Vad är viktigast: stoppa dåliga förslag eller förverkliga bra?

Av , , Bli först att kommentera 5

”Det är mycket viktigare”, skrev Calvin Coolidge – en 38-årig, lovande, men tämligen okänd lokal republikansk politiker i Massachusetts – till sin far 1910, ”att stoppa dåliga lagförslag än att få igenom bra.”

Som ung hade Coolidge haft progressiva tendenser, i Theodore Roosevelts kölvatten, och de dröjde sig kvar några år till i hans insatser på delstatsnivå. Men redan nu var han på väg att utveckla den lugna, försiktiga, ordkarga, nyktra konservativa grundsyn som skulle prägla mycket av hans nationella politiska gärning.

Den förde honom så småningom, 13 år senare, ända till presidentposten och Vita Huset, där han styrde 1923-1929.

Och hans instinkt förblev: Hellre undvika misstag och avstå från göra för mycket, än att överilat pröva en massa saker för att visa handlingskraft och i hopp om att någon gång träffa rätt.

I dag anses ”tystlåtne Cal” vara en av den moderna konservatismens föregångare, med ett i flera avseenden återupprättat rykte som klarsynt, sansad, klok och hederlig.

Efter att länge ha fått låga betyg av historiker – och en delskuld för den ekonomiska depression som utbröt bara ett halvår efter det att han avgått som president – ökade intresset för honom dramatiskt när Ronald Reagan i början av 1980-talet utnämnde Coolidge till en av sina förebilder. Reagan bytte till och med ut det porträtt av Harry S Truman som Jimmy Carter låtit hänga upp som inspiration i ”The Cabinet Room”, mot ett av Coolidge.

I hans anda, skeptisk mot byråkrati, risktaganden, klåfingrighet, höga skatter, budgetunderskott och onödig lagstiftning, skulle landet åter styras.

Well, riktigt så blev det ju inte. Ronald Reagans politiska arv, hur man än värderar det, skiljer sig också på viktiga punkter radikalt från Coolidges.

Men intresset för Coolidge har fortsatt att växa, och har resulterat i flera läsvärda biografier om honom på senare år. (”Coolidge” av Amity Shlaes från 2013, som tar tydlig ställning för inte minst Coolidges budget- och skattepolitik, väckte uppmärksamhet när den kom. Robert Sobels ”Coolidge: An American Enigma” från 1998 är en mer återhållen genomgång av Coolidges liv.)

Politikern som ansågs vara extremt korthuggen, ovillig att bjuda på sig själv och inte särskilt elegant som talare, har vunnit nya anhängare. Kanske också för att han står i hälsosam kontrast till samtidens narcissism, storvulenhet och pladdrighet.

Berömd är anekdoten om hur en ung kvinna hamnade bredvid Coolidge på en presidentmiddag och berättade att hon slagit vad med sina vänner om att hon skulle få honom att säga mer än tre ord. ”Du förlorar”, svarade Coolidge.

Men den syn på politik och reformer som gjort honom till en konservativ ikon – hellre stoppa dåliga förslag än att förverkliga bra – har också varit skälet till den hårda kritik som riktats mot honom från många håll, både i samtiden och i senare återblickar.

För det var ju så, att redan hösten 1929, sju månader efter det att Coolidge, fortfarande populär, lämnat Vita Huset, kom börskraschen som inledde en katastrofal ekonomisk nedgång inte bara i USA, utan runt om i världen. Än i dag är det med den krisen – bakgrunden, förloppet och följderna – som nya ekonomiska hot jämförs.

Förloppet och hastigheten i kraschen överraskade de flesta. Även om Coolidges år vid makten – under den motsägelsefulla jazzeran på 20-talet – kännetecknats av ekonomiskt goda tider fick han snabbt, och av uppenbara skäl, en del av skulden för depressionen som följde. För de underliggande obalanserna i ekonomin, för den passiva tron att det löser sig bara politiken håller sig lugn och för frånvaron av trygghetssystem och konjunkturredskap.

Ekonomer och historiker har allt sedan dess diskuterat i vilken utsträckning kraschen berodde även på den ideologiska grundsyn Coolidge representerade. Rymde den en direkt likgiltighet, eller åtminstone en naivitet?

Hans strängaste vedersakare har jämfört honom mycket negativt med Franklin D Roosevelt och det breda, reformprogram, The New Deal, som FDR från 1933 och framåt, satte igång mot lågkonjunkturen, arbetslösheten och den sociala misären.

Roosevelt hade redan under valrörelsen 1932 formulerat sin utpräglat pragmatiska hållning i några kända ord:

”Det är sunt förnuft att ta en metod och testa den. Om den misslyckas, erkänn det ärligt och testa en annan. Men framför allt, testa någonting.”

I den situation som rådde, mottogs det som ett efterlängtat rop på handling. Gör något! På många sätt var det motsatsen till vad Coolidge stått för.

Roosevelt ville pröva olika saker för att få några rätt. Han såg det som viktigare, kan man kanske säga, att förverkliga bra förslag än att stoppa dåliga. Han trodde, att utan handlingskraft skulle förtroendet för demokratins förmåga att lösa problem urholkas.

Men inte heller det är någon oproblematisk inställning i alla lägen. Den kan sluta med tom symbolpolitik och kontraproduktiv aktivism, om den drivs till sin spets. Det som hyllas för stunden av de otåliga, behöver inte vara långsiktigt genomtänkt. Andra kan få rycka ut och städa upp efter impulsiva slarvpellar. Ropen på starka ledare som pekar med hela handen väcker farliga instinkter.

I efterhand har ekonomer och historiker debatterat också Roosevelts politiska insats och New Deal intensivt.

Inte alla åtgärder som prövades på 1930-talet gav önskat resultatet. En del reformer med goda syften anses rentav ha förvärrat läget. Bland det som kändes rätt för stunden, kunde somligt efteråt påvisas ha varit i sak ogenomtänkt. Ekonomin i USA fortsatte att krisa och arbetslösheten pendlade på höga nivåer, egentligen ända fram till andra världskriget.

Roosevelts konservativa kritiker betecknar New Deal som ett misslyckande och menar att med Coolidge som president även i början av 1930-talet, hade läget aldrig blivit så allvarligt.

Räddade Roosevelt den amerikanska demokratin genom smattrande program i social- och konjunkturpolitiken, eller är det Coolidges lugna, tålmodiga försiktighet som fått rätt i efterhand?

Den debatten lär fortsätta.

***

Men intressantare, om en trist socialliberal får kika fram, är väl att ett modernt, marknadsekonomiskt välfärdssamhälle som det svenska, är starkt präglat av erfarenheterna från både konservativ försiktighet och handlingsduglig reformvilja.

I vissa skeden behövs det avgörande beslut, riskvillighet och förändringar. Det som bryter ett låst eller passivt läge. När grundläggande principer står på spel, när människor behandlas och far illa, när ofrihet råder eller när en situation i andra avseenden håller på att gå över styr. Då är det ibland är det viktigare att få igenom något konstruktivt, framåtsyftande, kanske en aning symboliskt, även om det inte blir perfekt.

I andra skeden är det viktigare att undvika att göra misstag. Att förhindra dumheter och destruktiva krafter. Att hålla livet och människor fria från förstörande, auktoritär aktivism. Som när förtryck, fientligheter och förföljelser av olika slag börjar rättfärdigas som medel för andra ändamål. När kortsiktiga ”åtgärder” jagas fram för att de trendar och får stöd av hetlevrade debattörer, men i sak riskerar att skapa värre problem än de löser. När historiska erfarenheter ignoreras.

***

Sverige kommer under de närmaste mandatperioderna att stå inför åtskilliga svåra problem och vägval.

