Trumps ståltullar skadar världsekonomin

Av , , Bli först att kommentera 0

Donald Trump meddelade i veckan att han vill införa tullavgifter på 25 procent för stål och 10 procent för aluminium som importeras till USA. Inga länder undantas, tullarna ska bli långvariga och åtgärden motiveras bland annat med lösa hänvisningar till den ”nationella säkerheten”.

Beskedet kommer inte oväntat. Det ligger i linje med vad Trump sagt ända sedan valrörelsen. Motståndet mot frihandel och internationella avtal har varit en av hans profilfrågor från början.

Kritiken mot Trumps planer har av naturliga skäl varit mest högljudd från omvärlden. För ett exportberoende land som Sverige är tanken på en internationell våg av protektionism mycket oroande.

Europeiska Unionen förväntas inom kort besluta om motåtgärder. Sannolikt kommer EU att försöka sikta in sina beslut på produkter och branscher som är politiskt känsliga i delstater där Trump har viktiga allierade. Men det blir en svår balansgång för medlemsländerna att markera tydligt mot USA, utan att trappa upp konflikten och göra ont värre.

Även i den amerikanska debatten uttrycker många irritation över Trump. Inte minst inom det republikanska partiet är skepsisen inför nya tullar stor. Konsekvenserna av att försöka skydda en konkurrenssvag, inhemsk stålindustri från omvärlden med hjälp av tullar kommer att drabba resten av USA:s ekonomi och arbetsmarknad hårt.

Kostnaderna för andra branscher ökar när stålpriset går upp och viktiga handelspartners inför egna tullar. För bland annat energiproduktionen och fordonsbolagen i USA väntar ett försämrat utgångsläge.

En del av de stålprodukter som importeras till USA är dessutom så specialiserade att inhemska tillverkare inte kan ersätta dem. När följderna för de amerikanska konsumenterna kommer i form av högre priser och osäkrare ekonomi lär ifrågasättandena bli ännu fler.

Trump har många föregångare när det gäller att söka införa kontraproduktiva handelshinder. Inte heller EU har någon vacker meritlista på den punkten. Turbulensen som nu hotar är inget nytt.

Men i ett läge när världsekonomin återhämtat sig och en viss ljusning anas, vill alltså USA:s president slå till med en protektionistisk dumhet som ökar osäkerheten, kostar jobb och investeringar i många länder och riskerar utlösa ett komplicerat handelskrig som det kan ta lång tid att komma ur. Läxan verkar vara svår att lära.

Bli först att kommentera

Det finns inga säkra svar, men det finns människor

Av , , Bli först att kommentera 5

När Jesus förs ut i öknen av Anden för att, efter fyrtio dagars och fyrtio nätters fasta, frestas av djävulen, håller läsaren andan.

Är det människans svåra frihet framför människans trygga lycka som Jesus väljer, när han, efter dopet i Jordanfloden, vägrar att med bröd och underverk bevisa sin gudomlighet, och avstår från den jordiska makt, varje rikes härlighet, djävulen lovar skänka honom?

Tillbe mig, säger Djävulen, så skall allt detta bli ditt. Men Jesus ber honom gå sin väg.

Lämnade han i det ögonblicket människan ensam att brottas med en övermäktig frihet? Borde Jesus med hjälp av brödet, makten och underverket, ha lyft det fria valets börda från människan och istället ha skänkt henne det auktoritära styrets stabilitet, lugn och trygghet?

***

För Fjodor Dostojevskij, som i varje läge försvarade den fria viljan och höll Kristus förebild högst av allt, var frestelserna i öknen en av Bibelns avgörande passager.

I Legenden om storinkvisitorn, det mest berömda kapitlet i romanen Bröderna Karamazov (1880), återvänder Kristus till människorna mitt under spanska inkvisitionen i Sevilla på 1500-talet. Han vandrar långsamt längs esplanaderna med ”ett stilla leende av oändligt medlidande”. Folket samlas kring den nyanlände, känner hans kärlek, ljus och kraft, gråter och ropar.

Men när Kristus kommer till stadens katedral blir han upptäckt av kyrkans storinkvisitor och kardinal, som ger vakterna order om att gripa och föra bort inkräktaren.

Inkvisitorn besöker samma natt fången i cellen och hotar att bränna honom på bål, “…och samma folk, som i dag föll ned och kysste Dina fötter”, säger han till sin fånge, “kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det?”.

Sedan kommer ett av litteraturens hårdaste och mest minnesvärda anklagelsetal – formulerat av en författare som själv stod för den motsatta hållningen, men som aldrig tvekade att använda sin konstnärliga begåvning till att presentera även sina motståndares argument med full kraft. Storinkvisitorn beskyller Kristus för att ha orsakat stora lidanden när han avböjde Djävulens erbjudande, och beklagar att kyrkan ändå från början tvingats arbete för att reparera skadan. Kristus borde ha gripit den makt som fanns inom räckhåll:

Friheten är en för tung börda att bära för människorna, säger kardinalen. De behöver någon att underkasta sig och “det kommer att sluta med att de bär fram sin frihet för våra fötter och säger till oss: ”Det är bättre att ni gör oss till slavar, bara ni föder oss”. De kommer också att ”bli övertygade om att de heller aldrig kommer att bli fria, därför att de är svaga, lastbara, obetydliga och rebelliska (…)

Och även om Du kommer att följas av tusentals och tiotusentals som predikar om det himmelska brödet, hur blir det då med de miljoner och tiotals miljoner, som inte har kraft att avstå från det världsliga till förmån för det himmelska brödet? Eller är det bara de tiotusen stora och starka som är kära för Dig, och skall de övriga miljonerna, oräkneliga som sandkornen på havsstranden, som är svaga men som älskar Dig, skall de bara få tjäna till offer för de stora och starka?”.

Över många sidor fortsätter anklagelsen i samma stil, tills fången ett ord reser sig upp, går fram till gubben och utan ett ord sakta kysser “hans nittioåriga, blodlösa läppar.” Berättelsen slutar med att fången får lämna cellen, och inkvisitorn uppmanar honom att gå sin väg i natten och aldrig mera komma tillbaka…”aldrig, aldrig!”.

Storinkvistorns anklagelsetal är det sista av många försök från Dostojevskijs sida att indirekt visa hur varje försök att beröva människan hennes fria vilja och låta ändamålen helga medlen, varje flykt undan bördan att vara fri och ha ansvar, kommer att sluta med någon form av auktoritärt förtryck, och att det alltid är ett mycket bedrägligt lugn, utan verklig trygghet.

Men han formulerar argumenten mot den fria viljan så starkt och övertygande, att tänkare sysselsatt sig med dem ända sedan dess.

***

En annan av Dostojevskijs romaner som djupdyker i frågan om den fria viljan, är Anteckningar från källarhålet, utgiven 1864. Den korta, lilla boken ger mer vägledning även för förståelsen av vår samtid, positivt som negativt, än tusentals välartade, tillrättalagda förnumstigheter, åtgärdsprogram, uppfostringskampanjer och lydiga enkäter.

Där talar en källarmänniska om den fria viljan, från ett helt annat håll är storinkvisitorn i Sevilla, i polemik mot förnuftstro, materialism, rationalism och naiva, yttre utopier:

”Jag skulle inte alls förvåna mig om det mitt i detta universella förnufts framtida värld skulle uppträda någon gentleman med vulgärt utseende eller en avsigkommen och löjlig herre, som satte händerna i sidorna och sade oss: Nå, mina herrar, ska vi då inte ta och sparka sönder detta förnuft i småbitar bara för att ge alla våra logaritmer i satans våld och få leva enligt vår galna vilja? (…)

Det är nämligen så, att människan, vem hon än må vara och var hon än befinner sig, helst vill handla som det behagar henne och inte som hennes förnuft eller intresse dikterar. Hon kan faktiskt vilja mot sitt eget intresse, och stundom är hon tvingad till det. (…)

Hon önskar sig de mest skadliga saker och de mest opraktiska absurditeter bara för att blanda upp allt detta positiva förnuft med sin fantasis förstörande element. Hon vill med andra ord hävda sin fantasi och sin galenskap för att riktigt övertyga sig själv om att människorna är människor och inte tangenter på ett piano. (…) 

Men inte nog med det: även om det faktiskt skulle visa sig att hon vore en pianotangent, om hon skulle överbevisas om detta både naturvetenskapligt och matematiskt, så skulle hon trots allt inte ta reson utan vara otacksam nog att medvetet ändå handla precis tvärt emot, med det egentliga syftet att hävda sitt eget jag. (….) 

Och om ni då säger att allt det där också går att räkna ut i tabellform, både kaos och mörker och förbannelse, och att denna möjlighet till uträkning i förväg kommer att förhindra alltihop och förnuftet sålunda segrar till slut – då kommer människan i det läget att medvetet välja att bli vansinnig för att slippa förnuftet och hävda sitt eget jag!”

