Vårbudget i lugnet före stormen

Av , , Bli först att kommentera 0

It’s a mess, folks! Men njut av lugnet före stormen.

Den vårbudget, framförhandlad av socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, som nu får sociala medier att koka över, är ett relativt begränsat ändringstillägg till den höstbudget, utformad av moderaterna och kristdemokraterna, som riksdagen röstade igenom i december förra året.

Sådana snoriga ungar kan bara statsvetare älska.

Men som om inte situationen vore förvirrande nog sitter endast två av de fyra partier som står bakom vårpropositionen, S och Mp, i regeringen.

De övriga två, C och L, kräver hårdnackat och på vaga grunder att få beteckna sig som en del av oppositionen.Det är som om de inte vill kasta några skuggor bakom sig på marken.

Det är helt enkelt svårt just nu, att peka på vilka partiet som faktiskt regerar och är beredda att försvara helheten, och vilka som utgör opposition och är beredda att tillsammans forma ett alternativ.

Ansvarsutkrävandet i nästa val kommer att bli hopplöst svårt för medborgarna. Är man på allvar bekymrad om den liberala demokratins framtid, borde det vara en stor fråga.

Sammantaget handlar det i vårbudgeten om ett utrymme för satsningar på 4,5 miljarder under 2019, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget, men tillräckligt för att de som så vill kan ana både frälsning och undergång i de små justeringar som görs.

En del av det som väckt mest rabalder under de senaste dagarna är ärligt talat mycket väsen för små skillnader, delvis rent vilseledande kritik från M, Kd, Sd och V. Men eftersom även en del av reaktionerna på M/KD-budgeten i vintras drog åt det löjeväckande hållet, kanske man kan se det som en logisk återbetalning i överdrivna glåpord.

Propositionen har, vilket är bra, ett tydligt klimatfokus, i både förslag och skrivningar, med satsningar på det så kallade ”industriklivet” för hållbar produktion och minskade utsläpp, och höjda miljöskatter, som centrala punkter. Satsningar görs också på LSS, fler lärarassistenter, slopade krav på kollektivavtal för nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och lättnader för enmansföretagare som vill anställa personal, satsningar mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor, mer pengar till kriminalvården och en del riktade pengar till landsbygdspolitik. Gott så.

Till de sämre inslagen – i väntan på att en del idiotiskt dyra vallöften, som den så kallade familjeveckan, ska genomdrivas i nästa höstbudget – hör besparingar på vuxenutbildningen, att arbetsförmedlingens situation inte berörs och att inte polisen prioriteras mer.

Ett antal punkter i M/Kd-budgeten, exempelvis på skatteområdet, kan också räkna med fortsatt stöd av C och L, så även ett arv från alliansen finns med i underströmmarna.

I vissa avseenden styrs därför Sverige av en budget som en samlingsregering skulle ha kunnat lagt fram. Det är i sig ett problem. För vårbudgeten läggs fram i lugnet före stormen, med avtryck från nästan alla partiers käpphästar, utan att någon egentligen anser sig vara ansvarig för helheten.

Sådana politiska situationer tenderar att leda till dyra löften, räddhågsna prioriteringar och tröghet vid kriser.

Sverige går, det framgår om än inlindat även av skrivningarna kring utvecklingen i svensk ekonomi, mot mycket osäkra tider, i ett läge när penningpoliska stimulanser redan utnyttjats till max under högkonjunkturen. Risken för en djupare kris är stor, samtidigt som den ansträngda situationen inom kommuner och landsting/regioner lär kräva stora statliga stödinsatser för att klara välfärden.

Även om statsskulden är låg och utrymme finns att agera vid en lågkonjunktur, kommer den här mandatperioden sannolikt att handla mer om svåra prioriteringar än om lättmotiverade satsningar. Mer om vilka åtgärder som leder till önskade resultat – exempelvis inom klimatpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, integrationspolitiken eller rättspolitiken – än om vilka som i hast och slarvigt strör några promille mer än andra över verksamheter, utan idéer om på vilket sätt pengarna ska göra nytta.

Allt sådant tar tid, fordrar ordentliga utredningar och kräver tydlig politisk ledning, med ett regeringssamarbete som väljarna kan utkräva ansvar av, men som väljarna därför också vet menar allvar när det säger nej och säger stopp i vissa frågor.

Då är det ett problem om många partier ska få med så många egna hjärtefrågor som möjligt i varje budget, utan att sedan vara beredda att gå till val på att försvara helheten. Det inte partierna själva uppfattas tro på fullt ut, blir svårt för medborgarna att sätta tillit till. Och då minskar regeringarnas utrymme ytterligare för uthållig handlingskraft. Det kortsiktiga och det som är lätt att presentera tar över.

Även om det inte är något större fel på vårbudgeten, mycket går att försvara och en del är riktigt bra, så är den framförhandlad under oklara, bräckliga och lätt förljugna former som inte lär stå pall när krisen kommer. Det här är lugnet före stormen.

Bli först att kommentera

Besök Umåker och se ett Sverige i förändring

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett slags kärleksförklaring till hästsporten i mitt hjärta inför nästa veckas stora arrangemang på Umåker, några bilder ur travets tidiga historia här i Västerbotten och en reflektion kring hur travet i dag fortsätter att återspegla det omgivande samhället.

***

Tunga regnmoln hängde över staden och det fanns risk för snö, när ett par tusen människor söndagen 7 april 1940 började samlas på Dragonfältet för en av vårvinterns höjdpunkter – travlopp i Umeå, efter en lång paus för sporten i regionen.

Två söndagar på rad hade snöstormar tvingat arrangörerna att ställa in och skjuta upp tävlingarna. Nu skulle de äntligen bli av, på en ordentligt plogad bana. Och det låg ett allvar i luften som inte gick att ta miste på. Evenemanget syftade nämligen inte enbart, eller ens i första hand, till att återuppliva hästsporten i länet för framtiden. Det hade en politisk och humanitär dimension som överskuggade allt.

Ödesdagar och orosdagar rådde i Europa. Andra världskriget rasade sedan ett halvår tillbaka, och de nazistiska trupperna framstod som oövervinnerliga.

Brittiska och franska spaningar samma helg visade att Tyskland mobiliserade för nya blixtanfall. Den här gången norrut.

Men mot vilket land? Rykten florerade vilt kring de svenska gränserna. Diskussionerna var häftiga, och inte utan oroande inslag, också i Västerbotten och Umeå. Sympatier följer alltid, i viss grad, tillfälliga segrare i spåren. Två dagar senare skulle även vårt land chockas av nyheten att nazisterna börjat invadera både Norge och Danmark.

Men söndagen 7 april 1940 var det andra strider, i öst, som stod i centrum för det svenska folkets, och västerbottningarnas uppmärksamhet. Några månader tidigare, 30 november 1939, hade Sovjetunionen anfallit Finland och inlett det så kallade vinterkriget. Mycket snabbt hade en bred svensk rörelse grundats för aktioner till stöd åt och försvar av broderlandet.

Under parollen ”Finlands sak är vår”, värvades frivilliga svenskar till vinterkriget, och en omfattande insamlingsverksamhet drogs igång runt om i landet.

Västerbottningarna var otroligt aktiva i den under våren 1940. Överallt ifrån strömmade pengar in.

Och en av aktörerna som ville hjälpa till var Västerbottens läns travklubb, som efter flera år av inaktivitet beslutade att på nytt arrangera tävlingar i Umeå, och låta hela nettovinsten gå till Finlandshjälpen.

Arrangemanget, som fick namnet ”Finlandstravet”, blev en stor succé, med fint stammade nordsvenska hästar med i startlistorna, högt tempo på arrangemanget, en högtalaranläggning för att förstärka publikupplevelsen och ”vackra priser” till segrarna.

VK skrev i sin rapport från dagen att umetrakten har ”världens mest pålitliga travpublik…Man kommer utan krus; inte gör det nåt att det inte får spelas på toto, som på Solvalla och andra professionella travställen, man kommer och betalar sin tribut och ser glad ut.” Och den här gången ”såg man mer än vanligt med glada anleten. Det var ju en välgörenhetstillställning…och regndropparna som föll var ändå inga bomber.”

