Umeå har ett ansvar att visa ödmjukhet i regionbildningen

Av Ola Nordebo, 11 mars 2016 kl 22:55, Bli först att kommentera

Kavla inte upp ärmarna, tävla inte i lokalpatriotism och ställ inga upphetsade krav på att Umeå ska bli residensstad i en ny region omfattande de fyra nordligaste länen.

Det vore inte till gagn för någon, inte ens Umeå självt, om den redan största och resursstarkaste staden, som har mest av alla att vinna och minst av alla att förlora när en ny storregion tar form, girigt och tondövt söker lägga beslag på alla tunga institutioner.

Var smartare är så.

Umeå har ett ansvar att visa ödmjukhet inför den nya regionbildningen, och se lite djupare och mer långsiktigt på sin egen privilegierade ställning som tillväxtmotor, politisk tungviktare och kulturstad i norra Sverige.

Och Umeås ledande politiker skulle göra klokt i, när processen nu av allt att döma går in i en avgörande fas och utfästelser om god vilja måste förädlas till konkreta kompromisser, att tänka längre än den egna näsan räcker.

Till det hör att inse hur farligt det vore även för Umeå om maktcentraliseringen blir för stor, misstron för utbredd och klyftorna i inflytande, resurser och prestige mellan olika miljöer och landskap för dramatiska inom den nya regionen.

Frågor om var nya regioninstitutioner etableras geografiskt tillskrivs givetvis alldeles för stor betydelse i debatten. Delvis för att de är åskådliga och lätta att diskutera konkret, delvis för att de tenderar att trigga alla tänkbara former av lokalprestige och urgammal misstänksamhet mellan olika delar av norra Sverige.

På lång sikt är det helt andra faktorer som avgör vilka kommuner som kommer att klara sig bra i framtiden, sett till ekonomi, miljö, företagande, entreprenörer, arbetsmarknad, välstånd, kulturliv, offentlig och privat service, befolkningsutveckling och strategiska investeringar.

Men hur resurser skapas och behålls i ett samhälle, inte bara fördelas och krävs, är ju fortsatt den helt bortglömda och föraktade frågan i en ytlig, floskelrik svensk samhällsdebatt. Det lär inte förändras på grund av regionprocessen.

Därför kommer plats- och etableringsärenden att stå i centrum för de svåraste diskussionerna även här. Med det som utgångspunkt, samordningen och effektiviseringarna, är det viktigt för Umeå att erkänna:

Umeås starka ställning som tillväxtcentrum i norr, den speciella status som universitets- och kulturstaden i Västerbotten åtnjuter nationellt, förutsätter och bygger på dess förankring i ett komplext, mångfaldigt nordligt landskap med olika miljöer, kommuner och bygder som tillsammans kan hjälpa, berika och stärka varandra.

Skulle landskapen runt om Umeå stagnera helt, berövas sina framtidsperspektiv och bli allt mer bortglömda fält på en karta där bara några få kuststäder står utmärkta, då förlorar även Umeå i legitimitet, identitet och betydelse. Umeå är ingen sådan ö i dag, men skulle inte heller kunna överleva som en ö i dött hav.

Ur det perspektivet måste regionfrågan betraktas: Genom egna samarbeten och genom att uppträdda gemensamt i kontakter med staten, EU och stora privata aktörer, skulle en storregion i norra Sverige kunna bidra till att den här delen av landet får en större tyngd och mer resurser än tidigare, i synnerhet som dagens utveckling är ganska oroande. Så lyder ju också de vanliga argumenten för en ny regionbildning.

Argumenten mot en regionbildning handlar om demokratisk representativitet, stora avstånd för vård och omsorg, svårigheter att samordna bygder och städer med helt olika förutsättningar och risken att klyftorna mellan stad och land ökar ytterligare.

Det är invändningar som regionförespråkare, till vilka Umeå hör, måste ta på största allvar.

Det lilla praktiska och det betydligt större symboliska värde som etableringar av exempelvis nya regionparlament och valet av gemensam residensstad har, behövs långt mer på andra håll i de nuvarande fyra nordliga länen än i Umeå.

Därför är det rimligt att sådana institutioner placeras någon annanstans än här, att makt och etableringar sprids. För större lokal närvaro av regionfunktioner på så många håll som möjligt och som ett tecken på att en ny region redan från början organiseras på ett genomtänkt och solidariskt sätt.

Ett förslag som förts fram, bland annat av Hudiksvalls Tidning politiske redaktör Patrik Oksanen, med bakgrund i Västerbotten, är att Härnösand blir residensstad och att Lycksele blir orten för ett nytt regionparlament.

Även den idén kan säkert kritiseras ur ett regionalt balansperspektiv, men ansatsen och strävan efter balans är konstruktiv och klok.

För att en storregion överhuvudtaget ska kunna bli verklighet – och vara värd att eftersträva givet de frågor och den berättigade oro som finns om resurser, avstånd och samarbetssvårigheter – måste de stora och starka, de som har mest att vinna och minst att förlora på nyordningen, också våga vara de mest ödmjuka och lyhörda. Utifrån sina styrkepositioner uppträda med lite statsmannaskap och vidsynthet.

Skulle Umeås politiska ledning i de återstående samtalen inför regionbildningen välja en sådan hållning, och avstå hårda krav på att redan starkast ska ha ännu mera mest, förtjänar det beröm och respekt, även i Umeå.

*************************************

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)

Ett antal tidigare krönikor på temat:

Namn som sår frön

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland