Maktkampen inom S i Umeå är sund – men borde föras öppet

Av , , Bli först att kommentera 4

Det har viskats och undrats, ända sedan valet 2014, om hur det egentligen står till med socialdemokraterna i Umeå. oron, de interna spänningarna, den ifrågasatta ledningen, plötsliga omprövningar i kontroversiella ärenden och samtidigt en tålig, disciplinerad sammanhållning utåt när det blåst upp till storm.

Ett kollektivt ledarskap som fungerar, bara på ett annat och mindre demonstrativt sätt än Umeå varit vant vid? Eller ett ledarskap med svagt stöd som inte vågar ta jobbiga debatter öppet, i tid och i laga ordning?

Det har varit svårtolkat, även för dem som lärt sig tyda tecken och subtila rörelser djupt inne i det maktbärande partiet.

Att kommunstyrelsens ordförande 2018-2022 kommer att heta Hans Lindberg, har inte varit givet, enligt snacket. Och med det har inte viskarna menat att en socialdemokratisk maktförlust väntar nästa höst, att Anders Ågrens stund är kommen, utan att det förbereds en revolt internt i S, av personer som accepterat Lindbergs tid vid makten som ett sätt att komma ut ur den holmlundska epoken, men inte som grundval för en långsiktig omstart av den lokala socialdemokratin.

Vilka grupperingar skulle det i så fall kunna tänkas vara, som planerar något sådant? Är deras missnöje ideologiskt betingat, eller styrt av egna maktintressen? Oklart. Gissningarna blir vagare ju mer konkret frågorna ställs.

Svårtolkat är det också av det skälet att högljudda vänsteraktivister alltid gärna gör sig till – relativt historielösa och okunniga – uttolkare av vad den sanna socialdemokratin består i och därför ibland uppträder som en skenbar internopposition. Trots att deras förankring hos socialdemokratiska kärnväljare alltid varit svag. (Jämför exempelvis, som en kontrast, med det resonemang om ”arbetarkonservatism” Widar Andersson fört, bland annat i poddsamtal hos Axess med PJ Anders Linder. Jag vill hävda att han är något på spåren där, för den som på allvar vill förstå socialdemokratins historia.)

Vad som rör sig längst inne i Umeås socialdemokrati, lär vi dock få veta första när maktkampen är avgjord. Det är synd.

***

Vi kommer alltid, skrev den amerikanska statsvetaren Georgia Warnke 1987 i ”Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft”, ”att förstå historiska händelser ur ett perspektiv som både är bredare än det våra föregångare kunde anlägga och trängre än det våra efterföljare kommer att kunna anlägga”.

Det är en insikt som manar till ödmjukhet mellan generationer och epoker, men också till skepsis inför tolkningar av historien som går oreflekterat i arv. Att förstå historien, och lära av den för vår egen tids problem och konflikter, är en svår övning. Det kräver kraft till frigörelse från en del gamla förhärskande dogmer och mod till naken, ärlig självrannsakan av den egna utgångspunkten. Nya erfarenheter tillkommer utan avbrott. Samtidigt ökar avståndet till viktiga händelser för varje år. De tunna, betydelsefulla trådarna av personliga upplevelser, som kan fångas i möten med dem som var med, brister förr eller senare. Etiketter som sammanfattar, skapas vanligtvis först i efterhand.

Den insikten har relevans även för samtida händelser. Var inte för snabb med säkra slutsatser och definitiva omdömen. Men dröj inte för länge heller. Inget facit väntar runt hörnet.

Intellektuell hederlighet som ideal, generös inlevelse i andras situationer, nykter granskning av vart man själv står och sund distans till floskler och ädla poser som sällan betyder något för hur människor uppträder i praktiken – efter det finns en växande längtan.

***

De stora skiftena i Umeås historia har varit ganska lätta att identifiera direkt: stadsbranden, regementets anläggning, universitetets grundande. Fysiska händelser, etableringar av nya verksamheter och avgörande lokaliseringsbeslut, har varslat om sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Politiska prioriteringar och den omgivande samhällsutvecklingen har kapplöpt om att prägla Umeå.

Kanske kommer åren kring kulturhuvudstadsåret 2014, hela 2010-talet, att ses som ett naturligt ställe för framtidens historieböcker att sätt ny rubrik. Händer något nu i staden som förstärkt av samhällsutvecklingen kommer att få konsekvenser för lång tid framåt?

Var kulturhuvudstadssatsningen – det sättet att tänka, planera, fatta beslut och genomföra, den typen av frågeställningar och projekt – kulmen på en lång epok, som tog sin början vid universitetets tillkomst och bars upp under flera decennier av befolkningstillväxt och relativt brett förankrade visioner? Är det nu, i en annan tid, med större osäkerhet, med nya sakområden i fokus, dags för något slags perspektivskifte?

Att makten kan växla från val till val även internt i partier är inget konstigt. Normalt sett sker det för sällan än för ofta. Mandatperioder är begränsade av goda skäl.

Maktkampen inom socialdemokratin i Umeå ska inte ses som något negativt, utan som en uppmaning till fler – även liberaler och konservativa – att titta bortom dagens i ärlighetens namn en aning rostiga umedebatt.

Alla partier borde grubbla över vilka de djupare drivkrafterna bakom ett nytt skifte i Umeås historia skulle kunna vara – oavsett om det blir med gamla ledningar eller nya – givet de vägval som väntar kring ekonomi, välfärd, valfrihet, företagande, utbildning och kommunens landsbygd.

Att partier har ett levande inre liv, med flera villiga att ta över, är hoppingivande. Att det bubblar till är sunt. Det sorgliga är att så lite av debatten förs oförblommerat, rakryggat och ärligt inför medborgarna, med idéer istället för intriger i centrum.

Är det läge att våga fler ideologiska konflikter i den lokala demokratin? Berätta att ni vill, och vad det är ni vill.

Vilka partier har mest att vinna respektive förlora på att fler frågor ställs rakt på sak i Umeå?

Låt väljarna ge svaret.

Bli först att kommentera

Martinson, Tidholm och landsbygdens erfarenheter

Av , , Bli först att kommentera 2

Det var mot slutet av första världskriget, under ”världskrisens sämsta år”, som sockenpojken Martin kom vandrande utefter landsvägen i Harry Martinsons självbiografiska roman ”Vägen ut” (utgiven 1936 som en fortsättning på ”Nässlorna blomma”).

Han gick genom ”skogar av mörk och gammalsträv jättegran”. Här och där en by, ekorrar som tjäckade till och försvann, ”annars intet liv, bara granarnas melankoliska sus”. Inga bilar färdades på landsvägen som kallades ”Nissastigen”. Martin befann sig där ”ensam med jaget, ensam med jagets sorger och jagets läxor, en vandrande och isolerad människa i vardande”.

Det är en scen – jag har gjort det förbjudna och vikt ett hundöra vid den i mitt exemplar av boken – där spänningar, ensamhet, frigörelse och drömmar ligger lagrade, som går igen i mycket av det svenska 1900-talets arbetarlitteratur. Den arbetarlitteratur som i så hög grad, och på så olika sätt, präglades av två Martinson – Harry och Moa. Starka författarskap och personligheter var för sig, och som ett kärlekspar intrasslade i varandras öden, i förväntningar, drama, besvikelser, förlåtelser, svek och sorger.

Men när han vandrade längs Nissastigen i ”Vägen ut”, var Martin ännu ungdom, med mycket bakom men det mesta framför sig. Genom skog på väg ut i livet, mot havet, mot äventyren. Och samtidigt rörde han sig, i den litterära skildringen och sannolikt i Harry Martinsons minne, ut ur ett gammalt Sverige, om vilket han skulle komma att vittna och berätta, in i ett nytt land. Någonting tog sin början där, även i nationen som stått vid sidan om striderna.

Det är en scen, som fångar några av de märkliga, blandade stämningar som rådde i Sverige när världskrig övergick i fredstid, och landet var mitt uppe i det demokratiska genombrottet. Framför allt de dova känslor som behärskade landsbygden det år Per T Ohlsson i sin lärorika bok ”1918. Året då Sverige blev Sverige”, beskriver som ”omskakande, fyllt av överraskningar och tvära kast – och för framtiden havande med både gott och ont”.

