa sluta sina sista år i tilltagande lidande, sönderfall och hjälplöshet + kanske rentav redan tidigt i ett sjukdomsförlopp – hur ser vi på det? Vem ska ha sista ordet? Hur starkt går det att hävda teoretiska principer kring rätten till den egna döden, när risken för missbruk, tragiska missförstånd och felbedömningar finns, som aldrig går att göra ogjorda?

Dels i takt med att ungdomars självkänsla och normer om vad som ger ett liv värde sätts under ny, skev press genom de sociala mediernas halvoffentlighet med kändis-, framgångs- och bekräftelsehets i mediesamhället och inom kompiskretsar. Unga mobbingoffer på nätet som tar livet av sig, är hjärtskärande händelser vi inte hört om för sista gången.

Livets slutskede i hög ålder är förstås ett väldigt svårt, dock helt annat etiskt fält än unga självmord som alltid är enbart tragiska. Men de har många outtalade tabun gemensamt.

Inte minst för de som tycker att frågan om när ett liv inte längre är värt att leva är otäck och oacceptabel – och avskyvärd mot bakgrund av den kamp för livet som pågår i världens krigshärdar – är det dags att ta tag i ett samtal som kommer att prägla 2000-talet i välståndsländer.

Livet och döden – vad är heligt orörbart, när vi formulerar värderingar, människosyn och etiska utgångspunkter? Vad ger ett liv dess värde? Vad utgör en död?

Om vi blir bättre på att allmänt diskutera såna frågor med allvar och lyhördhet kommer vi också att bli bättre på att nå fram i tid till människor i inre kris.

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Peder Westerberg (Fp)

Av , , Bli först att kommentera 0

No More Mr. Nice Guy-liberalism fattas

Att väcka uppmärksamhet och att åtnjuta förtroende är inte samma sak. Att vara omdiskuterad är inte liktydigt med att bli uppskattad. Att en politiker är på allas läppar betyder inte att hen kommer att vara på allas valsedlar.

En ärkeknöl kan stå i centrum, utan att få några röster. Och en sympatisk lågmäldhet kan vinna mandat utan att ha skapat rubriker på vägen.

Men vad ingen politiker – inte ens lokalpolitiker – får glömma, är att politiska val i slutändan inte handlar om trevlighet, utan om makt. Inte om sympatiska uppsåt i sig, utan om förmågan, kompetensen och utsikterna att förverkliga dem i form av politiska beslut (eller avvärjda politiska beslut).

Det var därför snälle, ärlige – även anhängare har antytt ordet naive – Jimmy Carter lyckades bättre utanför Washington, efter sin presidenttid, än i de politiska maktintrigernas huvudstad, där det krävdes grövre tag och mindre nogräknade karaktärer.

För väljarna, som skyr de råbarkade intrigerna och maktspelen, men samtidigt vill se politiker med gestaltningskraft, är det en svår balansgång: Hur viktigt är det att en politiker är en varm, omdömesgill person i umgänget med andra, om en kantigare, jobbigare typ kanske kan nå längre, fortare med politiska reformer?

Det är svårt att hitta någon som säger ett negativt ord om Peder Westerberg i Umeå. Han polariserar inte. Han irriterar inte. Han uppfattas inte som ett obalanserat, oberäkneligt hot mot några starka intressen, traditioner eller strukturer. Han säger ingenting som går att missuppfatta eller vantolka på elaka sätt. Han ligger aldrig på gränsen, provocerar eller skaver. Han får sällan sitt eget parti att slita håret och tugga på naglarna av nervositet.

Kanske är det också skälet till att det är svårt att hitta någon som spontant säger särskilt mycket om politikern – inte den trevlige personen och uppskattade föreningsmänniskan, utan politikern, maktspelaren – Westerberg alls.

Han låter sansat förnuftig när han några timmar efteråt kommenterar nyheter och snackisar andra skapat.

Delvis är det förstås för att han är relativt ny i sin roll, och fortfarande håller på att etablera sig som offentlig person. Men delvis tror jag det bottnar i hans syn på hur politiken borde fungera, att det är en princip han erbjuder väljarna och går till val på. Räcker det? Jag tror han måste komplettera den.

Vilka är, enligt Westerberg, partiliberalismens stora kall i Umeå på 2010-talet? Missförhållandena som får det liberala hjärtat att värka så att han nästan tappar kontrollen och säger något riktigt uppseendeväckande? Vilka maktstrukturer i Umeå vill han förändra och utmana, bortom den rena mandatfördelningen? Med tanke på vänsterns styrka, politiskt och akademiskt, borde det finnas frågor där han brusar av oppositionslust. Vilka? Till politisk kompetens hör att kunna få väljarna att känna att det brusar.

Det kan låta som en förfärlig syn på politik, men jag tror att Westerberg, för att kunna skapa sig ett offentligt utrymme bredvid Lindberg, Ågren, Spiric och de andra, och inte riskera att uppfattas som irrelevant när väljarna övergår till att utse sina makthavare, kommer att behöva släppa loss en inre ”No More Mr. Nice Guy”-liberalism oftare i valrörelsen.