***

Leendena stelnade snabbt nog, ett par dagar senare, men för den lokala travsporten, som i Umeå levt på K4-fältet och på Umeälvens isar, blev Finlandstravet något av en nystart.

Det var arrangörernas förhoppning från början.

Uppfödaren och banmästaren Adolf Andersson från Västerhiske sa i en intervju med VK i mitten av mars 1940, att han var övertygad om att ”travsporten inom länet, efter denna tävling kommer att få ett välbehövligt och efterlängtat uppsving, ty intresset är stort. Med travsportens återuppståndelse bör man också kunna räkna med ökat intresse för hästuppfödningen inom länet”

Så blev det också. Bara fyra år senare, en ”grådaskig” dag med tungsprunget underlag i mitten av mars 1944 med 2500 personer på plats, invigdes en ny travbana i Umeå, då kallad Bölebanan, nu med namnet Umåker. Sex lopp på fyra timmar hann man med.

Då ansåg många att banan låg ”okristligt långt från stan”, men som VK skrev efter premiären: ”…den dag det blir läktare och café och såna saker, som de permanenta banorna bruka ståta med, kommer det att bli riktigt klämmigt därute. Ty förutsättningarna finnas.”

Ett samarbete fanns också med Umeås aktiva fältrittklubb, som redan andra tävlingsdagen drog dit hästar från hela Norrland.

Det fanns ett visst agg på andra håll i regionen, mot umetravet i början. Man talade till och med om ett ”kallt krig” mellan Skellefteå och Umeå inom travsporten de första efterkrigsåren. Men det lugnade ner sig, och Umåker gick mot en storhetsperiod under resten av 1900-talet. Till banans historia finns flera av den svenska travsportens största namn kopplade, men också otaliga småtränare och amatörtränare, i det som varit en travets utbredda folkrörelse i Sverige.

***

I början av seklet hade styrkeförhållandena i norr sett annorlunda ut. Då var det Piteå som låg i framkant när det gällde travtävlingar.

Tidskriften ”Svensk trafsport” skrev i sin utgåva 1911 att Piteå travklubb troligen är ”den mest lifskraftiga som existerar, ej allenast i Norrland utan antagligen i hela Sverige”, med en ledning som var besjälad för sporten. ”En sådan ordning och reda både på banan och i allt annat!” Trots svåra snöförhållanden var banan ”förstklassig” och det kom ”stora massor betalande åskådare – väl besatta lopp – snabba hästar”

Västerbottens läns travklubb, skrev tidskriftens rapportör, ”borde skicka upp en person på studieresa” till Piteå för att lära sig hur det ska gå till.

***

Men svensk travsport är mitt uppe i en snabb förändring och en kamp, kan man nog säga, för överlevnad. I många avseenden pågår en utveckling till det bättre, friare och friskare. Travet är, äntligen, för långsamt och alldeles för sent, på väg att bli åtminstone lite mer jämställt, med fler kvinnliga kuskar och tränare.

Inom hästsportens värld har annars just travet legat långt efter exempelvis ridsporten på den punkten, med mycket seglivade könsstrukturer och ända fram till början av 1970-talet ett förbud mot kvinnliga travtränare.

Ett par kvinnliga kuskar nämndes i VK, i samband med Umåkers tävlingar 19 och 26  mars 1944. Signhild Hacke, som körde i ett av de ordinarie loppen och Dolfa Karlsson från Yttersjö som vann ett så kallat funktionärslopp. Men det har handlat om undantag långt in i vår tid.

En majoritet av landets hästskötare i dag är kvinnor. Ändå består den manliga dominansen inom tränar- och kuskkåren.

Mats Greiff vid Malmö högskola kom för några år sedan med en genusstudie av orsakerna till att den stora klyftan bestått, och nämnde bland annat den utestängande, maskulina arbetskulturen inom travet, en skillnad i synen på tävlingsmomentet kontra skötseln av hästarna och att barnafödande och familjebildning ansetts vara en hämmande faktor för kvinnor när det gäller en professionell tränarkarriär.

Det vill säga orättvisor som övriga samhället sedan länge arbetat med att åtgärda och avskaffa.

Metoo-rörelsen sveper nu också genom travsporten på ett enormt frigörande sätt, under #visparkarbakut.

Den senaste tiden har också en debatt uppstått, bland annat genom reportage i Travronden, om hästskötarnas arbetssituationer.

Även synen på djurskydd och hästarnas välmående har gradvis förbättrats under de senaste 40 åren.

Arenor och arrangemang förnyas för nya generationer och en bredare publik.

Travets ledning och nya stjärnor försöker ta sitt ansvar för en modernisering av hela verksamheten. Grabbigheten tynar bort så sakteliga, och kommer med tiden att vara saknad av få. Den yngre generationen aktiva arbetar skickligt med 2000-talets tekniska möjligheter.

Och travet som mötesplats för integration ska inte heller underskattas. Hos landets ATG-ombud sitter svenska kepsgubbar och invandrargubbar och svär ihop över att Kihlström såsar i fjärde invändigt på V5:an med någon lovande treåring, som han preparerar för storloppen, just den gången de spelat. Senare på säsongen jublar de kanske ihoo när han kommer längst ut till slut och vinner en klassiker med samma häst, och de har spikat.

Överhuvudtaget är det något mycket välgörande som pågår, en ny mångfald och rörlighet inom travet som långsamt öppnar upp sporten, och det har aldrig varit roligare och mer underhållande att följa den som åskådare.

Självklart är man alltid nostalgisk om gamla tiders stjärnhästar (lille Jet Ribb, outtröttlige Svinten, underbara Queen L.!) och ens ungdoms idoler (Stig H!). Men jag tycker att den svenska travsporten är mer sympatisk 2019 än någon gång under de över 30 år som jag följt den dagligen, sedan jag fängslades av den som tolvåring i samband med Elitloppet i maj 1988.

***

Trots det sviker publiken, inte minst i storstadsområdena. Hästunderlaget minskar. Hästägande uppfattas som något för enbart rika. Den gamla folkrörelsen krymper på samma sätt som andra folkrörelser, och befinner sig i en kris trots att andra hästsporter blomstrar.

Den stora omläggningen av svensk spelpolitik som skett kommer också att få stora konsekvenser för travet, även om det är för tidigt att säga exakt vilka.

Framför allt blir inga människors kontaktytor mot travet färre. Ska travet överleva, måste den utvecklingen brytas.

Hos mig sådde besöken hos, och anekdoterna om, hembyarnas lokala travtränare tidiga frön.

Algot ”i Kåvan” Persson från Ekshärad, Värmland, var en lokal travtränare som hjälpte mina föräldrar att köra in våra nordsvenska arbetshästar, och jag minns fortfarande i ett tidigt barndomsminne hur en färgglad tävlingsdress, bilder och förmodligen något vinsttäcke hängde på en vägg. Det var fascinerande som en rockstjärna.

Eller när vi flyttade till Hälsingland och min bästa kompis i byn hade en farfar som äldre travfolk fortfarande minns som Olle “Korskrogarn” Andersson. Han hade kört lopp på riktiga banor. Wow, det var som om de talade om Elvis.

Samma känsla har jag haft de senaste åren, när en tidigare VK-kollega varit involverad i de gråfina umåkershästarna Coal Trader och From the Mine.

Att få höra honom berätta från bakom kulisserna om deras förberedelser, och sedan en tävlingsdag på plats höra Robert “Stora Norrland” Karlsson, Umåkers vd och referent, växla upp rösten, få högtalarsystemet att burra och ropa ut någon av dem vid namn, med slagläge i sista kurvan: bättre och mer gripande än så blir aldrig travsporten.

Drömmarna lever fortfarande, allt är möjligt, fölbilder passerar revy, och hjärtat dunkar. I varje lopp, till och med de riktigt halvdana, finns sådana berättelser.

Lyssna till Stefan Hultman, Sveriges just nu bästa, kunnigaste och mest sympatiska expertkommentator alla kategorier, när han talar om hästarna i ATG:s livesändningar. Hjärtat smälter för travsporten när man hör hans kärlek till djuren och travet som värld. Den kärleken bygger på tidiga kontakter med stallarnas vardag.