På vissa områden kommer det att vara viktigare att något positivt, till det bättre, faktiskt sker, i närtid, än att de valda lösningarna blir helt felfria. Frågor kring den digitala epokens arbetsmarknad, skattesystem och socialförsäkringar. Kring personalsituationen i och finansieringen av framtidens välfärd. Kring sammanhållningen mellan stad och land. Kring långsiktiga principer för migration och integration på 2000-talet. Kring rättsstatens återupprättande i utsatta miljöer. Kring den luriga kombination av ny teknik, obekväma politiska styrmedel, personlig ansvarstagande och marknadsekonomi som klimatomställningen kräver.

I andra debatter hotar politiskt tvång, symbolhandlingar, byråkrati, regleringar, satsningar och jakt på ”lösningar” i minsta lilla, bara att ställa till med elände. Att inskränka frihet, mångfald och skapandekraft, för att tillfredsställa makthavares, kampanjmakares, kändisars, bolags eller lobbyisters tillfälliga intressen. Att snärja människor.

Sverige behöver en regering som hittar balansen mellan försiktighet och aktivitet. Som klarar av att behålla lugnet. Som inte definierar allt som politik och löper amok varje dag i skitfrågor. Men som också inser när det faktiskt är nödvändigt att tänka större, ta politiska risker och gå till långsiktiga beslut. Balansen, den gyllene, om ni så vill, mellan Coolidge och Roosevelt.

Bli först att kommentera

Ensamhet, frihet och längtan att höra hemma nånstans

Av , , Bli först att kommentera 2

Nog fick vi att grubbla på, under årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum – en resa genom några av de nordiska samhällenas kännetecken, gåtor och kontraster. Om det skriver jag i den här krönikan. 

***

”Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:/ hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?”

Egentligen, sa fotografen Elin Berge under den avslutande frågestunden på årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, är det gemensamma temat för de här arbetena, trots att de är så olika, ”kanske längtan att höra till” (fritt ur mitt minne).

De två dagarnas föreläsningar på Västerbottens museum – jag var med på ett litet hörn som moderator – kretsade den här gången kring det nordiska fotografkollektivet Moments gemensamma projekt ”Almost Perfect”.

Sex olika studier, inom fotografi och film, undersöker drag som brukar anses känneteckna de nordiska samhällena: Jämlikhet, individualism, skönhet och stil, sekularism, välfärdsstaten och naturromantik.

Det blev en resa.

Susanne Fessé berättade som kurator om hur gruppen arbetat tillsammans med projektet. Chris Maluszynski talade, med både glimt och ömsinthet i ögat, om utseende, frisyrer och normer för framgång hos maktens män i Sverige. Elin Berge skildrar frigörelsen och intensiteten inom den nya väckelserörelse, den nya andlighet, som börjat ta sig uttryck i olika, löst organiserade kvinnocirklar runt om i Sverige.

Eivind H Natvigs bilder från Lofoten handlar om miljöförstöring och mänsklig påverkan i en känslig natur. Knut Egil Wang har gett sig ut på ett sökande efter Jante, vad det betyder för nordiska jämlikhetsideal och hur en nyanserad, eftertänksam nytolkning av Aksel Sandemoses gamla lag kan se ut.

Juuso Westerlunds film ”Children av Paradise” diskuterar rörelser i samtiden som vill bli av med de nordiska välfärdssystem de själva är produkter av, och hur perspektiven förskjutits över tid. Och Marie Hald har besökt och dokumenterat en stor ungdomsfest för att fånga alkoholens och alkoholnormernas roll i det danska samhället, på vägen mellan tonår och vuxenliv.

Seminariedagarna avslutades med historiken Lars Trägårdh, som talade om Sveriges speciella form av statsindividualism och den motsättning som börjat uppstå mellan den svenska välfärdens folkhemskontrakt å ena sidan och de globala, humanitära idealen å andra sidan, de växande, svårhanterliga spänningarna mellan medborgarskapets förutsättningar och de mänskliga rättigheternas universalitet.

***

Nog fick vi att grubbla på. Det finns trådar och rötter som håller samman det nordiska begreppet och försöken till nordisk identitet, utan att de går att definiera närmare. Och lika viktiga som ömsesidigheten, är kontrasterna och skillnaderna. Sprickorna i fasaden, såren i huden. När Sverige granskas inom en nordisk kontext, träder andra drag fram än när Sverige skildras inom en EU-kontext eller FN-kontext.

Det finns en nordisk melodi som hela tiden anas. Men försöker man anteckna exakta noter försvinner den. Och det är en melodi som utvecklas och berikas när människor flyttar mellan länderna, eller till och från andra delar av världen.

***

”hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör/ men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför/ men vem ska trösta knyttet med att säga som det är/ stig in och säg godafton så de ser att du är här!”

Men bilderna är konst också. Mina egna tankar, när jag satt och lyssnade till fotografernas berättelser och tittade på bilderna de visade från så olika samtida miljöer, gick till knyttet och Tove Janssons underbara, gripande berättelse om ensamhet, blyghet, gemenskap, kärlek och modet att övervinna rädslor.

”Vem ska trösta knyttet” – kanske den bok jag älskat mest i livet – gavs ut 1960. Men det springer många knytt än i dag genom nätterna i norr, och söker, är rädda och längtar – även i de nya digitala landskapen.

Inte för alla slutar det lyckligt. Ibland kan jag tänka, att om vi försökte förstå inte bara knyttet som till slut inte behöver vara rädd mer, när alla tröstar varandra, utan också de många som får fortsätta söka, tvivla och sörja i skuggornas tysta ensamhet, skulle vi förstå vi även vår egen tid, en aning bättre.

Temat återkom gång på gång under 1960-talet. En av de mest citerade replikerna från Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, som hade premiär 1963, är när Anders kommer hem från träffen med förlaget i Stockholm utan kontrakt och berättar för sin mamma vad ”oartikulerad” betyder: ”Det är när man skriker så högt att ingen hör vad man säger.”

Förmågan att höra nyanserna och försöken att berätta något viktigt i det till synes och enligt rådande normer oartikulerade, kan vi bli bättre på även 2018.

1966 kom Sonja Åkesson med en av sina märkligaste och starkaste diktsamlingar. Den hade titeln ”Jag bor i Sverige” och är både en konkret ögonblicksbild, från ett folkhem i mitten av sextiotalet, och en skildring av stämningar som känns igen av nya generationer läsare.

”Jag ber ju om hjälp”, står det i en av dikterna, ”och ni går bara omkring/ i era sjaletter och skinnvästar/ och nylonrockar och portföljer/ och bastkorgar och bottiner/ och paraplyer och handskar/ och kråsnålar och vristvärmare/ och hundar och kattor/ och glasögon och hudar/ och munnar och bröst/ och t.o.m. öron (verkar det som)/ som om ni bara inte hörde./ Jag ber ju om hjälp./ Lever vi inte i ett demokratiskt land?/ Har ni aldrig läst bibeln t.ex.?/ Ni måste ju ändå höra,/ det är klart att ni hör?/ Hjälp!/ Det är ett rop.”

Sådana kontraster måste hela tiden medvetandegöras, om man vill förstå ett samhälle.

Det finns en längtan, ibland, att bryta upp från gamla normer, hitta ny hemhörighet genom frigörelse. En längtan, ibland, tillbaka till förlorade ideal, tydliga regler och saknade kollektiv. En längtan, ibland, att definiera miljöer, traditioner, resurser och kroppar på friare, ärligare, hållbarare sätt. En längtan, ibland, att helt enkelt bli sedd, hörd och respekterad på egna, individuella villkor.

Vi är motsägelsefulla, vi människor. Tack och lov.

Bli först att kommentera

Västvärldens hyckleri om Saudiarabien

Av , , Bli först att kommentera 10

Förljugenhet har under lång tid präglat västvärldens relationer till Saudiarabien. Stålar, kontrakt, olja och strategiska överväganden i Mellanöstern har konsekvent prioriterats över klarspråk om demokrati och mänskliga rättigheter.

