Lita inte på vilseledande sommarselfies inför valet

Av , , Bli först att kommentera 4

Nidbilden först: Aldrig ligger väl skilsmässorna, sammanbrotten, jättegrälen, utskällningarna och gallskriken så nära som sekunderna innan många av sommarens glada familjeselfies från lycko-bad-och-glass-landet.

Trycket från sociala medier är stort. Om det så krävs hot, mutor, vädjanden och morranden för att rafsa ihop resterna av tålamod och ordning till en sekunds regisserad harmoni.

”Kom hit nu!

Sluta springa omkring Pelle, stå still och titta in i kameran så får mormor Gunvor och farfar Bertil nåt trevligt att gilla på Facebook.

Herregud, sluta räcka ut tungan hela tiden, Liselotte, snälla, bara en sekund! Du får köpa leksak efteråt.

Och kan inte du där agera som en vuxen och le för en gång skull! Gör det ont att le? Så, är ni beredda? Pelle, allvarligt, nu tappar jag snart tålamodet! Beredda? Jamen, le då! Nu!”

Klick.

Sekunden efteråt faller glassen till marken, måsarna skiter, tårarna sprutar, mungiporna dippar, ryggar vänds mot varandra, nån får en allergichock, nån måste på toa, alla skingras, verkligheten svämmar tillbaka in.

Men bilden finns där, som ett slags intyg, som en skyddad vrå av det som sällan var: #äntligensommar #bästamyset #vårtidärnu.

***

Nåja, att inte lita för mycket på ögonblicksbilder som prognoser för framtiden, är alltid en bra regel. Lita definitivt inte på ögonblicksbilder i den ekonomiska politiken.

Direkt före och efter ett val, är debatter och presskonferenser fulla med makthavares försök att presentera det ekonomiska läget som mer harmoniskt är det är. Krampaktigt arrangerade sommarselfies av den egna politiken, ibland direkt vilseledande. Åtminstone inte särskilt ärliga om vad som väntar framöver. Och ändå visar de upp något, som också hör till verkligheten.

Att svensk ekonomi går starkt just nu är en bild som går att belägga med siffror. SCB:s statistik för BNP-utvecklingen det senaste kvartalet är mycket positiv. Prognoserna för helåret kan rentav komma att skrivas upp igen.

Trots oroande tendenser på vissa områden, som detaljhandeln och bostadsbranschen, håller de extrema nationella och internationella valuta-, ränte- och kreditstimulanserna uppe konjunkturen. Det skapar en god situation på arbetsmarknaden som i sin tur får till följd att hushållen konsumerar friskt. Nästan som om det inte fanns en morgondag.

Det är ju också ett av syftena med den utdragna och på sikt ohållbara stimulanspolitiken, här som i övriga västvärlden. Att med konstlade medel dölja hur illa det ser ut under ytan, för att ge politiken extra tid att förbereda nästa konjunkturcykel på ett bättre sätt, så att nya jättekriser kan undvikas.

Men beslutsfattarna har med få undantag, det gäller även Sverige – inom regeringspartier såväl som opposition – använt de finansiella och penningpolitiska åtgärderna till att skjuta upp viktiga reformdiskussioner kring arbetsmarknad, företagande, utbildning, bostadsbyggande, socialförsäkringar och klimatomställning.

Varför rota i det tråkiga och svåra, när ögonblicksbilderna är så fina?

***

Det går varken i extrema högkonjunkturer eller djupa lågkonjunkturer att utifrån kvartalsrapporter bedöma hur stark ett land står ekonomiskt. Hela konjunkturcykeln måste beaktas.

Först vid nästa lågkonjunktur, som inte kan mildras av fler stimulanser eftersom de redan är helt förbrukade, kommer vi att få svaret på hur väl Sverige använt mandatperioden 2014-2018. Och den lågkonjunkturen kan, om det går illa, förvärras ytterligare av handelskrig, internationell oro, militära konflikter, kreditproblem i Kina eller nya skuldkriser inom euroområdet.

Det är i goda tider som utrymmet finns att planera strategiskt för de dåliga som ofrånkomligt väntar.

Ett sätt att använda valrörelsen 2018 skulle kunna vara att ställa frågor som:

* Förblir trygghetssystemen i dagens form pålitliga, generella och långsiktiga, även när digitalisering, robotisering och delningsekonomi förändrar arbetsmarknader, branscher, yrkeskarriärer och skatteunderlag?

* Hur motverkas den stora brist på personal inom skola, vård och omsorg som väntar när demografiska varningstecken går från att vara framtidsprognoser till att bli verklighet?

* Prioriteras i de offentliga investeringarna långsiktiga, samhällsekonomiskt genomtänkta satsningar, som nödvändig infrastruktur, kvalificerad forskning, bättre utbildningssektor, regional utveckling, gröna lösningar och klimatomställning i energi- och transportsektorerna?

* Har byråkratiska regelverk som är skadliga för småföretagande, nyanställningar, lokalt ägande och investeringar tagits bort eller gjorts enklare? Lyssnar myndigheterna?

* Har skattesystemen blivit mer rationella, överskådliga och förutsägbara under senaste, bort från lapptäcken och marginalfällor?

* Vad händer om de strukturella ekonomiska problem som växer fram ute i kommuner och landsting om några år inte längre går att dämpa via en statsbudget som själv befinner sig i kris?

* Hur upprätthålls medborgarnas förtroende för rättsstaten, viktiga institutioner och ett öppet, pluralistiskt samhälle, om nästa lågkonjunktur blir ännu värre än den förra och nyauktoritära, antiliberala rörelser till höger och vänster redan nu är på frammarsch?

Att så många gillar den ekonomiska sommarselfien för 2018, och tar den som en entydig sanning om läget, avslöjar att lärdomarna från finanskrisen 2008 inte dragits i tillräckligt hög utsträckning.

Det kan visa sig vara ett lika allvarligt misstag som de begår som med hjälp av motsatta, godtyckliga ögonblicksbilder och främlingsfientliga instinkter söker förmedla intrycket av en pågående samhällskollaps.

Det vore märkligt om svensk ekonomi inte stod stark, så överstimulerad som den är. Försöken att svartmåla håller inte. Men hur ser grundförutsättningarna ut på längre sikt?

Den svenska valrörelsen borde i första hand handla om hur nästa stora kris kan förebyggas på bästa sätt och nästa lågkonjunktur sedan hanteras, inom ramen för en bevarad liberal demokrati och ett öppet samhälle, med en aktiv övergång till en förnyelsebar och klimathållbar ekonomi, byggt på historiska insikter om vad som i grunden skapar frihet, välstånd, jobb och trygghet.

Otaliga kontroversiella sakfrågor ryms inom den debatten, nästan alla politikområden. Ingen lam konsensus hotar. Liberaler, konservativa, socialister och gröna har rikligt utrymme för rekommendationer och idéer.

Men det kräver att partierna under valrörelsens sista veckor förmår stå emot sina sämsta instinkter.

Hellre tråkiga, gråa och sakliga förslag som bäddar för framtiden, än vilseledande utspel med trendiga hashtags.

********************

Några fler krönikor på temat:

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Slösa inte bort valrörelsen

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Villkoren för entreprenörskap som valfråga

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion? 

Bli först att kommentera

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Av , , Bli först att kommentera 5

Är du en handlingens Don Quijote, som oförskräckt ger dig ut för att förändra världen i en blandning av idealism, fantasi och illusioner? Eller en analysens hämmade Hamlet, som skärskådar, grubblar och tvivlar på det mesta, inklusive dig själv, utan att riktigt komma vidare?

Utropstecknet eller frågetecknet, överdriften eller tveksamheten – vilket ligger dig varmast om hjärtat? Och vad behövs mest i vår stressade, misstänksamma, cyniska svenska valrörelse?

