Det borde inte behöva gå till misstroendeförklaring

Av , , Bli först att kommentera 2

Säkerhetsskandalen inom Transportstyrelsen, och regeringens bristfälliga hantering av den, kan sluta med misstroendeförklaring mot ett eller flera statsråd. Det står klart sedan både allianspartierna och vänsterpartiet meddelat att de inte utesluter en sådan åtgärd. ”Om regeringen inte kan förklara det här på ett bra sätt då kan det bli aktuellt”, var vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts kommentar till SVT i helgen.

Allvarliga fel har begåtts, i form av dåligt omdöme, brutna rutiner, passivitet och hemlighållande, efter det att ansvariga statsråd fick information om lagbrottet hos Transportstyrelsen. Regeringen har också agerat mycket svagt de senaste dagarna, sedan det inträffade kommit till allmänhetens kännedom. En fram till i kväll märkligt tyst statsminister har gjort bristen på ledning uppenbar. Att oppositionen driver på för klarhet, och inte nöjer sig med halvdana besked om vad olika ministrar vetat och gjort, är en demokratisk självklarhet.

Ändå är det något med kraven på just misstroendeförklaring i riksdagen som känns skevt i sammanhanget.

Dels ger det uppklarandet av affären, och debatten kring den, en partipolitisk dimension som framstår som missvisande. Regeringens sammansättning har föga med den här skandalens olika faser att göra. Att en myndighet frångår grundläggande säkerhetsprövningar i samband med en utläggning av IT-drift, skulle ha kunnat hända även under andra regeringar, med samma nonchalanta attityd efteråt.

Dels gör det att hanteringen av skandalen slukar nästan all uppmärksamhet, medan grundfrågorna om IT-säkerhet, myndigheter och förvaltning i en ny tid riskerar att hamna i bakgrunden.

För den allra viktigaste frågan, om bristande säkerhetsmedvetenhet och -kompetens på IT-området, oförmågan att göra rätt prioriteringar vid exempelvis utläggning av drift, har många medskyldiga, och kommer att kräva långsiktiga ansträngningar framöver. Det som hänt är ett uppvaknande inte bara för en enskild myndighet och den sittande regeringen, utan för stora delar av samhället. Och det är ett gemensamt ansvar för flera olika aktörer att dra rätt slutsatser.

Därför är det av avgörande betydelse att affären reds ut ingående, med bred politisk uppslutning, så konstruktivt det går. Var hade den sitt ursprung? Hur har den hanterats i senare skeden? Hur kan liknande sammanbrott undvikas för framtiden? Det vore oacceptabelt om regeringen skulle försöka bromsa ett sådant arbete, dröja med svar och hålla in med information om egna misstag.

Det borde egentligen inte behöva gå till misstroendeförklaring och partipolitisk strid i den här skandalen. Konsekvenserna borde bli djupare och mer ärliga än så, med fokus på grundfrågan om IT-säkerhet och myndighetsutövande.

En förutsättning för det är dock att Stefan Löfven omedelbart börjar ta sitt ansvar som regeringschef, visa närvaro och insikt om allvaret i situationen, ge sin syn på det inträffade och meddela vilka konsekvenser han ser som nödvändiga.

Bli först att kommentera

En säkerhetsskandal som måste få fler konsekvenser

Av , , Bli först att kommentera 0

Lättsinnet, godtrogenheten och passiviteten hos inblandade myndigheter och ministrar förbryllar. Och även den som annars känner sympati inför Stefan Löfvens avvaktande kärvhet i många sammanhang måste fråga sig om statsministern förstått allvaret i det säkerhetsbrott som avslöjats inom Transportstyrelsen.

I ett läge som rimligen kräver regeringschefens tydliga ledning och närvaro, en markering av ansvarstagande och krismedvetenhet på högsta politiska nivå, har han knappt synts till. Varför? De ministrar som istället uppträtt offentligt i frågan har inte förmått inge förtroende eller övertyga om att de har situationen under kontroll. För en regering som periodvis varit bättre än sitt rykte, har de senaste dagarna inneburit en knäck för trovärdigheten.

Det är tre skandaler i en, som nu tornar upp sig till den sittande regeringens största kris hittills:

(1) Lagbrottet i form av den omfattande läckan av hemlig och för rikets säkerhet känslig information i samband med att Transportstyrelsen lade ut sin IT-drift på tekniker från andra länder, som inte hade säkerhetsprövats i enlighet med gällande lagstiftning.

(2) Det inkompetenta och slappa uppträdandet hos de högsta ansvariga när säkerhetsriskerna påtalades utan att några åtgärder vidtogs.

(3) Regeringens underlåtenhet att på korrekt sätt informera riksdagens utrikesnämnd, medier och allmänhet om det som inträffat, och möjligen även ansvariga statsråds brist på intern kommunikation.

Även om det säkert tar lång tid att skapa en fullständig bild av vad som skett, vilka uppgifter som hamnat var och vilka ministrar som haft kännedom om vad hur länge, är det uppenbart att många fel har begåtts på vägen.

Med information och uppgifter av det slag läckan gäller – om människor och viktig infrastruktur med relevans för Sveriges försvar och grundläggande samhällsfunktioner – får det aldrig slarvas.

De som har uppdraget att sköta en myndighet som Transportstyrelsen får inte famla i vaga uppfattningar om exakt var gränserna går och hur ett säkerhetshot ser ut. Klarar inte det genompolitiserade och väntjänstbaserade utnämningssystemet av att förse myndigheter med rätt chefskompetens, måste det reformeras.

Och de politiker som bär det yttersta ansvaret måste kunna identifiera ett allvarligt missförhållande direkt när det påtalas för dem, och handla på korrekt sätt utifrån gällande regelverk.