Martinson, som själv hade varit vittne till skakningarna, skrev om samma tid, att den behärskades, ”av en ny slags pessimism. Alla avlastade på alla sin svartsyn. Sverige hade stått utanför kriget och kommit att behärskas av den utomståendes svarta, makabert avundsjuka kverulans: kristidens, osäkerhetens. I storstäder och ”kulturcentra” visste man mycket litet av det gölsvarta, gruvande och grubblande som folksjälen dolde i avkrokarna av det stora avkroksriket.”

Och så några tänkvärda rader: ”Den genomgående tonen var att man ingenting hade att referera till, såsom den övriga världen, inga hekatomber av lik, bara livsmedelsbrist och leda, gulascheri, hemlöshet och förskjutning. Alla famlade. I avkroksstugorna sutto gummorna och gräto. Det hade väl tänkt sig en något annorledes ålderdom, en fridfullt planschartad aftonsol, men i stället blev allting ruggigt och tusen ruggiga rykten gjorde saken än ruggigare.”

Inom Martin själv ropade, utom kristidens ”säregna sorgeknarr”, även ”rösterna från flera år, inbegripna i evinnerliga trätor som aldrig ville sluta”. Det var ”som hade han haft tio familjer i huvudet och alla skreko mot varandra, korrigerade varandra, varnade och hotade varandra.”

Det blir också en beskrivning av dåtidens svenska samhälle, dess skiftande miljöer, traditioner och intressen.

***

Man kan säga mycket om det dagsaktuella i ”Vägen ut”. Om parallellerna mellan ett uppbrott då och ett uppbrott nu. Om spänningar och rädslor, grundade i verkliga men ibland motstridiga erfarenheter. Ändå slås jag först och främst av den tydliga skillnad Martinson gör i scenen, mellan städerna och landsbygdens olika själstillstånd. Redan då fanns de där, slitningarna mellan stad och land, mellan det urbana perspektivet och landsbygdens upplevelser – även inom enskilda människor – på ett sätt som vi kan känna igen i dag.

Jag har kommit att tänka på den scenen i ”Vägen ut” när jag läst i Po Tidholms nya bok ”Läget i landet. 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”.

Man vill veta”, skriver Tidholm där, ”om man finns, och i så fall var och på vilket sätt. Före moderniteten var den geografiska identiteten det enda vi hade. Andra koncept saknade betydelse i ett samhälle som saknade kommunikationsmedel. Varje plats hade sin berättelse – konstruerad förstås – som gjorde anspråk på sanningen. En bit bort, i nästa land, stad, by eller dalgång, bodde de andra. Sedan tog kanske nationen över, eller klassen, facket eller könet. I Folkhemssverige spreds en myt om homogenitet som dämpade platsens betydelse i identitetsskapandet. Långsamt blev staden norm.”

Det här är inte en recension, men ”Läget i landet” är en bok jag tycker att alla som intresserar sig för landsbygden bör läsa, men ingen bör acceptera som sista ordet.

Först en bekännelse: Jag har som liberal lantis ett kluvet förhållande till den där förbannade Po. Han är i flera avseenden en förebild och själsfrände. När han fångar landsbygdens historiska erfarenheter, snabbt hittar det väsentliga, frilägger makthierarkier och med klar blick varnar för ”att de skattefinansierade framgångsberättelserna är exkluderande, att de stänger människor ute från politiken” och driver med övningar som går ut på att ”brainstorma fram positiva buzzwords” i kommunernas utvecklingsarbete.

Å andra sidan stöter man ofta i Tidholms texter på en relativt dogmatisk socialistisk samhällssyn som ibland tar slöa genvägar och fastnar i en onödigt låst vänsterjargong.

Det gäller att läsa honom aktivt och diskuterande. Inte som ett facit att somna till, utan som en frågeställare att vakna till.

Bli först att kommentera

Och förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Av , , Bli först att kommentera 0

Den svaga vinden i seglet antyder en sak, vågorna mot skrovet en annan och skeppets lutning en tredje. Det makroekonomiska läget, nationellt och internationellt, fortsätter att vara ovanligt svårtolkat. Hur går det egentligen?

Konjunkturen är relativt stark, men hålls igång av extrema, och för varje kvartal allt mer problematiska, penningpolitiska stimulanser.

Många arbetsmarknader uppvisar en positiv trend. Ändå är oron stor för vad som ska ske när nästa lågkonjunktur slår till och redan utsatta grupper riskerar att drabbas ännu värre.

Inflationen återhämtar sig, men utan att helt övertyga riks- och centralbankerna. Bedömningar om kommande prisutveckling skiftar vilt i debatten: från oro för att det ska avstanna igen till varningar för att det kan börja rusa iväg.

Som alltid finns det motstridiga önskemål om kurserna för krona, euro, dollar och andra valutor att jämka mellan. Exportindustrier har sina utgångspunkter, hushållen kan ha andra intressen och politiska beslutsfattare hoppas på lite av varje, helst samtidigt och omedelbart.

***

I Sverige råder ökad framtidstro i viktiga branscher. Konjunkturinstitutets barometer för september, som indikerade starkare tillväxt än normalt i svensk ekonomi, i synnerhet för tillverkningsindustrin, konstaterade att det i ett historiskt perspektiv är ”ovanligt få industriföretag som säger att färdigvarulagren är för stora och en ovanligt stor andel företag som säger att lagren är för små”.

Samtidigt finns det stigande oro över läget inom byggsektorn och på bostadsmarknaden, med vissa signaler om en begynnande stagnation. Krav på skärpta amorteringskrav (fortsatt Finansinspektionens rekommendation) och begränsade ränteavdrag, växlar med varningar för att åtstramningar just nu, i ett känsligt läge, skulle kunna utlösa den skuld- och bostadsmarknadskris som skärpningarna är tänkta att förebygga.

***

Det är svårt att hitta den gyllene stigen, och rätt tajming för enskilda åtgärder (som exempelvis höjda räntor), när så många faktor bidrar till så många målkonflikter. För riks- och centralbanker, som låtit lågränte- och stödköpskranarna stå vidöppna under flera år – utan att särskilt många regeringar nyttjat fristen för att rusta inför nästa lågkonjunktur eller göra långsiktiga reformer för jobb, företagande, innovationer och framtida välstånd – börjar tiden rinna ut.

Det märktes på både Europeiska centralbanken och Riksbanken i dag torsdag.

ECB låter styrräntan vara kvar på noll, förlänger stödköpsprogrammet till september nästa år (och håller öppet för att fortsätta ännu längre), men halverar omfattningen av stödköpen från 60 miljarder euro varje månad till 30 miljarder från årsskiftet. Riksbanken, som får svårt att avvika särskilt mycket från ECB, väljer också att behålla sin styrränta oförändrad, på minus 0,5 procent.

Försiktiga steg, vaga besked på presskonferenserna, ändå indirekta påminnelser om att stimulanspolitiken med nollräntor och stödköp under högkonjunktur förr eller senare måste upphöra om det inte ska sluta i kaos. Den gamla iakttagelsen gäller: sätts hoppet till centralbankerna, har politiken misslyckats.

Bli först att kommentera

Från Herthas dröm till #MeToo

Av , , Bli först att kommentera 5

ÖGONBLICKET. Varken förr eller senare har sådana eldsflammor slagit upp ur en svensk roman, och fått den politiska debatten att glöda, som i Fredrika Bremers ”Hertha” (1856).

Det är en nyckelscen i hela litteraturhistorien, när den 30-åriga Hertha på natten – förtvivlad över kvinnoförtrycket i Sverige, plågad av omyndighetens tvång, arg efter ännu ett gräl med den trångsynte fadern – i en dröm känner hur den efter frihet och rättigheter längtande lågan i hennes hjärta börjar sprida sig genom kroppen.

Hon lägger handen på sitt färdernehem och ser vilda flammor bryta ut, växa, sprida sig från hus till hus under ”klockornas klämtande” och ”larmtrummans hvirflar”. Och vaknar sedan häftigt och upptäcker att en riktig eldsvåda rasar i huset och staden.

Det är, förstås, en gammal maktordning som brinner.

Berättelsen handlar framför allt om det som händer efter släckningsarbetet, med Hertha, hennes omgivning och staden. Ur ruinerna av det tidigare och förljugna växer ett nytt liv fram, som med tiden ska föra åtminstone ett litet steg mot frigörelse, rättigheter och kärlek på egna villkor.