Att tidigt få komma i kontakt med bygdens travtränare, ägare och skötare, bygdetravens eldsjälar om somrarna, att veta hur det ser ut när hästarna duschas av efter ett jobb, hur det ser ut i hagen dagen efter femteplatsen på lokalbanan – utan det reduceras travet snabbt till ett själlöst spel av siffror, som lotto med galopper.

Mot det slåss travets nya generation. Jag hoppas att den lyckas, för travsporten ger – på gott och ont  - en bild av Sverige, landets 1900-talshistoria och viktiga delar av samhällsutvecklingen.

***

Nästa lördag är det dags för V75 på Umåker, med banans största lopp för året: Guldbjörken för de äldre och Berth Johanssons memorial för femåringar, som brukar locka hästar i eller på väg in i den allra högsta eliten. Även i år, om man ska tro beskeden från några av landets ledande tränare, kommer vi att få se fantastiska hästar tävla, meriterade och karismatiska, av en kvalitet pionjärerna bara kunde drömma om.

Få idrottsarrangemang i Umeå kan matcha fredagen och lördagen under Umåkers V75-helg när det gäller att locka världsstjärnor till besök. Det är också den typ av travtävlingar som fortfarande drar storpublik.

Själv hoppas jag att den tränare jag håller mest på just nu, Hanna Olofsson i Boden har vässat någon av sina hästar – kanske en vi har fått se bilder på under vinterträningen via internet – lite extra inför nästa lördag. Att hon sitter i det där perfekta slagläget 500 kvar, med okört i tömmarna.

Men de största äventyren på lördag kommer förmodligen att gå tv-publiken förbi, och inte handla om loppen med högst prissummor.

Travet fortsätter att spegla sin samtid. För några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.

I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid. Det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. När speakern ropar “till start” börjar hjärtat bulta av gammal vana.

Åk ut till Umåker nästa lördag och känn efter.

***

Ett par tidigare krönikor om trav och hästsport:

Det började på de frusna sjöarna

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

Bli först att kommentera

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Av , , Bli först att kommentera 2

”Den kontinentala traditionen”, sade Harold Macmillan – då brittisk oppositionspolitiker för de konservativa, senare premiärminister – i ett tal inför nygrundade Europarådet i början på 1950-talet, ”tycker om att argumentera a priori, från toppen och nedåt, från allmänna principer ut till praktiska tillämpningar. Det är traditionen från Thomas av Aquino, skolastiker och stora kontinentala tänkare.”

Anglosaxerna däremot, fortsatte han, ”tycker om att argumentera a posteriori, från botten och uppåt, och först utgå från praktiska erfarenheter. Det är traditionen från Bacon och Newton.”

Uppdelningen håller kanske inte strikt geografiskt. Och vilket intryck han gjorde den gången är svårt att säga. Den liberala politikern Violet Bonham Carter (ja, farmor till skådespelaren Helena Bonham Carter), noterade vid samma tid om Macmillan, att hans tal alltid var utmärkta innehållsmässigt, men att han inte klarade av att vara spontan och därför hade svårt att förmedla känslor.

Men orden från Strasbourg, om de två traditionerna, har levt vidare. Börja i det generella och arbeta sig ner till det konkreta, eller börja i det konkreta och ur det konstruera något allmängiltigt? Motsättningen mellan metoderna har fortsatt att prägla det europeiska samarbetet i en dragkamp fram och tillbaka.

Båda ansatserna har sina fördelar och nackdelar. I det flesta frågor krävs för det mesta en kombination. Framför allt gäller det en av vår tids största utmaningar: miljö- och klimatpolitiken. Den kommer inte att kunna hanteras utan såväl ”a priori” som ”a posteriori”.

Eller i lite överförd mening: Med bara hänvisningar till det globala, som om den lilla människan inte vore en relevant faktor, räcker det inte. Vi kommer inte undan att även våra enskilda, till synes obetydliga livsstilar och individuella vardagsprioriteringar också måste förändras och beaktas – från det lilla exemplet upp till den globala påverkan – om klimathotet ska kunna mötas. Men inte heller duger det att bara fastna i privatmoralism, Saknas internationella ramverk, kämpar små, regionala initiativ snart i motvind.

***

Miljöfrågorna är en punkt där EU-samarbetet visat sig vara betydelsefullt, och gärna får fördjupas, som en möjlighet att förbinda det gränsöverskridande perspektivet med det lokala.

Ett exempel på det kom häromveckan när Europaparlamentet röstade ja till ett förbud mot engångsartiklar i plast, såsom bestick, snabbmatsförpackningar, sugrör och bomullspinnar, från och med 2021. År 2029 ska 90 procent av plastflaskorna återvinnas och till år 2030 ska 30 procent av flaskorna vara tillverkade av återvunnet material. Och principen om att förorenaren betalar ska stärkas.

Förhandlingarna mellan parlamentet, kommissionen och medlemsländerna värkte fram utmärkta initiativ, som börjar både i det konkret lokala och i det globalt generella.

Användandet av plast, materialet som en gång i tiden symboliserade framsteg, frihet, konstnärlighet och välstånd, har ökat enormt de senaste decennierna. Det har lett till ett gigantiskt slöseri och en katastrofal förorening av både hav och land, med fruktansvärda konsekvenser.

Vi måste bort från det och få in plasten i cirkulära återvinningssystem, där den kan tas till nytta på genomtänkta sätt och komma till hållbar användning, även för en klimatomställning.

Då behövs både individuella omprioriteringar och internationella regelverk, både lokala erfarenheter och generella principer.

Eller som amerikanska journalisten Susan Freinkel skrev i sin bok ”Plastic. A Toxic Love Story” (2011):

”Lika lite som individuell handling är ett substitut för att utöva vår kollektiva politiska vilja, kan vi enbart lagstifta oss fram den hållbara, berikande framtid som vi vet är möjlig.” Att ställa om vår plastanvändning kräver, påminde hon, ”att vi konfronterar våra uppfattningar om oss själva och vad vi behöver för meningsfulla liv och tillfredsställda sinnen”.

***

Att beslut mot miljöpolitik kan fattas på europeisk nivå, visar hur EU-samarbetet fungerar när det är som bäst.

Inför Europaparlamentsvalet: Leta efter nästa mandatperiods motsvarande frågor. De som förbinder det konkreta med det allmängiltiga, och handlar om områden där beslut inom EU vore eftersträvansvärt eller farligt.

Kandidater som förmår snacka om problem där parlamentet faktiskt kan påverka (eller ställa till elände) förtjänar mer uppmärksamhet än dem som ständigt flyr till det extremt högstämda eller det totalt navelskådande.

Leta efter plastfrågor i valrörelsen.

**********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Blott Sverige svenska hycklare har

Av , , Bli först att kommentera 0

Åtminstone fram tills för några år sedan fanns det få saker tyska tidningar älskade mer än att skriva okritiska hyllningsreportage om det svenska samhället. Som svensk läsare, utan illusioner om skandinaviska länder eller Bullerby-komplex, kunde man bara med en suck gratulera det svenska pr-spinnet till skickligt lurendrejeri. Och beklaga att de tyska tidningarna tillät sig undermålig journalistik på ett område där deras egna läsare inte kunde förväntas syna bluffen.

Måtte ingen gå på det där, viskar jag för mig själv. Sveriges godtrogna, pösiga självbild har ju tillräckligt med aggressiva advokater i här hemma redan. Måste den nödvändigtvis spridas till europeiska länder som i många avseenden fungerar mycket bättre än vårt och har mer att lära oss än vi dem?

***

Den svenska samhällsdebatten är av just det skälet ofta trög och yrvaken när den ställs inför missförhållanden. Grundhållningen hos både politiker, organisationer och stora delar av medierna är att vi har föga att vinna på att lyssna till andra, men mycket att predika för omvärlden.

Statsmakterna älskar att höra beröm utifrån, och förmår därför inte genomskåda väluppfostrade, men tomma artigheter eller uppfatta subtila budskap mellan raderna. Därför uppstår också här det för en fri demokrati ovanliga förhållandet att medier, pr-kapital, kultursektor och politiska makthavare ofta tillsammans och med glansiga ögon försöker tvinga på skeptiska medborgare en uppfostrande, mästrande dagordning eller jargong.