***

Att hävda sitt eget jag. Att värja sitt liv, har andra skrivit. Insikten om den drivkraften är nödvändig för alla som vill försvara frihetens många bottnar.

Den ryske religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), skrev så här i sin bok om Dostojevskij som diktare och tänkare:

”Friheten kan inte identifieras med det goda, med Sanningen och fulländningen. Den har en självständig natur, den är friheten och inte det goda. Och varje sammanblandning och identifiering av friheten med det goda eller med fulländningen blir ett förnekande av friheten och en bekräftelse av tvångets vägar. Det obligatoriska goda är inte längre det goda utan är tvärtom besläktat med det onda (…) Här möter man tragedien i den frihet, som Dostojevskij har studerat och gripit i hela dess djup.”

***

Varför inbillar vi oss att människan alltid vill vägledas, eller formas till sitt eget bästa? I jakten på den reformerade, förutsägbara, välfungerande människan – som pratar, tycker, tränar, äter, klär sig, klickar och tänker rätt, utifrån de självutnämnda auktoriteternas mallar – riskerar vi att steg för steg acceptera auktoritära strukturer.

Önskan att lägga till rätta, att kontrollera, att förebygga, att modellera, kan få oss att överge frihetens grundvalar i trygghetens namn. Och då är vi där igen, i frestelsen som allt börjar med.

Dostojevskijs romaner låter det jobbiga i människan vara jobbigt, utan att överge henne. Han bejakar det som är svårast med människor, men lämnar dem inte i sticket, ser inte ned på dem och diskvalificerar dem inte. Det är en tankeställare för vår tid.

När han tittar rakt in i livets kämpande motsägelsefullhet, ser både ljuset och mörkret, beskriver lidandet, så orkar han ändå försvara rätten att finnas till, vägen från skuld till förlåtelse, som något i ordets djupaste mening mänskligt. Hos honom helgar ändamålen aldrig medlen.

Det är en frihet som alltid är dramatisk och allt annat än rätlinjig. En frihet som aldrig tar paus, som aldrig är tämjd, men som också är förutsättningen för att kärleken till nästan ska betyda något även när det blir svårt.

Det finns inga säkra svar, men det finns människor.

Bli först att kommentera

Vad kände Ulrika Häggström i Dalkarlså, när hon bjöd farväl?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är sent 1920-tal, i ett Västerbotten som håller på att förändras. Hon, som är ogift och saknar direkta arvingar, den sista i livet av nio syskon, har redan ordnat allt, framsynt, med praktiskt förnuft och noggrannhet, inför sin bortgång.

Man kan föreställa sig Ulrika Häggström (”fröken Ulla”), över 70 år gammal, omvittnat bildad, intelligent, anspråkslös och vänlig, men bräcklig, tyngd av sjukdom, vid något av fönstren i den gamla, anrika herrgården.

Kanske fingrar hon på en gardin, suckar en aning och tänker på sina föräldrar, i vilkas namn hon planerat en stiftelse för välgörande ändamål, på någon olycklig eller lycklig kärlek från förr hon aldrig berättat om, eller på de två andra fröknar i bygden hon ofta brukar träffa (en bybo ska efteråt minnas dem som ”tre gammjänten”).

Kanske blickar hon ut på den nu tysta, stillsamma gårdsplan hon känt i hela sitt liv och minns hur ekipagen i hennes avlägsna ungdom om kvällarna brukade anlända med sjökaptener, militärer, förvaltare, tjänstemän och annat fint folk klädda till fest och bal.

Vilka tillställningar, vilka dagar, vilka ritualer! Och så lite kvar, mest yttre fasader, ett halvt sekel senare, av det glansfulla liv hon föddes till.

***

När Ulrika Häggström (1853-1928) var barn, i mitten av 1800-talet, upplevde det häggströmska handelshuset i Dalkarlså, Bygdeå socken, sin glansperiod, som ett av Västerbottens största företag och en av bygdernas mest ansedda umgängesmiljöer.

Hennes farfarsfar Johan Häggström, från Umeå, inledde verksamheten mot slutet av 1700-talet genom bland annat sågverk och handel med fisk, fågel, skinn och textilier. Hennes farfar Erik Häggström den äldre och hennes pappa Erik Häggström den yngre, utvidgade sedan med trävaruhandel, jordbruk, skeppsvarv, rederi, kvarn och – när reformer för näringsfrihet genomförts av riksdagen 1846 – ny handelsbod. Häggströms delägde även bl. a. glasbruket i Strömbäck, sågen i Håknäs och järnbruket i Johannisfors.

Erik d.ä. blev, står det i den fina, läsvärda skriften ”Dalkarlså by 1539-1989” (utgiven 1989 som resultatet av ett lokalt studiecirkelarbete), omsider ”en mycket välbärgad man”.

Över tio av handelshusets fartyg gick i ”fraktfart på världshaven”. Segelfartyg byggda i Dalkarlså upplevde genom åren åtskilliga dramatiska händelser i vatten långt från Sverige.

Karl-Erik Allberg skrev om det i VK 1989, hur Dalkarlså blev centrum för ”ett imperium”. Tjära, trä- och järnvaror skeppades till medelhavsområdet. Under vintern ”blev fartygen kvar på sydligare breddgrader och gick i uppdrag till England, Frankrike, Italien, Turkiet eller Spanien. På 1860-talet gick fartygen på rutter ända bort till Syd- och Nordamerika.

Det var en internationell verksamhet, med global utblick, som gav handelsboden i Dalkarlså, hjärtat i alltihop, en särskild atmosfär och inramning. När skeppen återvände hem medförde de handelsvaror från den stora, vida världen. Handelboden var, står det i ”Dalkarlså by 1539-1989”, samlingsplatsen för bygdens folk, ”där man träffades för inköp, utbytte nyheter och överhuvud taget umgicks socialt”.

Förutom varor från traktens jordbrukare och bönder, fanns där också varor från de egna bruken och bagerierna. Men det var kanske de exotiska varorna som lockade de lokala kunderna mest: ”I handelsboden kunde man således förse sig med allt vad man för sitt uppehälle behövde, t ex smör, ost, kött, talg, fågel, fisk, tobak, järn- och glasvaror, mjöl, kaffe, socker, ärtor, såpa, garner, textilier, hampa, kryddor, indigo”.

I Iréne Gustafssons långa, rika artikel om det häggströmska handelshuset i tidskriften Västerbotten 1989, beskrivs det så här: ”Redan på bodtrappan svävade en doft av sill, snus och kryddor. inne i handelsboden möttes kunderna av ett stort varulager och butikens tät, kraftiga lukt. Fat, säckar och kaggar belamrade vägen fram till disken.” Och ofta fick barnen i familjen rycka in och hjälpa till.

Man kan ana hur det måste ha doftat och fascinerat i en fattig tid.

***

Företaget gick fantastiskt bra, under kompetent men sannolikt också ganska sträng, hierarkisk och bestämd ledning av far och son Häggström. Deras ställning i bygden ifrågasattes, får man förmoda, mycket sällan.

Erik d.y., Ulrikas pappa, som även var liberal riksdagsman, inrättade en välgörenhetsfond, och bidrog till skola och bibliotek, och lät under nödåren de fattiga komma till herrgården för att äta. Men krediter gjorde också att bönder och arbetare hamnade i en beroendeställning till handelshuset.

Sådana kombinationer av ekonomisk makt och välgörenhet ovanifrån skulle förstås några decennier senare börja ifrågasättas i en ny politisk tid, när demokratisering, utjämning, rättighetslagstiftning och generella sociala reformer hamnade på dagordningen. Fast det kom senare. På 1860-talet var det ännu högtidsdagar.

Framgångarna och intäkterna gjorde det möjligt för Häggströms att bygga ut sin anläggning, som omfattade 300 hektar, med ny huvudbyggnad, park, trädgård, stall, drängstuga, ladugård, magasin, bageri, tvättstuga och visthusbodar. Finast var herrgården, ritad av arkitekten J.A Linder (som även ritat Baggböle herrgård) och uppförd 1849.

Inredningen var, som Iréne Gustafsson skrev i sin artikel, präglad av konst, smak och etikett. ”Vackra möbler och prydnader inköptes i Stockholm eller medfördes på fartygen från utlandet. Hemmet hade ett stort bibliotek med bland annat skönlitteratur. Tonsättare som Haydn, Mozart och Rossini var vanliga i notstället.”

Och många ”levde i tron att finare än ”uppå herrgårn” kunder det väl ändå inte vara.” En minns hur det sades att veden som det skulle eldas med på herrgården, ”måtte vare hyvle”.