Om det betyder att fler ansvariga ska avgå kommer att visa sig – men det är otvetydigt att även ett politisk ansvar måste utkrävas, i någon form, under arbetet med att reda ut, rätta till och dra slutsatser. Hur det sker beror i hög grad på statsministern agerande den närmaste tiden.

I en tid av många fånigt upphetsade tramsdebatter, är Transportstyrelsens IT-skandal en händelse med substans och politisk relevans. Statsministern måste, och borde vilja, visa att han är situationen mogen, att regeringsdugligheten finns där.

***

Men det finns också en större aspekt på den inträffade, där vi är många som bör stanna upp i självkritik och självrannsakan: den naiva, lata och okunniga hållning till IT-säkerhet i vardagen som präglar stora delar av samhället, trots att digitaliseringen hela tiden gör många verksamheter allt mer sårbara för IT-attacker och IT-angrepp.

FRA-debatten borde ha varit varning nog, om att stora uppgifts- och informationssystem alltid kan missbrukas, att läckor alltid hotar, att integritet är något fundamentalt i ett demokratiskt samhälle, att försiktigheten måste vara extra stor när uppgifterna är extra känsliga.

Få har i tillräckligt hög grad uppdaterat säkerhetstänkandet för en digital tid, och ännu färre har tagit IT-hot och IT-risker på det allvar vi borde. På den punkten kan skandalen vara en lärdom, och ett tillfälle till ödmjuk bättring, för åtskilliga av oss.

***

Överhuvudtaget känns det som om den politiska debatten – efter ett antal år när många människor känts sig främmande inför etablissemangens upptagenhet vid obskyra detaljer, modejargonger och tillfälliga trender – håller på att återvända till mer fundamentala frågeställningar igen. Till det som rör samhällets grundfunktioner. Till sånt som på riktigt handlar om liv, frihet, solidaritet och demokrati.

Rättsväsendets ställning. Sjukvårdens resurser och organisering. De ekonomiska sambanden mellan tillväxt, energi, jobb och välfärd inför digitalisering och automatisering. Skolans kärnuppdrag av kunskap och lärande. Klimat och biologiska livsförutsättningar. Militär försvar och säkerhetspolitik i ett skede av nya hot. Polisens förmåga att utreda brott och upprätthålla ordning. Nationalstatens gränser och ansvar vid internationella kriser. Stad och landsbygd i ett kluvet land. Religion och medborgerliga rättigheter i det sekulära samhället. Myndigheters och tjänstemäns roller och skyldigheter. Den typen av frågor, som varje generation behöver ta sig an principiellt och praktiskt utifrån nya villkor.

Det finns förstås fler, men på varje sådant sakområde förs svåra, omtumlande diskussioner. Ibland hett ideologiska, aldrig under enighet, ofta i djupa motsättningar, men med ett nytt slags verklighetsförankring som är tilltalande.

Många aktörer, inklusive medierna, tvingas under ny granskning att höja nivån, att undvika populistiska genvägar, att inte falla för varje trend, att värna kärnkompetens, att lyssna på erfarenheten, att ta sina uppdrag på nytt allvar, att vara noggranna, att hålla bättre på former och en viss, jag vågar ordet, värdighet.

Låt också det bli en konsekvens av det inträffade.

Bli först att kommentera

Elbilarna och de svåra vägvalen

Av , , Bli först att kommentera 3

Stanna upp och lyssna. Hur kommer Umeå att låta, en eftermiddag med högtrafik, om 50 år, när invånarna beger sig hem från jobb och skolor? När bilar, bussar och cyklar svärmar iväg från stadskärna, industriområde och köpcentrum.

Hur kommer buller att definieras och uppfattas om ett par generationer? Kommer man att lyssna på inspelningar och förundras över motorbrus och stressiga bakgrundsljud? Kommer man att ifrågasätta varför stadsplaneringsdebatter utgick från föreställningar som tekniken snart gjorde förlegade? Kommer man att förundras över stelbenta definitioner av vad en bil eller en cykel uppfattades vara?

Om trafiken tystnar en aning, vilka andra ljud träder då fram i stället, ur det i dag fördolda? Kan vi sänka rösterna?

Jag vet inte. Men vanligtvis är ögat den sinnesorgan som anses registrera historiska förändringar bäst. Vi ser och jämför. Örat och näsan underskattas. När historiker ändå skriver om dofter och ljudkulisser från förr, överraskar oss med fakta för fler organ, bjuder på insikter om lukternas och ljudens inverkan på kropp, upplevelser och vardagsliv, som vidgar vår visuella historieuppfattning, fascinerar det desto mer. Först med alla sinnen aktiverade, kan vi förstå en tid.

Med det sagt: Framtiden kommer inte alltid mullrande, rykande och tjutande på det sätt vi föreställer oss att industrialiseringen gjorde. Ibland anländer kanske ett nytt sekel som en högteknologisk viskning, ett stilla framsteg, bara känsliga öron kan uppfatta.

Sätten vi färdas på, våra transporter, kan vara på väg in i en sådan förändring med låg volym. Eldrivna fordon innebär en omställning som kommer att påverka alla sinnen för människor och samhälle. De är ibland så tysta, att det anses kunna bli farligt.

Från och med juli 2019 ska därför, enligt en EU-förordning, alla nysålda elbilar ge ifrån sig ett artificiellt, varnande ljud. Så präglade är vi av den fossildrivna epoken, att ett radikalt teknikskifte måste anpassas ljudmässigt till det gamla bullret, åtminstone en aning.