I Sverige har de fyra senaste regeringarna – Göran Perssons sista S-ministär, alliansens två under Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvens rödgröna – alla vid olika tillfällen trasslat in sig i pinsamma självmotsägelser och dubbelspel när de försökt rädda vapenexport, lukrativa avtal, diplomatiska relationer eller smutsigt stöd i solkiga FN-korridorer.

Faktum är att Sverige hört till de värsta hycklarna på området. Helt i enlighet med en stolt svensk utrikespolitisk tradition av självbedrägeri, fina, tomma floskler och undfallenhet inför despoter.

En följd av västländernas ovilja att tillämpa ett uns av sina principer och riktlinjer i kontakterna med Saudiarabien har blivit att deras trovärdighet sjunkit även i andra konflikthärdar.

I den pågående, globala kraftmätningen mellan olika samhällsmodeller inför resten av 2000-talet – liberala, öppna demokratier vs auktoritära antiliberala regimer – gör sådana dubbla måttstockar också stor skada.

Vem kan ta maningar och deklarationer om demokratiska ideal på allvar, när de alltid skjuts åt sidan så fort militära och finansiella intressen står på spel?

Saudiarabiens regim har fått göra nästan vad det vill i förtrycket av sin egen befolkning. Den har kunnat stödja och finansiera islamistisk terror runt om i världen. Och den har haft relativt fria händer att föra ett aggressivt krig i regionen (det i Jemen räknas nu till en av världens största humanitära katastrofer).

Men omvärlden, inklusive Sverige, har trots det gång på gång, med särintressen viskandes i öronen, betonat hur viktiga och goda relationerna till landet är. Det är fortfarande Sveriges hållning. Den moraliska integriteten vore svår att hitta ens med mikroskåp.

Definitiva besked saknas ännu, men om uppgifterna bekräftas att den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi styckmördats på Saudiarabiens konsulat i Istanbul, står västvärlden inför ett avgörande vägval: Fullfölja hyckleriet till varje pris eller äntligen ompröva relationerna till en av världens värsta diktaturer? När ska det få vara nog?

********

Några fler krönikor på temat:

Sveriges utrikespolitik fortsätter att sakna substans

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

Dyrkan av FN en del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Partners när det passar, förtryckare när de störtas

Bli först att kommentera

Nej till drogtester i skolan – försvara den personliga integriteten

Av , , Bli först att kommentera 3

De har ingen rätt att få veta allt. Och de har ingen rätt att använda vilka metoder som helst för att kartlägga ditt liv, för att avslöja dina vanor, problem, åsikter, svagheter, sorger, intressen och läggningar. De har ingen rätt att bestämma på vilket sätt de vill låta ändamålen helga medlen för att förverkliga det bästa för dig, till priset av din kroppsliga och personliga integritet, dina hemligheter och dina medborgerliga rättigheter.

Försöker de skaffa sig den totalitära rätten – genom att locka eller tvinga, genom att vädja eller hota, genom att belöna eller straffa, genom förrädisk lagstiftning eller beskäftiga, hurtfriska debattörer – så säg nej och be dem att lämna dig ifred.

Delta inte, svara inte, ge inte efter, håll gränsen! Om de börjar koppla din utbildning, dina försörjning, din karriär, din yttrandefrihet, din välfärd, till sådana krav: Engagera dig mot övervakningen, radera den smilande hälsoappen, släng enkäten, skjut undan kisskoppen, vägra erkänna plikten att blotta ditt inre, acceptera inte tvångsmässiga, offentliga intrång i privatsfären.

Värj ditt liv och din integritet i tid. Allt måste inte registreras och kontrolleras hela tiden. Vänd storebror ryggen, så länge det går.

För de kommer inte att sluta – myndigheterna som vill veta allt, bolagen som vill tjäna mer, debattörerna som hittat sin nisch. De kommer inte att besinna sig, förrän de uppnått din fullständiga kapitulation och hörsamhet, och du fungerar smidigt, anpassat, renlärigt, korrekt och väloljat som systemet vill.

De kommer att vilja dokumentera vad du äter. Hur du rör dig. Vad du ägnar din fritid åt. Vad du tycker i olika frågor. Vilka du träffar. Hur du handlar. Hur du klär dig. Hur du sover. Hur du surfar. Vad du läser. Vad du lyssnar på. Hur du älskar. När du gråter. När du skrattar. Vilka ord och uttryck du använder privat. Vad du är rädd för. Vilka fobier du har. Vad du drömmer om. Vem du är i alla avseenden, hela tiden, ur livets alla olika aspekter.

Och när de vet det, kommer de att skicka informationen vidare mellan sig, för att belöna de dygdiga och straffa de fallna och olydiga. De vill hjälpa dig, att fungera bättre. De vill hjälpa dig, att passa in. De vill hjälpa dig att slippa vara en fri, komplicerad, oförutsägbar, svag människa. De vill hjälpa dig att fullända statistiken, stereotypen och propagandan.

Allt du behöver göra, är att låta deras påstådda oro för din lycka helga integritetskränkande metoder och förtryckande ingrepp.

Säg nej, medan det ännu går.

De som vill beröva dig din integritet av goda skäl, för att skydda dig, för att rädda dig, kommer snart nog att utnyttja sin maktställning för att tvinga dig till lydnad och underkastelse även i andra sammanhang.

Goda avsikter inledningsvis kommer att ersättas av storslagna övervakningsdrömmar senare. De repressiva system som naivt och godtroget utvecklas inom ramen för en demokrati, kommer att vara till stor hjälp för framtida auktoritära, totalitära ledare, vad de än kallar sig och vilken färg de än har på sina fanor.

Friheten är aldrig perfekt. Men den även i sitt krångligaste, sårigaste och sköraste tillstånd att föredra framför den resursoptimerade, glänsande och totalt kontrollerade ofriheten.

Det är så att säga frihetens natur, att den inte är perfekt och fullständigt tillrättalagd, att den inte kan underordnas bara en enskild, allomfattande lösning.

***

Häromdagen kom nyheten att en politisk majoritet i Skellefteå vill införa drogtester på gymnasieskolan. Det finns på flera andra håll i landet redan. Debatten om sådana tester har förts länge. I vissa lägen, som exempelvis vid en del fordonsutbildningar, kan de vara motiverade. Det finns alltid speciella fall. Men grundsvaret bör vara nej.

Om den personliga integriteten och den enskilda människans värdighet avfärdas, kan man ju plötsligt motivera nästan vad som helst, med hänvisning till strävan efter det goda eller perfekta samhället, den fullständiga hälsan, det felfria livet.

Först när en verklig målkonflikt uppstår, när de goda ändamålen är genuint svåra att argumentera emot – viktiga saker som arbete mot droger, brottslighet, extremism eller ohälsa – visar det sig vad integritet och rättighetsprinciper betyder på allvar. Vilka som har dem och vilka som bara stoltserar med dem när det passar och är bekvämt.

Även när ändamålen som anges är hedervärda, måste principerna stå fast om vilka medel som är eller inte är tillåtna i en liberal demokrati.

Drogtester av skolelever är inte acceptabelt. Det är ett exempel på de små stegens tyranni. Det är också – även under frivillighetens sken – ett tecken på hur andra delar av samhället och civilsamhället misslyckas, och det enda som återstår tycks vara kontroll och övervakning av människors vardag, att inskränka frihet och integritet för att kompensera för andra nederlag. Som om avskaffad kroppslig integritet för ungdomar skulle vara en långsiktig lösning på någonting överhuvudtaget.

***

Det är en av de farligaste och mest omvälvande förändringarna i vår tid: människors integritet börjar betraktas som något misstänkt som bara i undantagsfall kan tolereras. Den totala insynen och blottläggelsen håller på att bli norm – genom de sociala medierna även på frivillig väg.