***

Men vad är minnena värda, när de handlar om något som gått förlorat och nästan bara du finns kvar att berätta inifrån om åren som sjöd av framgångar, äventyr, storslagenhet och fester?

Ulrikas pappa, Erik d.y., dog plötsligt 1874 i difteri. Och bara sju år senare, efter rader av misslyckanden, försattes handelshuset i konkurs. Samma år dog mamman Maria.

Familjens glansdagar var över, åren gick, och till slut var det bara Ulrika kvar av syskonen.

Hon levde, berättas det i byaskriften, ”ett tilbakadraget liv i en omgivning, som alltmer förde tankarna till ett törnrosaslott”. I VK:s minnesord om Ulrika, den 23 januari 1928, två dagar efter hennes död, står det att hon levt sina sista år ”i enslighet på fädernegården, omgiven av minnen, ljusa och vemodiga, från forna dagar”.

Vi lär aldrig kunna forska fram särskilt mycket om hennes egna tankar. Kanske kan en romanförfattare någon gång besöka henne där vid fönstret. Jag undrar hur hon såg på sin egen livsbana och vad hon skulle ha kunnat berätta om sin mamma Maria, som hamnar i skymundan i återblickarna.

Det blev nog många ensamma stunder de sista åren. Efter Ulrikas död, berättar byaskriften, ingav herrgården ”ett starkt intryck av spökslott” med tilltagande vegetation som förvandlade trädgården till en ”djungel”. Byggnaderna stod tomma och nedgångna. Ändå hade gården sin fortsatta lockelse, med minnen och berättelser.

Och Ulrika hade ordnat så att historien ändå skulle få en fortsättning.

I ett gåvobrev undertecknat den 22 augusti 1925 hade Ulrika Häggström, formulerat sin önskan att få överlämna fastigheten med herrgård, trädgård och övriga byggnader till Västerbottens läns landsting under namn av ”Erik och Maria Häggströms stiftelse” för att användas till ”sjuk- konvalescent eller vilohem eller på annat sätt i sjukvårdens eller den allmänna barmhärtighetens tjänst”.

Herrgården och trädgården skulle få tillträdas först vid hennes död, och om den övriga fastigheten togs i anspråk tidigare ville Ulrika under sin återstående tid erhålla bland annat snöskottning från landstinget och ”tre liter oskummad mjölk, erforderlig ved upphuggen och inlagd i vedboden”.

Möbler och inredning donerade hon till Västerbottens museum.

Dog Ulrika med en aning, trots allt, om att hon gjort vad hon kunnat, för att ge bygden chansen att vårda det gamla arvet, i en ny tid och under nya förutsättningar? Var det inte bara minnen, utan också framtid, hon grubblade över de sista åren?

Det tog tid, men 1940 startade landstinget en lanthushållsskola på fastigheten, med Agda Johansson som första rektor. Senare kom folkhögskoleverksamheten dit.

Historien gick vidare, bygden lever och kanske är det så, som Robertsfors kommuns turisttidning skrev för några år sedan, att Ulrika är nöjd i sin himmel nu, när hon ser utvecklingen i sitt Dalkarlså.

Ola Nordebo

*************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

Ragnhild Sandström – en liberal föregångare

Från Herthas dröm till Metoo

När skolmaten kom till Röbäck

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Bli först att kommentera

Ta strid för den personliga assistansen

Av , , Bli först att kommentera 0

Rätten till personlig assistans, som infördes 1994, trots krisår, med lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), är en av de viktigaste välfärdsreformer som genomförts i Sverige.

Den gav människor i det tidigare glömda Sverige en möjlighet och en rätt till ny frihet i vardagen, till sociala aktiviteter, arbete, karriärer, vänskaper och självständiga val.

Genom åren har den personliga assistansen, som handlar om en väldigt grundläggande hjälp och omvårdnad, inneburit ovärderligt höjd livskvalitet för många med funktionsnedsättning, för deras familjer och bekanta.

Hela samhället har också under de senaste decennierna lärt sig mycket mer om funktionsnedsattas liv och förutsättningar, fått glädjen att dela en vardag med dem i många fler miljöer, jobb och verksamheter än tidigare, tack vare LSS-lagstiftningen.

Ett bättre exempel på hur en välfärdspolitik bör utformas för att solidariskt prioritera länge diskriminerade människor med stora behov i vissa avseenden och mycket att ge i alla andra avseenden, är svårt att tänka sig.

***

Reformen har vuxit i omfattning och kostnader med tiden. Mer än lagstiftarna räknade med ursprungligen. Det visar i huvudsak hur viktiga förändringarna varit och hur många som har fått hjälp genom personlig assistans i takt med att fler grupper inkluderats i reformen.

Men på senare tid har den snabba kostnadsutvecklingen väckt både kritisk debatt och misstankar om utbrett fusk med ersättningen. Anmälningarna av fall med oegentligheter har ökat kraftigt. Allvarliga fall har avslöjats och lett till domar.

Regeringen gav därför inför 2016 Försäkringskassan direktiv, på ganska lösa faktaunderlag, att söka bryta kostnadsökningarna.

***

Problemet är att fusket utnyttjats som en ursäkt för angrepp på och misstänkliggörande av hela systemet. Det har under lång tid pågått ett sådant ifrågasättande, och nygamla försök har gjorts att leda över upprörda känslor från andra debatter in i frågan om den personliga assistansen. Mitt i den stormen har brukarna hamnat, och glömts bort.

Som om det helt oacceptabla fusket – som förekommer, som avslöjats, som givetvis bör utredas vidare och som motiverar noggrannare kontroller – inte skulle gå att bekämpa utan att man tvingar fram generella försämringar för några av de mest behövande och utsatta i samhället.

Just de som drabbas hårdast när ersättningar missbrukas av andra, kan inte rimligen behöva betala med sina livschanser för att ansvariga tappat kontrollen över vissa delar av systemet.

Men signalerna från regeringens sida har under större delen av mandatperioden varit att nedskärningar i assistansersättningen måste ske.

Åtstramningarna som redan skett, med hårdare bedömningar av vilka behov som kvalificerar till assistans, har drabbat många med funktionsnedsättning, som fått se sin assistans försämrad eller indragen. Och trots stora protester och många vädjanden från de drabbade och deras anhöriga, i synnerhet från familjer med funktionsnedsatta barn, har regeringen inte velat lyssna.

Av direktiven för den utredning som tillsattes 2016 – ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” – framgick från början att målet var inskränkningar, hårdare bedömningar och långtgående besparingar. Försöken att få regeringen att ge utredningen andra utgångspunkter har inte vunnit något gehör.

På fredagen rapporterade Sveriges television om några av de förslag som utredningen arbetar med. Av det som läckt ut framstår utredningen bli värre än befarat.

Bland annat ska funktionshindrade barn under tolv år och äldre över åttio år inte ha rätt till personlig assistans, berättar SVT. I grunden handlar det alltså, helt i enlighet med regeringens vilja, om att drastiskt inskränka rätten till personlig assistans även för dem som borde omfattas av den, snarare än att försöka komma till rätta med fusk.

Oförmågan att komma åt dem som saboterar systemet får alltså bli ett politiskt svepskäl för att genomföra nedskärningar och skärpningar som drabbar alla, som går emot själva grundtanken med den ursprungliga reformer och som därmed luckrar upp en av viktigaste välfärdssatsningar under det senaste halvseklet.

I vad mån ens kostnaderna går att minska särskilt mycket på den vägen är oklart. Det är som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter skriver:

Att dra ner på den innebär kostnader någon annanstans. De människor som kan arbeta tack vare assistansen till exempel, om de förlorar assistansen måste någon annan försörja dem. Eller de föräldrar som tack vare assistans åt sina barn kan arbeta, som om den försvinner istället kostar i sjukskrivningar. För att inte tala om kostnaderna för att införa institutionsboenden, och det faktum att förlorad assistans i många fall ersätts av andra insatser, som dock inte är lika flexibla för brukaren.”

Misstänkliggörandet av den personliga assistansen har blivit ett cyniskt slagträ i en infekterad debatt högt över huvudena på de människor det i grunden handlar om och frågan alltid främst borde kretsa kring. Det gör att åtgärderna blir hetsiga, orättvisa och slarviga.

När den politiska oförmågan att värna välfärdssystemen mot fusk är stor, riktas udden istället mot de mest utsatta. De helt utan skuld som inte har möjligheter att försvara sig mot godtycke.

Ta strid, detta valår, för den personliga assistansen. Hur partierna ställer sig i den frågan, hur de väljer att värna och vårda den historiska reformen, kommer att avslöja mycket om vad de egentligen menar med välfärd och solidaritet.

Bli först att kommentera

Ha lite förtröstan och samtala

Av , , Bli först att kommentera 0

Så var det dags igen. Filmbolaget Sony har tvingats be om ursäkt för och klippa om i filmen Peter Rabbit, sedan föräldrar till allergiker protesterat mot hur filmen skildrar en matallergiattack.