Men det är drömmen och branden som är romanens hjärta.

Att tänka sig Hertha utan branden, skriver litteraturvetaren Birgitta Holm med stöd av Bremer-forskaren Greta Wieselgren, ”är nästan ogörligt”. På handlingsplanet ”är branden både den nödvändiga förutsättningen för den sociala omdaning som äger rum och ett uttryck för hjältinnans karaktär. Indirekt är det Hertha, hennes instängda vrede, som tänder eld på fadershuset och därmed på Kungsköping”.

(Ur texten ”Från Famillen H*** till Hertha” i utgåvan ”Fredrika Bremer – föregångare och förebild” (2001).

***

Under den mardrömsekvens som leder fram till branden, rör sig Hertha i väderstreck efter väderstreck, från land till land, genom Frankrike, Tyskland, England, Rom – med Fredrika Bremers självklara, internationella utblick – på jakt efter en skola eller akademi där även kvinnor ges inträde, på jakt efter ”friheten för mig och mina systrar!”. Överallt möts hon av stängda portar, bortförklaringar, förakt, hot eller avvisningar, tills hon åter sitter i sin gamla vrå, tyst och med en önskan om “att få dö”.

Drömmens upplevelser blir sedan verklighetens drivkraft för Hertha, när hon ur askan fortsätter sin kamp för frihet och myndighet, mot faderns och samhällets fördomar, och mot de strukturer vi i dag skulle kalla för en könsmaktsordning. Utöver kvinnors myndighet, är inte minst rätten till utbildning och tillgång till ledande yrken som läkare, präster och lärare, ett framträdande krav i romanen.

Att Hertha i romanen grundlägger en vardagsskola och en helgdagsskola – det praktiska perspektivet och det andliga – för kvinnor, var en viktig sak för Bremer.

I sin Bremer-biografi från 2001 återger Carina Burman ett brev som Bremer skrev några år senare, 1861, till Mary Howitt:

”I know that it will give you pleasure to know that my Hertha has done her work in Sweden: that (close to my dwelling) a high school has arrisen for young female students of all classes, where knowledge and science of all desirable kinds is freely imparted by able och liberal-minded teachers.”

***

När ”Hertha” kom ut i Sverige pågick debatten för fullt om reformer för ogifta kvinnors rätt till myndighet, och det är ett bärande tema i romanen. Men när man läser den i dag (jag hör till dem som tycker att det är den av hennes romaner som överlevt bäst genom epokskiftena, men många andra anser att exempelvis “Grannarna” och “Hemmet” är litterärt mer kvalificerade), känns den ändå inte politiskt tidsbunden.

Det beror förstås i första hand på Bremers romankonst, men kanske också på att hon tillät sig ett visst mått av öppenhet och oklarhet i sina framtidsvisioner. Bestämd över riktningen, men inte låst vid en enskild metod eller formel.

Genusvetaren Ulla Mann har, i sitt bidrag till ”Fredrika Bremer – föregångare och förebild”, skrivit att det inte är särskilt lätt att beskriva hur Fredrika Bremers visioner om kvinnofrigörelsen egentligen såg ut. ”De är inte samlade till något konkret emancipationsprogram, ibland är de också vagt uttryckta.” Kanske är det, konstaterar Mann, ”just i detta, lite vaga, som styrkan i hennes idéer låg. Hon var både visionär och reformivrare.”

Det anknyter till vad Elin Wägner skrev i sin oavslutade minnesteckning över Bremer (utgiven av Svenska Akademien, 1949):

”Det är otvivelaktigt att hon felbedömde framtidsutsikterna, att konfliktanledningar och tragedier låg gömda i framtiden, vilka inte ens skrämde henne som möjligheter.”

Bremer var inte alltid, konstaterar Wägner, medveten om sin egen tidsbundenhet. Men, fortsätter hon, ”jag tror att vi alla måste ödmjukt beundra den enorma lidelse och kraft, varmed hon gjorde sig fri ur den nedvärdering, den inskränkning, den ofrihet som pressade henne mot bottnen (…) och älska henne för solidariteten hon visar sina medsystrar i nuet och framtiden.”

***

Även om det kanske är svårt att få gehör för i en historielös, självgod och självupptagen samtid, så måste man komma ihåg att ”Hertha” skrevs för över ett och ett halvt sekel sedan. Den är fortfarande relevant och aktuell, men inte i alla delar och kan endast förstås fullt ut om man sätter in den dåtidens politiska, sociala, kulturella, religiösa och ekonomiska kontext.

Ett Sverige i förvandling, i mitten av 1800-talet, där mycket av det som sedan skulle prägla resten av seklet och början av 1900-talet, på vägen mot demokrati, ökad jämställdhet, välstånd och välfärd, hade inletts, men ännu utan avgörande genombrott.

Det gäller också Fredrika Bremers författarskap och insatser, som inte går att reducera till någon enkel, modern etikett, även om både liberal och feminist ligger nära till hands. Hennes gärning innehåller åsikter och verk som blivit ifrågasatta på senare år. Somligt i hennes syn på kvinnan och hemmet, har åldrats betänkligt de senaste 50 åren. Tack och lov. Hon var en levande, skapande författare – världsberömd och hyllad – som stod mitt uppe i sin tids förvandling och sin tids konflikter, förutseende, kritisk men också i vissa avseenden ett tidens barn.

Ändå fick hon en politiskt betydelse, både i samtiden och i eftervärlden, som få andra författare haft. Och politiskt framstående kvinnor har rakt genom historien drabbats av hat och okvädesord från män som känt sig hotade.

Bremer var när Hertha gavs ut 1856 redan en erfaren författare. Hon visste nog, vad som väntade.

Carina Burman skildrar i sin bok hur Bremers väninna Fredrika Svedbom senare i livet vittnade om hur hon efter det att Hertha kommit ut sett ”anonyma bref, skrifna af lärda män, ty de voro späckade med latinska citat, men för öfrigt af ett sådant gement innehåll, att det skulle besudla min penna att nedskrifa det.” Även direkta hotelser förekom. ”Svedbom” noterar Burman, “tycks ha ansett att Bremer flydde Sverige inför utgivningen.”

Och i ett brev till vännen Per Johan Böcklin skrev Bremer vid samma tid:

”Mycket i den boken kommer att ogillas, men mycket der kommer att uppkalla frågor, som tåla att tänka på, och kommer kanske (ja, jag hoppas det) att medföra en befrielse för de bundna själarne i mitt land.”

Hertha har levt vidare, som en sådan maning, in i våra dagar.

***

#MeToo, kampanjen där kvinnor berättar om trakasserier och sexuella övergrepp, sprids nu från land till land, i en frihets- och rättighetskamp, som angår alla. Och glöm inte, skulle förmodligen Fredrika Bremer och hennes efterföljare mana, glöm inte politiken, institutionerna, regelverken.

#MeToo har tänt en brand på sociala medier som i bästa fall kan få en gammal, rutten könsmaktsordning att rasa.

Eldsflammor slår upp på nätet. Befrielse pågår.

 

*************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

När skolmaten kom till Röbäck

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

 

 

Bli först att kommentera

”Erk du! Maja du! Var ska vi ta’t?” – ställ rätt frågor i nästa valrörelse

Av , , Bli först att kommentera 3

En allt äldre befolkning där färre människor i arbetsför ålder ska försörja service och trygghet för fler. Prognoserna tycks tala klarspråk.

De demografiska förändringar som väntar kommande decennier lär, om inget görs, få långtgående konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden, för de svenska socialförsäkringarna, för pensionssystemet, för näringslivet, för skatteintäkterna och därmed i slutändan för möjligheten att överhuvudtaget upprätthålla välfärden.

Dagens system har inga stora marginaler. De förutsätter ett i hög grad arbetande samhälle. Och det behövs inte mycket för att balansen ska gå förlorad.

Vad det i sin tur får för politiska följder om de sociala trygghetssystemen på allvar börjar svika medborgarnas grundläggande förväntningar och jakten på syndabockar intensifieras, är lätt att räkna ut. De mindre slitningar som i dag får en överhettad debatt att koka av nervositet, skulle blekna i jämförelse med morgondagens problem.