Vi tillbringar stora delar av våra dygn i system där hyperkommersialism, bekännelsekultur och statlig kontroll möts halvvägs, och inget utrymme för integritet och privatliv däremellan finns kvar.

Övervakningen av människors kommunikation. Det kontantlösa samhället. Myndigheternas byråkrati- och registreringsaktivism. Forskningens blåögda förtjusning inför big data. Digitala program inom ramen för vård, skola, jobb, transporter, handel och omsorg, som tvingar människor att dela med sig av åtminstone alla sina metadata, för att överhuvudtaget kunna delta i samhällslivet.

För allt det där finns ett gott ändamål att hänvisa till, som anses helga just den eller den lilla inskränkningen av tidigare grundprinciper.

Kommer dessa system att missbrukas, även i politiska och kulturella syften? Naturligtvis, förr eller senare. Kommer människor att förföljas på grundval av de integritetskränkande insatser som i början motiverades med goda syften? Självklart.

Och vad händer när unga generationer fostras till att tro, att personlig integritet, kroppslig integritet, hemligheter, privatsfär, blyghet, egenhet, och skyddade delar av livet är något som man behöver be om ursäkt och skämmas för?

Du har väl inget att dölja, lilla vän? Låt oss testa dig. Låt oss få veta allt. Bekänn på en gång, ge oss makten över din integritet, för ditt eget bästa givetvis.

***

Det är dags, och har varit hög tid länge, att dra gränsen, att säga nej, att vara övertydlig: Hellre en frihet med brister och problem, än en högeffektiv, genomlyst, på ytan skinande ren och homogen, och i varje detalj otvetydig totalitarism.

Jag kommer att tänka på några rader från 2017 om den fria debattens villkor av Lena Andersson, i Dagens Nyheter, återgivna i boken ”Verkligheten och resten”.

I ett tillåtande samhälle, skrev hon, ”är allt inte tillrättalagt i varje enskilt ögonblick och vetskapen om att vi inte besitter all kunskap är central. Ett visst mått av stoicism genomsyrar människorna i det tillåtande samhället. Det är i diktaturer som Kampen mellan ont och gott pågår så ljudligt och oavbrutet att ingen ska missa den; allt står på spel hela tiden, samhällsnerverna är på helspänn och kommissarierna ser till att alla rättar in sig i ledet.” Och så skrev hon: ”Vad vi behöver i det tillåtande samhället är inte hängslen, livrem, hjälm, flytväst och ideologiska skyddsombud, utan ett inre immunförsvar mot ofrihetens nit och lidelse, den mentalitet där Kampen är normaltillstånd och intoleransen rättesnöre.”

Diskussioner med dem som har andra värderingar än de egna misstänkliggörs. Föreställningen att man legitimerar och normaliserar allt man inte bojkottar eller manifesterar mot, var en av hennes slutsatser, ”håller på att ödelägga det rationella samtalet”.

Eller det redan Kant talade om, som varit en liberal utgångspunkt sedan dess och som socialdemokraten Richard Sandler en gång i ett tal 1925, sammanfattade så här: ”Varje människa bär sitt ändamål inom sig själv. Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syften. Det är ur denna synpunkt samhällsformernas förnuftighet och rättmätighet är att pröva och problemen om frihet och tvång böra betraktas. Friheten behöver lika litet som livet själv ge skäl för sig.”

Till den insikten, att ändamålen, aldrig så goda, inte helgar medlen, måste vi hitta åter.

Bli först att kommentera

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Av , , Bli först att kommentera 5

Det bästa vore om liberalerna och centerpartiet inledde samtal med socialdemokraterna och miljöpartiet för en blocköverskridande lösning bortom alliansen och de rödgröna. Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Efter de presskonferenser som liberalernas Jan Björklund och centerpartiets Annie Lööf höll i dag, vid vilka båda – välkommet nog – sa tydligt nej till moderaternas förhoppningar om att själva eller tillsammans med kristdemokraterna få bilda en liten högerregering, står det klart att alliansen som sammanhållet regeringsalternativ börjar närma sig även en formell upplösning.

Det har varit uppenbart ända sedan valresultatet förelåg att alliansen inte har några möjligheter att få bilda en ren alliansregering, lika lite som socialdemokraterna har det att söka en rödgrön lösning.

Och de sonderingar Ulf Kristersson lett under två veckor för att undersöka möjligheterna att få socialdemokraterna eller miljöpartiet att agera stödpartier åt en intakt alliansregering var dödfödda från början.

De kan betraktas som en del av alliansens eftervalsterapi, ett slags ritual utan reellt innehåll, i väntan på att en del sår ska hinna slickas, eftertanke ersätta adrenalin och de riktiga regeringsförhandlingarna ska kunna inledas.

Nu är den ritualen avklarad, och har efter Ulf Kristerssons lynniga beslut att försöka sätta övriga alliansen under press via Facebook, mest bara resulterat i ökad irritation mellan de fyra partierna.

Liberalerna och centerpartiet meddelar att de tänker uppmana talmannen att ge Ulf Kristersson fortsatt uppdrag och mer tid för nya sonderingar om en regering under Ulf Kristerssons ledning, där hela alliansen ingår direkt eller indirekt, där regeringsunderlaget i riksdagen är blocköverskridande och där sverigedemokraterna hålls helt utanför inflytande.

Jan Björklund var mer konkret än Annie Lööf och nämnde uttryckligen de tre alternativ som han och liberalerna vill ska utredas: (1) en bred regering där både alliansen och S ingår, (2) en koalitionsregering mellan S och M som övriga alliansen stöder eller (3) ett regeringssamarbete med allianspartierna och miljöpartiet.

Av de tre alternativen kan det första nog avskrivas som både orealistiskt och alltför brett, det vore snarast att likna vid en krigstida samlingsregering.

Det andra alternativet skulle i sak och som parlamentarisk strategi vara fullt möjligt. S och M står mycket närmare varandra på många områden än partierna vill erkänna, och skulle ha förutsättningar att klara sig igenom en hel mandatperiod.

Men den sakpolitiska riktning som de båda skulle sporra varandra till finns det skäl att oroa sig för. Risken är uppenbar att de skulle förstärka varandras, ur ett liberalt perspektiv, sämsta sidor. Och dessutom kan man anta att prestigen redan i första förhandlingsfrågan – vem blir statsminister – skulle bli för stor.

Det tredje alternativet har jag sett som ett av de ideologiskt intressantaste under ett antal år, men faktum är att valresultatet, med ett miljöparti som nästan åkte ur riksdagen, gör en sådan regering väldigt svag parlamentariskt, svagare än en fempartiregering skulle behöva vara.

Det skulle ha ett egenvärde, i och för sig, om seriösa samtal fördes mellan alliansen och miljöpartiet – med lösningen i Stockholm som inspirationskälla – men inte heller det alternativet förefaller helt realistiskt.

***

När politiska ledare behöver betona något upprepat och i många bisatser, är det vanligtvis ett tecken på att en reträtt från utsagan redan inletts. Jan Björklund och Annie Lööf var övertydliga med att de vill hålla ihop alliansen – trots uppenbar irritation över hur Ulf Kristersson agerat de senaste dagarna. Och förmodligen blir det en runda till med det som utgångspunkt.

Men den lösning som ännu inte prövats på allvar, som inte fått chansen i ordentliga samtal, som skulle vara sakpolitiskt och ideologiskt mest intressant som ordentlig reformregering både på kort och lång sikt, och som skulle ha bäst förutsättningar att hantera det parlamentariska läget, vore ett samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet.

Jag har skissat tidigare på hur en sådan förhandling skulle kunna sluta, och har efterlyst en sådan regering under många år, och ska inte upprepa argumenten här.

Men det vore lika bra nu, om allianspartierna hoppade över nästa ritual, erkände att för den mandatperioden är de inte ett sammanhängande regeringsalternativ och tackade varandra för samarbetet som varit sedan 2006.