Istället för att kämpa om dagordningen med varandra, förstärker man den tillsammans, och gör den mer auktoritär. Det borde störa även oss som för det mesta kanske håller med om innehållet. Lojaliteten med föreställningen att Sverige trots allt är ett ideal, förverkligat eller hotat, är enorm, och skadlig.

Allt det bidrar till att bygga upp en instinktiv, underförstådd misstro mot inhemska visselblåsare och avvikare, som stör festen med obekväma påpekanden om systemen vi fostrats till att uppfatta som bäst i världen. När varningsrop kommer om missförhållanden, är första reaktionen ofta att gå i instinktiv försvarsställning.

Säkerhetsrisker inom myndigheter, hyckleri i vapenexporten, kris inom vården, strukturell främlingsfientlighet i det välmående kvarteret, patriarkalt gängvälde i förorten, hedersförtryck i skydd av kulturrelativismen, jävsituationer i rättsskipningen, kartellbildningar på svenska marknader, föreningsbidrag till extremister, avancerad ekonomisk brottslighet och pengatvätt inom storbankerna, strukturella mutor, lögnaktig valutapolitik på löntagares och småsparares bekostnad, antisemitism bakom kändisupprop, rättsväsende som inte hinner med, ideologisk likriktning på universitetsinstitutioner, skråtänkande inom medierna, missbruk av skattemedel i kommuner och regioner, utsugning av arbetskraft i Västerbotten – Sverige ägnar vanligen mer upprördhet åt problem i omvärlden, än självkritik mot det egna samhällets brister.

***

En sådan punkt där Sverige präglas av aningslöshet, gäller förekomsten av systematisk korruption. Vi inbillar oss vara ett etiskt högstående land i princip fritt från sådant, och den tron har överlevt många skandaler. Självbilden i sig förstärker problemet, eftersom den gör det svårare för kritiker att få gehör i tid. Ansvarsutkrävandet fungerar för dåligt.

Sverige hade högst korruption i Skandinavien enligt organisationen Transparency Internationals bedömning 2018, som pekade på händelser inom bland annat Statens fastighetsverk, Trafikverket, Transportstyrelsen, kommuner och landsting och Polismyndigheten. Det borde har varit en tankeställare.

Farliga korporativistiska gråzoner mellan myndigheter, politiska partier och arbetsmarknadens parter, är en tradition med djupa rötter i den svenska efterkrigstiden. Många känner sig fria att tänja på gränser. Och utvecklingen går i flera avseenden åt fel håll.

Nu står Swedbank i centrum för uppmärksamheten, men också Finansinspektionens senfärdiga agerande trots tidiga uppgifter om riskerna i systemet. Fler lär följa.

Vi hyllar andra länders regimkritiker, men har svårt att förhålla oss till avvikande röster i den egna debatten. Vi indigneras över maktmissbruk och farliga strukturer i omvärlden, men blundar i det längsta för vad vi själva förvaltat.

Med tempot och flockmentaliteten på sociala medier, i kombination med framväxande regelverk som tillåter förhandscensur och monopolbildningar på internet, lär lockelsen öka att tysta kritik i tidigt skede, hellre än att garantera en fri, förutsättningslös debatt. I det – viktiga – värn av den liberala demokratins mångfald, som många nu med rätta manar till, borde den insikten också ingå.

För när det sedan väl svänger i ny konsensus – och det gör det alltid förr eller senare – när en dagordning ska korrigeras eller bytas ut, av alla ledande aktörer samtidigt, i samhället, i en bransch, inom en organisation, sker det med sådan fart att nästan allt välts över ända. Från en principlöshet till en annan, från en halvsanning till nästa, utan integritet eller intellektuell hederlighet, i jakten på tidsandan.

Men det är klart, vi är unika. Föremål för världens avund. Blott Sverige svenska hycklare har.

Bli först att kommentera

Liberal framgång i en nyauktoritär tid

Av , , Bli först att kommentera 3

De brutala morden chockade landet. 27-årige Jan Kuciak dödades av ett skott i bröstet. Hans jämnåriga fästmö Martina Kušnírová sköts i huvudet. De överfölls och mördades i sitt hem i Velka Maca, Slovakien, för ett drygt år sedan.

Omedelbart stod det klart att dådet hade direkt samband med Kuciaks arbete som grävande journalist. Hans granskning av kopplingarna i Slovakien mellan politiska kretsar, affärsintressen, EU-pengar och den italienska maffian hade redan lett till allvarliga hot från krafter som ville tysta honom. Polisutredningen efter morden avslöjade ytterligare korruption och brottslighet högt upp i ledande maktsfärer.

Demonstrationerna som följde efter morden riktades även mot regeringen och växte sig så stora att de bara några veckor senare tvingade fram socialdemokratiske premiärministern Robert Ficos avgång.

En av proteströrelsens ledande företrädare blev juristen och tidigare medborgarrätts- och miljöaktivisten Zuzana Caputová, 45 år gammal. Hon hade kort tid dessförinnan varit med om att dra igång det nya socialliberala partiet ”Progressiva Slovakien.

Förra våren meddelade hon sin kandidatur till 2019 års presidentval i Slovakien. Stödet för henne har ökat stadigt de senaste månaderna, i takt med att hon blivit symbolen för mångas hopp om en politisk nystart efter decennier av missförhållanden. Och opinionsmätningarna visade sig få rätt.

I lördags vann hon den andra omgången av presidentvalet med 58,4 procent av rösterna i en duell mot EU-kommissionens vice ordförande, Maros Sefcovic, som inte är formellt medlem men i realiteten varit det socialdemokratiska regeringspartiets kandidat.

Presidentposten i Slovakien är i första hand ceremoniell, och ger inte särskilt stora befogenheter, utöver vid vissa utnämningar och regeringskriser. Men Caputovas seger lovar gott för hennes nygrundade parti även inför nästa års parlamentsval, då långt mer – och regeringsmakten – står på spel.

Zuzana Caputová representerar en ny generation politiker i östra Europa, med liberala instinkter och förmåga att skapa folklig uppslutning utan att hetsa mot minoriteter, vädja till auktoritära lösningar eller ge efter för extrema strömningar. Hon har kampanjat med en positiv grundinställning till EU, och har under valrörelsen tagit tydligt ställning mot nationalism, homofobi och främlingsfientlighet.

I ett skede när helt andra rörelser kraftsamlar i Europa, och liberaler fått något onödigt uppgivet i blicken, är det hoppfullt att kandidater med konstruktiva, sansade budskap kan vinna stöd.

Bli först att kommentera

Rösta nej till ett förlegat upphovsrättsdirektiv

Av , , Bli först att kommentera 0

Europaparlamentet borde rösta nej till förslaget om nytt upphovsrättsdirektiv. Sätt frågan i centrum av den kommande valrörelsen. 

***

Upphovsrättsbegreppet missbrukas nu å det grövsta för att skrämma fram ett regelverk som kommer att:

- försvåra, inte underlätta, för framtidens digitala skapande, kreativitet, bildning, debatt och kunskapsdelning,

- gynna stora, resursstarka aktörer på de småskaliga alternativens bekostnad,

- och förskjuta gränserna för övervakning, förhandscensur och godtyckliga repressioner på nätet åt fel håll.

Upphovsrättsintressena har hamnat helt snett i debatten om förslaget till nytt EU-direktiv på området. Det kommer att skapa långt fler problem än det löser, sprida misstro och försiktighet, och inte på allvar hjälpa någon kulturskapande, konstnärlig eller journalistisk verksamhet till bättre finansiering i framtiden.

Att överföra 1900-talets upphovsrättsvärld till 2000-talets internet på det sätt som lobbyister nu ger sken av, går helt enkelt inte. Det bygger på en förljugen uppfattning om politikens rätt och möjligheter att med tvivelaktiga metoder jaga ett – bara delvis – gott ändamål. Och det uttrycker en daterad föreställning om kulturskapandets villkor i dag.

Varje försök att med sådana metoder reglera friheten, oförutsägbarheten och öppenheten som kännetecknar internet när det fungerar som bäst, kommer att leda till maktmissbruk, hierarkier, trösklar och privilegier av ett slag som konst, kultur och journalistik brukar bevaka och bekämpa.