En slutsats som ligger nära till hands, om man vill få ekvationen att gå ihop, är därför att den genomsnittliga pensionsåldern måste höjas gradvis. Samtidigt som nya och kvalificerade vidareutbildningar för ett livslångt lärande införs och satsningar på hållbara arbetsmiljöer prioriteras ytterligare.

Fortfarande finns, påpekar de som argumenterar för en sådan förändring, gott om tid och en tradition av ansvarstagande och samförstånd mellan olika samhällsparter, att genomföra nödvändiga reformer. Ju längre vi skjuter upp omställningen, desto mer drastisk blir den bara senare.

***

Men stämmer det att en sådan utveckling är given och oundviklig?

Är det inte tvärtom så, att de tekniska förändringar vi ser, talar för ett motsatt scenario. Att den för både socialister, liberaler och konservativa i grunden centrala arbetslinjen snart spelat ut en del av sin roll för skapandet av välstånd, och att det är gott så?

I vilken utsträckning som digitalisering, automatisering och tjänstefiering kommer att förändra framtidens arbetsmarknad är en omstridd fråga. Hur många traditionella jobb kommer att försvinna som en följd av teknisk utveckling under första hälften av 2000-talet? Och i vilken mån kan de ersättas av motsvarande nya kvalificerade jobb, så att den viktiga kopplingen mellan utbildning, möjligheter till arbete och god löneutveckling kan upprätthållas?

En del rapporter har talat om att rentav hälften av alla dagens jobb – i huvudsak de medelklassjobb som länge varit ryggraden i demokratiska samhällen – kan komma att vara automatiserade redan inom 20 år. Det får onekligen visioner som industri 4.0 och drömmen om nya ingenjörs-, operatörs- och programmeraruppdrag att väga lätt.

Djärva och definitiva förutspåelser om framtidens arbetsmarknad, hur, på vilka villkor och i vilka maktrelationer människor kommer att jobba, går ofta i kvav. Man bör vara försiktig med att gissa.

Ändå är det uppenbart att även digitaliseringen och automatiseringen, precis som den demografiska förskjutningen, håller på att förändra grundförutsättningarna för det gamla, framgångsrika, marknadsekonomiska välfärdssamhälle kring vilket den stora majoriteten medborgare slutit upp i snart ett sekel.

Vad händer om vinsterna från ökad tillväxt och höjd produktivitet inte längre syns över tid, från generation till generation, i form av bättre jobb, högre levnadsstandard för bredare grupper och mer resurser till gemensamma investeringar?

Om tekniken och ekonomin tuffar på, produktionen av varor och tjänster accelererar, men resurserna frikopplas från de gamla systemen för social sammanhållning, trygghet, rörlighet och välstånd? System som då istället lämnas åt ett dystert öde. Det vore, förstås, ett mardrömsscenario.

***

Men samma tekniska utveckling kan också, för den som är optimistiskt lagd, ses rymma stora möjligheter till ett helt nytt slags och tidigare oanad livskvalitet. Kan tekniken frigöra tid och automatisering, digitalisering och artificiell intelligens överta eller effektivisera många gamla arbetsuppgifter, borde det rimligen väsentligt öka möjligheterna till friare vardag, bekvämare liv och höjd livskvalitet för de flesta människor.

Så skulle kanske äntligen mer tid kunna skapas, i fler människors liv, för det personliga självförverkligandet, utan att det hotar välståndets grundvalar.

Mot den bakgrunden har flera nygamla och intressanta debatter tagit fart, som inte kan avfärdas lika lätt längre:

Om införandet av medborgarlön/basinkomst som ett nytt sätt att låta övergripande välståndsökningar komma alla till del. Idén går att ifrågasätta ur många aspekter, men ställer onekligen etiska och psykologiska frågor om arbetets ställning och betydelse på sin spets. Är svaren längre lika självklara, som de var på 1900-talet?

Om en ny prioritering och syn på relationen mellan arbete och fritid till förmån för det senare. Kanske ett generellt sätt kortare yrkesliv tack vare robotiseringen, i kombination med någon form av yrkesvärnplikt i yngre år för att garantera trots allt nödvändig arbetskraft, arbetserfarenheter och motverka privilegievälde.

Och om radikalt förbättrade villkor och ökad makt för i dag missgynnade yrkesgrupper (inom exempelvis vård, skola och omsorg), där tekniken aldrig kommer att kunna mer än marginellt ersätta mänsklig arbetskraft.

***

I sådana framtidsvisioner kan både liberaler, konservativa och socialister se en del av sina lite skiftande ideal om frihet, livskvalitet och djupare värden förverkligas. 1960- och 70-talens lätt dammiga sociologiska debatter om arbetet som fenomen, spänningarna mellan rätten till arbete, tvånget till nyttoarbete och drömmen om en självständig livssfär, aktiveras på nytt. Till och med gamle Marx rosslar till. Även miljö- och klimatperspektivet kan kopplas till de frågorna, utan givna svar.

Jag tror att många sidor i debatten skulle må bra av att våga ställa en den grundläggande frågor om frihet, makt och livet på nytt. Utifrån de chanser och problem som förändrad teknik och förändrad demografi, i ett komplicerat, motstridigt samspel, ställer oss inför när det gäller medborgarskap, livschanser, solidaritet och trygghet.

Och vad alla sådana framtidstankar förutsätter, vad som tycks oundvikligt, är att de nuvarande systemen för att, lite förenklat uttryckt, omvandla välstånd till välfärd, måste reformeras. Praktiskt och genomtänkt ges nya utgångspunkter, om kopplingen mellan välstånd, välfärd och livskvalitet ska kunna upprätthållas och komma framtida generationer till del.

Det är mycket svårare och viktigare frågor, än att de fåniga slagorden i gapiga partiledardebatter ska kunna bidra med svar. Det är frågor som borde ge varje samhällsdebattör huvudvärk under nästa års valrörelse.

Inför de perspektiven – och med tanke på risken för att en ny ekonomisk kris ska slå till när överstimulanserna når vägs ände – borde partierna tävla om att ställa rätt rättvisefrågor, rätt frihetsfrågor, rätt trygghetsfrågor och i god tid inleda en ärlig diskussion om 2000-talets reformbehov. Så kan man hjälpa till att rädda välfärden på riktigt.

Istället är budgeterna inför 2018 präglade av kortsiktiga vallöften, ovilja att erkänna målkonflikter navelskådande analyser och slamrande retorik anpassad till en ytlig mediedramaturgi. Stackars Sverige, om den lättfärdigheten tillåts prägla nästa år.

Med stenarna i Motala ström är det som Klara Gulla sa: di är blöta.

************

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Det outforskade gränslandet mellan makt, etik och artificiell intelligens

Står institutioner och eftertanke pall i en disruptiv tid?

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Ett sekel av framsteg att kämpa för

Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Den mänskliga faktorn – risk och räddning

 

Bli först att kommentera

Farligt och lönlöst att börja försöka desinficera historien

Av , , Bli först att kommentera 9

”Läs inte för fort”. Det var förläggaren och bokhandlaren Sylvia Beachs råd till den unge Ernest Hemingway när han besökte henne på 12 rue de l’Odeon i Paris på 1920-talet och ur hennes bibliotek lånade med sig böcker av Turgenjev, Dostojevskij, D.H Lawrence och Tolstoj.

Hemingway skildrade mötet långt senare i ”En fest för livet”.

Skriv inte för fort, är man frestad att tillägga i dag, när pennan och papperet har smält samman till en uppkopplad skärm. Och tänk inte för fort. Kanske behövs också uppmaningen: läs överhuvudtaget.

Ta ett år på dig, om du behöver det och frågorna är svåra. Ta ett decenniums betänketid om du vill. Låt erfarenheter, samtal, mothugg, medhåll, ånger, insikter och eftertanke mogna som en rik vävnad kring den första, stressade, knotiga, spontana reaktionen. Inte mycket av bestående värde kommer att ha hunnit klargöras tidigare ändå.

Men var också beredd att invänta andra, som tar tid på sig att fundera, pröva och omformulera sina tankar. Hypnotiseras inte av det högljudda tumultet mitt i rummet. Sök även med blicken i de tysta hörnen, där de sitter böjda och koncentrerade som fortfarande letar svar. De som har något värdefullt att säga, tröghetens hjältar, får vi ofta vänta på.