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Tamara Spiric (V)

Av , , Bli först att kommentera 0

Spiric måste ägna även vänstern en maktanalys

Vänsterpartiet och makten i Umeå är som experiment i ett ofärdigt laboratorium, fullt av provrör med rykande innehåll i konstiga färgkombinationer, märkliga ljud och ojordade elektriska ledningar som hänger och sprakar mitt i rummet. Längst inne vid själva huvudexperimentet står laboratoriechefen Tamara Spiric i rock och skyddsglasögon, och svårtolkat ansiktsuttryck – går det bra eller går det åt skogen? Är vänstern och makten förenliga med varandra? Egentligen är det bara väljarna som kan ge klart besked, om hur de ser på kombinationen.

Spiric är tillsammans med Lennart Holmlund stans mest kontroversiella politiker. Delvis av positiva anledningar. Hon är handlingskraftig, driven i det politiska hantverket, svår att möta i debatten och får ut mer sakpolitik av sitt partis mandat i fullmäktige än någon annan gruppledare. Hon har kvaliteter för att kunna gå vidare till den nationella nivån i framtiden. Ett skäl till att hon är kontroversiell, är att vinnare alltid får dåliga förlorare att gnälla.

Men hon är också kontroversiell av en sämre anledning: hennes ledarstil har i flera av varandra oberoende sammanhang fått stämpeln som auktoritär. Och vänsterpartiets ledande företrädare har under den här mandatperioden haft uppenbara problem att hantera personalärenden utan konflikter. De har till och med från vissa personalhåll beskrivits som arbetsmiljöproblem.

Det finns, som Spirics anhängare framhållit, självklart en genusaspekt på detta. Hade hon varit en man över femtio, skulle sannolikt kritiken mot henne inte ha blivit lika indignerad.

Och i drabbningar mellan politiska ledningar och tjänstemannasidan får politiken ofta automatiskt och orättvist skulden. Ibland pågår interna maktkamper där det kan ha demokratiska poänger att de folkvalda driver sin vilja igenom.

Generellt är det mer oroande med politiker som inte vet riktigt vad de vill, inte har kraft att stå upp för sina idéer och svajar hit och dit i vinden, än politiker som vet vad de vill, talar om det och sedan sätter in all sin politiska förmåga på att förverkliga vad de lovat. Politik handlar om makt, att få förtroendet att utöva makt och att använda makten hederligt utifrån det mandat man bett om.

Allt det där stämmer, och är relevanta invändningar – jag har lyft fram dem tidigare här på ledarsidan. Men inte ens tagna tillsammans räcker genusaspekten, konflikten mellan politik och tjänstemannasida och dåliga förlorares missnöje, som enda förklaringar till de kontroverser Spiric varit inblandad i.

Där finns en rest som handlar om en annan viktig struktur, för vilken Spiric inte kan frånsvära sig ansvar – ett kommunalråds politiska maktutövande mot människor längre ner i hierarkierna.

Den maktanalysen borde vara särskilt intressant för vänstern att sätta tänderna in, av ideologiska skäl. Vänsterpartiet vill, i enlighet med ett socialistiskt ideal, att mer av makten i samhället ska koncentreras till politiska beslutsfattare och det offentliga – underförstått till vänsterpolitiker, då partier med andra ideologiska utgångspunkter inte vill se såna reformer.

Maktfrågan är en av drivkrafterna bakom vänsterns ambitioner att socialisera mer av ekonomin och begränsa de privata alternativen inom skola och omsorg. I Umeå har de börjat fått igenom mer i den riktningen än på de flesta andra ställen. Mer politik, mindre marknad, för att tala vänsterpartistiska.

I en vision där politiska makthavare får större inflytande över medborgarnas liv, och den politiska apparaten underordnar sig fler och kontrollerar mer, borde rimligen också behovet öka av en kritisk maktanalys riktad högst upp i den apparaten. Politikers sätt att hantera maktpositioner – hur de uppträder, hur de reagerar på kritik – måste bli föremål för diskussioner precis som andra maktstrukturer. V borde inte ha något problem med att instämma i det.

Det gör Tamara Spirics syn på politiskt ledarskap till en legitim valfråga för dem som tvekar om huruvida ökad vänstermakt i Umeå över ekonomi, skola och omsorg är en god idé.

Intresset för strukturer är något vänstern ofta uppvisar i högre utsträckning än exempelvis liberaler – till de senares nackdel. Därför vore det klokt av Spiric att, för trovärdighetens skull, efter fyra år som kommunalråd, ägna en mer kritisk maktanalys även åt sig själv och sitt parti. Om hon vill öka sannolikheten för att väljarna ska ge det pågående experimentet en chans till, borde hon inte söka diskvalificera den debatten, utan lära av och lyssna till den.