Då skulle C och L kunna testa, åtminstone testa, seriösa samtal (och självklart stenhårda förhandlingar utifrån mycket tydliga krav) med S och Mp, där Stefan Löfven får fortsätta som statsminister men en mittenregering får mycket tydlig liberal och grön prägel på viktiga sakområden.

Då går inte ännu en mandatperiod förlorad. Då kan ytterkanterna hållas borta från sakpolitiskt inflytande, M och Kd kan bilda en anständig högeropposition och vänsterpartiet utgöra ett socialistiskt alternativ på sin kant.

Socialdemokraterna och miljöpartiet tvingas bekänna liberal färg å sin sida, och centerpartiet och liberalerna kan åstadkomma ett definitivt brott mellan sig och de högerströmningar som vill bilda regeringsunderlag tillsammans med Sd.

En sådan regering, bestående av S, C, L och Mp, skulle inte vara jättestark eller helt stabil – och skulle göra socialdemokraternas vänsterfalang surmulen på mycket kort tid – men det skulle vara det alternativ som i dagsläget bäst uppfyller flest kriterier på en handlingsduglig, trovärdig och idépolitiskt intressant koalition, som håller samtidens farligaste politiska tendenser borta från svensk regeringspolitik.

Jag tycker att den borde ha varit förstahandsalternativet från början.

Både Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid att nästa regering måste ha blocköverskridande förankring, trots den massiva kampanj som pågått från högerhåll. De kan båda ingå i en sådan blocköverskridande regering, tillsammans med S och Mp, med stort inflytande, och sannolikt få igenom mer av liberal politik i den än i de flesta andra alternativ.

Man behöver inte heller få panik över eventuella negativa reaktioner inledningsvis. Om en blocköverskridande regering av nytt slag fungerar, levererar resultat och framstår som konstruktiv, finns gott om tid att vinna uppslutning för samarbetet under de kommande fyra åren. Här finns mer att vinna än att förlora i nuvarande situation.

Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt.

**********

Fler krönikor på temat:

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Bli först att kommentera

Minne som ett såll, tålamod som en piraya

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland har den svenska samhällsdebatten minne som ett såll, humor som en gammgädda och tålamod som en piraya.

Varje enskilt ögonblick, varje plötslig händelse, varje första embryo till längre diskussion, slits omedelbart i stycken av historielösa, gravallvarliga, uppjagade stim, som inget kommer ihåg och inget vill veta, och definitivt inte vill dra på munnen i onödan.

I varje nyans ragnarök.

En kvart senare är de igång igen. Alltid en ny tweet.

#glömskakränktasjövilda.

Några veckors krånglig regeringsbildningsprocess, med talmansrundor som om vi fortfarande levde på stenåldern, typ 2014, får stimmen att bli bindgalna.

Den svenska bruttonationalfloskelprodukten per tv-soffa och tidningstyck lär enligt preliminära uppgifter ha varit högst i Europa under september/oktober. Hur det påverkar bryräntan är ännu oklart, men retorikexperter sägs vara bekymrade.

Omdöme nog att hålla käften ett par dagar, sova på saken, ta en promenad, sätta sig vid älven, spela en omgång biljard till, tänka efter och undvika att göra bort sig med förhastade dumheter, är en utrotningshotad konstart.

***

Vi behöver fler i Stanley Motss anda. This is nothing! Tre av apokalypsens fyra ryttare dör under inspelningen? Nothing!

Inga rättigheter? Filma i Italien med skådespelare som går på bensedrin och grappa? Piece of cake! Promenad i parken!

Ge Ulf Kristersson ett par veckor på sig att visa hur två plus två plus ett (fast ändå inte, bara i korridorer och utskott), minus, (sannolikt, eventuellt) två, är jättetillräckligt för att bilda regering? En bagatell! Ett kafferep! Bakakaka! Och förresten är revolutioner inga tebjudningar, vad nu det har med saken att göra?

Fast det är klart, när Stanley Motts började känna att ingenting var någonting ändå, någonting rentav värt att berätta för världen, när han ville få beröm, tystade de honom. That was something.

#vapingalieinhalingthehype

***

Revy. Dans med trötta steg. De smyger, tror jag, längs väggarna, i riksdagens lokaler just nu, vålnaderna från förr. Tjuvlyssnar nyfiket i hörnen. Nickar menande, eller milt ironiskt, till varandra bakom ryggarna på sina efterföljare. Grälar kanske en del inbördes också.

Alla de gamla, bortglömda politiska ledare och samhällsdebattörer – några med skuggor ända ner i frihetstiden, många från reformernas långa 1800-tal och så demokratins och välfärdens pionjärer förstås, alla med sina förtjänster och brister, sina triumfer och sina misstag – som sett det förr, som själva var med om långt värre kriser eller viktigare beslut, och inte riktigt förstår vad det är som är så förbannat märkvärdigt med hösten 2018.

#spoilerbroiler

Vad skulle exempelvis, för att sänka tempot och lyfta upp någon slumpmässigt ur glömskans djup, greve Baltzar Bogislaus von Platen (1766-1829) ha gett dagens politiker för råd?

#slowlynow

Platen var en inflytelserik centralfigur i Sveriges tidiga industriella modernisering, vid tröskeln till välståndsundret. Han spelade en avgörande roll för så olika saker som planeringen av Göta kanal, anläggandet av betydelsefulla Motala verkstad, unionen med Norge (där han mot slutet av sitt liv agerade felaktigt som riksståtshållare) och försvarsreformen 1812.

Om honom skrev en annan av de bortglömda, Louis De Geer (1818-1896) – som tillsammans med Johan August Gripenstedt kanske var 1800-talets viktigaste politiker, genom liberaliseringar, infrastrukturinvesteringar och rättighetslagar – i en minnesteckning för Svenska Akademien 1886:

Platen ”såg långt framom sin tid och och hade därför icke blott att kämpa mot de hinder, som möta vid verkställigheten af alla stora företag, utan hans svåraste strider gällde att få själfva de mål, han för sig utstakat, af samtider erkända såsom eftersträfvansvärda.”

Vad skulle han ha tyckt om höstens kaosrubriker?

#snippsnappsnut

Vad skulle Fredrika Bremer, Nathan Söderblom, J.G. Richert eller Selma Lagerlöf ha sagt, till dagens riksdag? Hur skulle Adolf Hedin ha formulerat sina femton brev 2018? Hade Staaff och Branting, Fälldin och Palme, rått till ökat samförstånd eller tydligare konfliktlinjer nu? Sandler, Lindman och Ekman – vad skulle de berätta om vågmästeriets faror och hemligheter? Vad hade Ingrid Segerstedt Wiberg velat mana till, i flyktingfrågans spår, om hon ännu funnits med?

Och om vi undrar vad, låt säga, Göran Persson, Carl Bildt eller Maud Olofsson (som både avbröt de blocköverskridande samtalen 2002 och initierade alliansen några år senare) tänker, går det förstås fortfarande att fråga dem.

Skuggor från förr och levande erfarenheter. Det skulle säkert inte skada att gå till dem oftare. Om vi vill bli bättre på att minnas, få en aning självdistans och inte frestas att svinga alltför vilt med snabba, tvärsäkra omdömen. Se de långa linjerna – hoppfulla som oroväckande – inte bara fastna i tillfällig hysteri eller kortsiktig nonchalans.

***

Förresten, apropå långa linjer. På söndag är det val i tyska delstaten Bayern. Alla opinionsmätningar tyder på dramatiska förändringar. Kristdemokratiska CSU, som styrt i Bayern sedan 1957, kommer inte bara att förlora sin majoritet i parlamentet, utan sannolikt få sitt sämsta resultat på över 50 år. Eftersom De gröna samtidigt ser ut att bli näst största parti, spekulerar många om ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna. Det skulle i så fall vara tredje delstaten (Baden-Württemberg och Hessen) i Tyskland som styrs av en sådan koalition.