Mänskligheten kan, sade den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883) i ett berömt anförande (”Hamlet och Don Quijote”) 1860, förstås utifrån de två gestalterna, de två grundtyperna. Alla, menade han – och syftade både på då aktuella konflikter i Ryssland och människor i allmänhet – tenderar att tillhöra någon av dem.

Om man så vill stod de två på varsin sida gryningen till en ny epok, i början av 1600-talet, vid övergången mellan renässans och upplysning. Spanske Miguel De Cervantes skrev sitt mästerverk ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” – av många betecknat som den ”första moderna romanen” – nästan samtidigt som William Shakespeare i England författade Hamlet, vars huvudperson kallats västvärldens ”första moderna människa”.

Den annars tämligen försiktige och skeptiske Turgenjevs egna sympatier låg, en aning överraskande, hos Don Quijote. Hos honom som tror på något större än sig själv och instinktivt är beredd att offra sig för sin plikt, även om den plikten bygger på inbillning och myter.

Hamlet som fastnar i tankar om sin egen situation, överväger och beräknar, misstror till och med sig själv, utan någon glödande tro, beskrivs däremot ganska negativt.

Leonard Schapiro sammanfattade i sin biografi om Turgenjev (1978) författarens syn på de två: Det är de komiska Don quijoterna som för mänskligheten framåt. De alla skrattar åt först men i efterhand hyllar. ”Utan dem skulle det inte finnas något för Hamlet att tänka på”.

Så enkelt är det förstås inte, skulle kanske Hamlet tillfoga, i både bekräftelse av och invändning mot tesen.

***

”Nå, ser ni nu, hvilket ömkligt kräk ni vill göra af mig. Ni ville spela på mig, ni ville synas känna mina klaffar, ni ville rycka hjertat ur min hemlighet, ni ville utgrunda mig från den lägsta noten till den högsta på min skala – och det är så mycken musik, så herrlig röst i denna lilla pipa, och likväl kan ni icke få den att tala. Guds död! Menar ni, att det är lättare att spela på mig än på en pipa? Kalla mig hvad instrument ni vill, förstämma mig kan ni väl, men spela på mig kan ni icke.”

(Hamlet till Gyldenstern, akt 3, scen 2)

***

Men även Turgenjev försökte i slutet av sitt anförande att nyansera bilden. Han visade hur både Hamlet och Don Quijote fördjupas genom sätten de dör på.

Kanske är de mer lika varandra än man kan ana? Den ena förutsätter den andra? I själva verket är det nog snarare inom människor än mellan människor, som den verkligen dragkampen mellan de olika förhållningssätten står, och det är aldrig självklart vem av dem som har mest att lära oss.

En av de starkaste scenerna i Don Quijote kommer i slutet, när han på sin dödsbädd ber om förlåtelse och återvänder till sitt riktiga namn.

***

”Han vände sig till Sancho och sade:

– Förlåt mig, käre vän, för att jag har narrat dig att framstå lika galen som jag själv och fått dig att tro på min villfarelse att vandrande riddare har funnits och fortfarande finns i världen.

– Ack! svarade Sancho gråtande. Dö inte för mig husbond, utan hör på mig och lev länge till, för den största galenskap som en människa kan begå i livet är att dö utan vidare, alltså inte blir dödad eller dräpt – utan självdö av grämelse. Ligg inte där, upp ur sängen, husbond, så ger vi oss ut i markerna klädda till herdar, som vi kom överens om.

(…)

– Sakta, sakta, mina herrar, sade Don Quijote, ”i gamla reden gör inga fåglar nya bon”. Visst: jag var galen, och nu är jag klok. Jag var Don Quijote av La Mancha, och nu är jag som sagt Alonso Quijano den Gode. Jag kan bara hoppas på att min uppriktiga ånger och insikt kan få er att högakta mig som förut.”

(Ur ”Don Quijote”, i svensk nyöversättning av Jens Nordenhök.)

***

Men hos läsaren stannar en undran kvar, om inte Don Quijotes förfelade idealism har fler bottnar och funktioner än bara galenskap. Finns där inte också, som Turgenjev var inne på, en viktig förebild att lära av? Och Hamlets tvivel kan väcka teaterbesökarna till egen handling och egna ställningstaganden efteråt. Så fungerar ju konsten. Den är mycket större, rikare och mänskligare än vad som går att läsa innantill.

Riddaren som förläst sig på romaner och slogs ädelt men förljuget mot väderkvarnar, och prinsen som ställde världslitteraturens mest citerade fråga utan att hitta något svar, gestaltade på två helt olika sätt en och samma tids uppbrott och problem. Över 400 år senare, fortsätter de att oroa, varna och inspirera; levande just därför att de är svårtolkade, fria och mångbottnade.

Ett samhälle behöver båda, för att inte löpa amok eller frysa till is.

Den politiska debatten är ett ständigt växelspel mellan längtan efter handling (när stora moraliska värden står på spel och snusförnuftiga å ena sidan, å andra sidan-analyser inte räcker till), och behovet av kritisk eftertanke (när verkligheten är mer komplicerad än den rena ideologin och ogenomtänkta handlingar skapar värre problem än de var tänkta att lösa).

De människor jag beundrar och lär mig av har alltid något av det bästa hos både Don Quijote och Hamlet i sig. Och de jag fruktar mest förenar det sämsta hos båda. Det är en befrielse att få erkänna precis hur krånglig världen är.

De allra tröttsammaste och ointressantaste, i synnerhet under ett valår, är de som är bara tvärsäkra eller bara skeptiska. De endimensionella.

De som i varje läge saknar lust att söka förändra världen till det bättre, puffa den framåt, tillsammans med andra. Eller saknar självkritik nog att då och då ställa svåra frågor om vilka åtgärder som faktiskt leder till vad långsiktigt.

***

Eller som Karl Popper skrev i ”Det öppna samhället och dess fiender”(1945) – en annan av de viktigaste böcker som finns att läsa för samtida vägledning:

”…om vi vill förbli människor finns bara en väg att gå, vägen in i det öppna samhället. Vi måste gå in i det okända, osäkra och otrygga, och använda det förnuft vi äger för att planera så gott vi kan för både säkerhet och frihet.”

Ola Nordebo

*******************

Det här är andra delar i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. Första delen finns att läsa här:

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

Bli först att kommentera

Erbarmligt läge i svensk politik inför valet

Av , , Bli först att kommentera 5

En fråga som börjar torna upp sig vid horisonten och diskuteras i pauserna lyder: I vilken regering, på vilket mandat och med vilket parlamentariskt underlag kommer moderaternas ledare Ulf Kristersson att bli statsminister efter valet i höst? Kan det rentav bli så att moderaterna gör ett dåligt val, bara blir tredje största parti och ändå bildar regering ensamma?

Vänta, what?! Jo, det stämmer. I brist på nya, fungerande, villiga majoriteter, i ett låst partipolitiskt landskap, där nästan alla ledande aktörer borrat ner huvudena i den blockpolitiska sanden under större delen av 2000-talet?

Det finns förstås alternativ till tanken på en M-regering inget bett om.

Ett vore att alliansen och de rödgröna söker förlänga den blockpolitiska chimären i fyra år till, mot bättre vetande och i förakt mot väljarna.

Ett annat vore en stor koalition mellan socialdemokrater och moderater, som är hyfsat överens i många sakfrågor. De skulle effektivt locka fram det sämsta hos varandra – maktpartier emellan – men ett sådant upplägg kan ändå, eller just därför, räkna med stöd av relativt många i samtidsdebatten.

Ett tredje (som VK:s ledarsida länge argumenterat för) vore någon form av blocköverskridande samarbete, där centerpartister, miljöpartister och liberaler bildar regering tillsammans med antingen socialdemokrater eller moderater. Utsikterna för att det ska bli verklighet är förstås små.