Och under tiden, medan vi tänker efter på våra respektive håll, kan vi väl föra en gärna ivrig, tänd, men uthållig diskussion. Hjälpas åt att förbättra varandras idéer i ett lyhört, inte alltför prestigelåst meningsutbyte. Den gemensamma debatten och den egna eftertanken, det sociala och det långsamma i den intellektuella processen berikar varandra.

Offentligheten är tillräckligt befolkad som det är, av människor som varken tagit sig tid att läsa, skriva eller tänka efter ordentligt, men inte har några betänkligheter när det gäller att kasta den första stenen.

***

I ett poddsamtal tidigare under veckan mellan Salman Rushdie och The Economists Anne McElvoy om vår tids identitetspolitiska debatter, fick Rushdie frågan hur han i dag, 30 år senare, ser på kontroverserna kring romanen Satansverserna. Den som fick ayatollah Khomeini i Iran att utfärda dödsdomen mot Rushdie.

I ett mycket tänkvärt svar konstaterade Rushdie att det är först nu, när temperaturen hunnit gå ner, som människor ”äntligen kan läsa den romanen som en bok, inte som en politiskt het potatis”.

En författare, påminner han, vill helst slippa behöva förklara sin text alltför ingående. Men det enda språk som inte gick att använda i diskussionen om Satansverserna var länge just litteraturens språk. Romanen avhandlades under kontroversen med politikens, teologins och sociologins begrepp, men inte utifrån litterära perspektiv. Rushdie minns det som mycket frustrerande. Han vill alltid värja sig mot att behöva säga att “det här är exakt vad boken handlar om och så här ska du förstå den.” Med Satansverserna tvingades han förklara och motivera hela tiden.

När han skriver något, säger han i intervjun, vill han lämna utrymme för läsaren att hitta sin egen plats och sin egen relation till texten. Det är läsaren som ”fullbordar en text. Och ”läsarens fantasi möter författaren fantasi, och tillsammans skapar de en version av boken.” Först nu börjar det bli möjligt igen, med hans mest kända verk.

***

Jag tänker på några kloka ord av Anders Åberg, i hans skrift ”Den vältempererade kritiken, som gavs ut 2009:

”En debatt fungerar som bäst när målet är att driva den så långt det bara är möjligt, inte att vinna den. När den drivs framåt av en undersökande nyfikenhet istället för av en närmast idrottsmässig prestationsiver skapas en tät väv av korsreferenser till deltagarna, en underbart komplicerad härva av trådar som inte är till för att redas ut helt och hållet – varken för debattdeltagarna eller läsarna.”

Han citerar även några ord av Gunnel Vallquist:

”Det gäller också att inte stänga sig inne med sin övertygelse. Att inte stänga dörren för inflytelser. Att våga leva i korsdrag och ofta bli störd. Att inte förskansa sig, att våga vara utelämnad åt det nya, det främmande, ja, om möjligt också det fientliga.”

Ett sätt att stänga sig inne och förskansa sig, är förstås att hänge sig åt fördömande tvärsäkerhet. Man kan även stänga om sig i relation till historien, genom att se sin egen samtid som självklar både höjdpunkt och slutpunkt för moral och värderingar, och utifrån det stämpla och rensa ut det bristfälliga och smutsiga, från bibliotek arkiv och magasin.

***

När en tv-serie för ungdomar som redan från början hade uppenbart plumpa, primitiva inslag plötsligt, flera decennier senare, blir föremål för en aktiv utrensning, har det därför mindre med den av glömska förtjänta serien och mer med vår samtids renlighetsfanatism att göra.

Det har varit flera liknande debatter på senare år, när äldre verk och konstnärer inte bara ifrågasatts utifrån moderna värderingar, utan också stämplats som olämpliga att alls ta del av.

En kritisk granskning av tidigare auktoriteter och influenser, ett aktivt sätt att förhålla sig till ett kulturarv full av problematiska inslag, exempelvis sexism och rasism, är en alldeles nödvändig process. Pang på bara. Och att nya utgåvor av barnböcker uppdateras när det gäller vissa i dag stötande formuleringar, är också lätt att försvara. Upprördheten över det har jag aldrig förstått.

Problematiskt blir det däremot, när även arkiv och magasin ska rensas på historiska verk och ursprungsversioner.

När elever och studenter ska skyddas helt för historiska realiteter och tidigare generationers världsbilder. Då handlar det inte om kritisk uppdatering, utan om ett försök att tvinga på vår historiesyn fördummande och naiva skygglappar.

***

(För den som vill ha ett akademiskt perspektiv på frågeställningen: En av de mest intressanta debatterna inom humaniora på 1900-talet – egentligen betydligt mer givande även för vår tid än flera av de postmoderna återvändsgränderna – var den mellan Hans-Georg Gadamers hermeneutik och Jürgen Habermas kritiska hermeneutik, om begränsningar och möjligheter i en tolkningsprocess som enkelt uttryckt växlar fram och tillbaka mellan helheten och delarna av ett verk.

I hur hög grad och på vilket sätt kan vi frigöra oss från våra egna utgångspunkter och ideologiska perspektiv, våra olika ”förståelsehorisonter”, när vi försöker förstå och förklara ett kulturellt verk? Finns det en objektiv tolkning? Har verken egna sanningar? Hur fria kan vi stå från traditioner och auktoriteter när vi närmar oss en text? Kan betraktaren i en kritisk analys blottlägga den egna tolkningens värderingar?)

***

Försöken att desinficera historien, rädslan för smittade språk, drömmen om det kliniskt rena och korrekta, om det enbart trygga och rogivande, är livsfarliga. För det finns många författarskap och regissörskap som även med sina brister och fulheter har långt mer att säga och lära oss i dag än det mesta trendkänsliga som hyllas av en övermodig samtid.

Varför denna misstro mot ungas och vuxnas förmåga att tillsammans samtala och kritiskt, vaket, differentierat förhålla sig till forna tiders perspektiv och språkbruk, fördomar, strukturer och eländigheter? Ska kommande generationer tvingas bli historielösa och aningslösa, för att skyddas från varje tidigare missljud?

Dostojevskij var alldeles uppenbart en antisemit, och ändå är Bröderna Karamazov världens bästa roman, för att låna ett omdöme från litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki, med judisk bakgrund, som överlevde de nazistiska fasorna i Warszawas getto.

Vi måste få lära oss hur språk och tankar gått, och vi måste vänja oss tidigt vid det komplexa i liv och människor, hur det vackraste och vidrigaste kan trängas nära varandra. Hur ska vi annars på allvar och på djupet lära oss känna igen, motverka och diskutera sådana strömningar när de uppträder i modern form, om vi inte har historiska erfarenheter som en självklar del av bildningsarvet? En gnutta av konservatismens försiktighet med att bejaka samtidens självförhävelse, gör även kulturradikaler gott.

***

Eller som Lev Sjestovs skrev: ”Skapandet är en ständig rörelse från misslyckande till misslyckande. Skaparens normala tillstånd är tvekan, ovisshet, osäkerhet om morgondagen, nervositet.” (Citatet hämtat från Lars Klebergs bok ”Vid avantgardets korsvägar” från 2015

***

Bacillskräcken, det frenetiska tvättandet av händer efter varje beröring med något inkorrekt, fördummar. Och det skapar bilden av det politiskt korrekta som något svagt och skört, något utan inre styrka, som inte står pall för minsta debatt.

Se upp med vilka instinkter och krafter ni gynnar, när ni börjar skrubba källarna fina och rena.

********

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Det motstridiga, motsägelsefulla och komplexa som frihetens förutsättning

Var glupskt nyfiken på andras erfarenheter

Bli först att kommentera

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsproblem och idédebatt

Av , , Bli först att kommentera 3

Hur skulle partilandskapet i Sverige ha sett ut inför valåret 2018, om partier och intresseorganisationer, hade grundats enbart utifrån dagens viktigaste samhällsproblem?

Om sakområden, ekonomiska förutsättningar och sociala strukturer som existerar 2017 hade varit vägledande, snarare än vaga minnen från det tidiga 1900-talet? Om partipolitiken hade uppfunnits på nytt, på rent papper utan några anvisningar, fritt från sekelgamla låsningar? Om väljare, medier, debattörer, kulturliv och forskare skildrat, analyserat och ställt frågor utan ctrl-C och ctrl-V, utan slentrianmässiga floskler och inövade rollspel.