Bli först att kommentera

Ibland förändrar en modig förlust mer än en feg seger

Av , , Bli först att kommentera 0

Idéhistorikern och liberale debattören Johan Norberg skrev några tidlösa rader i epilogen till sin bok ”Den svenska liberalismens historia” (1998), som borde tejpas upp på varenda dörr i varenda partihögkvarter inför valrörelsens slutspurt:

”Det är alltid självmord”, skrev han, ”att huka sig i teoretiska debatter. Varje gång en ideologi har anklagats för att vara för teoretisk eller för principiell – t ex liberalismen under 1800-talet, socialdemokratin på 1930-talet, kommunisterna på 1960-talet – har dessa ideologier haft en väldig framgång. Det beror på att motståndarna kommer med den anklagelsen när de inte har några argument kvar, när de inte har förstått idéerna, eller inte kan hitta dess svaga punkt. Då är det frestande att säga att ideologin kanske är bra i teorin men inte fungerar i praktiken.”

Men, konstaterade Norberg, grunden till vilken verklighetsbild som råder och vilka åtgärder som rekommenderas, är teorierna. I en komplex korsverkan med den pågående samtidsutvecklingen är det ideologierna som förändrar samhället.

Pragmatismen är fenomenal på att avläsa och tolka vindar, att utnyttja dem för att nå grovhuggna mål och undvika att kapsejsa. Men de som skapar vinden och bestämmer den övergripande vindriktningen – trots att de vanligtvis är usla i praktiken på däck – är idédebattörerna.

Det som inledningsvis kan uppfattas som från dag till dag-pragmatismens definitiva epoker, är därför ofta bara korta andhämtningar i väntan på nya idéströmningar och mörbultande principdebatter, där vägval görs för decennier framåt.

Även under de tider när bara pragmatismen vinner val, är det fortfarande principerna och övertygelserna utan hänsyn till opinionsmätningar, som förändrar samhället på sikt.

Den som lämnar walk over i de – medges ibland kaotiska – sammanhang där dragkampen pågår mellan idéer, värderingar och moraliska tolkningsföreträden, kan vinna kortsiktiga maktkamper, men ger upp möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen bortom rådande trender.

I större delen av västvärlden råder högkonjunktur för den principskeptiska pragmatismen – med Tysklands förbundskansler Angela Merkel som främsta, kompetentaste och bland väljarna populäraste, representant.

Frankrikes president Francois Hollande har redan under sin korta tid vid makten hunnit byta ideologisk skepnad flera gånger, utan att övertyga i någon av dem. Han lider av det klassiska dilemmat att inte ha sökt och inte ha fått något ordentligt mandat av varken sitt parti eller väljarna.

Italiens premiärminister, löst socialdemokratiske mittenpolitikern Matteo Renzi – en av den europeiska politikens intressantaste namn + är orädd för konflikter, men resultatinriktad, med fobi för överdrivet teoretiserande.

I våra nordiska grannländer är det pragmatism – ibland genom förebyggande anpassning till rörelser på politikens ytterkanterna – mest var man ser. Och i Sverige garanterar Reinfeldt och Löfven att Rosenbad kommer att präglas av skepsis mot alltför starka, konfliktskapande principer oavsett valresultat.

En vandring förbi de nationella regeringarna inom EU är en studie i försök att undvika sammanbrott, utan grundläggande idédebatter som mest bara riskerar att leda till valnederlag.

Det är lätt att svartmåla pragmatismen hos den nuvarande generationen europeiska stats- och regeringschefer som helt principlös. Men det stämmer inte.

Ett argument för den smidiga pragmatism som väljer sina strider och inte blir dogmatisk förrän det står väldigt mycket på spel, är att den ibland är ett effektivt försvar för den relativt liberala, relativt toleranta, relativt rättssäkra, relativt stabila demokratin. Pragmatismen kan i bästa fall sägas vara en gränsvakt mot de stora katastroferna, de värsta omvälvningarna, de galnaste experimenten – med stor fördragsamhet för svängningar och skiften i dagspolitikens grå vardag.

Inom EU i dag är kanske Ungern det tydligaste exemplet på ett medlemsland med en regering som faktiskt drivs av övertygelser och en vilja att helt förändra samhället. Och de antiliberala, intoleranta, odemokratiska reformer som genomförs eller planeras där borde ha föranlett övriga EU att redan nu ifrågasätta Ungerns rösträtt och medlemskap.

Så visst finns det hedervärda argument för pragmatismen.

Men problemet är att det rent pragmatiska förvaret av grundvärderingar bygger på gamla meriter, på förutsättningen att opinioner och majoriteter inte faktiskt håller på att förskjutas i helt andra riktningar. Om det sker – om gränserna ut i det auktoritära, förtryckande, intoleranta, hatiska och destruktiva överskrids – då står pragmatismen tomhänt och illa förberedd.