Alla de olika spekulationerna i sig visar hur stressad och lamslagen svensk partipolitik är just nu. Och otäcka perspektiv öppnar sig bortom valdagen.

***

Så här har jag sammanfattat min syn på läget de senaste åren:

* Sverige behöver en regering som har ett mandat från väljarna, som har en ideologiskt genomtänkt idé om vad den vill, som förmår fatta långsiktiga beslut, som kan styra på grundval av både förutsägbara regler för en sammanhållen statsbudget och ett över tid hyfsat stabilt stöd i riksdagen.

* Sverigedemokraternas valresultat och parlamentariska existens måste erkännas.

* Sverigedemokraternas är ett främlingsfientligt parti som inga liberala krafter bör acceptera som vare sig en direkt eller indirekt del av ett eget regeringsunderlag, och som inte på grund av blockpolitiska hänsyn bör ges makt över ett antal sakpolitiska områden.

* Svensk politik i dag har sin största potential i samarbeten där liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv möts. Att låta dem prägla varandra i ett brett utrednings- och reformarbete på de områden där problem består eller förvärras, och år går förlorade, skulle kunna fördjupa hela samhällsdebatten och möjliggöra långsiktiga lösningar som de traditionella regeringsalternativen inte längre klarar av.

Ett blocköverskridande regeringsunderlag i mitten vore ingen nödlösning, utan det bästa alternativet.

Men ett sådant projekt skulle ha krävt förberedelser och sonderingar i god tid för att kunna lyckas, för att bli idéburet snarare än framtvingat och för att på allvar ha en chans att vinna väljarnas stöd. Några sådana förberedelser har inte skett. Alla partier har blandat läpparnas bekännelser med aktiva sabotage av de flesta konkreta blocköverskridande initiativ. I takt med att migrationsfrågan kommit att överskugga allting annat, har de långsiktiga diskussionerna avstannat.

Att inte ens centerpartiet och liberalerna förmår gå samman i ett gemensamt parti, vilket borde skett för länge sedan, säger en del om aningslösheten som råder. Inte mycket tyder därför på att en blocköverskridande majoritetsregering skulle kunna bildas 2018.

Även om en blocköverskridande minoritetslösning fortfarande är att föredra framför alternativen ovan, och kan bli en akut nödlösning i värsta fall, har partierna försuttit sina chanser.

Ett regeringsalternativ måste vilja något i positiv mening, söka stöd för det, med demokratiskt bränsle i form av tydligt redovisade idéer, program och uppgörelser. Och med ett grundmått av integritet och konsekvens. Inte bildas i ovilja mot verkligheten.

I synnerhet när debatten blir kortsiktig, de högre lärosätena kantrar i aktivism, utredningstraditionen förflackas, sociala medier bestämmer tempot och opinions- och kulturjournalistiken överger sitt bildningsuppdrag och sitt allvar för en klottrig jakt på sympatier, frasradikalism och åsiktsbekräftelser bland redan likasinnade.

Tillträder en regering i det läget utan tyngd och principer från början, står den inte pall många månader.

***

Blockpolitiken har varit död länge, även om både ängsliga partier och slöa medier balsamerat liket efter bästa förmåga.

Decemberöverenskommelsen 2014 var ju ett av flera försök från det förnärmade, tjuriga etablissemanget att vägra dra slutsatser av ett valresultat, som underkänt både alliansens och de rödgrönas regeringsalternativ.

Rösta hur ni vill, vi kommer ändå att sätta blockpolitiken främst, flera mandatperioder framåt, var sex partiledares (S, Mp, M, C, L och Kd) indirekta besked till medborgarna den julhelgen.

Överenskommelsen saknade trovärdighet från början och bröts sönder vid första vindpust. Trots det har inga seriösa försök gjorts att skapa ett konstruktivt samarbetsklimat över blockgränsen – det enda som på allvar skulle ha kunnat bryta den nuvarande utvecklingen – efter det heller. Det är ett av flera skäl till det erbarmliga läget i svensk inrikespolitik inför valet.

Redan på valkvällen 2014 stod det klart att om inte kommande valresultat radikalt förändrar situationen finns det i grunden bara två övergripande, realistiska alternativ för de närmaste mandatperioderna i svensk politik:

(1) Antingen räknar något av de traditionella blocken in Sd som en del av sitt regeringsunderlag, och ger Sd det inflytande varje stödparti alltid får över ett antal sakfrågor.

(2) Eller så utvecklas nya samarbeten över den gamla blockgränsen, med förankring i mitten, utifrån andra konfliktlinjer och kompromisser än dem som dominerat blockpolitiken.

Underlåter partierna att pröva och förbereda för alternativ två, kommer de att tvingas till alternativ ett. Det är dit svensk politik nu är på väg. Med öppna ögon och många medskyldiga. Kanske mynnar förfallet så småningom med en utdragen, cynisk och sorglig dragkamp mellan socialdemokrater och moderater om sverigedemokraternas välvilja i avgörande voteringar, utan utsikter att kunna föra en långsiktig politik på något enda område. O sena tiders barn!

***

Sverige har under hela den gångna mandatperioden haft en minoritetsregering bestående av två partier som aldrig fått något mandat av väljarna att styra, som inte vetat vad man vill med det regeringsinnehav man ändå haft och som knappt ens söker upprätthålla skenet av att utgöra ett fungerande samarbete.

Alliansen har under samma tid i opposition uppträtt som om om den rödgröna regeringen i blockpolitikens namn fått ett regeringsuppdrag av väljarna och som om allianspartierna själva i höst därför kan göra anspråk på att få ta över det imaginära uppdraget, med ungefär samma parlamentariska utgångspunkter.

Men om opinionsmätningarna ger någon vägledning kommer valet 2018 att riva även det blockpolitiska mausoleet för gott. Där bakom, när rök och damm lägger sig, är det tomt på förberedda alternativ.

Möjligheten för väljarna att utkräva ett ordentligt ansvar blir begränsat när ytterkantspartier i realiteten bestämmer utvecklingen, genom mobilisering i debatten, utan att inneha något formella ansvaret.

***

Och i allt tal om politisk hemlöshet, och behovet av att lyssna på kritiska röster, är det en hemlöshet som alltid glöms bort:

Den hemlöshet vi känner som avskyr kollektivistisk identitetspolitik, hudfärgsfixering, våldsromantik, auktoritära lösningar, separatism och grupphat vare sig den reaktionära retoriken kommer från höger eller vänster.

Som ser den enskilda, fria individens självständighet och värdighet, utan identitetstvång, som varje demokratiskt, tolerant och jämlikt samhälles givna utgångspunkt.

Som vill att spänningarna i migrations- och integrationsfrågan trots allt hanteras på ett anständigt, humanistiskt sätt med mångfald, fördragsamhet och ett öppet samhälle som fortsatt ideal.

Som vill att den ekonomiska politiken förs i en beprövad, liberal anda för företagande och jobb, så att resurser kan skapas för välfärd, klimatomställning, infrastruktur och rättssamhälle.

Som vill att utrikespolitiken ska vara förankrad i demokratiska värderingar oavsett kontinent eller särintressen.

Som vill se färre klåfingriga, övervakande, tillrättaläggande regleringar av människors privatliv, preferenser, smaker och kulturaktiviteter.

Som inte tycker att syndabocksjakt och rädsla för det främmande är viktigare att ta hänsyn till än rädslan för främlingsfientlighet och rasism.

Vi som fruktar alla extremer, och känner tacksamhet för de civilisatoriska framsteg universella och individuella mänskliga rättigheter, liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärd, jämlikhet, upplysning, handel, internationell solidaritet och globalisering inneburit.

Föreställningen att människor ska tvingas ta antingen eller-ställning mellan olika typer av auktoritära system, Twitter-drev eller gapiga ledare, öppnar en avgrund. Vägra den logiken, vägra den innan det är för sent.