Man får ju passa sig i såna här debatter. Tillhör man inte den kränkta gruppen får man ofelbart höra att man inte har rätt att yttra sig. Så låt mig, som livslång allergiker och astmatiker (inklusive en tur med blåljusambulans till sjukhus som barn), ta chansen när ingen kan säga att jag inte får: Dessa kränkthetens ritualer måste börja ifrågasättas.

Alla situationer är unika. Varje nytt fall måste bedömas för sig. Men det ska väldigt mycket till för att jag skulle känna mig sårad av astma- och allergiskämt på film. Vi har svårt att andas ibland, men är inte gravallvarliga däremellan. Bevare oss för myndighetslistor över kliniska ämnen godkända att skoja om.

De bästa, mest befriande skratten kommer ofta när någon gestaltar ens egna upplevelser på ett dråpligt sätt. (Jag vet, man alltid kan formulera undantag.) Med skrattets hjälp kan vi undersöka och närma oss varandra bättre. Det är en skrattets, liksom konstens, funktion.

Jag är mycket mer orolig över den galopperande bristen i samtiden på självdistans, glimt i ögat och förmåga att ta en del saker från den muntra, lugna, mogna sidan. Snart är den väl bortglömd, konsten att ha lite fördragsamhet och tålamod med det som inte till hundra procent överensstämmer med vad man själv vill se.

Fel ordval, fel skämt, fel beteckning, fel perspektiv, alltid tolka illvilligt, alltid söka offerposition, alltid misstro andras avsikter, alltid tänka i kvällstidningsrubriker, alltid kräva ursäkter, avgångar, bojkotter och pudlar. Hysterin tar död inte bara på en för människan viktig frizon: möjligheten att pröva humor i en kämpig vardag. Den hotar dessutom spontanitet och kreativitet, och kväver intellektuella och känslomässiga processer som förutsätter en viss öppenhet, ett visst mått av experimenterande, en rätt att pröva sig fram.

Och den överdrivna kränktheten kan stigmatisera grupper mer än det mesta. Allergiker behöver medicin, stöd och omgivningens hänsyn, men de har banne mig inte svårare att skratta åt eländet än andra. Och med barn kan man tala om det mesta, även det svåra och nära, om man ger sig tid och ger samtalet chansen.

Ett dråpligt, provocerande, rentav misslyckat skämt kan (obs: kan) till och hjälpa och trösta ibland, vara solidariskt och inkluderande, på ett djupare sätt än tomma utspel och protester. Ha en anings förtröstan.

Bli först att kommentera

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Av , , Bli först att kommentera 0

Marknaden verkar vara på väg tillbaka till sin gamla inställning ”att goda nyheter är dåliga nyheter”, konstaterade Wall Street Journals podcast ”Whats news” i en analys av börsturbulensen förra veckan.

Det går, fruktar många, så bra just nu i amerikansk ekonomi, att undergången måste vara nära. Börserna har ju sin egen motsvarighet till idrottsfloskeln, att det svåraste som finns är att leda med 3-0.

Den plötsliga oron på först de amerikanska, och sedan de europeiska och asiatiska, börserna utlöstes inte av en krisrapport om vikande ekonomi, utan av positiv statistik från den amerikanska arbetsmarknaden, med starka siffror och stigande löner.

Det som vid en snabb blick kan tyckas obegripligt, har förstås med börshandelns spekulativa karaktär att göra. Aktörer söker upptäcka möjliga vinster och hotande förluster långt i förväg, kryddat med flockbeteende, förstärkande algoritmer och nervositet.

Så när en rapport berättar att USA:s ekonomi går som tåget, är det något börshandeln redan räknat in. Där andra såg glädjande besked anade handlarna istället orosmoln i form av stigande inflationstryck, höjda räntor och i förlängningen ett slut på den långa perioden av extrema penning- och finanspolitiska stimulanser. Vågar man lita på att skadan verkligen är läkt, när bandagen plockas bort? Vad är återhämtning och vad är överhettning?

Världsekonomin är full av paradoxer nu. En av dem är att att goda nyheter tolkas som dåliga nyheter av dem som gjort sig beroende av krispolitiken.

De mångåriga finans- och penningstimulanserna, med omfattande köp av statspapper och rekordlåga räntor, har gått att motivera som ett nödvändigt sätt att förhindra något ännu värre. När politiken tappade handlingsförmågan under och efter finanskrisen ryckte centralbankerna ut med extrema åtgärder, tömde hela sina verktygslådor, för att undvika en omedelbar kollaps och ge andra beslutsfattare tid till mer långsiktiga, grundläggande reformer.

Men det finns inga mirakelmedel och det finns inga magiska genvägar. Centralbankerna kan hjälpa till att balansera upp ekonomin genom ett par konjunktursvängningar, men inte förändra förutsättningarna för tillväxt, jobb och budgetbalans över längre tid.

Att de globala stimulanserna i sig inte löser något enda djupare problem, utan snarare riskerar att förvärra många av dem, har stått klart från början. De akuta räddningsaktionerna har hela tiden rymt något motsägelsefullt. De har byggt lika mycket på psykologi som på ekonomi.

Syftet med dem har varit att skapa lugn och förtroende i lägen när paniken legat nära. Det har lyckats.

Men förr eller senare synas varje bluff. Man kan inte gömma en sprucken bubbla inuti en ännu större bubbla, blåsa upp den nya bubblan ännu mer och hoppas på bättre lycka den här gången. Till slut slår fakta igenom.

Om inte politiken använder tidsfristen som låga räntor och stödköp kan ge för att åtgärda missförhållanden, kommer nästa krasch att bli ännu värre.

För stimulanserna har oundvikligen även negativa konsekvenser. Marknadens aktörer kan lockas att jaga de kortsiktiga vinster som möjliggörs genom den expansiva penning- och finanspolitiken istället för att investera långsiktigt. Normala, sunda strukturomvandlingar kan bromsas. Politiker, kapitalister och investerare kan komma att vänja sig vid extraordinära villkor och låtsas som om de ska bestå för evigt. Och i horisonten växer risken för en kommande jätteinflation.

Det vore orättvist att säga att ingenting har gjorts de senaste tio åren. Krisdrabbade länder har gått igenom svåra spar- och reformprogram. Med allvarlig politisk turbulens och social oro som följd på många håll. Näringsliv och arbetsmarknader har moderniserats, trots att framtidsperspektiven inte alltid varit glasklara. Utan ränte- och obligationsvapnet som ett sätt att mildra konsekvenserna hade den processen kunnat sluta i katastrof.

De globala utsikterna har också ljusnat det senaste året. Högkonjunktur råder i världsekonomin. Det gör att motiven för och riskerna med fortsatta, överdrivna stimulanser ökar.

Men avvecklingen av stödprogrammen kommer inte att bli lätt. Först nu blir baksidorna synliga fullt ut. Och bakslagen kan komma snabbt när psykologiska kedjereaktioner tar vid och panik utbryter igen. Dessutom har Kina alltjämt en dold, gigantisk skuldbubbla i sin inhemska ekonomi som, om den spricker snarare än pyser bort, skulle kunna skapa ett nytt chockläge i världsekonomin.

Förr eller senare är nästa ekonomiska kris här. Den kan dyka upp plötsligt. Många länder, där regeringar och särintressen försökt skapa intrycket att de goda tiderna står på stabila fundament, istället för på lös lera, är dåligt förberedda. Man har gjort sig stimulansberoende.

Det gäller delvis även Sverige. Svekdebatten väntar runt hörnet. Kom ihåg det under 2018, att de som förtjänar stöd ett valår är inte de politiker som lovar mest, utan de som prioriterar bäst.

Bli först att kommentera

Ett vinterhärbärge och en solidaritet Umeå har råd med

Av , , Bli först att kommentera 0

Nej, det är ingen helt enkel fråga och det finns debattörer som drivs av ett djupt engagemang för de hemlösa EU-migranterna, med stora kunskaper om ämnet, som kommit till andra slutsatser om vad som är långsiktigt rätt och vettigt.

De principiella fallgropar som existerar på längre sikt ska inte heller underskattas.

Men beskedet i veckan att Umeå kommun går in med ett stöd på 500 000 kronor till ett vinterhärbärge i Backengården för hemlösa EU-migranter, i samarbete med Umeå Pastorat som står för resten av kostnaderna, var en lättnad.

Den ekonomiska prioriteringen, och den politiska markeringen, förtjänar erkänsla. I synnerhet mot bakgrund av de hårda, raljanta tongångar som råder i debatten mot migranter och minoriteter, med försök att misstänkliggöra samtidens mest trasiga och förföljda.