***

Men örats vanor till trots, är det ändå annat som kommer att förändras ännu mer när transportmedel elektrifieras:

Vi rör oss, sa General Motors vd Mary Barra på förra årets World Economic Forum, ”från en industri som under 100 år har byggt på fordon som är fristående, mekaniskt kontrollerade och fossildrivna, till en som snart kommer att vara sammanlänkad, elektroniskt kontrollerad och driven av en rad olika energikällor. Jag tror att bilindustrin kommer att förändras mer under de kommande fem till tio åren än den har på de senaste 50.”

Den förändringsprocessen, skrev Manfred D. Laubichler, forskare vid Max-Planck-Institutet, och Carlo Jaeger, ledare för Global Climate Forum i Berlin, i Die Zeit för några månader sedan, beror bland annat på ”digitaliseringen, nya konsumtionsmönster och en mer trovärdig miljöpolitik”.

Klimatfrågan, sakernas internet och förändrade prioriteringar när det gäller ekonomi, miljö och hälsa, hör till det som tvingar samhället och en länge motvillig fordonsindustri att genomgå ett nytt teknikskifte, förhoppningsvis påskyndat av tuffa miljöregler.

De tillverkare som försöker lobba för att bromsa och skjuta upp, kommer att förlora mot de som väljer ett bejaka och investera tidigt i omställningen, de som lyckas få ner priserna, utveckla servicen och öka utbudet av modeller.

Volvos besked att alla nya modeller från 2019 ska ha en elmotor – åtminstone i hybridform – återspeglar den riktning branschen är på väg att ta.

***

Men omställningen som väntar kommer att bli långvarig, mödosam och gigantisk. Det går inte att blunda för svårigheterna. Hur, frågar Laubichler och Jaeger i sin artikel, ska ett komplext system som förfinats över generationer kring bilen med förbränningsmotor på kort tid kunna ersättas med ett välfungerande system för elektromobilitet?

De nämner bland annat möjligheten – med tanke på att bilar för det mesta står stilla – att koppla upp bilbatterier digitalt till gemensamma elnätverk som kan balansera upp svackorna i den produktion av förnyelsebar energi som elektromobiliteten kommer att kräva. Vilka modeller som fungerar bäst kan, menar de, prövas i olika regioner, så att en teknikkonkurrens upprätthålls.

Så där måste forskare, experter, tillverkare och medborgare fortsätta tänka – fritt, faktabaserat, realistiskt. För frågeställningarna är så många.

Energiförsörjningen, om den ska bygga på det förnybara, kommer att ställas inför tunga påfrestningar när fordonselektrifieringen tar fart. Därmed kommer även debatterna om vind-, våg-, sol, och biokraft att intensifieras, liksom sannolikt kärnkraftsfrågan.

Tekniken för battericeller och laddningsstationer måste utvecklas enormt, och dra full nytta av digitala lösningar för smarta, flexibla energisystem. Det i sin tur kommer att kräva stora, långsiktiga investeringar som täcker hela kartan. Inte minst för att kunna göra omställningen möjlig och ekonomiskt rimlig även för en alltid bilberoende lands- och glesbygd, med hjälp av differentierade subventioner och flexibla regelverk.

Det är alltid ett dilemma, när epokgörande, övergripande investeringar måste göras: välja rätt teknik och rätt tidpunkt. Debatten om höghastighetstågen är intressant ur den aspekten.

Är det rätt att prioritera storskalig, ny infrastruktur när den gamla lider av brister och stora renoveringsbehov? Är det inte för tidigt, om en stor investering ska göras för många decennier framåt, att välja dagens höghastighetståg, när morgondagen kanske bjuder något ännu bättre?

En diskussion av liknande slag förs på energiområdet, om de olika förnyelsebara alternativen.

Man kan, å andra sidan, inte vänta i evighet, eller på den perfekta lösningen, för då kommer ingenting att ske eller förändras, då blir det bästa det godas fiende, då kommer vi inte längre att vara handlingskraftiga när det behövs som mest, då är det slut med omfattande investeringar. Ambitioner må förena, men om lösningarna kommer ständigt att råda debatt.

Elektrifieringen av våra fordon är på väg in i en ny fas, och när den har kommit igång ordentligt kommer få, trots allt, att längta tillbaka. Men inget enda av de vägval som väntar lär bli enkla eller givna.

Tillverkare, investerare och beslutsfattare måste ha is i magen och fötterna på jorden, men samtidigt våga gå till beslut när tiden är inne.

Miljöomställningen kommer, som få andra områden, att kräva ett sådant mod.

Bli först att kommentera

Glöm inte Liu Xiaobo

Av , , Bli först att kommentera 0

”Love as intense as ice, love as remote as blackness.” Så löd (New York Times, 14/7) en av de sista handskrivna anteckningar den i levercanser döende kinesiska fredspristagare och männisorättsaktivisten Liu Xiaobo skrev till sin hustru, konstnären och poeten Liu Xia. ”My praise is perhaps an unforgivable poison”, stod det i en annan.

I torsdags avled han, 61 år gammal, efter ett liv i kamp för demokrati, kultur och mänskliga rättigheter. Kommunistregimen fortsatte, sin ideologi och historia trogen, att plåga honom in i det sista.

2009 dömdes Liu Xiaobo, som blev känd redan på 1980-talet och som fanns med i samband med studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989, till elva års fängelse efter att ha deltagit i ett nytt upprop för ökad politisk frihet i Kina. Hans hustru har, utan att stå anklagad för något, tvingats leva i sträng husarrest och under brutal övervakning.

Det var mot den bakgrunden som norska Nobelkommittén 2010 utsåg Liu Xiaobo till fredspristagare ”för hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina” – en utnämning som väckte den kommunistiska ledningens vrede.

Inga vädjanden inifrån Kina eller från omvärlden har fått regimen att ställa in förföljelsen av landets mest kända människorättskämpe.