Men det som varit självklarheter i debatten, ett slags konsensus i pragmatism, god vilja och antipopulism, bestående över tid och genom olika typer av maktskiften, har plötsligt blivit svårare att lokalisera inför valet 2018.

Där befinner sig svensk partipolitik nu, insnärjd i sina egna tvångströjor och försummelser. Skuggor faller över många valsedlar.

Bli först att kommentera

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är 1840-tal, i Astrid Värings umeroman ”Släkten” (1934), en dag i maj, när älven äntligen går och det scherdinska handelshusets utslitna hyrfartyg ”Hoppet” och ”Svalan” sätts i sjön för inlastning, trots sina med åren nästan ruttna skrov.

”Hoppet” ska gå på Reval med tjära och bräder. ”Svalan” ska till Stockholm med skinn, vilt och hudar, och med ”renstekar, renben, rentungor, lappmarkssik, rörlugg, råg och kornmalt och åtskilliga andra saker av landsändans produkter, såsom vadmal, lärft och hemslöjdsalster av trä”.

För dessa dyrbarheter hoppas man kunna ta med sig salt, spannmål, kryddor, tyger, delikatesser och ”senaste modekram” hem från huvudstaden.

Men nya tider stundar, även i norr.

”Hoppet” förliser utanför finska kusten, med flera döda och förlorad last. Och ”Svalan” – med firmans gamle grundare Adolf Scherdin, han som gått från fattig, djärv gårdfarihandlare till förmögen, försiktig rådman, ombord – fastnar på en sandbank redan i älvmynningen utan att komma loss.

En som inte är förvånad över fiaskot är sonen August Scherdin, som länge varnat för de gamla fartygens förfall och försökt övertyga fadern om behovet av ett eget rederi, egna segelskepp och nya affärsmodeller, men varje gång fått till svar: ”När jag är död en gång, får du ta vid och bygga verket vidare, hur och på vad sätt du vill, men till dess får allt bli vid det gamla”.

Efter haveriet erkänner Adolf att han fastnat i nostalgi. ”Min envishet och mitt fasthållande vid det gamla och invanda bär troligen en dryg del av skulden (…) Du ville framåt, medan jag höll igen. En ny glanstid har brutit in över segelfartygen, och vi måste segla vidare med den”.

Ångerfull ger han klartecken för det nya, moderna rederi som sonen vill bygga. Det som sedan ska prägla Umeås infrastruktur, näringsliv och arbetsmarknad för ett halvt sekel framåt.

I slutet av romanen seglar unge, otålige August iväg till England och Holland för att studera skeppsbyggeri.

Långt senare, på 1880-talet, i den fjärde och sista romanen i Värings fortsatta serie om släkten Scherdin (”Härmfågel”, 1939), är det den åldrande, reflekterande August som vill bromsa och hålla utvecklingen emot .

Med skepsis och tjurighet ser han den nya tidens grovhuggna, osköna ångbåt anlända till stadens hamn under invånarnas entusiastiska, okritiska jubel.

Ett mekaniskt vidunder helt utan, tycker han, de ståtliga segelskeppens estetiska kvaliteter och genuina hantverk, men onekligen med en imponerande förmåga att i högt tempo ”kryssa uppför älven tvärs emot vind och ström”.

Det gör ont när epoker skiftar, för dem som vill förbli i det gamla.

Genom August skälver samma rädsla som finns i dagens samhällsdebatt: ”En dag tar kanske de där maskinerna rent av brödet ur munnen på folk, tänkte August … Redan nu har jag ju fått lov att avskeda alla mina arbetare på varvet för deras skull. En vacker dag gör man allting med maskin och människohanden blir ett onyttigt verktyg.”

Att det är ångfartygen, inte de scherdinska träskeppen, som har framtiden för sig, kan han se i företagets räkenskaper. Men vem vill erkänna att ett livsverk börjar bli förlegat? Vad betyder förlegat överhuvudtaget? Vad betyder mest i slutänden, när helheten summeras? Kan svaren alltid räknas fram? Har det inte stor betydelse vilka smärtsamt förvärvade erfarenheter och insikter från förr som man får med sig in i det nya, som en grund att stå på?

Dör August ändå med ett vagt hopp om att en del av det beprövade ska göra comeback?

Kort senare sätter, Väring stannar sin berättelse där, stadsbranden definitiv punkt för den lokala, varvsindustriella epoken, och andra prioriteringar tar över i Umeå.

***

Det kom, trots Augusts farhågor inför ångbåten, nya näringar, nya jobb, nya frigörelser, nya institutioner – inte minst demokratiska och sociala – som gick långt utöver vad 1800-talets umeborna kunde ana. Med ökat välstånd, bättre hälsa, större jämlikhet och vidgad frihet.

Men insmugglade i somliga av industrialismens framsteg fanns också en del av de stora problem som präglar även 2000-talet, inte minst på miljöområdet.

Kanske gick också, i de stora epokskiftena, på några punkter strävanden, värden och värdigheter förlorade, som vi nu börjat sakna och skulle vilja knyta an till. Frigörelsens, demokratiseringens och den högre levnadsstandardens tidiga frön.

Vilka är vår tids varv och segelskepp? Våra ångbåtar? Det är för tidigt att säga. Men många nya skiften väntar, några pågår redan för fullt. Debatten rasar både mellan och inom oss: konservativ varsamhet och progressiv nyfikenhet, sammansmält i ett slags dubbelbottnad förundran över att historien aldrig tar slut.

Den osäkerhet som uppstår när människor längtar både hem och bort samtidigt, försöker många olika politiska krafter slå mynt av i dag. Först när man erkänner att osäkerheten finns där, hur abstrakt den än är, inför skiften som pågår, går det att förhålla sig till den konstruktivt och ärligt, och samtala med andra om det.

Jag läser Värings romanserie i en blandning av märklig saknad av en epok jag aldrig upplevt och enorm lättnad över att slippa leva i den. Förljugenhet då, förljugenhet nu. Värdighet då, värdighet nu. Orättfärdighet då, orättfärdighet nu. Framsteg då, framsteg nu. Allt har förändrats, nästan ingenting har förändrats. Det är en paradox att undersöka närmare under valrörelsen 2018.

En sak som Väring tycks påminna oss om i sin skildring av generationerna Scherdin, är att det viktigaste inte är huruvida, utan på vilka sätt, med vilket mått av reflektion, med vilken hållning och vilka principer, som utvecklingen gås till mötes. Två steg framåt, och sedan en paus och en snegling bakåt för att vänta in eftertanke och självkritik.

************

En krönika på liknande tema:

Blicka bakåt, drömma framåt och upptäcka nuet

Bli först att kommentera

Att söka finna idéerna och insikterna åter

Av , , Bli först att kommentera 7

Sista VK-krönikan för mig på några veckor. Jag ber att få tacka läsekretsen för vårens många kontakter och önska alla en skön sommar.

***

”Ibland händer det”, skrev sovjetförfattaren Michail Prisjvin (1873-1954) i sin korta roman ”Livets rot” (1933, svensk översättning av Cecilia Borelius 1947), ”att när man gått och väntat en lång tid på en människa, som har stått en nära, men som bor någonstans långt borta, så börjar man att tänka på henne som om hon vore död. Och när både ni och er vän till det yttre har förändrats till oigenkännlighet, råkar ni mötas igen. Det är fasansfullt! Ni rycker till, bleknar och börjar forska i varandras av tiden härjade drag, och slutligen känner ni igen rösten. Det är som om ni hade något att förlåta, och så småningom, när ni med er vän fördjupar er i det förflutna, börjar ni gradvis och omedvetet att förlåta, ni känner er mycket lätt om hjärtat, och slutligen kan ni mötas på det sätt ni har önskat, och genom den återvändande livsglädjen blir båda vännerna lika unga för varandra som de en gång var.”