I Stockholm kom besked i går att alliansen och miljöpartiet vill styra den svenska huvudstaden kommunalt tillsammans. Bra att det prövas. Det visar att det går, över blockgränsen.

Gamla mönster bryts upp. Nya skönjs. I Västerbotten ser vi det på flera håll. Det börjar lokalt, där prestigen är en aning lägre, humöret lite mer avspänt och sakfrågor pressar på. En kommande ekonomisk kris – vindarna tilltar – lär förr eller senare tvinga fram en öppenhet för nya samarbeten även på riksnivå.

Historien visar, att oanade framsteg kan nås när mönstren skiftar. Om det får ta lite tid, om konstruktiva samtal får mogna, om fler koncentrerar sig på de långa linjerna. Dit måste även den svenska regeringsprocessen lotsas.

#färregaphalsarflerlivskloka

Bli först att kommentera

Nya, auktoritära hot mot pressfriheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Även om det fortfarande ser betydligt värre ut på andra håll i världen, ökar hoten mot pressfriheten i Europa. Det gäller länder både inom och utanför den Europeiska unionen.

I ingen annan region försämrades läget för undersökande journalister så mycket under 2017 som just i Europa, konstaterade Reportrar utan gränser i våras, när organisationen presenterade sin årliga rapport.

Oroande de senaste åren är händelser i bland annat EU-länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien (där den undersökande journalisten Viktoria Marinova mördades förra helgen), Slovakien (där journalisten Ján Kuciak, känd för sina avslöjanden av maffiagrupper och politiska ledare mördades i våras) och Malta (där Daphne Caruana Galizia mördades förra året under en pågående granskning av korruption och penningtvätt inom landets elit).

Ytterligare medlemsstater, stora som små, skulle kunna nämnas, där tidningar, tv och radio kämpar i motvind.

Även i EU-kandidatländer som Serbien och framför allt Turkiet – där fler professionella journalister sitter fängslade än i något annat land – går det kraftigt bakåt för pressfriheten.

Inskränkningarna kan ta sig många uttryck. Hetskampanjer, övergrepp och våld mot enskilda journalister och redaktioner. Regeringar som via lagstiftning och rättsapparater försvårar arbetet för fri debatt, källskydd och undersökande medier. System för övervakning som gör det lättare för makthavare att sabotera granskningar.

Krig, fundamentalism och terrorism innebär att journalistiskt arbete är nästan omöjligt i många regioner.

Den fria pressen, inte minst regionala tidningar, kämpar för sin överlevnad även i stabila miljöer, medan statsmedia i allt fler länder instrumentaliseras politiskt, och tämjs till lojalitet.

Och på senare år har de systematiska trakasserier av journalister på internet tillkommit, som alltmer måste betraktas som ett hot mot själva demokratin. (Se ex. Reportrar utan gränsers rapport från i somras: ”Online Harrassment of Journalists: the Trolls Attack”.)

***

Det här faller in i ett mönster, där decennier av demokratiska framsteg, stärkta medborgerliga rättigheter, uppbrutna maktstrukturer, ökad mångfald och sociala, kulturella och intellektuella frigörelser nu riskerar att gå förlorade.

Förtryckande samhällsmodeller, som Kinas, hotar att bli förebilder för fler regimer under 2000-talet. Möjligheten till snabba, genomgripande, brutala beslut i enlighet med den enda läran – tron på total säkerhet genom total kontroll – får väga tyngre än pluralism, debatt, eftertanke, individualism och kritiska ifrågasättanden. Då tolereras ingen pressfrihet, bara intern disciplin och megafoner.

Samtidigt börjar reaktionära strömningar vinna starkare institutionell makt – lagstiftande, verkställande och dömande – även i västvärlden. Grupperingar med hat och avhumanisering av enskilda människor som redskap, drivna av sin rädsla för öppna samtal, bildning. avvikelser och fria diskussioner, ägnar sig åt att ömsesidigt förråa debatten.

Att yttre vänstern och yttre högern nu förenats i identitetspolitikens, också inom kultur och akademi, trendiga jargong, är ett tecken i tiden. Snabbt har det börjat bli accepterat igen – i sammanhang där det har varit otänkbart – med rasism, hudfärgsretorik, könsgeneraliseringar och separatism.

Försök att mänskligt, politiskt och yrkesmässigt diskvalificera oliktänkande som inte underordnar sig hör snart till vardagen. Så tar repressiva strukturer form på nytt, även i påstådda finrum.

Gamla antiliberala krafter, som aldrig slutat drömma om auktoritära alternativ, sträng likriktning och kollektiva identiteter, är ute efter revansch. Hur pressfriheten står sig, säger alltid mycket om resten. Och den har börjat vackla.

Bli först att kommentera

Eva Nyberg i Gafsele kunde konsten att binda en rotkorg

Av , , Bli först att kommentera 2

Den där med mattorna är en dråplig, tänkvärd scen i Stig Claessons ”Vem Älskar Yngve Frej” – fortsatt relevant i svensk samhällsdebatt trots att den kom ut för ett halvt århundrade sedan. Fyra semestrande besökare, stadsbor, dyker upp på Bråten hos skomakare Gustafsson, Elna, Eriksson och Öman, och får veta att småbrukaren Eriksson har sin hustrus gamla vävda trasmattor lagrade upp på en vind.

Semesterbesökarna blir alldeles till sig. En av dem noterar att det ligger moderna plastmattor i köket hos Eriksson och undrar om ”inte charmen försvunnit ändå. Nya plastmattor ”kan väl i alla fall inte ersätta dom gamla gedigna hederliga.”

Men Eriksson ser det från den praktiska, inte nostalgiska, sidan. Han konstaterar att plastmattor är lätta att hålla rena.

Att skrubba trasmattor däremot ”är ett helvete. Dom här plastmattorna behöver man bara skölja lite.”

Trasmattorna hämtas fram ändå, och rullas ut i gräset. Besökarna betraktar dem med allvar och vördnad, i en känsla av historia och tradition, och frågar igen:

”Och ni har imiterade trasmattor i plast. Det kan väl aldrig bli samma sak.

Åjo, sa Eriksson, nog blir det samma sak.”

Skomakare Gustafsson som anslutit, försöker även han förklara att plastmattorna är enklare att hålla snygga. Trasmattor, berättar han, måste såpskrubbas i kallt vatten nere vid sjön. Och det orkar de inte med längre.

När semesterbesökarna efter allt detta erbjuder Eriksson hela tio kronor metern för de vävda mattor från vinden – trots att det finns lättskötta av plast – undrar skomakaren och de andra på Bråten om folk inte är kloka längre. De förstår ingenting. Det gör inte Elna, skomakarens syster, heller när hon för höra om händelsen. ”Det är synd och skam att lura folk, sa Elna. Men sälj gärna mina med. När det finns plast, sa hon.”

Det är mötet mellan dem som utan illusioner lever i traditionen och dem som besöker den utifrån i jakt på sammanhang och mening. Människor som själva upplevt ett förgånget och de löskopplade som vill anknyta till det igen. Dem som förblivit en del av rotsystemet och dem som söker förlorade rötter.

Få har skildrat just sådana möten, i många böcker, med samma lyhördhet, klarögda humor och lågmälda inlevelse, som Stig Claesson. ”Vem Älskar Yngve Frej” fångar ett Sverige i förändring. Liknande förändringar pågår ännu, 50 år senare, även djupt inom sökande, oroliga människor; pågår kanske alltid.

***

Händerna vill minnas ändå, hur det brukade kännas för tidigare generationer. Ögonen vill se vad som går att göra av det som finns runt omkring. Näsan vill uppleva dofterna från rot, trä, metall och tråd. Landsbygdens och städernas förunderliga hantverk, som brutit skiftande fåror i olika regioner. Hemslöjdernas ödmjuka, tålmodiga historiska arv från gränslandet mellan praktisk överlevnad och egen konst.