Europaparlamentet borde rösta nej i dag, och de branscher som tryckt på för förslaget måste börja förbereda sig för resten av 2000-talets tekniska och kulturella omvälvningar istället för att söka förlänga 1900-talets vanor.

Upphovsrättsdirektivet, med sina mest kritiserade artiklar, borde göras till en huvudfråga i den kommande valrörelsen.

*********’

Några tidigare krönikor på temat:

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Var inte godtrogna – kampen för ett fritt internet måste föras nu

Ge inte upp kampen om ett fritt internet

Bli först att kommentera

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Av , , Bli först att kommentera 3

Valet till Europaparlamentet, sa Frans Timmermans när han besökte Sverige i helgen, ”blir en kamp om Europas själ”. Timmermans är de europeiska socialdemokraternas kandidat till ny ordförande för EU-kommissionen. Han sällar sig med sin överspända retorik till en kvalificerad skara av andra toppkandidater inför valet i maj.

Det har ledande socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa nu gemensamt med extrema rörelser på ytterkanterna: Tron att ett maximalt uppskruvat tonläge, med svag täckning i partiernas program, ska gynna just dem i det kommande valet.

De får nog se upp allihop så att inte kontrasten blir för stor mellan retoriska bombasmer och ihåliga sakpolitiska meritlistor, mellan darrande, ödesmättade stämmor på torgmöten och Europaparlamentets faktiska arbetsuppgifter och konkreta betydelse.

Det Europeiska unionen har störst behov av de kommande fem åren är inte i första hand rubrikvänliga opinionsbildare, som reducerar Europaparlamentet till ett välbetalt speakers corner och jagar varje dagslända.

Istället behövs kompetenta, seriösa och noggranna lagstiftare. Politiker som förmår att gräva ner sig i, tugga sig igenom och tillsammans med andra hitta lösningar på komplicerade sakfrågor, utan att fastna i händerna på resursstarka lobbyister, ge efter för hysteriska populister eller enbart agera utifrån ett nationellt perspektiv.

***

Processen fram till den omröstning som hålls i veckan om ett starkt kritiserat förslag till nytt upphovsrättsdirektiv inom EU, med mycket tveksamma inslag, illustrerar hur viktigt det är med enskilda ledamöter som behärskar, förmår förklara och i detalj söker påverka ett pågående lagstiftningsarbete – i det här fallet för att förhindra att ett dåligt beslut fattas.

***

Europaparlamentarikerns roll har utvecklats steg för steg i takt med att nya fördrag gett institutionen mer inflytande. Även under Sveriges snart 25 år som medlem i EU har mycket hänt.

Genom Lissabonfördraget 2009 beslöts bland annat (i viss dragkamp med Europeiska rådet om hur en luddig formulering i artikel 17.7 skulle uppfattas) att EU-kommissionens ordförande ska väljas av parlamentet efter ett förslag från stats- och regeringscheferna som ska ”ta hänsyn” till resultatet i senaste Europaparlamentsvalet. Det är bakgrunden till upplägget med europeiska toppkandidater, i realiteten de stora partigruppernas förslag till ny kommissionsordförande.

Fortfarande är systemet med toppkandidater omstritt, och kan bli föremål för fler tolkningsstrider om valresultatet i vår försvagar de två största partigrupperna (konservativa EPP och socialdemokratiska PES). Liberala gruppen ALDE, som lär få en nyckelroll även de närmaste åren, lanserade exempelvis i förra veckan sju egna ledande företrädare inför Europaparlamentet – kandidater från Belgien, Tyskland, Danmark, Ungern, Slovenien, Spanien och Italien – istället för bara en.

Men framför allt gav Lissabonfördraget parlamentet stärkt makt över lagstiftning och budget, och ökade befogenheter på andra viktiga områden. Vi ska därför i maj utse lagstiftare med makt över vår vardag. Det gör att resultatet i Europaparlamentsvalet, vilka representanter som ges mandat att åka till Bryssel och Strasbourg, är viktigare än av långt fler och mer konkreta skäl än luftslott om ”Europas själ”.

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Det behövs studievägledare som inte skräder orden

Av , , Bli först att kommentera 0

Vill ni ge ungdomar en bra start på tröskeln till vuxenlivet? Skicka dem till en studievägledare som inte skräder orden om hur det ser ut på arbetsmarknaden och vilka utbildningar som förväntas leda till vilka jobb.

***

En orädd, sträv, cynisk, brutalt ärlig studievägledare, charmig som en kalldusch, kan vara guld värd. Man inser det inte alltid i tonåren, men definitivt senare i livet. Hur viktigt det är att vuxna i ens närhet inte bara bekräftar och peppar, utan också berättar och vägleder.

Verklig omtanke visar man genom att prata om även det svåra i god tid. Att dämpa (inte döda) förhoppningar med ärlighet kan vara kärleksfullare än att blåsa upp dem med lögner. Att bara förstärka varje impuls, som i ett av dokusåpornas och kvällstidningarnas kändisliv, är att svika unga människor.

En av de viktigaste funktioner som ett skolsystem har, är studievägledningen, utövad både av formella studievägledare och av förtroendeingivande lärare i samtal med sina elever.

Drömmar om yrkesliv och karriär som inte härdas av nykter statistik om vilka utbildningar som brukar leda till vilka jobb, kan sluta som mardrömmar, när studieår och studiemedel är slut, skulderna omfattande och de offentliga systemen inte längre är beredda att hjälpa till.

Varför sa ingen som det var? Hur svårt det är, hur ansträngande det blir och hur viktigt det faktiskt blir med en försörjning när illusionerna fallit.

Det livslånga lärandet är ett vackert, viktigt ideal, men lättare att predika än praktisera. I verkligheten får de flesta leva med konsekvenserna av tidiga studier. Går det snett där, blir varje ny omställning svårare och bemött med misstro. Som en skuld svår att betala av.

Har man rätt kontakter, resurser, åsikter och nätverk går förstås mycket att kompensera i efterhand. Utrymmet att drömma, mogna långsamt, byta spår, testa olika utbildningar och söka sig fram, är tyvärr i hög grad en klassfråga. Att kunna strula till det, men ändå hitta rätt och fritt spår till slut, är för dem som har råd och status.

Men den som tar sats mot en högre utbildning, ur periferi och fattigdom, utanförskap och maktlöshet, socialt eller geografiskt, som inte fått de hemliga nycklarna, ges inte så många sådana tillfällen. De år man investerar i sina första studier, lägger grunden för resten.

Därför har ungdomar en rätt att få veta hur det faktiskt ser ut på arbetsmarknaden. Även när det krånglar till besluten.

Att en utbildning som VVS-montör, byggingenjör, sjuksköterska, mattelärare, specialpedagog eller installationselektriker faktiskt kan ge större chanser till fria livsval, än den romantiska, coola drömutbildningen som ser så givande ut på papperet, men riskerar att leda rakt in i frustration, återvändsgränder och besvikelser.

De måste få chansen att fundera allvarligt på vad som är värt att riskera och prioritera. Höjdarna kan leka utbildning. Andra har inte den friheten.

Nu kan man förstås hävda att möjligheterna för unga att få jobb de närmaste decennierna ser goda ut hur som helst. Av demografiska skäl, stundande ekonomiska kriser till trots. Eller att digitalisering och automatisering ändå kommer att förändra arbetsmarknaden så i grunden att allt fler kan ägna sin tid åt drömyrken och favoritsysslor.

De flesta studievägar förväntas leda till Rom, när allt ska handla om flexibilitet och anpassningsförmåga.

Men även om det ligger viss sanning i de påståendena, har det bara betydelse på marginalen. Valet av utbildning kommer fortsatt att få stora konsekvenser, när det gäller möjligheten att få jobb, göra karriär, rota sig eller flytta efter egen vilja, spara för framtiden och få utrymme att förverkliga andra intressen tack vare en tryggare yrkessituation.

***

På VK:s insändarsida har den senaste veckan en debatt pågått om studieval, jobbmöjligheter och arbetsförmedlingens roll. Vikten av att veta hur arbetsmarknadens ser ut innan man väljer utbildning på universitetet, och lyssna på hur arbetsgivare tänker, inte bara på utbildningsinstitutionernas egen marknadsföring.