Två punkter jag för egen del saknar i den svenska valrörelsen är: Ett principfast försvar av den personliga integriteten mot övervakningssamhället. Och en principiell argumentering för fri invandring som moraliskt självklart mål på sikt. Ingen av de ståndpunkterna går att förena med valvinst nu, men att inte driva dem alls lämnar idéfältet fritt för bärarna av motsatta värderingar, som ändå inte räknar med att vinna makten – ännu

Det kan förändra mer på lång sikt, att lida valnederlag i ett försvar av hotade principer, än att vinna på att undvika ställningstaganden som inte redan från början har en majoritet på sin sida.Ibland förändrar en modig förlust mer än en feg seger. Demokratiska, liberala krafter får inte glömma den läxan, i sitt långsiktiga försvar av det öppna samhället.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 9 augusti

Av , , Bli först att kommentera 0

Clara Diesens diktsamling ”när du är som yngst” från 2009, ett slags släktkrönika, har varit en följeslagare de senaste veckorna. Jag rekommenderar den varmt. Här är några favoritrader ur en av dikterna:

”gick du in i deras skafferi/ klev du in i en kammare med minnen/ ett stort rum och där stod rader med konserver och burkar/ med skimrande och betryggande innehåll/ förra höstens skörd av svamp, det saftade, det syltade/ vinbär, päronhalvor, drottningsylten/ men det är minnet av hungern som kammaren bär/

hon öppnar dörren/ och en lätt vindil drar in under hjärtat/ en kall vin, men som stillas/ allt detta kan hon ge utav/ allt detta som aldrig ska sina”

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Anders Ågren (m)

Av , , Bli först att kommentera 0

Är Ågrens hemlighet att han fruktar ett maktskifte?

Det vilar något av en paradox över Anders Ågrens valrörelse i Umeå 2014. Den utspelar sig i ett spänningsfält mellan hans etablissemangsprofil och hans outsiderroll. Mellan honom som talesman för det officiella Umeås projekt och honom som en oppositionsmoderat som aldrig riktigt kommer att accepteras av stadens vänstermajoritet.

Han hälsar besökare välkommen i en port han samtidigt själv, i andra avseenden, väntar på att få komma in igenom. Det är som lokalpolitikens egen kvantfysik: människor kan befinna sig i två helt olika tillstånd samtidigt.

En upplevelse han i så fall långt ifrån är ensam om i Umeå. Det är en reva även många andra kommunpolitiker i landet lever med – inom alla partier – på orter där det råder stark slagsida i opinionen åt ena eller andra hållet.

Kommuner har ju vanligtvis flera olika etablissemang, sida vid sida. Politiska, ekonomiska, mediala, akademiska, kulturella, föreningsbaserade. Ibland överlappar de varandra. Ibland snuddar de vid varandra. Ibland är de helt åtskilda. Men de politiska majoritetsförhållandena brukar ge en bra fingervisning om vilka politiker som är dömda till en viss gnutta misstrodd outsiderstatus, kommunalrådstitlar till trots.

Om de inte, vill säga, accepterar förutsättningarna, och agerar utifrån näst-bästa-lösningar för sina partier.

Ågren torde höra till de lokalpolitiker i Sverige som mest medvetet, uthålligt och skickligt sökt använda sociala medier som ett sätt bryta ner nedärvd och automatisk misstro som finns hos omgivningen inför vissa partibeteckningar. Inte för att vinna röster i digitala forum. Snarare för att genom kontakter med Umeås nätgrästoppar dämpa aggressivitet, förebygga kritik, motverka fördomar och vinna neutraliserande goodwill hos dem som tidigare fräst vid första stapeln av m:et i moderaterna.

Valresultatet lär visa hur väl han lyckats. Men att det handlat om en medveten strategi för att skapa lite fristad för den egna profilen, att få mer gratis i en delvis misstroende lokalmiljö, är uppenbart.

Frågan är om Anders Ågren egentligen är särskilt missnöjd alls med den politiska situationen i Umeå? Ingen av detta vals toppkandidater ser så oreserverat nöjd ut som honom, på foton med lyftkranar från stadsbyggena i bakgrunden. Det är hans umebild. Kanske inser han att hans och moderaternas nuvarande inflytande är det största de kan räkna med inom överskådlig tid, som en del av en allians med socialdemokraterna över den sällan existerande blockgränsen i utvecklingsfrågor.

Den förändring av det lokala partilandskapet som ligger närmast till hands i höst, är snarare att tyngdpunkten går åt vänster. Rentav så mycket att den gamla stadsplaneringsalliansen mellan S och M, när Lennart Holmlund är borta och Hans Lindgren väntar på ett tydligt internt mandat, spricker.

I takt med att umepolitiken börjar bli upptagen med nya typer av frågor, där umeandan inte är den självklara utgångspunkten, skulle ett sånt scenario beröva Ågren på utgångspunkten för hans profil i stans politiska liv.