Samtidigt som vi bejakar det moderna mer än någonsin, söker många sig också tillbaka igen, till det som hotar att gå förlorat. Både rötter och rotlösa. I en aning om att det kanske ändå var en nödvändig del av livet, av människans välbefinnande, stolthet, frihet och identitet. Att kunna somligt själv, att förstå samband. Att ha det i sin egen makt att forma, tillverka och åstadkomma det vi betraktar med beundran när det möter oss på museum och utställningar.

Inte som ersättning för utveckling, teknik, digitalisering, automatisering, arbetsdelning och fantastiska uppfinningar. Men som vetskap och insikt om ett slags livets helhet, om ett skapande, med rötterna rakt ner i en värdig kamp för livet och bygderna, här och överallt i världen. Hantverk är ett sätt att mötas över helt skilda erfarenheter.

När jag virkar eller nålbinder på bussen i Umeå, kan jag känna, att det är ett universellt språk. På Instagram ser jag livliga, glada bilder från Perssons garns välbesökta handarbetskvällar. Många jag träffar berättar om sina projekt, med nål, såg eller kniv, i det lilla. Händerna vill kunna, vill lära.

***

En av dem som hjälpte till att rädda och återupptäcka ett delvis bortglömt hantverk i början av 1900-talet, var Eva Nyberg från Gafsele, som kunde konsten att binda korgar av rötter. Några slutrader bara om henne, som förtjänar många fler. Hon fick lära sig korgbindning av en vän bland samerna när de getade kor tillsammans. Jag läser om henne i flera årgångar av tidskriften Västerbotten (1966, 1983, 2010).

Det var den legendariska och flerfaldigt prisade hemslöjdsentusiasten och organisatören Emma Andelius som ordnade så att Eva Nyberg kunde lära ut hantverket till fler, framför allt i Tärna. Om Andelius skrev hemslöjdsföreningens årsberättelse 1921, att hennes kulturgärning för att pånyttföda västerbottnisk hemslöjden, ”icke kan mätas med mått”.

Det var ett arbete kopplat till möjligheterna för nödlidande i länet svåra år att hitta inkomst till mat och kläder. Mönstret går igen: kamp för livet och skapande slöjd, i samma händer. (När hon dog 1956, 94 år gammal, testamenterade Andelius sin samling av 29 rotkorgar till Västerbottens museum.)

Det var Andelius som låg bakom att senare kommunalnämndsordföranden i Tärna, Ernst Johansson från Björkfors, tack vare ett bidrag från Hushållningssällskapet kunde åka till Gafsele och bli Eva Nybergs elev. Och så spreds korgbindningen, med djupa samiska rötter, på nytt i delar av Västerbotten. Insamlingen av material, beredningen, flätningen. Stödjetåg och bindetåg, i olika mönster. Granens längre rötter för stora korgar, björkens kortare för ”prydnadskorgar och finare nyttighetsföremål” (Andelius i sin skrift ”Om lapska rotkorgar och deras bindning”, 1932).

Gertrud Nilson från Jämtland – som likt Asa Kitok i Norrbotten gjorde stora insatser för att föra rotslöjdstraditionerna vidare – har skildrat hur Emma Andelius vid ett tillfälle petade sönder en gammal rotkorg för att förstå hur den var gjord. Hon skickade den till en präst i Karesuando för att få veta om den bestod av gran- eller björkrötter. Gertrud Nilson påpekade att hon borde ha bitit i korgen istället ”för att känna efter om den hade kådsmaken. Då svarade Emma Andelius: ”Man kan väl inte bita i gamla korgar”.

Det är klart man kan.

*****

Läs gärna även:

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Bli först att kommentera

Det bortglömda valet kan få dramatiska följder

Av , , Bli först att kommentera 2

När Alexander Stubb, då Finlands utrikesminister, medverkade som sommarpratare i Sveriges Radio P1 2009, sparade han en av sina hjärtefrågor till slutet av programmet.

”Nu hade jag tänkt snacka lite EU, så stäng inte av radion”, vädjade han, ”för jag ska försöka göra EU sexigt åt er, på fem minuter max.” Och hans första punkt, hans inledande påstående löd: En europaparlamentariker i dagens läge har mer makt i EU:s lagstiftning än en svensk minister. ”Det är otroligt viktigt att välja kompetenta personer till Europaparlamentet.”

Det har knappast blivit mindre viktigt på de nio år som gått sedan dess. Alexander Stubb satt själv i Europaparlamentet för det liberalkonservativa samlingspartiet mellan 2004 och 2008, innan han blev utnämnd till utrikesminister i först Matti Vanhanens och senare Mari Kiviniemi regering. Efter det har han även suttit som Europaminister, finansminister och förstås – 2014-2015 – Finlands statsminister.

I olika roller har han funnits med i rummet och i korridorerna under några av de mest intensiva krisförhandlingar som EU upplevt på 2000-talet, inte minst i samband med eurokrisen. Sedan sommarn 2017 är han dessutom vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Om han fortfarande hade några illusioner gällande vardagen i Bryssel när han försökte peppa svenska radiolyssnare att intressera sig mer för EU, lär han ha förlorat dem sedan dess.

Stubb, som varken saknar kvalifikationer eller självförtroende nog att framhäva dem, som har upplevt både framgångar och motgångar, och som kan konsten att marknadsföra sig, vet alltså vad som väntar, när han nu vill bli den konservativa partigruppen EPP:s toppkandidat inför nästa års Europaparlamentsval.

Häromdagen tillkännagav han sin kandidatur. Han är öppen med att han även därmed – vid en valseger och om han får klartecken från EU:s stats- och regeringschefer – vill efterträda Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU-kommissionen.

Favorit i nuläget att bli konservativ toppkandidat är tyske kristdemokraten Manfred Weber från bayerska delstatspartiet CSU, men Stubb menar allvar med sin kampanj.

Motsvarande processer pågår även i andra av parlamentets partigrupper, som hos socialdemokrater, liberaler och gröna. De närmaste månaderna kommer det att stå klart vilka förstanamnen blir.

I en intervju med Politico framhåller Stubb att den liberala demokratin, de mänskliga rättigheterna, friheten och rättsstaten, är under attack och måste försvaras. Han säger också att Europa bör vara en kraft mot nationalism och stängda gränser. Om det går hem i hans partigrupp återstår att se, men liknande, hedervärda och angelägna – men givet EU:s agerande i vissa avseenden en aning skenheliga – budskap lär vi få höra från fler partiers kandidater.

Gemensamt för många i Bryssel, är den stora oro man känner inför nästa år. Det som fortfarande kan betecknas som det bortglömda valet, kan den här gången få ovanligt dramatiska följder. Resultatet kan bli omskakande.

Det är känt att högerextrema rörelser samarbetar och kraftsamlar inför just Europaparlamentsvalet, för att via den vägen nå den där stora institutionella makt Stubb pratade om i sitt radioprogram 2009. Även andra antiliberala grupper har liknande planer.

Skulle de lyckas, förändras EU i grunden, och en djup kris med allvarliga följder hotar.

Låt valrörelsen börja i god tid. Och låt bekännelserna till demokrati., öppenhet och rättigheter fyllas med innehåll.

Bli först att kommentera

Nobelveckan en chans till vetenskap, bildning och insikt

Av , , Bli först att kommentera 2

Nobelveckan erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Det skriver jag i den här krönikan.

***

”Och om man en gång skulle vilja resa/ något slags minnesmärke över mig”, skrev den ryska poeten Anna Achmatova (1889-1966) i sin berömda diktsvit Rekviem, ”ger jag mitt tillstånd till det – men/ på ett villkor: att man inte reser det/ på stranden till det hav där jag är född,/ (jag har klippt av mitt sista band med det)/ eller intill en stubbe i tsar Peters park/ där en otröstlig skugga söker efter mig –/ nej, res det där jag stod trehundra timmar/ i väntan vid en port som aldrig låstes upp.”