Läser du exempelvis teatervetenskap (här skriver en teatervetare), filosofi, genusvetenskap eller journalistik, och inte tillhör rätt kretsar från början, bör du få veta att efter några underbara och utvecklande år av studier, kan det bli kämpigt att hitta ett jobb du uppfattas vara direkt utbildad för.

De jobben är så få. Och därför svårt att senare bryta upp från arbetsplatser du vantrivs på.

Det betyder inte att sådana studievägar är fel eller ska undvikas. Tvärtom, man kan önska att fler arbetsgivare lär sig se värdet i humanistisk bildning som utgångspunkt för olika yrkesroller.

Författaren och journalisten David Brooks har skrivit mycket om betydelsen av konst och humaniora i vår tid, även på arbetsmarknaden. För en djupare människosyn och en bättre förståelse av beteenden och sammanhang.

”Under det senaste seklet”, skrev han i en av sina artiklar, “har människor byggt olika system för att hjälpa dem förstå mänskligt beteende: ekonomi, statsvetenskap, spelteori och evolutionär psykologi. De systemen är användbara i många sammanhang. Men inget av dem förklarar beteenden fullt ut, för djupt inne har människor passioner och drivkrafter som inte går att sammanfatta med systematiska modeller.”

Eller som Rickard Sandler formulerade det: ”Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter.”

Det är en insikt att kämpa för.

När jag – en glesbygdslantis utan kontakter och utan idé om vad ett akademiskt yrkesliv kräver – vid mitten av 90-talet börjat på kulturvetarlinjens grundkurs i Stockholm, fick jag höra en ramsa: ”Du ska inte ta någon skit bara för att du läser humaniora”.
Det känns bra i magen.

Men likafullt skulle jag råda alla unga som funderar på att studera liknande ämnen, att tänka efter noga först. Gör det gärna. Kämpa för värdesättningen av dina studier ute i yrkeslivet. Hjälp till att föra ett bildnings- och kunskapsarv vidare. Du kommer att ha en kompetens som samhället behöver. Men välj din utbildning med öppna ögon, utan illusioner. Så slipper du ånger efteråt, när kampen för erkännande börjar, vardagen tar över och inga arbetsgivare står på kö.

Vill ni ge ungdomar en bra start på tröskeln till vuxenlivet? Skicka dem till en studievägledare som inte skräder orden.

Bli först att kommentera

Kd tar steget och tvingar andra att bekänna färg

Av , , Bli först att kommentera 0

Att kristdemokraterna vill öppna för samarbete med sd tvingar andra att bekänna färg på motsvarande sätt. Det är oundvikligt och i grunden bra att korten kommer på bordet, så att väljarna kan bedöma alternativen. Ta idédebatten, inte tabudebatten, och hoppa över invektiven. Bara med egna, konstruktiva alternativ kan liberaler bjuda ett konservativt block motstånd. Och alla kan lära av det gamla norrländska frisinnet.

***

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor öppnar för ett samarbete med sverigedemokraterna. När beskedet kom, uppslaget som en stor nyhet, var jag tvungen att kolla datumet. Det måste ju vara en flera månader gammal länk? Men tydligen har det uppenbara inte sagts rakt ut förrän nu.

Att Kd räknar in Sd i det regeringsunderlag man tillsammans med moderaterna siktar på inför 2022, har stått klart en längre tid. Moderaterna lär inte dröja länge med ett liknande klargörande för sin del, sannolikt senast i höst.

Etiketten kan kvitta, och låt invektiven vara, men därmed är det så kallade konservativa blocket under aktiv konstruktion.

Det kan mycket väl vara nästa svenska regering som tar form i de regelbundna samtal som väntar. I opinionsmätningarna är M, Kd och Sd redan snubblande nära att utgöra en egen majoritet.

Naturligtvis är det nonsens när den nya högern låtsas som om ett Sd-samarbete kan ske i bara vissa utvalda frågor och utan kompromisser i sverigedemokraternas hjärtefrågor. Så fungerar det inte. Ett regeringssamarbete på Sd:s villkor kommer att tvinga kristdemokraterna och moderaterna att ge vika på många områden. I helt andra riktningar än som var fallet under alliansåren.

Steg för steg kommer det att minska utrymmet för en liberal grundhållning. Det är skälet till varför liberaler och centerpartister bör hålla fast vid ett tydligt nej till Sd-samarbete, och inte gå med på att blanda bort korten.

Men både inom Kd och M torde stödet för ett renodlat konservativt alternativ trots det vara ganska stort. I synnerhet om Sd reduceras till ett stödparti utan ministerposter.

Det gamla tabu som fanns mot samarbete med Sd har redan fallit i fikasnack och köksbordssamtal runt om i landet. Att greppa efter det, i syfte att misstänkliggöra av ren slentrian, är en återvändsgränd för liberaler och socialdemokrater. Den strategin har misslyckats. Ett nej åt ett håll måste följas upp med ett ja till något annat.

Jag gissar att Kd och M även tar med i sina beräkningar att om inte de hinner etablera en Sd-relation först, lär socialdemokraterna inte tveka senare på 2020-talet om det är vad som krävs för ett långsiktigt maktinnehav.

Frestelsen att gå den vägen, och slippa tvingas lappa ihop en sargad allians, blir alltså svår att stå emot för Kd och M om de goda opinionssiffrorna består när nästa val närmar sig. Varför krångla med L och C, om tillräckligt många väljare och egna medlemmar föredrar att testa Sd?

***

Att kristdemokraterna tar det här steget tvingar därför andra att bekänna färg på motsvarande sätt.

Det är oundvikligt, delvis oroväckande, men också i andra avseenden ganska sunt, efter det bedrövliga halvår som gått sedan riksdagsvalet.

Korten på bordet, klara besked och ansvarstagande för vad man vill, inte bara vad man vill undvika. Det sistnämnda känns lika befriande som nödvändigt. Problemet är ju snarare att liberaler och socialdemokrater inte kommer till skott med samma fria öppenhet kring andra alternativ.

Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har det senaste året vunnit en trovärdighet i många medborgares ögon, som bara den får som inte garderar sig in absurdum, som inte bryr sig om det vanryktade etablissemangets diktat och som vågar sätta något på spel.

Kd vill sätta en egen dagordning snarare än passa in i en redan befintlig och godkänd. Det uppfattas som tilltalande i jämförelse med vad socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna visar upp för tillfället.

Tvehågsenhet, motstridiga besked, reservationer och uppenbara oförmåga att vara för ett eget alternativ lika mycket som man är mot alla andra, inger helt enkelt inte förtroende. Inte på kort sikt inför nästa budget. Inte med en blick framåt på en stormig mandatperiod där nästa ekonomiska kris tornar upp sig.

I stället för att rasa och förfäras, borde liberalerna, gröna och socialdemokrater inse att det inte räcker och inte fungerar, att bygga politiska samarbeten enbart på en gemensam rädsla. Man måste bejaka något också. Blotta sig, stå för något som möjliggör ett ansvarsutkrävande efteråt.

Vill man på allvar att Sverige ska ha en regering som inte är beroende av Sd, och som inte ger vetorätt till ett främlingsfientligt parti, måste man erbjuda medborgarna ett konstruktivt, positivt alternativ, som inte kräver stöd genom skrämsel, utan vinner stöd genom egna idéer. Det finns inget annat sätt.

Ta idédebatten, inte tabudebatten, och med utgångspunkt i vad ni själva vill prioritera inför alla väntande målkonflikter. Tiden för manifestationer av en allmän oro utan egna svar när målkonflikter påtalas är förbi. De manifestationerna och avståndstagandena, ett slags försök att få slut på debatten snarare än att delta i den, har ställt till med nog elände.

Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.

Ett första rimligt steg, utifrån den linje VK:s ledarsida drivit, vore att centerpartiet och liberalerna slog sig samman i en gemensam organisation, för att nå en viss kritisk massa och arbetsro, erkände att alliansen är död och sedan tog ställning för en aktiv regeringsmedverkan, utan reservationer, i mitten med S och Mp, med hårda, frihetliga villkor för den lösningen.