Den långa stadsplaneringsepoken – umeandans hemmaplan – är sannolikt på väg in i en paus. Istället väntar mer av ideologiska vägval kring synen på företagande, valfrihet, välfärdens organisering, medborgarnas relation till kommunen, det civila samhällets gränstrakter till det offentliga. Den typen av diskussioner kommer att börja tränga ut övergripande, kvantitativa mål om befolkningsmål och byggnader. Det är områden där gemytet upphör. Där konservatism, liberalism och socialism av olika grader inte kan komma överens längre. Där det inte längre är relevant att tala om att man jobbar tillsammans för Umeås bästa, då det finns starka, principiella motsättningar om vad som är Umeås bästa.

Ågrens strategi är att placera sig som Holmlunds egentlige efterträdare, en kandidat för dem som inte vill ha oroande, radikala förändringar i Umeå, som gillat 00- och 10-talens politiska huvudperspektiv. Det är ett försök att locka väljare från S i samband med deras generationsskifte. Han satsar allt på etablissemangsprofilen, och släpper oppositionsrollen. Men det är inte – viktig skillnad – ett försök att ta makten från S. Hans hopp är troligen istället att kunna värna samarbetet med S, för att hålla V i marginalen.

Den strategin rymmer risken att Ågren inte förknippas alls med de kontroversiella systemfrågor nästa mandatperiod kommer att handla om. Skulle S-M-alliansen upphöra, förlorar Ågren i etablissemangsstatus, medan andra positionerat sig som opposition.

Kanske är Ågrens hemlighet därför att han inte eftersträvar något maktskifte i Umeå så mycket som han fruktar det – ett maktskifte åt vänster som skulle placera honom i en missnöjd, inflytelselös opposition, på riktigt. Kanske är 2014 mer av ett ödesval för Ågren och moderaterna än för Lindberg och socialdemokraterna.

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Hans Lindberg (s)

Av , , Bli först att kommentera 0

Vilka vindpinade, djupa och breda fotspår han klättrar upp mot, Hans Lindberg, när han kandiderar för det ensamma, blåsiga uppdraget på toppen som kommunstyrelsens ordförande.

Torsten W Persson, Margot Wikström, Lennart Holmlund – socialdemokraternas tre dominerande umepolitiker sedan sjuttiotalet och framåt, har varit inbördes helt olika till sina karaktär, instinkter och intellektuella ansatser. Men de har alla tre präglat staden på politisk väg, genom beslut och ställningstaganden – så att det har synts, hörts och ibland dånat om det, och utifrån tydligt formulerade idéer om vad de ville åstadkomma. Med något enda undantag har de, även efter stora kontroverser, fått väljarnas förtroende att fortsätta i ledande ställning.

Persson, Wikström, Holmlund – det är inte bara historien om tre uppmärksammade lokalpolitiker, utan också stationer på vägen i en intellektuell, ekonomisk, social och fysisk förändringsprocess i Umeås historia.

Från den nya universitetsstadens barndom och tonår, över 80-talet och 90-talets ganska projektstyrda diskussioner om hur kulturell och ekonomisk utveckling skulle förenas, till 2000-talets allt större upptagenhet med befolkningssiffror och en urban stadsbild utifrån – på senare tid tämligen kontroversiella – föreställningar om Umeå som en plats för den kreativa klassen.

Många prioriteringar har gjorts om vilka det långt ifrån rått konsensus.

Tillväxt, byggande och kultur, stadsexpansion och befolkningssiffror, urbanitet, identitet och kreativa medborgare. På sätt och vis sammanfattar det omstridda begreppet ”kulturdriven tillväxt” – som försöker hitta, inte alltid på ett sätt som övertygar, en röd tråd mellan teaterföreställningen, lyftkranen, befolkningssiffran, kemitentan och latten – trettio år av ganska linjära kommunpolitiska ambitioner i Umeå.

Huruvida allt eller något varit lyckat, vad de drivit igenom, lär det aldrig råda enighet om. Men vad Lindbergs tre föregångare haft gemensamt, är att de varit helt orädda för att ta ställning och fatta beslut, även när det varit obekvämt och väckt motstånd.

Man kan komma långt på att vara en trevlig person, som har lätt för att samarbeta och inte reta upp någon. Men politiska ledare definieras också, och ibland ännu mer, av de där ögonblicken när de slutar jämka, slutar söka vara många till lags, när de tar konflikten. Ögonblicken där bultande övertygelser motiverar dem att riskera hela sitt förtroendekapital, där de är beredda att säga entydigt ja eller entydigt nej, och gå till omröstning, bära eller brista.

Jag tror att Hans Lindberg är en bättre politiker i dag än han var för två år sedan. Mer cynisk, mer härdad, mer ödmjuk, mer dämpat medveten om vad det är han är på väg att ge sig in i. Han har egna uppmärksammade misstag och maktkamper bakom sig. Titta honom i de offentliga ögonen, och det finns en reservation där, en vaksamhet, som är bra. Han vet hur snacket går på stan, bland anhängare, motståndare, andra aktörer, bland tjänstemännen: Klarar han av det, är han redo, är han tuff nog, kan han hantera vänstern, blir det Holmlund som styr i bakgrunden, går det käpprätt åt… för Umeå nu? Inga snälla frågor, men han har frivilligt sökt ett uppdrag som gör de nödvändiga att ställa. Och av intrycken att döma, beklagar han sig inte.