När han för en kort tid sedan släpptes ur fängelset på medicinsk permission, var Liu Xiaobo redan svårt sjuk i cancer. Han hölls fortsatt isolerad på sjukhuset och tilläts bara ha en mycket begränsad kontakt med omvärlden. Önskan att få söka vård utomlands, i Tyskland eller USA, fick nej av de kinesiska makthavarna.

Nu oroar sig vännerna för Liu Xias framtid. Hon rapporteras själv ha dålig hälsa efter år av trakasserier.

Regimen hoppas att Liu Xiaobos död, öde och gärning snabbt ska falla i glömska och att kritiken utifrån ska förbli begränsad. Omvärlden har en skyldighet att inte låta det ske. Västvärldens stöd till dissidenter och demokratirörelsen i Kina har ändrat karaktär sedan massakern i Peking 1989.

I takt med att Kinas globala ekonomiska och militära makt ökat, och många länder i väst upplever sig beroende av goda relationer till regimen, har kraven på frigivande av politiska fångar, tonats ned och blivit allt mer diskreta. De framförs formellt, men utan tyngd, utan nerv och intensitet.

Kina behöver i allt mindre grad oroa sig för tydliga och starka protester från EU och USA, när det gäller förföljelse av oliktänkande. Kontrakt för storbolag, strategiska investeringar, politisk stabilitet i regionen och finansiella intressen går före alla andra principer.

I det som beskrivits som en av vår tids stora kraftmätningar mellan en statsauktoritär kapitalism av kinesisk modell utan politisk frihet, opposition eller rättsstat, och en liberal marknadsekonomi inom ramen för demokrati, pluralism, fri debatt och medborgerliga rättigheter, har Kina blivit alltmer aggressivt och många demokratier i väst ängsliga. Det är en mycket farlig utveckling.

Liu Xiaobo var en självständig intellektuell, kritisk även mot västvärlden, som tänkte djupt om Kinas väg till politisk frihet. Hans död är en påminnelse om den moraliska skyldigheten att alltid, i Kina och alla andra diktaturer, långt mer principfast stödja de som kämpar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Glöm honom inte.

**************

Några fler krönikor på temat:

En ny generation på väg att ta över i Kina

Stöd Honkongs demokratikamp

Det rör sig på djupet i världsekonomin

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Bli först att kommentera

Hela Sverige har mycket att lära av byarnas strävan

Av , , Bli först att kommentera 0

”Goddag vackra folk här i Vormsele vid Vindelälven!”, utropade Sara Lidman när hon på sommaren 1988 invigde den traditionsrika Hemslöjdsmässan i Vormsele.

Hennes anförande blev snabbt en appell, för hembygden och rättvisan. Hon talade, enligt VK:s referat, om hur Norrland byggt upp Sverige med skog, malm, vattenkraft, räntebetalningar på hemmanslån och arbetskraft. Det gällde, manade författaren, att lägga sig i hur jordens tillgångar utnyttjades, att slå vakt om den egna hembygden.

Orden och miljön gick hand i hand den dagen i Vormsele.

Under 1970- och 80-talen var Vormseles hemslöjdsmässa som störst till omfattning och omsättning. 1988 visade 400 utställare upp 10 000 alster. Besökssiffrorna de åren brukade hamna på runt 11 000-12 000 personer. Köerna kunde ringla långa. ”Det har blivit ett miljonföretag. Hela byn är inblandad på något sätt”, berättade dåvarande mässordföranden Dan Hedström för tidningen.

Det vilade från början en stark folkrörelseanda av samverkan och ideella insatser över arrangemanget. Kontakten med slöjdare och den praktiska hanteringen tog många månader i anspråk.

Mässan söker sina rötter ända tillbaka till 1960-talet, och firar snart 50 års-jubileum. På hösten 1967 grundades Husmodersföreningen i byn, med ambitionen att ordna en vävstuga. Med hjälp av bidrag från kommunen kunde vävstolar inhandlas, och sedan började arbetet med dukar, löpare, traslöpare och mättvävar.

Det den ena inte kunde, skrev Eina Ekbäck i ”Vormsele. Byn i våra hjärtan” (2007), kunde den andra, ”och på så sätt vävdes tyg till både hembygdsdräkter och drälldukar.” Resultatet fanns med i den slöjdutställning som sedan mynnade ut i den allra första Hemslöjdsmässan.

I slöjdsfrågan, och tankarna på ett årligt arrangemang, kunde hela byn mötas och engageras. Flera olika drivkrafter förstärkte varandra i arbetet.

Hembygdsföreningen (som fram till 1976 hette Vormsele Hobby- och Fastighetsägarförening) och Husmodersföreningen arbetade från slutet av 1960-talet tillsammans med att utveckla vad som så småningom skulle komma att bli Norrlands största hemslöjdsmässa. Deltagare kom från hela landet, många olika slöjdformer var representerade, mässan gjorde ett väldigt intryck, till omfång och kvalitet.

Snart uppstod behov av större lokaler och en ny utställningshall. Hembygdsområdet började utvecklas med bagarstuga, logar, museum och camping. Redan 1971, står det i återblicken, beräknades arbetsinsatserna för mässan till 4000 timmar.

Den krävande verksamheten har gjort, noterade Lennart Ottosson och Dan Hedström i ”Byn i våra hjärtan”, ”att man tvingats till samarbete över religiösa och politiska gränser, vilket varit till stor nytta för byn.”

Mässan blev också, skrev de, en första väg ut i arbetslivet för hemmafruar under några intensiva veckor. Den gav ungdomar chansen till sommarjobb. Det går nästan inte, konstaterade de, ”att tänka sig vad Vormsele skulle ha varit utan Hemslöjdsmässan.”