Att kommunen, föreningslivet och kyrkan gör en gemensam, begränsad men viktig, humanitär insats, för svårt utsatta människor, som ingen annan kommer att hjälpa, där de sover i bilar i en bister kyla, inger hopp om att Umeå ska orka undvika de värsta formerna av panik inför skrämselpropaganda även framöver.

I samverkan mellan politik och civilsamhälle kan en uthållighet och en lokal förankring skapas i ett svårt arbete, som ingen önskar skulle behövas, men som lika fullt behövs.

***

Tiggeriet kan aldrig accepteras som ett långsiktigt tillstånd. Det rymmer många oacceptabla baksidor av förtryck och utnyttjanden som varken beslutsfattare eller ideella krafter får blunda för. I grunden är situationen med de hemlösa EU-migranterna bara ett uttryck för en sorglig, tragisk och eländig situation, med djupa historiska rötter.

Det finns inga skäl att försöka skönmåla eller romantisera någonting i tiggeriet; och det är rätt, som många påpekar, att Sverige inte ensamt kan lösa problem som sekler av förföljelser och missförhållanden i andra länder skapat.

Den långa, svåra väg som måste inledas, för att tiggarnas barn och barnbarn ska ges möjlighet till skolgång, rättigheter, makt över sina liv, jobb, drägligare levnadsförhållanden och frihet från diskriminering, kommer aldrig att bli enkel och kommer att kräva åtgärder på många politiska nivåer.

Tidsperspektivet måste vara generationsövergripande. Och kraven på förändringar europeiska. Varken en slant i koppen – som ingen som inte vill ska känna någon press att ge – eller ett vinterhärbärge i Umeå är någon generell lösning.Akuta nödåtgärder ska inte stå i vägen för debatt om vad som måste ske framöver.

Men de här människorna är här. De kommer att vara här över vintern också och de fryser nu, i kommunens vrår, egentligen mitt ibland oss. Och de är inte fler än att Umeå har råd och plats för en gnutta solidaritet, en anings pragmatism med hjärta och blick även för det som inte är Umeås fel eller direkta ansvar.

Den medmänskliga reaktionen av omsorg och engagemang, ett lokalsamhälles gemensamma, inte överdrivna, inte rosiga, men kärvt nyktra beslut att ändå göra det lilla som går för att mildra en nöd ingen vill se, men tvingas att se – insatsen som går en aning utöver de minimiåtaganden som lagen kräver – betyder mycket.

***

Umeå behöver inte, bör inte ens, jubla över att kommunen tvingas skapa vinterhärbärgen för hemlösa tiggare. Men Umeå kan bära beslutet i en insikt om hur världen ser ut och hur vi skulle vilja bli bemötta, om vi faller djupt och förlorar allt.

Föreställningen att ett förbud mot tiggeri skulle åstadkomma något gott för dem som befinner sig längst ner, längst bort från alla möjligheter att förändra sina liv enbart genom egna handlingar, saknar belägg. Sverige skulle slippa se lidandet, skulle slippa en situation vid livsmedelsaffären, men till vilket pris? Till vilket pris även för moral och människosyn, när ett samhälle frånsäger intresse för något utanför sig själv.

Sverige har just nu stora problem på vissa områden, och en del av de problemen är kopplade till en svårt misslyckad integrationspolitik vars brister avslöjats av det relativt stora flyktingmottagandet. En del av de missförhållanden som råder, kommer att bestå under lång tid. Och en del av dem kräver beslutsamma politiska insatser, för att stödet för och legitimiteten i den förda politiken ska upprätthållas.

Men det är inte hela sanningen eller hela bilden av Sverige år 2018. Landet rymmer också upp enormt många goda exempel, ofta långt från rubriker och sociala medie-delningar, på vad som faktiskt är möjligt att hantera.

Det pågår systematiska försök att underminera tron i Sverige på att någonting alls utöver minimala åtaganden, kan fungera i praktiken, i migrationspolitiken.

Det är en form av alarmism som förtjänar just en sådan beteckning. Den är svår att bemöta i ett upphetsad, skrikig debatt, men kan bemötas i handling och praktik, runt om i landet – av ideella krafter, av föreningar, av kyrkor, av näringsidkare och av lokala beslutsfattare, som vågar ha tålamod och uthållighet och ge processer en chans att fortgå.

Det kommer att visa sig, att mycket fungerar långt bättre och går att hantera mycket snabbare, än vad den kan tro som låter sin Sverigebild formas enbart av dagsdebattens höga tonläge.

Genom att ett lokalsamhälle ger solidariteten lite extra tid, står emot paniken, kommer inte grundläggande problem att lösas, men en del av skrämselpropagandan att avslöjas som oberättigad och överdriven. Det i sin tur kan ge arbetsro åt det mer fundamentala, långsiktiga arbetet.

***

Ett härbärge i nöden är en utsträckt hand åt alla lokala, ideella krafter som bär upp så mycket av, och löser så mycket i, vardagen. Och ett uns av solidaritet med människor som befinner sig här med sitt elände, sin hjälplöshet och sin maktlöshet. Det är en hand och en solidaritet som Umeå har råd med den här vintern.

Bli först att kommentera

Koalitionen få vill ha, men ingen hittar en väg förbi

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är koalitionen få vill ha, men ingen hittar en väg förbi. På onsdagen kom beskedet i Tyskland att kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD efter långa förhandlingar enats om ett regeringsprogram.

Både sakfrågor och personfrågor har gett partiernas representanter huvudvärk. Kompromisser kring frågor som rätten till familjeåterförening i migrationspolitiken, en skärpning av reglerna för tidsbegränsade anställningar och en utredning av villkoren i sjukförsäkringssystemet, satt långt inne.

Även kring skatter, utbildning, försvar och pensioner har partierna kunna jämka ihop sig, utan att se särskilt lyckliga ut.

Till slut lyckades förhandlarna hitta formuleringar och lösningar som på slingriga stigar för dem någorlunda torrskodda tillbaka till sina respektive partier. Men de kan knappast räkna med att några större skaror jublande medlemmar välkomnar resultaten.

Många verkar betrakta det planerade samarbetet som ett nödvändigt ont, sedan försöket att bilda en regering bestående av kristdemokrater, liberaler och gröna misslyckats.

Men huruvida det verkligen är ens ett nödvändigt ont, om inte ett nyval eller en minoritetsregering där Merkels kristdemokrater får styra själva via hoppande majoriteter, vore att föredra, går debatten het. Framför allt inom socialdemokratin.

***

Också fördelningen av ministerposter har varit omstridd.

Enligt den nya uppgörelsen tar CDU, förutom förbundskanslerposten, även hand om funktioner som försvarsdepartementet, näringslivsfrågorna, hälso- och sjukvården och utbildningsministeriet. CSU får ansvar för inrikesdepartementet, digitaliseringspolitiken och transportområdet. Och SPD får tillsätta bland annat utrikesminister, finansminister, miljöminister, socialminister, arbetsmarknadsminister och justitieminister.

Stor uppmärksamhet fick nyheten att socialdemokraternas hårt pressade ledare Martin Schulz beslutat bryta sitt tidigare löfte om att inte ingå i någon regering under Merkels styre. Han vill nu istället ta över som utrikesminister.

Men han kommer samtidigt, som en eftergift åt sina interna kritiker, att avgå som partiordförande till förmån för SPD:s gruppledare i förbundsdagen, den allt mer populära Andrea Nahles. Finansministerposten ska övertas av Olaf Scholz, som är ledare i delstaten Hamburg och har gott rykte. Han ska även, enligt uppgifterna, ta över som vicekansler.

Med de dragen hoppas socialdemokraternas ledning kunna övertyga de många SPD-medlemmar som är skeptiska till ännu en stor koalition med kristdemokraterna, att en förnyelse av partiet kan ske även inom ramen för ännu en regeringsmedverkan.

Skulle det föreslagna upplägget bli verklighet kommer Andrea Nahles att ha större frihet till profilering och debatt än hon skulle kunna ha som minister, och kan därmed sikta på att att bli socialdemokraterna förbundskanslerkandidat i nästa val. Hon skulle kunna bli SPD:s starkaste kandidat sedan Gerhard Schröder.

Eftersom Angela Merkel med all säkerhet nu gör sin sista mandatperiod och det är oklart vem som kan tänkas bli hennes efterträdare i CDU, är det ett scenario som väcker vissa framtidsförhoppningar inom SPD. Det skulle rentav kunna locka partiet att om ett par år våga provocera fram ett nyval i förtid, när det står definitivt klart att Merkel är på väg ut.

Om det sedan räcker för att i den interna medlemsomröstning socialdemokraterna inom några veckor ska hålla kring det föreslagna regeringsprogrammet, är ändå långt ifrån säkert. Partiets ungdomsförbund driver en hård nej-kampanj och har satsat på att värva många nya, kritiska medlemmar, som ett sätt att försöka stoppa regeringskoalitionen.