Jag värms av de raderna. De glöder i mig. Jag förstorar dem till att gälla hela livet, gälla även en människas eller ett samhälles förhållande till idéer och drömmar som brukade lysa och vägleda, men bleknat och tappats bort.

Prisjvins politiska roll, en stämningsfull, naturlyrisk, aningens bortvänd författare under Stalinepoken, kan man diskutera. Men Ryszard Kapuscinski har i sin bok ”Imperium” beskrivit hur Prisjvins prosa, om daggdroppar och höggblommar, i en tid utan televion och färgbilder, ”glänste i alla höstskogens färger, med stenar på bäckarnas bottnar, svamphattar och fjäderskrudar.”

Och när Kapuscinski i ett samtal med ryska poeten Galja Kornilova kallade Prisjvins verk för en ”serenitetens asyl”, protesterade hon och betecknade Prisjvin författarskap som oppositionellt: ”Kreml ville förstöra vårt språk, och Prisjvins språk var rikt, härligt. De ville att allt skulle vara medelmåttigt, utan uttryck, grått, och hos honom är Ryssland så färggrant och praktfullt, makalöst! Under de åren läste vi Prisjvin för att inte glömma bort vårt riktiga språk, som de ville ersätta med nyspråk.”

Det är ord som tränger fram som en viskande fanfar av motstånd och hopp även till nyspråkets 2018.

När barn slits från sina föräldrar av amerikanska myndigheter vid gränsen till Mexiko. När land efter land i Europa börjar falla för nationalismens frestelser och det generella misstänkliggörandet av minoriteter blir samhällsdebattens nya utgångspunkt. När FN:s råd för mänskliga rättigheter är en sån pinsamhet av hyckleri att USA:s beslut att lämna det framstår som nykter klarsyn.

När insikterna från demokratins, internationalismens och de individuella mänskliga rättigheternas genombrott överges så vårdslöst, i en till höger och vänster panikslagen tidsanda. När gränser, auktoritära lösningar, grova kollektiva kategorier, totalitär identitetspolitik, hudfärgsretorik och separatism, återvänt med full kraft och börjat ta över beslutsfattande församlingar, institutioner, lärosäten och kulturscener.

Principerna om demokrati, integritet och varje enskild människas frihet och okränkbara värdighet. Vi ska studera dem på nytt; lära känna dem under nya förutsättningar, stryka med fingret över rynkor och härjade drag, söka förlåtelse och sedan äntligen känna igen historiens röster. De som vi bär med oss, trots allt; som varnar, manar och vädjar till våra bästa instinkter. Vi ska finna dem åter.

Bli först att kommentera

Spricker regeringen i Tyskland?

Av , , Bli först att kommentera 1

HUVUDLEDARE: Den tyska regeringskoalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD vacklar redan efter några månader. Oenighet i migrationsfrågan har utlöst en djup kris.

Men det är inte kristdemokrater och socialdemokrater som står mot varandra. Klyftan går istället rakt igenom det kristdemokratiska lägret, mellan CDU och CSU. Framför allt mellan förbundskansler Angela Merkel (CDU) och CSU:s ordförande, inrikesministern Horst Seehofer.

Ända sedan 1949 har de två syskonpartierna samarbetat i förbundsdagen. CDU är aktivt överallt i Tyskland utom i delstaten Bayern. CSU är ett renodlat bayerskt parti, som nästan oavbrutet sedan 1960-talet haft egen majoritet i Bayern och som tack vare delstatens storlek (knappt 13 miljoner invånare) har ett väljarstöd som räcker även till egna platser i tyska förbundsdagen.

I förbundsdagsvalet 2017 fick CSU 2,8 miljoner röster, alla i Bayern, vilket utgjorde 6,2 procent av det totala, nationella röstantalet.

CDU och CSU bildar alltid en gemensam grupp i förbundsdagen, trots ett par kriser under efterkrigstiden. Den största konflikten hittills mellan de två kom 1976 när CSU:s ledare Franz Josef Strauß försökte frigöra sitt parti från CDU, men efter en intensiv maktkamp tvingades till reträtt av CDU:s dåvarande ordförande, oppositionsledaren Helmut Kohl. Hotet om att CDU skulle gå till val även i Bayern vågade inte CSU syna.

Den kris som nu brutit ut mellan syskonpartierna kan vara på väg att bli lika stor. Migrationspolitiken håller på att bli ohanterlig för det kristdemokratiska samarbetet CDU/CSU.

Horst Seehofer, som sneglar på det bayerska delstatsvalet i höst, CSU:s svåra läge i opinionen och framgångarna för det nya, främlingsfientliga partiet AFD, vill i sin roll som inrikesminister ge polisen order om att direkt vid gränsen börja avvisa asylsökande som redan är registrerade i annat EU-land. Merkel säger nej till det och vill se en europeisk lösning.

Nu har de två, som både personligt och politiskt har svårt för varandra, enats om att invänta nästa EU-toppmöte om ett par veckor.

Men vad händer om det blir resultatlöst och ingen kompromiss är möjlig? Om Seehofer då ger order om direktavvisningar, och öppet struntar i sin regeringschefs linje, lär inte Merkel ha något annat val än att sparka honom ur ministären. Eftersom Seehofer är CSU:s ledare skulle det i praktiken innebära att regeringskoalitionen bryts upp.

Då väntar antingen nyval, och möjligen Merkels avsked från politiken. Eller ett desperat, troligen utsiktslöst försök av CDU att ersätta CSU med de gröna eller liberala FDP.

Den tyska turbulensen ger en försmak av vad som kan vänta även i Sverige efter höstens riksdagsval.

Bli först att kommentera

Ge inte upp kampen för ett fritt internet

Av , , Bli först att kommentera 1

Om det fria internet går förlorat, kommer det att ta decennier att återerövra. Men just frihetspatos är inget som präglar vår tids politiska stämningslägen. Det skriver jag i den här lördagskrönikan.

***

”Sist får jag ej att tala om förgäta/ hvad högst af allt hon älskar som jag tror/ en äkta dårskap och sin långa fläta.”

(Ur ”Sonett om mig själf”, av 27-åriga, muntert ironiska Selma Lagerlöf, 1885, när hon studerade till lärare.)

***

”Kina har som mål att övervaka alla sina medborgare, hela tiden, och tekniken gör det möjligt.” Det sade den amerikanske säkerhetsexperten och kryptografen Bruce Schneier häromveckan till teknikpodcasten Babbage, i ett avsnitt om big data och privatliv.

Den kinesiska kommunistregimen försöker också sedan en tid tillbaka koppla ihop sin övervakningsapparat med ett slags nationellt socialt poängsystem, som ska betygsätta hur medborgarna sköter sig i sina liv och hur väl de i sin vardag följer regimens olika krav. Poängsystemet kan i sin tur användas för att på olika sätt straffa eller trakassera människor som tilldelas låga poäng.

På flera håll i Kina har övervakningsterrorn gått ännu längre än så. Försök pågår att med hjälp av tekniska hjälpmedel och hämningslösa förföljelser uppnå en total kontroll över hela städer i regioner där grupper lever som av regimen anses misstänkta, exempelvis i provinsen Xinjiang där många muslimer bor.

Så växer en ny mardröm av förtryck och repression fram.

Men Bruce Schneier sade en annan sak, som är nog så tänkvärd: ”Kina använder internet på ungefär samma sätt som Facebook gör. Skillnaden är att kinesiska företag är mycket mer knutna till den kinesiska staten.” Läs den meningen en gång till, och ta den som en påminnelse om hur skeptisk man ska vara även när politiska makthavare rycker ut för att ta kontrollen över internets problemområden.

Går en stat eller union in för att reglera internet, är risken uppenbar att de politiska makthavarna – och resursstarka lobbygrupper i deras närhet – snabbt upptäcker fördelarna för egen del med system som privata aktörer skapat. Det hela blir en kamp om vem som ska övervaka, snarare än en kamp mot övervakning i sig.