(Översättning Hans Björkegren).

Även för oss som är allergiska mot överhetens struttande i fina salonger eller den pseudoradikala kulturelitens förljugna ritualer, dubbla måttstockar och soffmingel, är nobelprisveckan en höjdpunkt. För den erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Nobelveckan gläntar på gluggen till en värld och ett landskap utanför krampaktiga dagsrubriker, självupptagenhet och gråvardag.

* Vetenskapliga upptäckter inom fysik, kemi, fysiologi och medicin, som redan förändrat eller kommer att förändra många människors vardag. Som fördjupat vår förståelse av livet och världen. Anstränger man sig, kan man åtminstone ana vad det handlar om, när experter söker förklara pristagarnas forskning. Och det blir ibland spännande och fängslande som ett drama.

* Fascinerande, starka, egenartade författarskap att upptäcka, dyka ner i och söka tröst hos – i bästa fall något man ännu inte känner till. Svårlästa är de egentligen, tro mig, sällan.

Och ibland bläddrar man förstrött i bokhandeln genom en pocketbok av någon udda pristagare, fastnar för en rad, och sedan nästa, glömmer tid och rum och har plötsligt fått en följeslagare för livet. Herta Müller och Toni Morrison har blivit två sådana för mig. Nu står de i bokhyllan närmast sängen.

* Ofta, även om exemplen på klavertramp är något fler där, känns till och med valet av fredspristagare värdigt och välförtjänt; inspiratörer som skänker hopp i ett nyhetsflöde av elände. Just ja, det pågår ju därute, hela tiden, allt detta modiga arbete i det lilla och det regionala, för fred och humanitet.

På måndagen meddelades att årets nobelpris i fysiologi eller medicin tilldelats amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjo ”för deras upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer”.

De har, oberoende av varandra, studerat ett känt respektive ett nytt protein på de så kallade T-cellernas yta, som båda fungerar som bromsar i immunförsvaret. Studierna har i sin tur möjliggjort utvecklingen av immunterapi med hjälp av antikroppar. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet framhåller i sitt pressmeddelande att positiva resultat tack vare detta ”uppnåtts vid flera olika cancersjukdomar såsom lungcancer, njurcancer, lymfom och melanom.”

Fuck cancer i form av världsledande forskning skulle man kunna säga.

Vetenskapliga upptäckter, skriver Steven Pinker i sin nya bok ”Upplysning nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”, som nu finns i svensk översättning av Jim Jakobsson (förlag: fri tanke), ”fortsätter att förbluffa och förtjusa oss och ge svar på det vi tidigare inte förmådde besvara”.

De kastar nytt ljus, konstaterar han, över människans villkor. Bidrar till liv, hälsa, rikedom, kunskap och frihet. Men vetenskapen ger också världen, påminner Pinker: ”sublimt vackra bilder: stroboskopiskt frysta rörelser, praktfull fauna i tropiska regnskogar och hydrotermiska källor på havsbottnen, eleganta spiralgalaxer och genomskinliga nebulosor, fluorescerande neurala nätverk och en lysande jord som stiger upp över månens horisont mot bakgrund av en svart rymd.”

Dessa prestationer, avrundar han, ”motsäger alla klagovisor om att vi lever i en förfallstid, präglad av besvikelse, meningslöshet, ytlighet eller absurditet. Men idag är vetenskapens skönhet och kraft inte bara förbisedd utan föremål för förbittrad harm. Föraktet för vetenskapen återfinns i överraskande läger: inte bara bland religiösa fundamentalister och kunskapsbefriade politiker, utan bland många av våra mest uppburna intellektuella och vid våra mest upphöjda lärdomsinstitutioner.”

Ha det perspektivet i minne när pristagarna i olika kategorier presenteras under Nobelveckan. Den ger oss en chans att som samhälle bejaka våra bästa instinkter, i nyfikenhet, kreativitet, upptäcktslust och kunskapstörst.

***

Men en annan del av Nobelprisens historia är också de många som borde ha fått utmärkelser, men inte fick det. Även av prisen som blev fel eller uteblev, av mönstren och skevheterna som inte går att begripa i efterhand, kan man lära mycket om en tidsanda, om maktförhållanden och om rådande strukturer. I år, när det inte blir något litteraturpris och kultursfärens etablissemang, inklusive medier, har åtskilligt att rannsaka, är det värt att lyfta fram en av dem som förbigicks.

Anna Achmatova, en av 1900-talets mest betydande, inflytelserika och gripande poeter – under decennier en förföljd och trakasserad, men överlevande röst i den stalinistiska terrorns epok – fick aldrig nobelpriset i litteratur.

Hon var nominerad 1965, men det året gick, efter påtryckningar från Sovjetunionen, priset istället till medlemmen av kommunistpartiets centralkommitté Michail Sjolochov (att Stilla flyter Don är en läsupplevelse står inte i vägen för slutsatsen att det var ett av Svenska Akademiens stora misstag).

På listan över författarskap som borde ha belönats med Nobelpriset men ignorerades av akademien, står Achmatovas kanske allra högst upp.

Hon som för nära vännen Lidia Tjukoskaja berättade att hon älskat poesin sedan barnsben, redan med 13 läste Baudelaire på franska och av omgivningen betraktades som poet ”innan jag ens hade skrivit en rad. Pappa retade mig rentav och kallade mig dekadent poetissa…”. (Ur ”Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-41”, av Lidia Tjukovskaja.) Hon som om sig själv vid ett annat tillfälle skrev att hon ända sedan ungdomen alltid värnat sitt oberoende”, en vagabond i själen, lidandets poet i lidandet sekel, och som i en dikt 1940, i början av andra världskriget fångade poesins inre väsen:

”Och dikten känner ingen skam,/ ur ogräs växer den/ likt maskrosen vid planket,/ pestroten och mållan.”

(Tolkning Barbara Lönnqvist).

Anna Achmatova levde genom 1900-talets vidrigheter, världskrig och folkmordsideologier, men förblev poesin trogen. Till slut var det nästan bara hon kvar, av vännerna i dikt och liv. Katastroferna blev hudnära.

Hennes ex-man Nikolaj Gumiljov, själv poet, avrättades av bolsjevikerna 1921. Deras gemensamma son Lev fängslades upprepade gånger av regimen och skickades i början av 1950-talet till Gulag. Anna Achmatovas senare partner Nikolaj Punin greps också och dog i ett av lägren efter flera års fångenskap.

Åtskilliga av hennes kollegor genom åren gick samma öde till mötes under kommunisternas förtryck av det fria kulturskapandet. Och i början av 1940-talet befann hon sig i sitt älskade Sankt Petersburg när nazisternas trupper inledde den fruktansvärda belägringen av staden.

I den femte av sina ”Nordliga elegier”, skrev hon (i Björkegrens tolkning):

”En hårdhänt epok/ har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv/ förbyttes. Det flöt i sin nya fåra/ förbi den gamla, och dess stränder/ är okända för mig./ O, jag har/ gått miste om så många scener./ Ridån gick upp, ridån gick ned/ förutan mig. Hur många vänner/ jag aldrig har mött i mitt liv”.

Efter Stalins död lättade det något för Achmatova, men censuren bestod. Och hon, som genom sin poesi förtjänat det mest, fick inget nobelpris, ens 1965. Vilka är världens Achmatova, inom litteratur, vetenskap och fredsarbete, 2018?

Nobelveckan är bildning, hopp, lust, insikt och kritisk eftertanke.

 

*****

Ett par till krönikor på temat

Nobelprisen och en underbar vecka

Ett liv för vetenskap och upptäckter

Bli först att kommentera