Vilka partier hade då formerats? Med vilka personer som ledande företrädare och i vilka typer av parlamentariska samarbeten?

Allt hade inte varit annorlunda, men mycket. Motsättningar och ideologiska spänningsfält hade kunnat upptäckas, som i dag bara anas i den traditionella rapporteringen. Idédebatten hade plöjt helt nya fåror även för partipolitiken.

Vissa grundmönster hade känts igen. Men många hade fått bygga från grunden. Det hade varit välgörande.

Dagens svenska partilandskap, och samhällsdebatt, klafsar varje dag omkring i en dy av tomma ritualer, förlegade fiendebilder, hycklande koalitioner och ruttna retoriska grepp.

Och de etablerade partierna blir alltmer ansträngda i sina försök att hålla ihop historiska självbilder och dagsaktuella ställningstaganden till en trovärdig helhet. Det krackelerar.

Om verkligheten inte längre stämmer med den gamla kartan, om invanda begrepp och nedärvda ramsor börjar sakna relevans i takt med pågående samhällsförändringar, kommer stora delar av etablissemanget alltid att kämpa med näbbar och klor för kartan.

Den offentliga debatten domineras av aktörer som i sina olika roller är utbildade i, verbalt trygga med och gjort karriär på att tolka, beskriva och diskutera inrikespolitiken utifrån gamla kartor, med traditionella rollfördelningar och välbekanta konflikter.
Tvingas de välja, klamrar de sig fast vid de trygga begreppen och ramsorna

Blockpolitiken – byggd på illusionen att det finns en borgerlighet och en rödgrön enhet – är en av de kartor som för länge sedan började bli förlegad. Men den rullas ändå fram vid varje partiledardebatt, vid varje opinionsmätning, vid varje val, tejpas ihop och studeras med högtidliga miner som om ingenting hade hänt. Oviljan att erkänna fakta som strider mot den egna världsbilden kommer i många former.

***

Mandatperioden 2014-2018 kommer att gå till historien som fyra förslösade år. Vanskött av regering och opposition tillsammans. Präglad av obegripliga hämningar inför tanken på blocköverskridande samarbeten. Nästan helt utan kompetenta, breda och konstruktiva reforminitiativ i riksdagen kring frågor som rör framtidens arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringar, skattesystem, offentliga och privata alternativ för vård och omsorg i en ny demografisk situation, klimat- och energiomställning, integration, individuella rättigheter kontra identitetspolitik, service och villkor på landsbygden, social oro i utsatta stadsmiljöer eller digital integritet. På område efter område förstör blockpolitiken mer än den klargör.

Istället skenhelighet, kappvändningar, dubbelmoral och låtsasspel, från alla håll. När inrikespolitikens retorik känns igen från 1900-talet får det en del att andas ut, både till vänster och till höger. De tror att det är bra för demokratin, att några få, eviga konfliktlinjer känns igen. Nostalgin är en stark kraft.

Men för medborgarna är det dåliga nyheter, för det betyder att alla nya, besvärliga, känsliga och svåra samhällsproblem, som inte går att lösa med förra seklets debatter, skjuts upp till kommande generationer. Partipolitikens ideologiska dimensioner frikopplas från den samtidens idédebatt som pågår i övriga samhället.

För decennierna efter 2018 kommer inte bara att domineras av andra frågeställningar, utan också kräva både nya konfliktlinjer och nya samarbeten. Vare sig man utgår från klassanalys, rättighetsarbete, miljöengagemang, feminism, småföretagarperspektiv, bildningsideal, landsbygdsintresse, säkerhetspolitik, solidaritetsbegrepp, demokratiförsvar eller något annat, så är inte gårdagens före- och fiendebilder längre fullt ut relevanta.

På 2010-talet har det regelbundet hänt att nyliberaler och vänsterradikaler står på en sida av debatter, där konservativa, socialliberaler, socialdemokrater och gröna trängs på den andra.

Ofta hamnar moderater och socialdemokrater så nära varandra i sak att deras aversioner bara framstår som dålig teater. Gröna, centerpartister och liberaler har mer gemensamt än de vill erkänna.

Jan Björklunds skolpolitik tog fasta på traditionellt socialdemokratiska kunskapsideal. Det finns Gösta Bohman-moderater som hos piratpartister känner igen sin ungdoms kritik av övervakningssamhället.

Liberaler och vänsterpartister kan snudda vid varandra i kritiken av storkorporativism. Kristdemokrater och miljöpartister kan förenas i en förvaltarskapstanke. Sverigedemokraterna har, dessvärre, kunnat slå fast att de flesta andra partier närmat sig dem i asylpolitiken.

Den djupaste klyftan i migrationsdebatten har gått inom alliansen. De bittraste motsättningarna i frågor som rör hedersförtryck och patriarkala strukturer i storstadsförorter har funnit internt inom vänsterpartiet.

Att liberalerna har svåra interna spänningar, med centerpartiet väntande i kulissen för de missnöjda, har blivit uppenbart under året.

Inom socialdemokratin är motsättningarna gigantiska mellan den yttre, marxistiska vänstern och den pragmatiska, tillväxtorienterade mitt som vanligtvis styr där partiet har makt. Och frågan är om inte de värsta Reinfeldt-hatarna finns inom moderaterna.

Kors och tvärs går de nya, tänkbara kontaktytorna, på gott och ont. Men de följer i allt mindre utsträckning de partipolitiska gränserna.

***

En slutsats som ligger nära till hands, är därför att inte bara blockpolitiken, utan faktiskt hela det etablerade partilandskapet, börjar tappa sin relevans. Alla partier måste ofrånkomligen rymma konflikter, falanger och motsättningar, samla olika typer av människor och åsikter inom ramen för de gemensamma grundprioriteringarna. Det hör till folkrörelsedemokratins vardag. Det kommer man inte undan.

Men frågan är om inte dagens partier är stelkonstruerade på ett sätt som sakta men säkert börjar bli ett problem i sig.

Här är en lättsam, grovhuggen snabbskiss, utgående ändå från dagens partier, på hur ett alternativ skulle kunna se ut, i form av sex lite mer löst sammansatta riksdagspartier, istället för dagens åtta, med en starkare betoning av ledamöternas personliga mandat och inflytande, och utan någon självklar blockgräns:

* Ett socialdemokratiskt parti bestående av de falanger som gillar partiets tradition av ansvarstagande, kompromisser, välståndsfokus och pragmatism, plus en del av dagens miljöpartister, de i centerpartiet som ogillar liberalism och vänsterpartister som vill se traditionell välfärds- och tillväxtpolitik hellre än akademiska seminarieövningar.

* Ett liberalt parti med gröna inslag bestående av Annie Lööf-centerpartister, två tredjedelar av liberalerna, inklusive de som stödde Birgitta Ohlsson, en del nyliberaler, frihetliga moderater och liberala miljöpartister.

* Ett konservativt parti med liberala inslag bestående av dagens moderater, kristdemokrater och de delar av liberalerna som framför allt vill prioritera en strängare migrationspolitik.

* Ett vänsterparti bestående av dagens vänster, socialdemokratins marxistiska falanger, feministiskt initiativ och socialistiska miljöpartister.

* Ingenting tyder på något annat än att sverigedemokraterna kommer att finnas kvar i riksdagen. Om de övriga partierna vidhåller ett försvar för det öppna samhället, kommer motståndarna till det samhället även fortsättningsvis att samlas i ett eget parti.

* Personligen skulle jag vilja se ett parti med kompetent fokus på frågor om samhällets digitalisering, integritet, transparens, rättigheter och demokrati på nätet; liberalt i grunden, med ett radikalt maktkritiskt perspektiv.

Den här skissen, liksom andra liknande, har förstås en mängd inbyggda problem. Tanken på ett nytt parti fokuserat på bara ett sakområde är inte realistisk. Regeringsfrågan skulle förbli komplicerad. Får det några konsekvenser för den regionala representationen på ledande positioner? Man kan formulera otaliga andra varianter för ett nytt partilandskap, även på lokala och regionala nivåer.

Men det är inte det väsentliga. Poängen är att dagens partilandskap inte är utformat för 2000-talets samhällsproblem, sakfrågor och idédebatt. Partiernas sammansättningar och blockpolitikens låsningar skapar långt fler problem än de löser.