Det handlar alltid, när internet går från frihetsdröm och informationsrevolution till enorm kontrollapparat, om försök att på olika sätt säkra makt eller profit. Att tukta, tämja, uppfostra, blända, kommersialisera eller skrämma allt som har en doft av nätets annars omsusade anarki, mångfald och fria experiment.

Riktigt illa ute är vi när demokratiska regeringar, auktoritära regimer och privata bolag direkt eller indirekt börjar dra nytta av varandras metoder, för att förfina kartläggning av människors liv, åsikter, handlingar, läggningar, relationer och kontakter.

De som vill avskaffa dina friheter och rättigheter, dina möjligheter till privatliv och integritet, dina vrår utom synhåll för makthavare, ideologiska etablissemang och ekonomiska intressen, kommer inte att be om tillstånd först.

***

Just nu pågår en allt hetare debatt om EU:s planerade direktiv för upphovsrätt på den digitala inre marknaden. Det direktivet innehåller ett par punkter, de omtalade artiklarna 11 och 13, som i korthet skulle kunna leda till att avgifter införs för dem som länkar upphovsrättsskyddat material och att ett obligatoriskt filter, med ”effektiv innehållsigenkänningsteknik” tvingas fram som ska känna igen och stoppa upphovsrättsskyddat material när en användare försöker ladda upp det på en plattform.

Med rätta har många varnat för att det skulle innebära slutet på det kreativa internet som vi känner det i dag och uppmanar Europaparlamentet att senare i sommar stoppa förslaget.

Ingenting tyder dessvärre på att en bred opinion går att väcka till liv snabbt mot utvecklingen. Trots de många avslöjanden som ägt rum de senaste åren har varken regeringar eller IT-jättar behövt frukta några större uppror. Det är allvarligt. För om det fria internet går förlorat, kommer det att ta decennier att återerövra. Men just frihetspatos är inget som präglar vår tids politiska stämningslägen.

***

”Att få leva, dvs. arbeta, så länge att jag åter kommer tillbaka till skissen, detta är min innersta önskan. Det är mitt mål – eller åtminstone att man skall veta, kanske ana, att det var mitt mål.
Att möta mig själv som en främling, en annan.”
(Gunnar Ekelöf, sommaren 1967, ett år före sin död.)

***

Frihet är experiment, hemligheter, avvikelser, misstag, upptäckter, våghalsighet, dumheter, egna vägval, lust och liv. Friheten är rätten att älska, rätten att gå ensam. Rätten att pröva sig fram. Rätten att inte följa varje rekommendation. Rätten att inte alltid vara tidsandan till lags. Rätten att få vara ifred. Rätten att i en utsatt situation få kämpa för flykt, överlevnad och en bättre tillvaro.

Även när den dämpas av grundprincipen att en människas frihet inte får gå ut över andra människors motsvarande friheter – vilket är den punkt där en del av den politiska demokratin tar vid – är friheten till sitt väsen oförutsägbar, oberäknelig. Att våga bejaka det frihetliga i och mellan människor, är alltid att våga en virvelvind. Man måste släppa kontrollen. Ge upp tron på tvång, övervakning och likformighet som mirakelmedel.

Kanske är det just friheten som ett hot mot styrmöjligheter, beräkningar och olika etablissemangs befallningar, som gör att 2010-talet dominerats i så hög grad av en rädsla för hemligheter, för det oreglerade, för det som inte följer mallar, för gråzoner, för missfärgningar i statistiken, för det och dem som rör sig över gränser, för konstnärligt skapande som inte uppfostrats i förväg av instanser, delats upp i grovhuggna kategorier eller fått maktens uttryckliga godkännande.

Med friheten kommer undantagen, det ohyvlade, motrörelserna. Med friheten dör drömmen om det renodlade, perfekta, felfria, alltid nyttoinriktade. Sådan är friheten, det gör den underbar och komplex.

Om det handlar kampen mot ett totalitärt och genomkontrollerat internet. Ge inte upp den.

Bli först att kommentera

En antiliberalism som kan sluta med elände

Av , , Bli först att kommentera 0

Liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, marknadsekonomi (kapitalism om ni så vill), tekniska innovationer, migration, internationell solidaritet, organiserade folkrörelser och generella utbildnings- och välfärdssystem.

Den kombinationen har, trots alla bakslag och brott, skapat de fredligaste, friaste, tryggaste, öppnaste, mest toleranta och mest miljömedvetna samhällen historien skådat. Mer präglade av upplysning, vetenskap, bildningsideal, religionsfrihet och humanism, än några andra samhällsmodeller.

Framstegen har haft växelvis liberala, socialdemokratiska, konservativa och gröna drivkrafter. Företrädare för flera olika idétraditioner kan titta tillbaka på västvärldens övergripande utveckling och känna stolthet över att ha bidragit till den i avgörande ögonblick.

Och trots alla myter om motsatsen har världen de senaste 50 åren upplevt större globala framgångar än någonsin förr i arbetet för demokrati, fred, fattigdomsbekämpning, rörlighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, läskunnighet, medborgerliga rättigheter för kvinnor, minskad spädbarnsdödlighet och avskaffat slaveri.

Ungefär så brukar jag sammanfatta var jag står politiskt. Väldigt grovt, ändå i en känsla av tacksamhet inför den frihet och det välstånd som vi kanske tyvärr börjat ta för givna. I andan från Eyvind Johnsons vårtal 1951, som hölls mot bakgrund av nazismens och kommunismens totalitära lockelser:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”

***

Men det har under många år, ända fram till i dag, ansetts vara fult, töntigt och suspekt – framför allt inom radikala rörelser – att hävda att vi här i Sverige lever i ett någorlunda gott, framstående och anständigt samhälle, med ideologiska utgångspunkter som är långt bättre än alla kända alternativ.

Om man, vilket varit ett tema ända sedan 1968 inom tongivande kretsar av svensk kultur- medie- och samhällsdebatt, anser att liberal demokrati, individualism, marknadsekonomi och reformistisk välfärdsstat är en halvfascistisk, reaktionär konstruktion som det gäller att riva ner, revoltera mot och ersätta med något mer renlärigt, blir det förstås svårt att acceptera några uttryck för tacksamhet över de civilisatoriska framsteg som möjliggjorts (till vilka konventionerna om solidaritet med människor som flyr från krig och nöd måste räknas som några av de främsta).

Därmed blir de ofta oförmögna att på ett konstruktivt, problemlösande sätt bidra till en vettig samhällskritik. Helheten av hur resurser skapas och hur de används går förlorad.

Med enastående faktaresistens har de här grupperna istället tenderat att romantisera nästan alla auktoritära, bakåtsträvande rörelser, samhällssystem och ledare som dykt upp runt om i världen de senaste decennierna.

Det är också skälet till varför så många inom vänstern haft svårt att på allvar och otvetydigt ta ställning mot exempelvis hedersförtryck, trots att det borde ha legat nära till hands. Instinkten att solidarisera sig med antiliberala fenomen och system har suttit för djupt. Den maktkritiska analysen och andra ideologiska hänsyn har övergivits när retoriken inte stämt med verkligheten.

Önskan att hela tiden så tvivel om framtiden har också gött den oro och misstro som nu håller på att lämna fältet fritt för andra krafter, med egna utgångspunkter, att ta över.

***

En i vår nyutkommen, tänkvärd bok på liknande tema är den konservative amerikanske författaren och debattören Jonah Goldbergs ”Suicide of the West: How the Rebirth of Tribalism, Populism, Nationalism, and Identity Politics is Destroying American Democracy”. (“Västvärldens självmord. Hur pånyttfödelsen av tribalism, populism, nationalism och identitetspolitik förstör USA:s demokrati”).