***

För några veckor sedan hade jag glädjen att få medverka vid invigningen av årets Hemslöjdsmässa. Den gör fortfarande, år 2017, ett starkt och rikligt intryck, även om utställarna och besökarna är färre numera.

Eldsjälarna, som varit med från början, berättade för mig att det är svårt att hitta aktiva slöjdare i dag, jämfört med 1970- och 80-talen. Slöjdtraditionen har haft svårt med föryngringen. Men mässan lever och lockar fortfarande många besökare. Kulturhistoria, händernas bildningsarv och nyttiga insikter för vår samtid. Hembygdsområdet är fullt av liv.

Under samtalen efteråt förs rikligt med tankar fram om hur Vormsele och andra byar i närheten tillsammans ska kunna ta vid med nya satsningar och investeringar. Det finns stolta minnen, men blicken är riktad framåt.

***

Vormsele är Lapplandsbyn som genom sin historia – från 1700-talets bosättningar fram till bredbandskvällarnas sus – speglat den svenska samhällsutvecklingen, i med- som motgång.

Det började som det brukade i byarna. Slitet var stort, anspråken små, drömmarna envisa. En ko, en enkel ladugård, foder för vintern, var mål och villkor för att klara livet.

De första nybyggarna måste, konstaterade Arne Ekbäck i ”Byn i våra hjärtan”, ha varit överlevnadskonstnärer. Älvstränder och holmar röjdes och brändes för odling, löv kvistades, myrar slogs, diken grävdes. Och som Karl Andersson (Kal Anner´s) på Bjuråker sade till sin dotter Thea Holm: ”Ha man en gammko då lev man.”

I byns skiften och utveckling går det att följa Sveriges väg från 1800-tal till 2000-tal, både problem och framsteg, spänningar och utveckling.

Från självhushållens, jordbrukets, flottningens och skogsbrukets decennier fram till dagens moderna ekonomi, flyttmönster och arbetsmarknad. Från de första, vaga spåren av organiserad fritid fram till i 1900- och 2000-talets förenings- och församlingsaktiviteter.

Religionen, kulturen, idrotten. Jakten och fisket, som alltid funnits med i vardagen, men bytt karaktär med åren. Skolan som fick en fast byggnad 1902, men lades ner i mitten på 1960-talet.

Yrkes- och folkhögskolorna som från 1950-talet och framåt lockade många unga att flytta från Vormsele, och som blev startskottet på nya yrkeskarriärer när skogen minskade i betydelse. Även de utflyttade unga är en del av en byns bakgrund och identitet.

Kampen för den orörda älven, som fortfarande präglar stämningar och minnen. Affärer, bagerier och caféer, som kommit och gått.

Verksamheter som startar idag, utifrån digitala förutsättningar.

Och framför allt: bygdens otaliga profiler, kvinnor och män från olika epoker, som möter oss i byaskriften.

Vormsele-Janken, den mytomspunne naturdoktorn. Oskar Vikström i Svartliden som brukade komma hem med en full tunnsäck med tjäder på morgonen, och en stora mängder fisk från Stora Svarttjärn. Astrid och Vilhelm Hedström, som blev först med att installera en mjölkmaskin i byn.

Skollärarinnan Viktoria ”Tora” Åström (tidigare Hällgren) som tjänstgjorde som småskollärarinna från 1920 och ända fram till sin pensionering 1954.

Den första traktorägaren i byn, Sigvard Byström, gift med Adina Stenmark, som på 1940-talet införskaffade en ombyggd REO-lastbil, tillverkad i Lansing, Michigan, USA. Biltraktorn saknade förarhytt och fästanordning för plog och harv, och kördes på det enda tillgängliga bränslet ”Motyl” – 85 procent motoralkohol och 15 procent skifferbensin. Motorn ”skramlade och rök”, men ”den manliga befolkningen i byn beundrade detta rykande fordon”, som uppenbarligen blev en snackis. Snart bytte Sigvard Byström ut den mot en grön ”avkapad och ombyggd Volvolastbil” med förarhytt, som t.o.m. delvis gick att använda i skogen på vintern.

Nikolina Hedström som sålde garner och tyger i sitt hem på 1930-talet. Edvin och Linnea Jacobsson som drev en lanthandel under många decennier ”där man kunde finna allt, med betoning på allt”, mat, fodermedel, kördon för hästar, porslin, cyklar, skor, kläder, leksaker, spik och byggnadsmaterial.

Israel och Lovisa Fredriksson som drev ett bageri i byn i början av 1900-talet. Arnold Ekbäck som i mitten av seklet drog igång sin bageriverksamhet, från vilket bröd, wienerbörd, kanelbullar, mazariner och pariservåfflor levererades till byarna i Lyckelsebygden, med Vormselelimpan som en specialitet.

Postmästaren Sigfrid Vikström, om vilken det sades, att han ”gillade att stå i rampljuset vid luckan men att kvinnorna skötte mycket bakom kulisserna”. Senare på seklet tog dottern Britt-Mary över posten, tills den upphörde våren 1988.

Byarna kryllar av legendariska gestalter. De har så mycket att lära oss. Sven Persson, ”eldsjälen nummer ett”. Edit Karlsson, ”byns primadonna”. Svante Nilsson, ”svantekakans bagare”. Skomakarpersonligheten Anton Björk.

Vormsele är en av många byar som kan lära Sverige viktiga saker om samtid och framtid. Morgondagens profiler växer upp där nu. För mig är det den viktigaste slutsatsen: att byarnas strävan bjuder på insikter för hela samhället.