Det är en annan fråga som oroar, och som han borde ägna sig åt under valrörelsens sista månad: vågar han, och i så fall på vilka områden och i vilka lägen, vara obekväm och göra sig impopulär i röststarka läger, inom det egna partiet och bland intressegrupper?

Som kommunstyrelsens ordförande är utrymmet för motstridigheter, olika skalor och dubbla löften begränsat. Svekdebatterna, och misstron mot lokaldemokratin, kommer blixtsnabbt, när beslut tvingar ledningen att bekänna en färg den inte vågade vara tydlig om före valet. Det uppdrag som Hans Lindberg vill ha består i hög grad av nödvändigheten i att ofta göra många hoppfulla besvikna – och att sedan vara beredd att bli bortröstad.

Jag hör till dem som tycker att möjligheten till ansvarsutkrävande är en väsentlig del av demokratin. Kollektivt ledarskap – ett tema hos Lindberg under våren och sommaren, där han nästan velat framstå som en i S-mängden, en av fem-tio andra kandidater – låter fint. Men i slutändan måste ansvaret landa någonstans, entydigt och lättbegripligt. För demokratins skull.

Att ibland tvingas bli besviken, irriterad och arg för att beslut går en emot, trots långt debatt och många argument, hör till i ett samhälle. Att inga beslut fattas – ett slags permanent konservativt veto – är inte mer demokratiskt är att saker sker och förändras. Men en långt mer frustrerande och svåracceptabel upplevelse är när beslut fattas med oklart ursprung och efter demokratiskt bristfällig process.

Om ansvarssituationen är oklar, luddig, outtalad och floskelbehängd uppstår en av två situationer: inga beslut av substans och vikt blir fattade alls, eller ingen tar i förväg, under offentlig debatt, öppet ansvar för vägvalen.

Det senare är som att bjuda in till förhandlingar och uppgörelser i det dolda, i okända rum dit ett ordentligt ansvarsutkrävande aldrig når.

Nu är Umeå på väg att växla intellektuellt och ideologiskt huvudfokus – från kultur och tillväxt till något annat. Kanske till miljö och tillväxt. Kanske till urbanitet, mångfald och identitet.

Men Umeå är också på väg att skifta från en storprojekts- och satsningsinriktad debatt, till en mer akut hantering av budgetar som inte går ihop utan svåra prioriteringar av annat slag. Det ställer nya ledarkrav, och aktualiserar frågan om tydligt ansvarsutkrävande. Kommunstyrelsens ordförande kommer inte att vara någon avundsvärd position under nästa mandatperiod. Vid första jobbiga krisen kommer Lindberg att vända sig om och upptäcka att det blev tomt, plötsligt, bakom honom på scenen.

Han kandiderar till ett ensamt, blåsigt uppdrag. Han skulle göra klokt i att börja agera utifrån den bistra insikten redan nu.

Bli först att kommentera

En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: 15. Bill Watterson (1958- )

Andra namn på listan, när tidskriften Time räknade upp de tio mest tillbakadragna, eller skygga, kändisarna någonsin, var Greta Garbo, J.D. Salinger, Emily Dickinson, Harper Lee och Marcel Proust.

Och på plats sju, med en trots sina relativt unga år legendarisk allergi mot rampljus, uppmärksamhet, kommersiella jippon och mediala ståhej, fanns den amerikanske tecknaren Bill Watterson – skaparen av en av tidernas mest älskade serier, Kalle och Hobbe.

Få konstnärer, kanske ingen annan, har frivilligt, kompromisslöst och med obändig disciplin tackat nej till så många (och då snackar vi många) miljoner, så många erbjudanden, så många intervjuer och så många framträdanden, som Watterson.

När han efter tio otroligt framgångsrika år, kreativt tröttkörd och less på syndikats- och tidningsbranschen, meddelade att Kalle och Hobbe skulle upphöra i slutet av 1995 – serien gick då i mer än 2400 tidningar – låg världen för hans fötter. Medialt, kommersiellt, populärkulturellt.

Han sa nej tack, stängde dörren om sig och försvann utom synhåll. Nästan inga intervjuer alls, ingen ny serie, bara en handfull framträdanden, inga autografsessioner, inga besked om framtida planer, inga kändisfester, ingen sentimental comeback. Han slutade i tid, och han motstod lockelsen att leva i spotlightens sus och dus efteråt.

Redan under åren han arbetade med Kalle och Hobbe + Calvin and Hobbes på engelska, de filosofiskt klingande namnen ingen slump + var han känd för sin hårda kamp mot alla försök att kommersialisera seriefigurerna i form av gosedjur, t-shirtar, te-koppar, tv-serier och liknande. När han kunde stoppa det, försökte han.