Det som ändå kan rädda SPD:s ledningen, är att inte bara den impopuläre Schulz, utan i ännu högre grad framtidshoppet Nahles, satt in hela sin prestige på att argumentera för en fortsatt regeringsmedverkan.

Och under förhandlingarnas sista dagar är det snarare socialdemokraterna än CDU/CSU som fått sin vilja igenom.

Säger partibasen ändå nej, riskerar SPD – vars opinionssiffror är katastrofala – att stå helt utan trovärdig ledning inför ett eventuellt nyval. Och som bland andra den tyske statsvetaren Karl-Rudolf Korte poängterat, ligger ambitionen att försöka medverka och ta ansvar, djupt förankrad i den tyska socialdemokratins demokratisyn.

***

Trots att både CDU/CSU och SPD gick kraftigt bakåt i valet och är hjärtligt trötta på varandra, vill alltså partiledningarna att den stora blocköverskridande koalition som styrt i Tyskland sedan 2013, ska få fortsätta fyra år till.

Den kommer i så fall att ha ett svagare mandat än under förra mandatperioden, ett regeringsprogram som snarare handlar om att undvika konflikter än att gestalta något nytt, en försvagad förbundskansler på sluttampen av sin karriär, en socialdemokrati i djup intern splittring och ett främlingsfientligt oppositionsparti på uppgång i form av AFD.

Det hade onekligen varit betydligt bättre för tysk inrikespolitik om en regering med CDU/CSU, gröna och liberaler blivit verklighet, samtidigt som SPD kunnat utgöra en stark opposition.

Det hade också varit partiernas förstahandsval. Kristdemokraternas strateger är mer sugna på att utveckla ett långsiktigt samarbete med de gröna. Socialdemokraterna är i stort behov av återhämtning och nystart.

I rådande läge, och med en blick på Europa, är kanske det blocköverskridande samarbetet att föredra framför alternativen nyval och minoritetsregering. Och en stor koalition kommer att besitta enorm ministerkompetens.

Men det är ingen stark, logisk eller av djupa övertygelser präglad regering som nu önskar tillträda, utan en ministär som i första hand har till uppgift att utan kaos lugnt administrera Merkels sista år vid makten, i väntan på nästa val.

Det vilar ett nja över alltihop.

Bli först att kommentera

Vänsterpartiet mår både toppen och pyton

Av , , Bli först att kommentera 0

Riksdagspartierna inför valet, del 8: vänsterpartiet

***

Äta kakan och ha den kvar

Man kunde ju tro att vänsterpartiet skulle må bättre än någonsin just nu. Inte på grund av samhällsutvecklingen, utan givet vad som står i centrum för samtidens politiska debatt.

* En strid pågår om privata alternativ, kapitalintressen och vinstuttag i den svenska välfärden. Det är en konflikt som vänsterpartiet med sin ekonomiska socialism bejakar och känner sig hemma i mer än någon annan.

* Framtidsprognoser spår att kommuner och landsting, om inget görs, kommer att behöva höja skatterna rejält för att klara service och omsorg. Vänsterpartiet kan återanvända sina gamla tal, och låtsas att de är nyskrivna.

* Det senaste årets många vittnesmål om könsförtryck och sexuella övergrepp i bransch efter bransch under #Metoo har satt feminism, genusanalyser och jämställdhet allra högst upp på dagordningen. Partiet som tycker om att kalla sig Sveriges mest feministiska borde komma bättre förberett än de flesta till den debatten.

* USA har valt en president med fascistiska tendenser, vilket har lett till ett nytt uppsving för en gammal gren inom vilken vänstern är obestridda mästare: USA-föraktet.

* En kapplöpning har utbrutit mellan flera av de övriga partierna om att framstå som strängast i migrationsfrågor. Vänsterpartiet – som inte behöver bry sig om att söka vinna en majoritet – kan presentera sig som en av de sista rakryggade försvararna av gamla asylprinciper.

* Och i riksdagen kan vänsterpartiet via förhandlingar utöva en vetorätt över mycket i regeringens politik och budgetarbete, och få ett inflytande långt utöver sitt valresultat, utan att själv behöva ta det ansvar för helheten och obekväma beslut som följer på att faktiskt inneha ministerposter. Vänsterpartisterna kan tvinga S och Mp att gå med på mycket, och sedan kritisera dem öppet för resten.

Vem påstod att man inte kan både äta kakan och ha den kvar? Jonas Sjöstedt måste le sig till sömn varje kväll, när han betänker sina strategiska möjligheter detta valår.

***

Sätta kakan i halsen

Men så ser det ju inte ut. Tvärtom verkar vänsterpartiet må rätt pyton för tillfället. Åtminstone varannan dag, med interna konflikter, en rad uppmärksammade avhopp som lett till kritiska frågor om partiledningens arbete, raserad trovärdighet på ett par viktiga sakområden och oförändrat väljarstöd trots det gynnsamma läget? Varför?

Vänsterpartiet har kvar sitt gamla dilemma: hur kan man på en och samma gång framstå som regeringsdugliga, öka kontaktytan till skeptiska väljare och ändå slippa kompromissa med gamla ideal?

I en annan epok, då partiet fortfarande hade kommunismen i namnet och höll på att hitta sin väg efter frigörandet från Moskva, beskrevs dilemmat så här av statsvetaren Jörgen Hermansson i hans avhandling ”Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern” (1984):

”Det svenska kommunistpartiet har ständigt besvärats av den frånvarande arbetarklassen. Utformningen av partiets budskap har därför vägletts av en ambition att öka den egna attraktionskraften. Men denna strävan har genomgående begränsats av en självpåtagen restriktion. Det har varit nödvändigt att kunna ge varje ideologisk nyorientering en marxistisk legitimering…att finns ett slags kompromiss mellan att stärka partiets sociala bas och att förbli det marxistiska idéarvet troget.”

När sedan frigörelsen från kommunismen ägde rum efter Berlinmurens fall, och partiets tilltal breddades och moderniserades under Gudrun Schyman, ökade friheten för vänsterpartiet att söka en bredare bas utan samma strikta hänsyn till en marxistisk analys. Men de interna spänningarna kring partiets historia bestod även under Schymans partiledartid.

Historikern Petter Bergner har i sin avhandling om vänsterpartiet ”Med historien som motståndare. SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006” beskrivit de åren så här:

”Under konflikterna om hur partiet skulle agera på den parlamentariska arenan hölls även meningsmotsättningarna om begreppet kommunism vid liv. Även här märktes en skillnad mellan de partimedlemmar som prioriterade principer som var centrala på den interna arenan och de partiföreträdare som hade blicken vänd mot väljararenan och den parlamentariska arenan.”

Mönstret återkommer alltså inom vänsterpartiet, med ständiga våndor inför politikens pragmatism och testuggandets kvardröjande lockelse. Partiets bästa stämningars längtan kämpar med partiets sämsta stämningars dogmatism. Men i dag är det inte den gamla kommunismen som krånglar till det – sedan Jonas Sjöstedt tog över från Lars Ohly kan det kapitlet anses avslutat – utan andra idébyggen. Ett av dem har med kulturrelativism och reaktionär identitetspolitik att göra.

På kanske inget annat sakområde mår vänsterpartiet så dåligt i dag, och har så låg trovärdighet hos omgivningen, som när det gäller arbetet mot hedersförtryck. Hur kunde det gå så fruktansvärt illa att vänsterpartiet, som bär sin feministiska titel med stolthet och alltid vill tala om maktstrukturer, i dag uppfattas som en av de största svikarna i just den frågan?

De som under många år arbetat för att skapa medvetenhet om och engagemang mot patriarkalt hedersförtryck, har misstänkliggjorts och fulstämplats av ledande vänsterpartister. Och de inom V som tagit striden – och flera av hedersförtryckets tydligaste och mest uthålliga granskare är vänstersocialister – upplever sig ha blivit utfrusna och motarbetade.

I oviljan att erkänna hedersförtrycket har vänsterpartiet slarvat enormt med maktanalysen och fastnat i postmodernismens och kulturrelativismens värsta avarter. Även inom V har många börjat inse hur snett det gått, och kanske är en kursändring på gång så småningom, men den offentliga självkritiken är fortfarande mycket begränsad.

***

Ett ändamålen helgar medlen-parti?

Vänsterpartiet befriade sig från kommunismen, men inte helt från sin tendens att romantisera det mesta som står i konflikt med liberala demokratier och samhällen i väst.

När det moderna, demokratiskt socialistiska vänsterpartiet är som sämst, återfaller det i att låta ändamålen helga medlen, och agerar enligt hållningen att din fiendes fiender måste ges fria händer och skyddas från kritik. Det kan även förklara partiets ständiga benägenhet att, in i det längsta försvara en del auktoriära regimer, hur de än beter sig.