***

Alldeles för ofta talas det slentrianmässigt, okunnigt i debatten om att landsbygderna måste moderniseras utifrån urbana normer, bli så lika städerna som möjligt.

Vi måste outtröttligt vända på det perspektivet. Det är ofta landsbygderna som kan lära städerna, om hur morgondagens samhälle skulle kunna utformas. Hur ett lokalt civilsamhälle byggs upp underifrån, hur social sammanhållning och mångfald går att förena, hur egna initiativ och ideella drivkrafter fungerar. Hur snabba teknikskiften och starka kulturarv, traditioner och nya influenser, kan gå hand i hand.

Arvet av hantverk, kultur, skapande och livserfarenheter som förs vidare till nya, även inflyttade, invånare. Den starka lokala förankringen i en bygd och speciell miljö, med blick för både möjligheter och problem. De ideella insatserna i folkrörelseanda. Beredskapen att lyssna samtidigt och lyhört på både gamla och nya röster om platsens själ.

Allt det som bär upp sommarens arrangemang på de svenska landsbygderna, berättar inte bara om en lång, gemensam historia, utan visar också en väg in i det moderna samhället för hela Sverige.

Lär av byarna.

Bli först att kommentera

Skuggorna i ledarstriden inom liberalerna

Av , , Bli först att kommentera 0

Håll alltid, när en ledarstrid bryter ut, ögat på skuggorna som kastas från dem i kulisserna vilkas framtid avgörs på scenen.

Lägg, när makten över partier, organisationer eller institutioner står på spel, alltid pusslet utifrån helheten, det samlade motivet. Leta tidigt efter hörnbitarna, även om de till synes bara ger en flik av himlen.

***

När Birgitta Ohlsson nu kandiderar till partiledare för liberalerna kommer det att beskrivas som ett val mellan henne och den sedan tio år sittande ordföranden Jan Björklund. Men under ytan är konflikten sannolikt mer komplicerad än så.

Ett återval av Björklund skulle få mer långsiktiga, och osäkra, konsekvenser än vad en snabb blick ger vid handen.

Vill man förklara intensiteten i den debatt som väntar, få en känsla för vilka de mest ivriga maktspelarna är och varför de uppträder som de gör – ibland på överraskande sätt – bör man analysera händelseförloppet med en blick bortom valet 2018.

En given fråga borde vara: Vem eller vilka är det som skulle ha bäst utsikter att under nästa mandatperiod få efterträda Jan Björklund i ett parti som inte längre har Birgitta Ohlsson som en av sina aktiva politiker?

Sök deras skuggor i maktspelet som väntar. Deras rörelser strax utanför synfältet, kommer att förklara mycket.

Om liberalerna väljer ytterligare några år med Björklund som ledare, även till priset av att förlora sin utanför partiet mest respekterade företrädare, är det ett ställningstagande som måste tolkas ur ett kombinerat ideologi- och maktperspektiv.

Det liberalerna skulle ha kunnat bli under Birgitta Ohlssons partiledarskap väljs bort, och tänkbara sympatisörer som i henne sett partiets självklara, nästa ordförande, som i den förhoppningen dröjt kvar vid partiets närhet, får söka sig någon annanstans.

Det i sin tur röjer väg för andra.

Hos dem inom liberalerna som skulle få ett starkare, mer oemotsagt sakpolitiskt tolkningsföreträde och en ökad makt internt om Birgitta Ohlsson försvann, kommer motståndet mot hennes kandidatur att vara som störst.

Vad som diskuteras i skymundan inom liberalerna de här dagarna är därför förmodligen lika mycket valet mellan att få Birgitta Ohlsson som ny partiledare i höst eller se någon annan, internt profilerad, men för allmänheten mer okänd, kandidat ta över om ett antal år, när Björklund väljer att avgå på egna villkor.

Konflikten gäller redan nu vem som ska efterträda Björklund – och när det ska ske. Det är ett vägval kommer att avgöra partiets inriktning och roll i svensk politik för många år framåt. Eftersom Ohlsson gjort klart att det är nu eller aldrig som gäller för hennes del, har frågan ställts på sin spets inför nästa landsmöte.

***

Det är välkommet att fler partier vågar ha öppna processer inför sina partiledarval.

Ett torftigt och tarvligt spel av det slag som pågår i det dolda inom moderaterna just nu, med många som konspirerar i dolda rum och väldigt få som har ryggrad nog att uppträda ärligt och offentligt, visar hur värdefullt det är med transparens och tydliga kandidater. Moderaterna är av tradition ett ganska toppstyrt och hierarkiskt parti, men det har de inte varit ensamma om.

Den debatt som väntar inom liberalerna hotar dock att bli skev, eftersom det ena alternativet är glasklart, öppenhjärtigt och välkänt, medan det andra dröjer i kulisserna, avvaktar och bidar sin tid i hopp om att kunna ta över utan motstånd om några år.

Nu kommer allt att kretsa kring Birgitta Ohlsson, men väldigt lite kring vilka ideologiska prioriteringar andra, framtida kandidater står för. Det senare är ju egentligen den stora osäkerhetsfaktorn.

Förutom att det vore rätt med en öppen medlemsomröstning inför partiledarvalet, hade det blivit ett mer givande meningsutbyte om de som aspirerar på att om några år efterträda Björklund på Björklunds egna villkor redan nu klev fram och var tydliga med det, vad de vill och vad de står för.

Då skulle inte längre Ohlsson vara ensam som “det nya” namnet. Idédebatten bakom partiledarvalet skulle få fler riktningar och bättre återspegla konfliktlinjerna som råder i dagens svenska politik.

Vem det sedan i slutänden skulle gynna går inte att säga, men omröstningen vid landsmötet skulle ge klart besked – både för de som välkomnar utgången och för de som tycker illa om den – var liberalerna som parti kommer att befinna sig de närmaste åren.