Han var också djupt missnöjd med hur dagstidningarna behandlade seriegenren utrymmesmässigt, som om det vore något blaha, blaha man fyllde överblivet utrymme med, inte en konstnärlig verksamhet.

Hans integritet i yrket, hans känsla av ansvar att skydda sitt verk, har hela tiden vägt tyngre än möjligheten att tiga still och bara slå mynt av framgången.

Och det var en framgång som nästan saknar motsvarighet. En del serier har haft liknande spridning, och några andra har nått samma nivåer kvalitetsmässigt. Men kombinationen av internationellt genomslag och erkänd, konstant kvalitet kan kanske bara jämföras med Snobben (Peanuts) av Charles M Schulz.

När nyheten kom i somras, via Washington Post, att Watterson skulle göra en tillfällig comeback, efter nästan 20 år borta från serietecknandet, i en enskild gäststrip åt Stephan Pastis serie ”Pearls Before Swine” (Pärlor för svin), var det en jättesensation.

Att få möjligheten att samarbeta med Watterson var, har Pastis sagt, som att ”få ett samtal från Bigfoot”.

”Det var lika sannolikt”, sa han i en annan intervju i somras, ”som att Jimi Hendrix skulle säga till mig att han hade ett nytt gitarriff. Och ja, jag vet att Hendrix är död”.

Det är ingen idé att förneka det. Jag är ett förlorat fan av Kalle, hans levande tygtiger Hobbe och övriga figurgalleriet i serien, inklusive mamman och pappan, grannflickan Susie Derkins, skolmobbaren Moe, lärarinnan Miss Wormwood, skolrektorn Spittle och onkel Max. Jag har skrattat så att jag fått ont i magen otaliga gånger, uppkrupen i en soffa med något av samlingsalbumen – från tonår och fram till ikväll när jag skriver det här.

Tillsammans med andra seriehöjdpunkter i livet som Snobben, Bloom County, Doonesbury, FoxTrot, Strizz, Krazy Kat, Niklas Eriksson och Berglings hör Kalle och Hobbe till de verk som alltid bör vara synliga i bokhyllan, för att det ska kännas rätt.

Kalles och Hobbes värld är lika känd som Charlie Browns, Lucys och Linus, så den behöver knappast beskrivas närmare (och albumen finns ju för de lyckliga som har kvar att upptäcka serien). Alla som kikat det minsta på den vet att den är hysteriskt rolig, filosofisk och mänskligt insiktsfull + ett fyrverkeri av fantasi och fyndigheter, och ypperligt, subtilt, ibland poetiskt tecknad. Och det är ingen dålig förberedelse för föräldrar vars småttingar förr eller senare blir sisådär sex-sju-åtta år gamla, vidgar sina världar och börjar kräva nyval av papporna och mammorna med hänvisning till nya opinionsmätningar bland hushållets yngsta.

På en punkt är jag dogmatisk när det gäller tolkningen, och jag tror att det är en viktig punkt för upplevelsen av serien. Även om den är en hyllning till barns fantasi, är det inte, som en del snusförnuftiga velat göra gällande, bara i Kalles fantasi som Hobbe är en levande tygtiger. Hobbe är levande, hela tiden – det är bara de vuxna som inte förmår se det – slut på diskussionen.

Det berättas att Bill Watterson – han som inte vill skriva autografer med stort rabalder – under några år ställde in signerade Kalle och Hobbe-album i smyg på hyllorna i en lokal, familjeägd bokhandel i hemstaden Chagrin Falls, Ohio. Men när han upptäckte att några som köpt dem börjat sälja dem för högre priser, slutade han med det.

Ett omutligt snille.

 

**********************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Ett civilsamhälles starka stund

Av , , Bli först att kommentera 0

 Ansträngningarna hos räddningstjänst, myndigheter och civilsamhälle för att bekämpa den skogsbrand som härjar i Västmanland – för att bromsa den, rädda liv och egendom på kort varsel, evakuera hela orter, förebygga det värsta – har en omfattning och står inför en utmaning, som det är svårt för utomstående att riktigt förstå.

Röken som sprids över stora delar av landet, långt från branden, ger bara en kontrollerad aning om de naturkrafter som frigörs när skogsbränder löper utom kontroll och över enorma ytor. Mitt i de drabbade områdena handlar det om ett akut och svåröverblickbart läge.

Bara arbetet med att skydda gårdar och få undan djurbesättningar, hitta alternativa uppställningsplatser, när elden och röken rycker nära, är långt mer komplicerat än det kan låta.

Att röja plötsliga och effektiva brandgator, att få maskiner och insatser dit de behövs mest utan dröjsmål, är ett stort och kostsamt företag. Att hålla informationen till medborgarna snabb, relevant och korrekt ställer ansvariga ledningar på svåra prov.

Och i slutändan finns inget som skulle hjälpa så mycket, vara ett så effektivt släckningsarbete, som om naturen tämjde sig själv och lät det regna, en dag, en natt, en dag till.