Trots det amerikanska perspektivet i titeln är boken i högsta grad relevant även för Europa och Sverige. Jag har invändningar mot delar av hans resonemang, starka invändningar på några punkter, men det var ändå länge sedan jag nickade instämmande så ofta till en bok.

Hans infallsvinklar är många och djupgående. Det växlar mellan biologi, sociologi, psykologi, ekonomi och filosofi (han startar klockan vid John Locke), och jag kan bara rekommendera en aktiv, självständig, eftertänksam läsning.

Boken ger insikter om problemen med några av vår tids intellektuella och akademiska trender, vaccinerar effektivt mot historienostalgi, är obekväm åt både höger och vänster (författaren hör till de konservativa i USA som är starkt kritiska mot Donald Trump), visar hur snabbt demokratier och rättsstater kan raseras och är ett lysande försvar av marknadsekonomins betydelse för ett fritt, tolerant och fungerande samhälle.

En av hans slutsatser, som han ofta återkommer till även i sina anföranden, handlar just om oviljan hos många att erkänna framsteg som skett och visa en viss tacksamhet över dem, trots allt.

Instinkten att enbart anklaga den historiska utvecklingen och historiska aktörer utifrån ett sentida perspektiv, utan beredskap att även se och analysera vad som gått åt rätt håll, utifrån de förutsättningar som rådde tidigare, leder lätt till farliga felprioriteringar i samtiden. Den hållningen kan övergå i aningslöshet när hot mot demokrati, välstånd, frihet och mänskliga rättigheter tornar upp sig.

Det går att känna igen i en svensk kontext.

***

Det senaste uttrycket för detta är förstås de så kallade identitetspolitiska strömningar som i sina värsta former vill definiera, döma och dela upp människor utifrån grova kategorier som etnicitet, kön, sexuell läggning, nationell eller kulturell bakgrund. Identitetspolitiken, och att den har så många tillskyndare inom viktiga institutioner, är en katastrof för det öppna, liberala, inkluderande samhället.

Gamla förtryckande tankekategorier återlanseras som något positivt, och lämnas över som vapen till nationalister och främlingsfientliga.

Det är, med tanke på de politiska vindar som blåser i västvärlden, otroligt lättsinnigt. Just nu pågår i Sverige en exempellös, främlingsfientlig hets mot ensamkommande flyktingar som grupp, långt in i etablerade delar av svensk samhällsdebatt, som kommer att få åtskilliga att skämmas om några år. Fördämningar har brustit, och det sker i en tidsanda till vilken många bidragit.

Donald Trump är president i USA. Antiliberala partier växer sig allt starkare inom EU. Nationalism och protektionism vinner nya anhängare. Inte sällan möts den yttre högern och den yttre vänstern i en gemensam populism. På sina håll bildar de regeringar tillsammans.

I Sverige är det inte omöjligt att sverigedemokraterna blir största parti efter nästa val, med ett spretigt sammansatt väljarstöd som inte längre är enkelt att kategorisera, men som delvis skulle betecknas som både ett uttryck för vissa former av identitetspolitik och en reaktion mot andra former av identitetspolitik.

Just kollektiva kategoriseringar, separatism och maktanalyser förenar många av dessa yttringar, från yttre vänstern till yttre högern. Även om synen på onda/goda, offer/förövare/ vi/dem växlar från grupp till grupp, är själva tankestrukturerna, gemensamma. Där går att tala om samma andas barn.

Och det vore förödande om bilden skulle få fäste att 2000-talets samhällsdebatt måste föras mellan olika sådana alternativ, i en oförsonlig, kollektivistisk antingen-eller-kamp, som på sikt omöjliggör både en rationell debatt, civiliserade maktskiften, mångfald och enskilda människors frihet att själva välja sina liv utan förmyndare av olika slag.

***

Att de som själva betecknar sig som progressiva, och tidigare varit så viktiga för frigörelsen från gamla, förtryckande strukturer, inte inser vilken skada deras identitetspolitiska nonsens gör, och hur deras historielösa svartmålning av det moderna, reformistiska samhället bäddat för många av dessa reaktionära fenomen, är tragiskt.

Är det fortfarande antiliberalismen som prioriteras i varje läge? Råder fortfarande en vägran att värdesätta de civilisatoriska framsteg kombinationen av liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärdssystem och erkännandet av individen som samhällets minsta beståndsdel möjliggjort?

Det kan sluta med elände.

************

En tidigare krönika på liknande tema:

Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Bli först att kommentera

Ahlmark gjorde en stor insats i svensk debatt

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag, tack vare sociala medier, behöver man sällan känna sig ideologiskt helt ensam, oavsett vilka politiska vindar som blåser och dominerar i offentligheten.

Det finns alltid fria, oberoende, oböjliga röster, som inte faller för dagstrender, att hämta kraft från. Man kan surfa in i deras flöden – inte nödvändigtvis alltid välbesökta, uppmärksammade eller prisade – och få hjälp att hitta en kompass, få ett perspektiv, återställa ett lugn, kanske bygga upp ett kurage.

Det går lättare nu för tiden att få bekräftelse på att man inte är isolerad i vare sig frustration, passion, likgiltighet eller engagemang inför olika fenomen.

Förr, innan internet växte fram, var det inte lika lätt. Det tog åtminstone längre tid. Om de etablerade, nationella och lokala forumen var ganska likriktade, kunde man lätt förtvivla och börja känna sig udda, om man själv hade landat i andra slutsatser eller drevs av andra värderingar än de som dominerade.

Därför satte man extra stort värde på de röster som vågade bryta mönster och tabun även offentligt, och som aldrig vek ner sig på det sätt man anade att man själv skulle ha gjort.

Per Ahlmark (1939-2018), i sin outtröttliga vrede över diktaturer, förtryck, kommunism och nazism, i sin indignation över alla despoternas nyttiga idioter i debatten och i sin strävan att utmana den gängse historieskrivningen om svensk debatt från 1968 och framåt, var en sådan röst för många unga liberaler på 1990-talet.

Han hade ett debattetablissemang emot sig som gjorde sitt bästa för att demonisera honom, göra det obekvämt att rekommendera honom, men det bet inte på dem som faktiskt läste vad han och hans motståndare skrev.

Ahlmark var som debattör inte nyansernas mästare, inte alltid rättvis i varje omdöme och det gällde att gå till källorna själv när han citerade vänsterdebattörer som i Ahlmarks citatåtergivning framstod som fruktansvärt obehagliga.

Men motståndarna, vana att få sista ordet och ovana att fråntas sitt moraliska tolkningsföreträde, överöste honom med glåpord och nedlåtenhet. Och i det att han trots det inte anpassade sig, gav han många av oss yngre mod att hävda en liberal grundsyn om motsättningen mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck, utan några eftergifter. I motståndet mot kulturrelativism var han en tidig föregångare.

När jag i natt på nytt läste de gamla inläggen i debatterna som rasade kring hans bok om det galna kvartsseklet eller synen på arvet efter Tingsten i Dagens Nyheter, med alla den tidens tunga namn med uppe i ringen, är det Ahlmarks texter – ofta de radikalaste av alla – som i sin passion för demokrati och mänskliga rättigheter stått sig bäst och känns mest angelägna att återge i dag, när antiliberala strömningar tar ny sats runt om i västvärlden. Han var före sin tid.

Så här skrev han i en av texterna i DN, våren 1992, om sin egen hållning och om kulturrevolutionen i Kina, två passager som visar hur han kunde växla mellan tonfall och perspektiv, men inte mellan grundläggande idéer:

”Socialliberalismen är den idésfär som jag verkat i sedan slutet av 50-talet. Den vill förena social omsorg, marknadsekonomi och motstånd mot förtryck. (…) När en storm av ideologiskt hat drar över ett land bör vi tänka på de hundratusentals liken i floder och diken, ångesten som förmörkar, en planet av fångar, den förtvivlade längtan efter försvunna barn eller föräldrar, flera hundra miljoner människors livschanser som stympas. Jag ser denna fasa från offrens synpunkt.”