Valet av Annie Lööf som ledare för centerpartiet fungerade väl i det avseendet. Centerpartiet är ett känsligt ämne för liberalerna just nu. Att många liberala väljare sätter större tilltro till C än till L, som ett värn mot den yttre högern och till försvar av liberala grundvärderingar, smärtar säkert. (För protokollet, har jag länge tyckt att de två partierna borde slås ihop.) Men ändå är det få som drar de uppenbara slutsatserna om varför det är så.

***

När ett politiskt parti väljer ordförande är det många roller som ska fyllas. Den som utses ska fungera som högsta företrädare i de beslutande församlingarna, ansikte utåt i dramatiska valrörelser, rävslug förhandlare bakom kulisserna, ideologisk tänkare höjd över dagsdebatten och samtidigt en stabil chef för en ofta komplicerad, konfliktfylld organisation.

Ingen kandidat kan uppfylla alla de förväntningarna. Partiernas medlemmar söker, utifrån läge och politisk situation, ibland interna chefstyper och skickliga förhandlare hellre än offentliga debattsluggers, ibland gångbara kampanjnamn hellre än ideologiska tänkare.

Få partiledare/språkrör i svensk politik på senare år har när de tillträtt haft en så lång och hårt granskad meritlista som Ohlsson. Hon har visat förmågan att kunna dra igång idédebatter, hålla ihop kampanjer och fungera i krävande, formella roller. Sådana meritlistor kan vara både en fördel och en nackdel: Ju fler år någon tillbringat i offentligheten, desto fler blottor, misstag och negativa etiketter finns det för motståndare att ta fasta på. Den som, skenbart, dyker upp från ingenstans, har inte hunnit göra så många besvikna ännu.

Vad hon inte visat ännu är om hon skulle kunna hantera det som har med internt chefsskap att göra, och hur skicklig hon skulle vara som förhandlare med andra partier.

På de punkterna lär hon få jobba för att övertyga skeptikerna.

Att partiapparaten – naturligtvis präglad av ett decennium med Björklund som högsta chef – är mer skeptisk till Ohlsson än fristående väljare som längtar efter en liberal nystart i svensk politik är ingen hemlighet.

Hennes framgångsrika personvalskampanjer, med fler kryss än partiledaren i Stockholm, det faktum att hon ofta har starkare genomslag i debatten än sin partiledning, har också väckt intern irritation och lett till försök att utmåla henne som odisciplinerad och självupptagen, bättre som debattör än som ledare.

Men efter många år som debattör, ungdomsordförande, utrikespolitisk talesperson och EU-minister är det väldokumenterat vad hon står för och hur hon fungerar i ledande positioner, vilka starka och svaga sidor hon har.

Profilområden som utrikespolitik, mänskliga rättigheter, hbtq-frågor, jämställdhet och feminism. Tveklös hållning till kapitalism, kärnkraft och Nato. Tydliga utspel om sambandet mellan jobb, tillväxt och välfärd. Radikal i sin grundhållning, svår att sätta en etikett på, obekväm för många. De flesta hittar något att reta sig på, men respekterar principfastheten även när oenighet råder.

Jag återvänder till min gamla bild. Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar?

Med det som utgångspunkt, täcker Ohlsson in betydligt mer än de flesta andra tänkbara efterträdare till Björklund. Hon har självständiga kontaktytor i flera olika riktningar, och kombinerar sakfrågor i en tredimensionell skala på ett sätt som kan aktivera nytt intresse hos människor som i dag inte vill ha med partipolitik att göra.

I den stundande konflikten med en nynationalistisk höger som allt mer öppet argumenterar för att främlingsfientliga krafter ska ses som en naturlig del av det framtida regeringsunderlaget i Sverige, har hon stor trovärdighet. Av motstånd mot extremvänster och andra auktoritära strömningar har hon lång vana.

***

Befriar man sig från förlegad blockpolitik och tankemönster från 1900-talet, och tittar på vad 2000-talets partilandskap kommer att kräva, är Birgitta Ohlsson en av dem som skulle kunna skapa nya allianser i försvaret av den liberala demokratin, av det marknadsekonomiska välfärdssamhället och av öppenhet, internationalism och medborgerliga rättigheter.

Det betyder inte att hon med säkerhet skulle bli framgångsrik som partiledare, att hennes profil skulle överleva regerandets ofrånkomliga kompromisser eller att hennes parti då automatiskt skulle bli ett självklart förstahandsalternativ för liberalt sinnade väljare.

Men mot bakgrund av att Jan Björklund suttit sedan 2007, med tanke på den marginaliserade tillvaro liberalerna fört sedan regeringsförlusten 2014 och i insikt om det växande behovet av principfasta liberala rörelser i en farlig tid, skulle det vara positivt för svensk politik, ge den en ny och viktig dimension, om Birgitta Ohlsson fick chansen som partiledare.

Bli först att kommentera

Stöd kravet på amnesti för ensamkommande barn och unga

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns ett stilla och eftertänksamt vemod i den svenska migrationsdebatten just nu som lätt glöms bort, när gaphalsar är de enda som skapar rubriker.

Många har i skymundan börjat samla tankarna på nytt, hitta andra ansatser och ord för det fortsatta engagemanget, som vore det dagen efter ett stort avgörande, svårt nederlag eller omtumlande skifte.

Det visade sig, när den akuta flyktingsituationen på allvar och i större omfattning testade det svenska samhällets vilja att prioritera asylpolitikens grundprinciper, att ett tidigare statusbefrämjande slentrianstöd snabbt övergick i oro, tvivel och reservationer. Kritik, följdfrågor och misstänkliggörande bytte riktning. Bevisbördan flyttades. En tidigare bred konsensus bröts upp, i en turbulent process med hårda ord.