***

Ett hålla i handen när det blåser-parti?

Men på samma sätt som konservativa är det ibland, kan vänsterpartiet också, när det är som bäst, vara ett parti att hålla i handen vid blåst. Även för liberaler som ser samtiden tappa perspektiv och lugn inför trycket från en aggressiv höger.

Och det behövs partier som vågar stå vid sidan om maktintressen, sanningar för dagen och tillfälliga vindars konsensus, som är dogmatiska också i ordets positiva innebörd Allt får inte bli samma, jämna, konsultsmarta, balanserade powerpointsås.

I det digitala samhället kan vänsterpartiet i bästa fall bli en viktig röst för integritet, frihet, konsumentmakt och kritik mot de stora konglomerat av privata jättar och statliga övervakningssystem som växer fram.

I asyldebatten, och i kraven på amnesti för ensamkommande, är det av stor betydelse att ett parti som vänstern inte viker ner sig bara för att opinionen skiftat, utan står fast vid grundprinciper andra börjat luckra upp.

Det finns en frihetlig, antiauktoritär, lätt anarkistisk socialism, som svänger. Vänsterpartiet ger för sällan utlopp för de instinkterna, men det händer.

***

Överraska med en ”ordning och reda, inget nonsens”-socialism

Som många andra har jag länge undrat varför inte vänsterpartiet tagit chansen att lansera en ”ordning och reda, inget nonsens”-socialism. Ett program med stenhårt fokus på bekämpning av den organiserade brottsligheten, upprättande av statens våldsmonopol, ett värn av polisers och räddningspersonals arbetsmiljö och försvar av utsatta områdens rätt till lag, skydd och lugn. Att hjälpa lokala aktörer, när kriminella gäng härjar, skulle vara att verkligen solidarisera sig med de mest utsatta.

Vilken chans för V det vore, att koppla frågor om höjd skatt och samhällsmonopol, och socialt förebyggande arbete, till en massiv satsning även på lag, ordning och konkret, polisiär brottsbekämpning.

Det finns inget principiellt i vänstersocialismen som skulle stå ivägen för en sådan maktanalys. Bara gamla vanor, rester av en romantiserande syn på brott och förlegad retorik om polisen. Varför inte uppdatera verklighetsbilden och ge högern en match om vem som är bäst på att försvara lokalsamhällen mot kriminalitet?

***
Att hålla koll på

Ung vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick hård kritik från många håll i slutet av januari för ett uttalande direkt efter Ikea-grundaren Ingvar Kamprads död.

Men även om tajmingen utan tvekan var plump, framstod ställningstagandet som något Ung Vänster rimligen borde förväntas stå för intellektuellt och politiskt. Och hade de bara väntat någon vecka, för värdighetens och anständighetens skull, hade oräddheten säkert känts en aning uppfriskande mitt i allt idoliserande.

Nu har ungdomsförbundet blickarna på sig. Det blir intressant att se hur de går vidare.

***

Citatet

”Den väldiga satsningen på militär forskning är ett sjukdomstillstånd, betecknande för den nutida kapitalismen. Man måste arbeta för att skära ned de militära forskningsutgifterna till förmån för fredlig forskning. Viktiga forskningsområden som måste ges hög prioritet är de allt svårare förorenings- och förgiftningsproblemen, förstörelsen av natur och samhällsmiljö, förändringen av människornas levnadsförhållanden, arbetsmiljön, de eftersatta gruppernas problem, samhälls- och livsproblemen för de utplundrade och förtryckta folken, humanistisk forskning.”

(C H Hermansson på TCO-konferensen 25 oktober 1970. Talet finns återgivet i boken med Hermanssons tal och artiklar “För socialismen”, utgiven 1974.

När jag ledde vänsterpartiets utfrågning i Umeå av de dåvarande partiledarkandidaterna 2012, gjorde jag en omröstning med handuppräckning i publiken om deras favoriter bland tidigare vänsterledare. C H Hermansson fick störst stöd, knappt före Schyman. C H verkade vara kult.)

***

 För övrigt

…är det av de nuvarande riksdagspartierna bara två som inte suttit i regering: V och Sd. Vilket av dem blir först med att ta över ett departement och under vilka omständigheter? Kommer något av dem att få göra det inom överskådlig tid? Det perspektivet finns med säkerhet i bakhuvudet på vänsterns strateger, när de försöker hitta balansen mellan att reta den rödgröna regeringen lagom mycket, utan att förpesta stämningen helt.

Läget i opinionen gör det svårt att se vilken regering som skulle kunna formas där vänsterpartiet ingår. Kommer det att locka vänsterpartiet till fler soloutspel under valrörelsen, utan hänsyn till vad socialdemokraterna och miljöpartiet gör, eller till en ännu större kompromissvilja för att trots allt söka åstadkomma ett rödgrönt trepartialternativ?

Ola Nordebo

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Mellan kostymen i tv och kängorna på nätet

Kommer gråsossar återerövra socialdemokratin?

Svår balansgång väntar moderaterna

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag har i den här serien försökt att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning.)

Bli först att kommentera

Mellan kostymen i tv och kängorna på nätet

Av , , Bli först att kommentera 0

Riksdagspartierna inför valet, del 7: sverigedemokraterna

***

Åkesson håller tal

Häromveckan hade Svenska Dagbladet ett långt reportage om hur den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala, i höstas bjudit in sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att hålla ett anförande. Besöket beskrevs mot bakgrund av hur sverigedemokraterna sedan flera år systematiskt arbetar för att positionera sig som en intellektuell samlingsplats för en ung, nationalistisk socialkonservatism.

Reportaget väckte starkt kritiska reaktioner hos tidigare och äldre seniormedlemmar i Heimdal. SvD rapporterade några dagar senare att ett 30-tal “personer med tunga positioner i politik, offentlig förvaltning och medier” skickat ett bekymrat brev till Heimdals styrelse och krävt åtgärder.

En av dem som protesterat är Martin Tunström, politisk redaktör på moderata Barometern. “För oss som har varit med länge”, sa han till SvD:s kultursida, “är det en tragedi om Heimdal påverkas av främmande element som inte står för det som föreningen ska stå för”. Han säger att det funnits problem i Heimdal en tid och vill att föreningens styrelse tar ställning för att “medlemskap i Sd inte ska vara förenligt med medlemskap i Heimdal”.

Men reportaget har också fått hård kritik för att vara vinklat och missvisande.  Heimdals nuvarande ordförande Pontus Westerholm, själv centerpartist, skriver i Dagens Samhälle att artikeln i SvD var ohederlig kampanjjournalistik från vänster med guilt-by-association, insinuationer och misstänkliggöranden som “ofta stod i direkt strid med de direkta svar på raka frågor som vi i föreningen själva gett”.

Han beskriver Heimdal som en förening för både liberaler och konservativa, med parollen “reformvänlig konservatism”, som är mot både socialism och nationalism och inte stöder Sd. Att Åkesson bjöds in var ett uttryck för att föreningen vill ha “högt i tak” och höra många olika åsikter.

“Det kan säkert verka oerhört för skråjournalister”, skriver Westerholm, “vars huvudsakliga mål här i livet är korrekt politisk positionering och krav på andra att göra detsamma, men för oss fungerar inte det politiska samtalet så. Vi värdesätter den fria diskussionen framför slutsatser. Det som förbluffar mig är hur lätt det är att sätta en massmedial bild samt att bakom den bild som sätts finns det en massa journalistiska vägval. Vilken artikel hade kunnat skrivas utifrån det faktum att Lars Ohly och Gudrun Schyman gästat oss?”

Reportaget och debatten om det väckte viss uppmärksamhet, men kanske inte så mycket som borde ha skett. För det intressanta är inte att en studentförening bjuder in Jimmie Åkesson att medverka (det har Heimdal gemensamt med i princip alla stora tidningar och tv-kanaler i Sverige) eller att Åkesson lockar anhängare (han leder riksdagens tredje största parti), utan hur hela historien illustrerar något centralt i sverigedemokraternas långsiktiga, och skickliga, arbete. En aning under ytan och vid sidan om de stora rubrikerna.

***

Tabu eller vardag?

Det är varken med fina kostymer i tv eller grova kängor på nätet, som Sd:s ledande skikt förbereder nästa steg i partiets utveckling, från extremt randfenomen till normsättande parlamentarisk tungviktare. Utan i miljöer och rum där man tidigare varit tabu, men snart hoppas bli accepterad vardag. I högskolevärlden, i medierna, på arbetsplatser, i fackföreningar och näringslivsorganisationer, i kultursfären.