Ahlmark gav med sin bråkighet, hetta och sin konfliktberedskap många som var på väg ut i den offentliga debatten med åsikter utan majoritetsstöd, råg i ryggen, och ett mod att tänka själva. Även vi som kanske valt andra sätt att skriva och resonera, minns honom nu, när han gått bort, med stor tacksamhet.

Man fick också känslan att han ar en som tog argument, idéer, ställningstaganden, på allvar. De var inte ett abstrakt spel, ett tomt debattmingel eller en lek med identiteter, de var på riktigt, de var på allvar. I Ahlmarks texter pågick nästan alltid kampen, men på öppna och raka villkor.

Och så var han makthavaren som lämnade politiken, snart därefter publicerade självutlämnande, nakna diktsamlingar, senare återvände till samhällsdebatten med full kraft, ändå aldrig gick att kidnappa till något enkelspårigt syfte. Obändig.

De som säger att socialliberalismen är mesig eller tråkig, kan inte ha läst Ahlmark.

Utan honom hade svensk debatt och svensk historieskrivning sett annorlunda ut.

Bli först att kommentera

Judiska föreningen läggs ner. Vågar Umeå fråga sig varför?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Är det enbart en slump att det sker just här. Beror det enbart på plötsliga händelser det senaste året? Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför? Det undrar jag i den här krönikan.

***

Judiska föreningen i Umeå lägger ner verksamheten. Det gick inte längre. Redan förra sommaren tvingades föreningen lämna sin lokaler efter hot från nazister, både mot föreningen som helhet och mot enskilda medlemmar. Det väckte stor uppmärksamhet, även nationellt.

Försäkringar om stöd och uppbackning strömmade in. Trots det har inte resurserna, kraften eller hjälpen räckt till för att ordna en ny fungerande lokal, där föreningen skulle ha kunnat fortsätta sitt arbete i säkerhet och trygghet.

Så hoten, hatet och trakasserierna vann. Nazisterna fick sin vilja fram. I Umeå. Den mobilisering av solidaritet utifrån, från politiskt håll och från det övriga lokalsamhället, som är så lätt att lova med några rader på sociala medier, i snabba intervjuer eller vid en enstaka manifestation, blev aldrig så stor eller konkret att en judisk förening i Umeå kunde överleva.

Nazister, annan extremhöger, islamister, extremvänster och salongsvänster: antisemitismen som växer på nytt i Sverige, och i Europa, har många källor, som direkt och indirekt flyter samman i de förföljelser, de kampanjer och det våld som gör det oerhört svårt för judiska verksamheter att arbeta öppet och för judar att visa sin judiska identitet i vardagslivet. Det som hänt i Umeå är också ett uttryck för en bredare, mörk, otäck utveckling i västvärlden.

Men det vore alldeles för lätt för Umeå att stanna där, och undvika frågan om varför det sker just här. Det vore förrädiskt lockande, och ett stort misstag, att bara förenas i allmänna protester mot de vedervärdiga nazistiska hoten – hur viktigt det än är med de protesterna – och sedan beklaga det skedda, som om det trots allt vore en ren slump att den judiska föreningen i just Umeå gått under. Det skulle, om något, så frön till nästa lokala nederlag för mångfald, frihet och samvaro.

Det var i Umeå som den den judiska föreningen tvingades ge upp. Det var här som förutsättningarna inte fanns, för verksamheten att överleva. Är det bara en slump? Och går det enbart att förklara med plötsliga händelser de senaste åren?

Umeå är staden med den av politiker, föreningsliv, näringsliv, kultursfär och medier uppburna, förljugna självbilden, som aldrig tröttnar på att i skönsång och sentimentalitet mästra omgivningen och nyinflyttade om hur annorlunda, öppet, tillåtande, alternativt och tolerant det är här. Till och med när lokala kritiker går till storms mot politiska beslut eller utvecklingen på vissa områden, sker det ändå ofta inom ramen för det etablerade myten och historieskrivningen om Umeå som i grunden det fina, radikala undantaget.

Aldrig är Umeås agendasättare – både radikala och konservativa – så rosenkindat lyckliga (och gillar varandras floskler ohämmat på sociala medier i en stor hög av självbekräftande harmoni) som när någon artig, uppburen gäst, kanske en minister, säger några vänliga ord om hur speciellt Umeå är, vilken förebild kommunen är för övriga Sverige.

Det är sånt som får människor med andra, svårare erfarenheter, som inte tillhör de tongivande nätverken, att tystna. Det är sånt som får en stad att gå vilse i självgodhet och börja slappna av när antidemokratiska krafter organiserar sig i marginalen.

Det kanske också är sådant som får ett lokalsamhälle att inte riktigt lyssna tidigt, ordentligt och självkritiskt till rop på hjälp, när de ropen stör berättelsen eller inte passar in i de lokala debattörernas egen rollfördelning.

***

För glöm inte att det bara är några år sedan som judiska föreningen varnades av de lokala arrangörerna från att medverka vid en manifestation på Rådhustorget till minne av Kristallnatten nionde november, för att judar – det var slutsatsen efter liknande, tidigare arrangemang och sådana var stämningsläget – skulle kunna uppleva stämningen som ovälkomnande och otrygg.

Den arrangören har sedan dess på ett trovärdigt och ärligt sätt bett om ursäkt och gjort mycket att gottgöra misstaget. Det finns ingen anledning att älta.  Men det som hände då är ett exempel på hur situationen i Umeå var för den judiska föreningen även innan de nazistiska hoten.

Vi som var på plats vid det arrangemang som judiska föreningen i Umeå anordnade själv den där kvällen, i november 2015 minns det som en stark, allvarlig, sorglig och gripande stund. Kunde det bli en vändpunkt och ett uppvaknande för Umeå? Men det var i ärlighetens namn inte så många som kommit dit jämfört med den manifestation som hölls på Rådhustorget (även om det ska sägas till Jonas Sjöstedts heder, att han dök upp även hos den judiska föreningen efteråt).

För mig dog mycket av trovärdigheten hos det demonstrationsivriga Umeå den dagen, det som även lokala medier älskar att spegla sig i. Trots allt som är djupt engagerat, välmenat och angeläget, bör man betrakta det mesta med viss skepsis. För där, i myten om det annorlunda Umeå, har åtskilligt visat sig vara grunt, godtyckligt och poserande.

Inga av de många arrangemang jag deltagit i under mina dryga tolv år i Umeå har varit så omgärdade av försiktighet, oro och säkerhetstänkande (vid sidan av glädje, värme och stolthet) som just de som haft judiska teman eller judiska besökare. Rädslan för lokala sabotage och motaktioner har alltid varit stor.

I Umeå, det självutnämnda, progressiva skyltfönstret, har många tvingats vara rädda, om de inte tillhört rätt grupp. Olika hotbilder har förstärkt varandra. Den rädslan har haft få talespersoner i den lokala offentligheten.

Nu har nazistiska aktioner tvingat judiska föreningen att upphöra, trots många hedervärda, tydliga politiska markeringar det senaste året. Varför förlorade lokalsamhället just här?

Ett skäl till det kan vara att stödet från tongivande ideologiska grupperingar i Umeå för judiska arrangemang och verksamheter varit mycket svagt, omgärdat av misstro och misstänkliggöranden, under ett större antal år. Umeås mobilisering mot antisemitismen har kommit sent, var länge abstrakt, och visade därför bräcklig och underminerad, när de nya hoten kom.

Det är i just Umeå 2018 som judiska föreningen läggs ner. Vågar den så ofta självbelåtna staden titta sig i spegeln och på allvar fråga varför?

**********************

Ett par tidigare krönikor på temat:

Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Skenheligt mantra om det öppna, toleranta Umeå

Bli först att kommentera