Samhällets beredskap, myndigheternas uppträdande, resurserna som stod till förfogande – mycket kommer att diskuteras när den akuta krisen är över.

Men en slutsats som går att dra redan nu, är hur avgörande civilsamhället är i nödlägen. Vikten av att organiserad, solidarisk, oreserverad hjälp strömmar till, att människor hjälps åt, praktiskt och uppoffrande, i förtroende för varandra.

Ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter skrev en läs- och tänkvärd text i går på Sundvalls Tidnings hemsida om branden utifrån ett sociala medier-perspektiv. Slutraderna är träffande, om människors privata engagemang och solidaritet med andra i sådana situationer, ofta genom aktioner som är snabbare än vad myndigheter kan vara: ”Lösningar”, skriver Mirjamsdotter, ”som privatpersoner uppfinner själva när det behövs, eftersom de är tillgängliga och när skogen står i lågor finns inte alltid tid att vänta på instruktioner från högre ort. Då tar folk saken i egna händer”.

Värdet av ett samhällsklimat där den hållningen finns får aldrig underskattas. Inkluderande, med spontan förståelse för och inlevelseförmåga i andras situationer och erfarenheter. Inte exkluderande med illvilja, fördomar och skadeglädje. Ett sånt klimat måste vi odla kontinuerligt, för att det ska finnas där, omedelbart och solidariskt, när prövningar kommer.

Bli först att kommentera

En dyster utveckling i Turkiet

Av , , Bli först att kommentera 0

För den som bara följt de senaste årens händelseutveckling i Turkiet, med nedslagna folkliga protester, brutalt polisvåld, ökande spänningar mellan regeringsanhängare och regeringskritiker, inskränkt press- och yttrandefrihet, fortsatt förtryck av minoriteter och ett korrupt, allt mer nyauktoritärt styre kan det vara svårt att tro: Men det är inte länge sedan Turkiet lyftes fram som något av ett framtida hopp och en brobyggare i världspolitiken, och en fullt möjlig medlemsstat i Europeiska Unionen.

De första åren efter valet 2002 – där det då nybildade partiet AKP, under ledning av Istanbuls tidigare borgmästare Recep Tayyip Erdogan, vann en storseger – såg Turkiet ut att vara på väg att infria långtgående förväntningar om demokratiska och rättsliga reformer.

Under Erdogans inledande premiärministerskap fräschades kontakterna och samtalen med EU upp och blev mer konstruktiva. Turkiet började spela en ny roll som förmedlare runt sina gränser. En del lovande reformer i rättspolitiken och för minoriteternas ställning genomfördes. Och kanske viktigast av allt: militären – med ett antal militärkupper bakom sig – tvingades underordna sig det politiska styret.

Att ett parti som AKP, vars ledning har sina rötter i politisk islam, men vars program och väljarbas är bredare än så, syntes initiera en demokratisk reformutveckling förväntades få en förebildlig roll i hela regionen.

Även om det aldrig var nära, så diskuterades ett EU-medlemskap för Turkiet inte enbart som något teoretiskt, utan som en intressant möjlighet. Turkiet blev ett positivt exempel, i en region av dystra nyheter, på att saker kan gå åt rätt håll – via val och reformer.

Sedan började bakslagen komma, i takt med att en allt mäktigare och lynnigare Erdogan började ge efter för auktoritära lockelser och såg sig ha mer att vinna på att utvidga sin egen makt, än att fortsätta med reformerna. Med förra årets brutala övergrepp på fredliga demonstranter i Istanbul, de avstannade rättsreformerna, flera avslöjade korruptionsfall, en allt hårdare attityd till det fria ordet och återkommande maktfullkomliga uttalanden från Erdogan själv, synes Turkiet ha slagit in på en väg bort från demokrati och rättsstat igen.

Och även om sammanbrottet i Irak – efter IS-terroristernas frammarsch – har förnyat frågan om en kurdisk självständig stat, och Erdogan för att vinna kurdiska röster i presidentvalet visat sig beredd till nya samtal med de kurdiska rebellerna inom PKK, är situationen för landets minoriteter långt ifrån acceptabel.

Nu menar många, inte bara Erdogans motståndare, att Turkiets år som förebild redan är en passerad epok.

På söndag hålls presidentval i landet. Att Erdogan kommer att vinna ses som redan avgjort. Enda frågan är om han lyckas få tillräckligt med stöd redan i första omgången eller tvingas till en andra valomgång. Och väl installerad som president, med hänvisning till sin ställning som direktvald, kommer han att söka genomdriva konstitutionella förändringar som förvandlar den i dag i huvudsak ceremoniella posten till en ny bas för ytterligare utökad makt.

Turkiet håller på att övergå från att ha varit de geopolitiska optimisternas intressantaste argument till att bli pessimisternas första hänvisning. Även om det är för tidigt att ge upp hoppet helt, är utvecklingen onekligen sorglig.

Bli först att kommentera