Sedan kan man pröva vad M och Kd är beredda att samarbeta om åt det hållet. Så kan ett initiativ återtas och tyngdpunkten förskjutas tillbaka i liberal riktning. Men det kommer inte att ske. Initiativet för dagen har Kd, och de möter tyvärr föga kvalificerat motstånd.

***

Men det finns en större aspekt på dagens besked, som det vore hyckleri att förtiga: Etablissemangets djupa förtroendekris i det tysta vardagliga, som är både bredare, djupare och allvarligare än vad den slentrianmässiga fixeringen vid Sd eller gapiga nätmobbar ger vid handen.

Kristdemokraterna har blivit en ventil för en frustration, som finns även i liberala kretsar och inom vänstern, mot den traditionella debattens forum. Kd fyller ett alldeles uppenbart tomrum. Vågar vi fundera högt om varför?
Det har talats om en samtida auktoritetskris, och jag tycker att det är ett träffsäkert begrepp.

Inte minst den här branschen har ett allvarligt problem i det avseendet. Man förstår inte Kd:s uppgång, om man inte vågar erkänna även den aspekten: De partier som växer snabbast, är de som föraktats mest i medierna. Om man på allvar är oroad för den liberala demokratins framtid, borde en självkritisk analys av det sambandet vara hemläxa nummer ett. Men gamla reflexer sitter i.

Inom en snar framtid kommer delar av de etablerade medierna att vakna upp på nytt och tvingas erkänna att förtroendekapital åter gått förlorat. Bristande integritet när klick och delningar ska jagas, en överdriven vilja att ”hamna rätt” och en nedvärdering av kritisk, tjurig, udda eftertanke när flocken och jargongen rusar iväg – mönstret går igen för ofta.

Att tvångsmässigt ”haka på” saker och försöka vinna ”goodwill” hos tillfälliga agendasättare sviker journalistikens själ.

Det kommer att bli en av slutsatserna, när exempelvis den ytliga, okritiska bevakningen av klimatskolstrejken utvärderas. Eller när det idiotiska bejakandet av en identitetspolitisk jargong kring hudfärg, kön och religion äntligen börjar granskas för vad det är: Ett fascistiskt sätt att döma och dela in människor kollektivt som är lika vedervärdigt oavsett från vilket håll det kommer, även om det sker på fina scener, vid stolta lärosäten och i prestigefulla spalter.

Vad blir nästa själlösa medlöperi? Gemensam sak med den trendiga Twitterhögern efter decennier där vänstern kunnat räkna med att slippa alltför jobbiga följdfrågor? Den som löper med vinden ena dagen, blir svår att lita på när det blåser åt nytt håll.

Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter går inte, lika lite som bildnings- och upplysningsideal, att försvara bara på deltid och med ena ögat. Blundar du för en form av rasism, eller en form av förtryck eller en form av extremism, eller en form av verklighetsförfalskning, eller en form av vilseledande populism, när det råkar gynna dig själv, då litar inte människor på ditt engagemang och dina bekännelser i andra sammanhang heller. Det gäller även medierna.

***

Jag tror att ett skäl till det nya intresset för konservatismen, vänstersocialismen och alternativa medier har med det att göra, längtan efter röster som uppfattas stå pall och inte är lättskrämda.

Då handlar det mindre om exakta ståndpunkter och mer om en allmän pålitlighet och integritet. Vem litar du på ska göra sitt jobb och vägra bli medlöpare när det verkligen gäller? Vem har vidöppna ögon för hur verkligheten ser ut, så att debatten kan föras utifrån fakta och många människors konkreta erfarenheter?

Om de etablerade medierna/partierna uppfattas vara i händerna på eller vaja i takt med godtyckliga, växlande trender, där fakta och erfarenheter uppfattas som något störande, där dubbla måttstockar tillämpas, diskvalificerar de långsamt sig själva.

Ibland litar man mer på dem som har integritet och stabilitet i analysen, även när man inte håller med, än på dem som man själv kanske gillar åsiktsmässigt, men som tar principlösa, slarviga, intellektuellt ohederliga genvägar för att slippa svåra följdfrågor.

Jag är rädd för att de etablerade medierna underskattar konsekvenserna av att vi som avskyr kotteri-, trend-, klick- och manifestationsjournalistik, oavsett vindriktning, börjar vända det hela ryggen. Vi börjar tappa tron på de gamla, viktiga, gemensamma torgen. Högtidsorden växer i munnen. Vi avlägsnar oss i tystnad, hittar allt mindre att läsa, stör oss på allt mer vid varje insurfning.

Utan att stoltsera med det och utan att vilja bli förknippade med annan typ av mediekritik. Men vi avlägsnar oss, och det kommer de traditionella medierna att bli varse så småningom, att ett förtroende tappats hos dem som tidigare var med och bar upp offentligheten. Det blir ett slags hemlöshet i debatten, som lär locka fler framöver att söka andra, mindre forum som inte känns förljugna ännu.

Tack och lov finns det ju en frihet för små aktörer att rädda hotade traditioner. Men förlusten av gemensamma torg, som höll samman en mångfald, är farlig lika fullt.

En motsvarande process har pågått inom partipolitiken. Även liberala krafter, som vill se liberala alternativ till den nya högern, måste spärra upp ögonen för att en del av samtidskritiken faktiskt har relevans.

Det kommer för övrigt att bli ett problem även för den allt mer rusiga högern, när den snart nog blir den etablerade tidsandans representant. Om lockelsen att ”ge igen för gammal ost” blir för stark, och den konservativa skolgårdens dryga, själlösa mobbare/mässare får ta över, snarare än en konservativ eftertanke och fördragsamhet, som inser sin egen felbarhet, då kommer den nya högern att upprepa den gamla vänsterns misstag. Dogmatisk, revirpinkande och aggressiv.

***

Vi går möjligen mot en fas där trycket att ”välja sida” mellan olika ytterkanter, olika gäng, olika drev, olika identitetspolitiska maktmissbruk, kommer att öka. Då väntar en katastrof runt hörnet. Det är därför alla retweetvänliga, föraktfulla, skadeglada kommentarer om ”mitten” som idélös och förlegad, tråkig och trög, känns så lättfärdiga.

Jag hör till dem som vill se politiken förankrad i mitten, brett definierad, full av kompromisser. Där liberalism, konservatism, socialism och gröna perspektiv tvingas mäta sig mot varandras bästa argument, inte grova vanföreställningar om varandra. Där den liberala demokratin och individens mänskliga rättigheter är kärnan, men många inom den ramen är värda att lyssna till, få ska avfärdas som ”fiender”.

Att politiken är förankrad i en sådan mitt är för mig garanten mot destruktivitet, vilda experiment, mobbvälde och långtgående övergrepp där ändamålen anses helga medlen. Men också garanten för att många olika erfarenheter tas med i beräkningen och kommer till tals. Att det inte blir tabu att påtala missförhållanden.

Ingen befinner sig i mitten från början, det är där man möts när idéer tagit spjärn mot varandra och några visat sig mer trovärdiga och relevanta än andra.

Mitten förutsätter att flera olika idétraditioner finns levande och representerade samtidigt. Och de ideologiska konfliktmönstren är aldrig så enkla som ett pratminus vill inbilla oss. Ibland är socialister principfastare liberaler än liberaler själva. Ibland är konservativa bättre feminister än den vänster som ockuperar begreppet. Ibland är liberaler betydligt bättre på jordnära, handfast politik än både gråsossar och konservativa.

Mitten i det meningen är inte idélös och inte statisk, men tålmodig nog att se till vad erfarenheter och kunskap visar, sansad nog att inte fastna i dogmer. Förnuftsbaserad i ordets bästa betydelse. Och möjlig att förskjuta för dem som kan argumentera för idéer och vittna om verkligheten, där andra klamrar sig fast vid dogmer och blundar för problem.

***

Det knyter också an till den frisinnade tradition som VK ingår i, och som nu återigen hamnat på modet i debatten om samtidens liberalism. Jag avslutar med några tidigare ord, om vad frisinnet faktiskt stod för, och vilka strömningar det inte kan kidnappas av. Det är alltid lärorikt att börja i norr:

Det västerbottniska frisinnet var, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: Var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig, hugga i och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor kan drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var medvetet om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga. Frisinnet förstod sig på den komplicerade byn, den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala.

