Med 68-vänstern följde devisen – och för den delen aktivistens argument – att ”allting är politik”. Detta är något som har kommit att prägla Sverige allt mer över tid.
Det var exempelvis inte länge sedan jag stötte på något så pass spännande som en guide till ”antirasistisk dejting”, vilket kanske bäst preciseras till Carol Hanisch:s uppsats ”the personal is political”.

Jag köper en del av devisen eftersom man har en viss makt som konsument att välja att köpa produkter, eller att inte göra det. En makt en enskild har.

De flesta konservativa har nog svårt att köpa tanken. Framförallt vill jag tro att konservativa – såsom jag själv – uppskattar att själva fatta beslut kring vilken produkt man väljer att köpa.
Personligen tycker jag även att det måste finnas plats i tillvaron att välja bra musik, bra litteratur, och för den delen bra choklad. Tvärtom skulle jag säga att ifall man vill se förbättringar i samhället är det bättre att ge till den aktör man tycker väl om. Hellre än att bojkotta de man inte alls uppskattar.

Det finns politiker som vill tvinga medborgare att välja eller välja bort vissa produkter. EU är kanske särskilt kända för detta. Allt från formen på grönsaker till avgränsning av investeringar – som är en del av EU:s policy kring harmonisering av varor mellan medlemsländer. Samtidigt förekommer också tvånget av produktval på lokal, kommunal nivå,

Det tar mig vidare till svartlistningen av Mondelez, av NACP som även har diskuterats i Region Västerbotten. Mondelez betalar ungefär en halv miljard kronor skatt i Ryssland och det menar många är oacceptabelt; en bojkott är därför enligt dem helt rimlig.

Problemet är komplext. Ingen vill förstås bidra till mer medel till Ryssland, men samtidigt har Mondelez konkurrenter såsom Nestlé eller Unilever inte blivit svartlistade, trots att Unilever har fler fabriker i Ryssland än Mondelez. Nu känner jag inte till Mondelez vinstandel i Sverige, men klart är att de har anställda här, specifikt en fabrik i Upplands Väsby. De anställdas situation blir förstås mer oviss i takt med att deras produkter inte säljs i Sverige när svenskar vill bojkotta Marabouchoklad.

Kontentan är att ingen rysk choklad tillverkas eller säljs i landet. Marabouchocklad tillverkas och säljs i Sverige. Resultatet av en massiv bojkott kommer således endast leda till att svenska arbetare blir arbetslösa och påverkan på Ryssland är i princip noll. Det är symbolpolitik och konsumentmakt när det är som sämst. Visst, om ditt samvete stillas av det, kör i vinden. Men utfallet är inget att hurra över. Om man nu verkligen är emot Rysslands krig i Ukraina, vilket de flesta av oss är, finns det betydligt mer effektiva åtgärder för att motarbeta Ryssland – bland annat är olja och sällsynta mineraler navet i landets ekonomi.

Nåväl, det blev en lite lång utsvävning. Men jag ville någonstans problematisera ämnet lite grann. Kanske var ett mer aktuellt exempel Volvo Cars och Kina.