Ett blocköverskridande samarbete vore inte något nödvändigt ont, utan det för långsiktiga reformer och regeringsduglighet intressantaste alternativet. Bättre än vad alliansen eller de rödgröna kan erbjuda, även om de skulle kunna bilda majoritetsregeringar. Blockpolitikens sken av stabilitet och förutsägbarhet är förrädisk.

Om inte partierna själva förmår förnya svensk inrikespolitik, är det bara en tidsfråga innan väljarna tvingar fram förändringar.

 

********

Fler krönikor på temat:

Blockpolitiska låsningar skapar budgetvirrvarr

Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Hur länge kan blockpolitiken stinka från six feet under?

Samarbeten och smärtgränser i svensk politik.

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Bli först att kommentera

Det Umeå jag flyttade till 2006 skulle jag inte vilja återvända till

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag flyttade till Umeå på våren 2006 fanns inte konstnärligt campus, inte Östra station, inte husen på Öbacka strand, inte Väven, inte Sara Lidman-tunneln, inte Utopia, inte Navet, inte Lindellhallen i sin nya form på campus, inte skateboardparken under Tegsbron.

Rådhusparken var inte omgestaltad. Apberget hade inte flyttats. Broparken hade inte fått sitt utseende med terrasser. Botniabanan hade inte ankommit. Norra och östra länken hade inte inletts. Vasaplan hade inte byggts om (igen).

Så där kan man fortsätta länge och räkna upp förändringar som skett under åren 2006-2017 i norra Sveriges största stad, en period under vilken befolkningen ökat med mer än tiotusen invånare.

Även på många andra håll i Umeå, i stadsdel efter stadsdel, har det byggts, tätats till, rests nytt, rivits ner och planerats om det senaste decenniet. Ibland i samförstånd, ibland efter stridigheter. Förra året etablerades Ikea på Söderslätt med tillhörande köpcentrum, i en förändring av stadshandeln vars följder för stora och små näringsaktörer fortfarande känns svårbedömda.

Det hinner hända mycket på bara elva år. Och om man som jag åker buss dagligen genom Umeå, har man fortfarande många tillfällen att beskåda lyftkranar, avspärrningar och byggskynken. Om tio år kommer ytterligare projekt att ha tillkommit som förändrar stadens utseende och känsla, på ytan, på djupet, på många sätt. Vad 2020-talets ekonomiska och tekniska utveckling får för konsekvenser för arbetsmarknad, investeringar och högre utbildning i Umeå, kan ingen veta säkert.

Varje enskild ny- eller ombyggnation, både stora infrastruktursatsningar och små korrigeringar, har sin egen bakgrund, sina speciella beslutsunderlag och beslutsprocesser, motiv och visioner, arkitektoniska utgångspunkter, politiska och ekonomiska intressen som rör sig i bakgrunden, konflikter, kostnader och kalkyler.

Det går inte att på något enkelt sätt skriva deras gemensamma historia, och jag tänker inte ägna mig åt att dela ut varken hjälte- eller skurkstämplar till de som drivit på projekt eller de som har protesterat mot förändringar.

Även prioriteringar som man i grunden sympatiserar med kan kompliceras av frågeställningar rörande planering, demokratisk insyn, finansiering och budgetkonsekvenser på kort och lång sikt, situationen för näringsidkare, tveksamma tidsramar eller konstiga arkitektoniska vägval.

De möjliga ställningstagandena är många: Rätt att bygga, men skitful byggnad (modernismen alltså). Fel att bygga, men snyggt och användbart slutresultat. Rätt att bygga, men oacceptabel beslutsprocess. Fel att bygga, men demokratiskt väl förankrat beslut.

Man måste skilja mellan dem som är stockkonservativt eller salongsradikalt kritiska till varje enskild förändring och de som är principiellt emot hur beslut fattas eller delar av projekt genomförs. På samma sätt som man måste skilja mellan dem som jagar fram beslut på grundval av rena maktbegär eller ekonomiska intressen och de som är genuint engagerade i en stadsmiljös framtid. Vanligtvis har både påskyndare och motståndare viktiga synpunkter.

***

Min samhällssyn är präglad av landsbygden, det är för den mitt hjärta slår hårdast och byn kommer alltid att vara min utgångspunkt även när jag betraktar det urbana. En ny, grön och digitaliserad våg ut på landet, till den moderna landsbygden, tycker jag är en mer spännande vision än snabbt växande städer. Och det viktigaste i en stads liv är alltid mänskliga aktiviteter, jobb, välfärd och tillgängliga bostäder, inte andra byggnader.

Men de flesta städer kommer att fortsätta växa, även byggnader och planering har stor betydelse och det här är min personliga reflektion om det rent yttre, när jag blickar tillbaka på hur staden skiftat utseende under mina år som umebo.

Jag hör till dem som generellt tycker om när det byggs nytt regelbundet. När både städer, tätorter och byar förändras med tiden. När livsmiljöer inte är statiska. När varje ny generation får bidra med sina framsteg, erfarenheter och insikter även i det som byggs och gestaltas. När förbättrade tekniker tillämpas. När nya samhällsbehov kan mötas aktivt även i stadsplaneringen.

För mig framstår det som en självklarhet att det är socialt och miljömässigt bättre, ur ett progressivt rättviseperspektiv, att bygga växande städer något tätare och något högre, än att smeta ut dem och skapa en medveten segregation som i praktiken tvingar resurssvaga nykomlingar långt bort från centrum.

Så även om den bekännelsen gör en till paria i en del kretsar, och även om modern arkitektur kan vara jobbigt fantasilös och nästan inget nytt projekt känns fullt ut lyckat, är jag sammantaget och pragmatiskt positiv till det som skett med Umeås yttre de senaste tio åren. En i ärlighetens namn på ytan ganska fultrist, grådaskig stadskärna har trots allt blivit lite mindre monoton, lite mer levande, med fler tillgängliga inomhusmiljöer.

I den mån det fanns ett gammalt Umeå att innerligt sakna – vilket jag betvivlar en aning – så inte kan det väl vara Umeå 2006?

Konstnärligt campus, Öbacka strand, Kulturväven (som jag tror att många av oss trivs allt bättre i och inte skulle vilja se obyggd), Östra station, det flyttade apberget, Utopia, Sara Lidman-tunneln, Vasaplan i trä (på med strålkastare där, fullt ös, under vintern, för ökad trygghet och trivsel, det gäller överhuvudtaget i norrländska städer) – inte allt, men mycket har blivit helt okej.

Det Umeå jag flyttade till 2006 skulle jag, när det gäller stadsplaneringen, inte vilja återvända till. Det är bättre nu.

*****************

(Texten har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Nobelprisen och en underbar vecka

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att andra människors åsikter flyter omkring i våra hjärnor ökar inte vårt vetande det minsta”, lyder en berömd passage i 1600-talsfilosofen John Lockes ”An Essay Concerning Human Understanding”, ”även om dessa åsikter är sanna. Det som för dem var vetenskap är för oss bara åsikter; vi ger bara vårt erkännande åt de stora namnen och använder inte som de vårt eget förnuft för att förstå de sanningar som gav dem deras rykte.”

I vetenskapen, fortsatte han, ”besitter man bara det man verkligen vet och begriper; det man bara tror och litar på är enbart trasor, som oavsett hur väl de passar in i helheten, inte nämnvärt utökar kunskapsmängden hos den som samlar på dem. Sådan lånad rikedom är likt trollguld, vilket är guld i händerna på de som skänker ut det men blott vissna löv och stoft när det skall användas.”

Locke utövade som kunskapsteoretiker, empirist och politisk tänkare ett inflytande på så många områden att det inte går att sammanfatta här. Inom idéhistoria eller pedagogik, vetenskapsteori, etik eller statslära, i studier av franska revolutionen eller nordamerikanska frihetskriget, i sökandet efter liberalismens ursprung – nästan vilken tråd du än rycker i, sprattlar även Locke och hans idéer till, förr eller senare, där nere i 1600-talet.

Och även om hans kunskapssyn snart skulle utmanas, eller kompletteras, av andra filosofiska strömningar var han en av dem som lade grunden till upplysningen på 1700-talet. Den epok av vetenskapliga metoder och kritiskt tänkande, med tron på kunskap, frihet och människans eget förnuft, som fortfarande i dag, långt senare, präglar mycket i vårt samhälle.