Frisinnet sökte en folklig förankring och hyste instinktiv skepsis mot överheter. Den trodde mer på självständig småskalighet underifrån än på storskaliga direktiv från centralmakten. Och den bars av ett engagemang för miljövård och ekologisk hänsyn ända från början.

Där fanns insikter från flera olika idétraditioner samtidigt, inte dogmatiskt uppifrån, utan beprövat utifrån lokala erfarenheter.

Frisinnet kan inte skiljas från liberalismen, men är en punkt där liberalismen djupnar i sitt lokala, praktiska engagemang och sin analys av människors samvaro.

Den frisinnade politikern Waldemar Svensson skrev i Politiska tankelinjer 1954: ”Likväl som en personlighet inte kan delas kan den ej heller skapas genom sammanskott. Därför kan varken staten eller något annat kollektiv vara en personlighet. Samvetet fattas.”

Den traditionen har inte förlorat sin relevans. Kanske har del aldrig haft mer viktigt att säga oss. Kring den skulle man önska att ett regeringsalternativ värt namnet formades.

Bli först att kommentera

Vem vågar bli gammal – vem orkar vara anhörig?

Av , , Bli först att kommentera 0

Så man skrev ned och lätt bevittna det. Löftet från en son till sin mor, om försörjning, nödtorft och vård intill döden. Han, Johan Jakobsson, skulle fylla 32 år en knapp vecka senare och hon, Eva Sofia Andersdotter, skulle fylla 67 år samma vinter. Utkastet till deras uppgörelse formulerades en februaridag i Granön, 1897. Det löd så här, på den vackra, värdiga prosa arkiven bevarat:

”Härmed förbinder jag mig att så länge min moder Eva Sofia Andersdotter lefver och finner sig dermed belåten att gå till vårt bord, förse henne med nödiga kläder, föda, hus och värme, ett hederligt bemötande samt ordentligt skötsel vid förefallande behov (…) och efter döden en anständig begravning.”

Men skulle modern, stod det också, av något skäl bli obelåten och vilja bilda eget ”matlag”, lovade sonen att förse henne med boningsrum, en väl inredd, ombonad bryggstugukammare och tillräckligt mycket ved som bränsle. Och därutöver, årligen:

”…3 hektoliter godt korn, 50 kilogr. rågsigt, 40 kilogr. hvetemjöl, 5 kilogram kaffe, 5 dito socker, 3 hektoliter potatis, 20 liter salt, 10 kilogr. fläsk, 5 kilogr. smör, 1 fullväxt får att klippa och slagta, 1 par skor, 10 meter lärft, contant 10 kr och en skjuts till och från kyrkan samt hvartannat år en halfylleklänning, och dagligen 2 liter söt oskummad mjölk.”

***

Dokumentet återgavs i den fina byahistoriken ”Hundra år i Granö i Degerfors socken” (utarbetad av Elsa Bobrink, Anders Olsson, Axel Bobrink, Lennart Wejdmark och Anna Greta Wejdmark) och kallades ”förmånskontrakt”.

På andra håll i landet brukade man tala om liknande uppgörelser som ”fördelskontrakt” eller ”undantagskontrakt”. Det var ett system för åldringsvård med rötter ända ner i den sena medeltiden. Ett slags kombination av privat äldreomsorg och pensionsförsäkring för dem med jordbruksfastigheter (hemman) i gamla tiders svenska bondeliv.

Att gå på undantag var ett begrep som betydde att föräldrar överlät gård och ägor på barnen, mot löfte – ofta detaljerat om försörjning, trygghet och tjänster under återstoden av livet.

Väntan kunde bli lång, förhandlingarna hårda och misstron stor, innan kontraktet blev klart. När och på vilka villkor skulle överlåtelsen äga rum?

Många gamla fruktade att bli lurade och utsatta för vanvård när de i hjälplöshet inte längre kunde värja sig. De yngre fick en påtaglig ekonomisk och tidsmässig börda att bära, genom att lova materiella ersättningar och social omsorg under år i livet när de egna barnen var små och framtiden osäker. Kanske även yngre syskon som flyttade hemifrån skulle få ut sina delar av arvet.

Det hände att barnen uppfattade föräldrarnas villkor som överdrivet tilltagna, samtidigt som de äldre kände sig snålt och otacksamt behandlade på ålderns höst, och misstänkte att den yngre generationen väntade otåligt på deras död. Generationskonflikten var inbyggd i systemet, och helt harmoniskt gick det sällan till.

***

En som skrivit om undantagets traditioner är historikern David Gaunt i sin bok ”Familjeliv i Norden” (1983). Han noterar bland annat att undantagskontrakten var ”en familjeaffär som måste ha föregåtts av långa överläggningar om varenda detalj. Man gjorde upp om framtiden för lång tid. De nya försökte komma över gården så billigt som möjligt. De gamla försökte få ut så stort vederlag som möjligt.”

Även tidpunkten för kontraktet, konstaterar Gaunt, var ofta komplicerad. ”De unga ville ta över så tidigt som möjligt men detta medförde nackdelen att undantaget måste utbetalas under en lång period.”

Undantagssystemet, i gränslandet mellan privat familjesolidaritet och reglerade uppgörelser, höll mot slutet av 1800-talet på att avvecklas och ersättas av rena penningtransaktioner. ”Familjeaffären”, skriver Gaunt, ”hade förvandlats till affärstransaktion”.

Det blev nog lättare och mindre komplicerat så. Slitningarna färre, konflikterna mildare. Men kanske växte också, i andra avseenden, de äldres ensamhet och de yngres rotlöshet. Industrialisering, urbanisering och nya arbetsförhållanden, som fick unga att flytta, gjorde att de gamla hushållen bestående av tre generationer började försvinna. Friheter vanns, erfarenheter gick förlorade.

Även otvetydiga framsteg har baksidor att brottas med.

Så såg hur som helst övergången från undantagens epok till de statliga trygghetssystemens ut.

Undantagskontrakten levde kvar längre i Norrland än i övriga landet. Men Sverige var på väg in i den långa, socialliberala reformperiod som skulle mynna i ett modernt välfärdssamhälle, inklusive en utbyggd, institutionaliserad – senare hårt kritiserad – offentlig äldreomsorg. Gammal blev du inte längre nödvändigtvis hemma. (Ivar Lo Johanssons kampanj mot 1940-talets äldreboenden fördes i den kontexten).

Sammantaget blev det givetvis tryggare och värdigare. Men inga reformer kan helt avskaffa det mänskliga livets komplexitet. Det de brottades med, brottas vi med.

Det har alltid varit svårt att bli gammal, på nåd och i utsatthet, när bräckligheten kommer. Och det har aldrig varit lätt för barn att se sina föräldrar bli beroende av hjälp och vård. Så har generationer fått kämpa med bördan både att ta och ge under livets sista år, i skuldkänslor inför eller förebråelser mot de närmaste.

De senaste 100 åren har präglats av samma frågeställningar och konflikter: Pensionssystemens utformning sett till arbetande generationernas situation. Äldrevårdens svårighet att kombinera långsiktig finansiering, med kvalitet, tillgänglighet och värdiga villkor.

Återigen i våra dagar känner sig många, framför allt kvinnor, tvingade att ta hand om sina föräldrar när äldrevården inte uppfattas hålla måttet och samhällskontraktet bryts.

Så väller historiens erfarenheter in på nytt, och manar till rättvisa villkor, tydliga prioriteringar, genomtänkta reformer och en ödmjukhet inför livets gång.

Vem vågar bli gammal? Vem orkar vara anhörig? Var finns den rätta balansen mellan en institutionaliserad, organiserad trygghet och en närvarande, uppoffrande, personlig solidaritet?

Vi ska inte inbilla oss att vårt samhälle kommit särskilt mycket närmare ett bra svar på de frågorna.

***

Eva Sofia Andersdotter levde ända in på 1920-talet och blev över 90 år gammal. Det finns så mycket man skulle ha vilja ha frågat henne om. Jag hoppas hennes sista år blev fridfulla, med samvaro och värme.

Bli först att kommentera