Den som fortfarande 2018 försöker sammanfatta sverigedemokraterna med ett järnrör och ett nazistmärke, och sedan hoppas på många likes, många “viktigt!” från sina likasinnade FB-kompisar, och känner att , “yes!”, nu är striden mot rasism och främlingsfientlighet tagen och vunnen, har inte fattat någonting om den intellektuella dragkamp om initiativet som pågår under ytan i svensk samhällsdebatt, och brett ute i befolkningen.

Ett citat som återges från Åkessons tal i Uppsala lyder: “Med de samhällsutmaningar vi står inför i dag är det väldigt svårt att förena liberalism och konservatism.”

Han förutspår att Sverige kommer att utvecklas sig mot en ny blockpolitik, bestående av socialister, liberaler och konservativa. Det är i en sån situation som Sd vill bli det ledande (utifrån partiets egen definition) ”konservativa” alternativet, och ett slags folkhemmets arvtagare för missnöjda, tidigare socialdemokratiska väljare.

Vill man förstå nyanserna i en del av den idékonflikt som pågår i svensk debatt, kan man jämföra det uttalandet både med Pontus Westerholms ovan citerade betoning av hur liberalism och konservatism kan förenas i något reformvänligt, i motstånd mot Sd, med hur moderaternas partiprogram ända sedan 1970-talet försökt formulera en liberalkonservatism som förenar frihetlighet, öppenhet och traditioner och med hur en del socialdemokrater börjat snegla mot begreppet arbetarkonservatism.

Mycket fokus har riktats mot regeringsfrågan, hur partier som moderaterna och kristdemokraterna, och kanske så småningom socialdemokraterna, ser på eventuellt samarbete med sverigedemokraterna.

Men långt viktigare är hur partier väljer att gå i klinch kring grundläggande idéer och historieskrivningar, och lyckas hålla stånd (inte genom bojkotter, utan med argument) mot sverigedemokraternas världsbild. Där har även vänsterdebattörer och liberala debattörer skäl att önska ett konstruktivt lycka till, hellre än att försöka plocka alltför ohederliga, billiga poäng.

Här pågår, på ett djupare plan, en kraftmätning som kommer att få konsekvenser för lång tid framåt.  Det är också mot den bakgrunden som frågor om hur ett tal av Jimmie Åkesson en höstkväll i Uppsala tas emot i konservativa studentmiljöer, eller hur stort stöd Sd har inom LO när ledningen inte hör, blir så laddade.

***

Trojansk häst eller ett parti som andra?

Om man vill förenkla lite finns det två olika bilder av sverigedemokraterna inför det här valåret, som står mot varandra och som påverkar starkt hur man sedan ser på olika parlamentariska förhållningssätt gentemot partiet.

* En bild av Sd utgår från partiets högerextrema ursprung och historia, och ser fortsatt främlingsfientligheten som partiets dominerande och sammanhållande drivkraft, omkring vilken en farlig normalisering pågår. Det går inte att blunda för de uttalanden och utspel som regelbundet kommer inifrån partiet. Med den utgångspunkten blir det omöjligt att stödja tanken på sverigedemokraterna som ett parti vilket som helst. Föreställningen att man skulle kunna isolera förhandlingar med Sd till vissa sakfrågor, och undvika exempelvis migrationspolitiken, avslöjar en naiv uppfattning om politiken.

En främlingsfientlig grundsyn kan ta sig uttryck på nästan alla sakområden: ekonomi, näringspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, skolpolitik, kulturpolitik, rättspolitisk och miljöpolitik. Ideologier handlar om politikens helhet.

Och Åkesson har ju inga skäl att lägga sig platt, om hans parti fått stort stöd och inget majoritetsalternativ lyckats formera sig utan Sd. Om andra behöver Sd:s välsignelse för att överleva kommer därför den förda politiken, utredningsuppdrag, prioriteringar och retorik att se helt annorlunda ut, jämfört med vad som annars skulle bli fallet.

Därför blir, enligt denna bild, Sd:s framgångar och normaliseringsprocess ett slags trojansk häst som smugglar in främlingsfientlighet allt närmare den högsta makten.

(Återkommande läsare vet att jag hör till dem som fortsatt ser sverigedemokraterna som ett i grunden främlingsfientligt parti, och inte vill att det ska få inflytande över framtida regeringsförhandlingar, direkt eller indirekt.)

* En annan bild av sverigedemokraterna är att parti under flera år faktiskt varit inne i en normaliseringsprocess, under vilken Sd städats upp en aning internt, skaffat sig större kompetens och breddat sitt program, samtidigt som nästan alla andra partier närmat sig sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor. Att anklaga Sd för främlingsfientlighet blir svårt då deras ganska oförändrade position i asylfrågan snart omfattas även av partiets tidigare kritiker. Och vad partiet står för på andra områden ska inte blandas ihop med migrationsfrågan.

Sd kan därför som förhandlingspart bedömas utifrån vad Jimmie Åkesson säger att partiet vill och står för, inte utifrån vad anhängare i marginalen och okända företrädare häver ut sig i enskilda inlägg. Den yttre framtoningen, inte partiets historia eller stödtrupper på nätet, är det som räknas mest. Ungefär så går det resonemanget.

Det intressanta är att sverigedemokraterna kanske har ett intresse av att hålla båda dessa, helt motstridiga, Sd-bilder levande samtidigt. För att bevara ett gammalt stöd som anti-etablissemang, samtidigt som det söker nyare, bredare, mer intellektuellt salongsfähiga, mandat i den mer publika delen av valrörelsen.

***

Sd som signalknapp

Men räcker då migrationsdebatten för Sd 2018? Det stöd som sverigedemokraterna fortsätter att åtnjuta i opinionen trots att nästan alla partier svängt i migrationspolitiken och tagit stora kliv i Sd:s riktning, kan sannolikt delvis ses som en önskan från väljares sida att den omsvängningen blir bestående, mer än en önskan att se Sd vid makten.

De väljare som prioriterar en kraftigt åtstramad asylpolitik litar ännu inte på att framför allt S och M – trots allt de partierna nu gör för att bevisa motsatsen – verkligen menar allvar med sina nya hållningar. Då blir en röst på sverigedemokraterna ett sätt att tvinga regeringskompetenta partier att fortsätta anpassa sig i just den frågan.

Men samma väljare kanske bara är beredda att stödja Sd så länge som det trots allt är uteslutet att partiet ska få en alltför stark ställning. Det vill säga: i det ögonblick som sverigedemokraterna börjar betraktas som potentiellt regeringsparti med ansvar för helheten – med den risk det innebär, för bland annat ekonomi, jobb och utrikespolitik – kan opinionen skifta igen.

***

Citatet

”Vi hade sluppit det här om det politiska etablissemanget inte smutskastat och avhumaniserat oss under lång tid. Det sänder signaler till de här grupperna att de har deras medgivande.”

(Jimmie Åkesson 2010, när sverigedemokraterna tvingades ställa in valmöten av säkerhetsskäl. Låt oss hoppas att de idiotiska och oacceptabla försöken att sabotera Sd-möten uteblir 2018. Den som är mer oroad över att motståndare får lägga fram sina argument överhuvudtaget, än ivrig att få bemöta dem med egna på demokratiska villkor, har redan förlorat debatten.)

***

För övrigt

Är Sd:s utrikespolitiska svajighet och suspekta kopplingar ett av partiets sårbara kort inför valet. Lita på att det blir en fråga där både allianspartierna och socialdemokraterna kommer att attackera och försöka pressa Åkesson

***

En att hålla koll på

Riksdagsledamoten Paula Bieler nämns allt oftare som en trolig efterträdare till Jimmie Åkesson på partiledarposten, den dag Åkesson väljer att sluta. Kanske är hon den första med en sådan ställning att ett partiledarskifte kan komma ifråga tidigare än man skulle ha trott för bara några år sedan.

***

På Åkessons villkor

Motståndarna, inklusive ett i sina reaktioner på Sd ofta flåshurtigt etablissemang, gör det ibland alldeles för lätt för Åkesson att bedriva olika slags dubbelspel. Han behöver sällan frukta arga debatter om Sd överhuvudtaget, eftersom han tjänar på båda versionerna parallellt.

Vissa kontroverser om Sd diskuteras fortfarande på ett sätt och med utgångspunkter, som gör att Sd alltid vinner på dem hur de än slutar, medan alla andra förlorar.

Tack vare det har Jimmie Åkesson och hans strateger ganska ostört kunnat utveckla strategier långt från klichéebilderna av partiet. Om inte sverigedemokraternas motståndare förmår bryta det mönstret, kommer Åkesson att få valrörelsen precis dit han vill.

Ola Nordebo

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Kommer gråsossar återerövra socialdemokratin?

Svår balansgång väntar moderaterna

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Den sista krönikan i serien handlar om vänsterpartiet.)

Bli först att kommentera