***

Ändå fanns det redan i upplysningens förstadie insikter om hur en överdriven respekt även för vetenskapliga auktoriteter, ”vårt erkännande åt de stora namnen”, kan leda till en passivisering av det egna tänkandet. Lockes maningar ovan uttryckte – för att låna några ord från Norman Hampsons studie ”Upplysningen. En analys av dess attityder och värden” – självklart en ny ”tillförsikt om människan och hennes framtid”, men de är inte blinda i sin framtidstro.

Vetenskapen och dess metoder skulle öka kunskapen, frigöra tänkandet och ge människor makt att ställa nya, fler, noggrannare och ännu bättre frågor på egen hand, inte leverera gåtfulla, dogmatiska svar som inte fick ifrågasättas av andra.

De två drivkrafterna – det vetenskapliga kunskapssökandet, med fakta. logik och sanning som relevanta begrepp, och det mot alla auktoriteter och säkra svar kritiska förhållningssättet – har brottats med varandra i alla forskning och all högre utbildning sedan dess, ofta harmoniskt, ibland i konflikt och frustration.

Även de debatter som förs om postmodernismens kunskapssyn och inflytande över humaniora, ekar på sätt och vis av samma ursprungliga spänning. Ständigt måste – de som sysslar med vetenskapsteori kan ägna sina liv åt ämnet – balansen sökas på nytt, och sedan åter ifrågasättas.

***

Nu går nobelprisveckan, den när vi får veta vilka pristagarna blir, mot sitt slut. Den är kanske ett spektakel i vissa avseenden, men också underbar. En kort paus från trams och nonsens, från hysteri och gap, från okunnighet som medial och politisk karriärväg.

Även om litteratur- och fredsprisen får mest uppmärksamhet – de två mest lättbedömda och därför minst intressanta utmärkelserna – är nobelprisveckan framför allt en hyllning till vetenskapen, till pionjärinsatser och betydelsefulla genombrott på olika forskningsfält som sällan står i centrum och som de flesta av oss vet väldigt lite om.

I Alfred Nobels testamente betonades för både fysik-, kemi- och medicinpriset att de ska gå till den som gjort den viktigaste ”upptäckten”. Det är ett bra, öppet och ändå vägledande ord.

Ibland kan upptäckternas betydelse för vår vardag genom tekniska framsteg eller medicinska behandlingar, illustreras på ett enkelt sätt. Ibland belönas forskning som bidragit till ny förståelse av det tidigare obegripliga, men ännu inte går att göra en Hollywood-film om.

Det är när det är svårt som vetenskapsjournalisterna får visa vad de kan, i samspel med forskarvärlden. Inte för att passivisera oss, utan för att göra oss nyfikna på mer.

Kloka de som tar chansen att försöka förstå, åtminstone lite grand, vad det är som belönas. Och kloka de som hejar på alla unga som själva söker sig till naturvetenskapen, som väljer att plugga det svåra och skaffar sig redskapen att forska och tänka kritiskt, fördjupa kunskapen, möjliggöra framsteg och granska det vi trodde var färdigtänkt.

Eller som Lise Meitner sa i sitt tal i Wien, 1953:

”Trots att vetenskap och teknik historiskt sett alltid utnyttjats för krigsändamål, finns det etiska traditioner inom vetenskaplig forskning som kan stå som förebild vid insatser för mänsklig välfärd och mänsklig samvaro.” 

(Citat hämtat ur Bengt Forkmans biografi ”Lise Meitner – en levnadsteckning”, 2006)

***

För en tid sedan fick jag låna en mycket läsvärd bok av en VK-kollega, ”Mörkret vid tidens ände, En bok om universums mörka sida”, av professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson. Han frågar där, i ett kapitel som går igenom olika teorier om vad den mörka materien består av: ”Vem har sagt att det måste vara enkelt?”

Det är en befriande fråga. Och han avslutar hela boken med några ord vi alla borde ta till oss: ”En sak är jag i alla fall säker på: Vi får aldrig sluta fråga. Aldrig.”

***

(Texten har också varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Glöm inte landsvägarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Landsvägar och älvar, det är hemma. En landsväg lär du känna med åren, under en uppväxt, över ett liv. En landsväg måste du lära dig läsa, bit för bit. Den är ett eget språk, med unika tecken. Där finns prosa, rubriker och poesi. Skitsnack och högtidstal. Slang och dialekter, för varje krök.

Det som för den tillfälliga besökaren bara är en väg som andra, en sträcka över typiska slätter, genom öde skogslandskap eller längs en av många älvdalar, är för den som bor där en ständigt skiftande värld av nyanser och dagliga nyheter, av villkor för liv, jobb och fritid. Och av berättelser, dråpligheter, skvaller (ja, elakt också), vänner, konflikter och naturliv.

Dolda bakom en dunge, på andra sidan en sjö, runt kullen till vänster, strax utom synhåll, överallt ligger gårdar, bryn, vattendrag, industri, jordbruk, motorbanor, kulturminnen, stråk och fält med vilda djur och tama.

Bara några kilometer genom en by som du känner till, som du lever i eller vuxit upp med, kan bjuda rikare stoff än hela romaner om människor och liv. Den som bara ser en skog, en samling hus eller en enstaka, intetsägande vy, har inte lärt sig läsa vägen.

Naturligtvis kan samma sak sägas för ett kvarter i storstaden, eller för en E4-sträcka mellan två stadsdelar i Umeå – det som kan synas vara en sällsynt pisstråkig sträcka, förändras om man vet vad som skymtar bakom fasaderna.

Men med landsvägar, och byvägar, är det något speciellt. Också av det skälet att utan bilen är livet på landet i praktiken nästan inte tänkbart.

Många av de kompromisser som en landsbygdsbo ofrånkomligen lever med och accepterar som en del av livsstilen, att det är längre till viss service, att inte alla fritidsaktiviteter finns i närheten, att socialt umgänge ibland kräver resor som en storstadsbo skulle definiera som safarisemester, förutsätter att det finns bilar och fungerande, pålitliga, någorlunda renoverade vägar året om, så att det går att ta sig till den service som finns, till arbete, till tätorter och till nöjen.

Det handlar både om liv och livskvalitet, på ett sätt som storstadsbon inte alltid kan visualisera. Eller som Malin Ackermann i Lycksele, en av mina inspirationskällor i den svenska landsbygdsdebatten, skrev häromdagen på ett socialt medium: ”Vi som bor kvar har andra krav. Inte lägre krav”.

Och för företag på landsbygden – både tjänste- och industriföretag – är vägarnas farbarhet hela året en avgörande faktor, som ofta glöms bort när analyser görs ur ett Stockholmsperspektiv nationellt, eller ett kustperspektiv i Västerbotten.

Här måste jag komma med en ursäkt och en självkritik. När jag för några veckor sedan skrev om den nationella planen för transportsystemet 2018-2029, fokuserade jag nästan helt på järnvägar och Norrbotniabanan.

De vanliga vägarna togs i mycket av rapporteringen, och av mig, liksom för givna. Insiktsfulla läsare påpekade snabbt misstaget.

VK skriver i dag på nyhetsplats om hur Länsstyrelsen i sitt remissyttrande angående Länstransportplanen för Västerbotten 2018–2029 oroas över att inlandskommunerna får så lite pengar till sina vägnät. ”Där finns många mil vägar och många potthål”, säger landshövdingen Magdalena Andersson.

Både från Dorotea och Sorsele påpekas i artikeln med rätta hur kustens önskemål ofta prioriteras före övriga länets när det kommer till infrastruktur. Det förtjänar att få gehör för sina varningar.

Landsvägar, likt älvar, är ådror genom hela regioner, binder samman, håller vid liv och ger en aning om både mångfald och samhörighet. Plötsligt vidgas de, mitt i skogen, till små flygfält, och påminner om en annan tid, av flygvapen och mobiliseringsplaner. Plötsligt förstår man hur västerbottniska författarskap hänger ihop geografiskt, när mytomspunna namn dyker upp på en skylt vid vägen.

Subtila mönster längs en sträcka blir synliga – föreningsliv, kyrkor, odlingar, skolor, näringar. Det finns skäl till varför lokala utvecklingsprojekt ofta följer sträckor där vi färdas tillsammans, bredvid eller förbi varandra. Delar man landsväg, delar man något viktigt.

Bli först att kommentera