Och det politiska etablissemanget valde, nästan på vägen hem från manifestationer med motsatt budskap, att böja sig för en opinion man fruktade var på gång. Den nya restriktiva asylpolitiken, med syftet att avskräcka hjälpsökande, jäktades fram.

I samma ögonblick lämnades många initiativ, nätverk och aktioner ensamma att försvara en grundsyn i asylpolitiken som tidigare haft hela etablissemangets stöd.

De känner i dag att deras argument, insatser och uppoffringar aldrig fick chansen att visa att den tidigare asylpolitiken hade varit möjlig att upprätthålla, att samhället hade kunnat klara av det trots svårigheterna och bli starkare just tack vare uthålligheten och erfarenheten det hade gett, att vi aldrig befann oss på randen till någon kollaps, att skrämselpropaganda ersatte fakta som beslutsunderlag.

Andra, som känner att omställningen blev rätt, reflekterar kring hur ståndpunkter de försvarat under många år, inte längre kändes hållbara och genomtänkta, när verkligheten förändrades och komplicerades. Att det som lät fint i själva verket visade sig vara en värld av gråzoner och jobbiga vägval, att det inte fanns någon migrationspolitik som kunde lyftas över andra politiska prioriteringar och hänsyn i vardagen. Med sorg bytte de ståndpunkt i flyktingpolitiken.

En del har ärligt och öppet redovisat sina omsvängningar, motiverat dem utifrån nya förutsättningar.

I båda grupperna – de som sörjer en i deras ögon onödig förändring och de som sörjer att den förändringen blev, som de uppfattar det, nödvändig – famlas det efter ny balans och nya utgångspunkter. De flesta har hunnit lära sig mer om sakfrågorna, fått fler perspektiv och tänkt igenom målkonflikter som tidigare känts mer teoretiska.

Diskussionen i dag är i vissa avseenden mognare, mer sakorienterad och konstruktiv än tidigare, engagerad i praktiska frågeställningar och präglad av en god vilja som förenar även dem som är oense om asylpolitikens grunder.

För den framtida debatten är det viktigt att de som bråkar på några punkter inte fastnar i hopplösa skyttegravar längs hela linjen, utan hjälps åt att utreda var det går att mötas konstruktivt igen.

Trots allt kvarstår många politiska frågeställningar kring migration och integration, även sedan nyordningen.

Om myten får fäste, att migrationspolitikens frågeställningar alltid och enbart måste besvaras utifrån integrationspolitikens problem, och att integrationspolitikens decennielånga misslyckanden beror på att antalet asylsökande ökade för ett par år sedan, kommer allt att stagnera.

***

Men det drar också en del starka vindar av revanschism i den svenska migrations- och integrationsdebatten. Såna hotar alltid att förblinda. I takt med att opinionen svängt, har det blivit på modet att hånskratta åt en liberal linje i flyktingmottagandet och åt öppna hjärtan som en retorisk bild.

Nya tider, nya vindar, nya flabb kring trendande rökrutor. Så sker nästan alltid när nya majoriteter formas. Det är inte mycket att snyfta över. Med tiden kommer många sidor att ha viss självrannsakan att ta itu med.

Vi som fortsätter att kritisera den nya asylpolitiken, tog många retoriska genvägar, sökte tabubelägga invändningar, valde att koncentrera oss på det som var enkelt och delade ut nedsättande etiketter under de år när det moraliska tolkningsföreträdet uppfattades vara vårt. Nu ges det igen lite.

Att besitta den makt som det moraliska tolkningsföreträdet innebär är förödande för den intellektuella vakenheten och noggrannheten. Det leder till arrogans, främjar lättja, försämrar lyhördheten och skapar ovanan att i varje invändning, varje välargumenterad motbild, se en förlöpning.

Säkert var det så, att de organisatoriska svårigheterna med ett omfattande flyktingmottagande tonades ner. Att de positiva aspekterna lyftes fram med luddiga tidsperspektiv på ett sätt som dolde att det i grunden också alltid krävs en längre beredskap till solidaritet, prioriteringar och uppoffringar.

Det är en förklaring till varför de som velat se strypt asylmottagande ofta varit snabbare och mer systematiska i de integrationspolitiska debatterna på senare år. De kommer bättre förberedda till diskussionen än vi som gjort oss bekväma i gamla tolkningsföreträden.

Men var försiktiga med vad som odlas i det där hånskrattet åt öppna hjärtan. Medvind på sociala medier kan även hetsa på ett destruktivt sätt.

För det går inte att komma ifrån att perspektiv, prioriteringar och värderingar i migrationsdebatten har förskjutits mycket på kort tid. Sättet att formulera och rangordna problem har förändrats radikalt.

Flyktingkrisen definieras nu i första hand som en börda för det svenska välståndssamhällets mottagandesystem, inte som en följd av humanitära katastrofer i krigs- och terrordrabbade regioner.

När analysen blir nationellt självupptagen, börjar fler att kollektivt misstänkliggöra nyanlända. 2017 låter det ibland som om asylsökande vore säkerhetshot och lycksökare som dyker upp vid landets gränser lockade av en slapp migrationspolitik.

Även om opinionen svängt när det gäller asylpolitikens ramar, är den underliggande värderingsstriden om gränser, öppenhet och mångfald aldrig avgjord. De flesta som nu, med en blick på hur övriga EU uppträder, stödjer regeringens restriktiva linje, har fortfarande en långt större lyhördhet för de asylsökandes situation än de som redan långt innan flyktingkrisen krävde hårdare regler och stängda gränser.

Det existerar en majoritet mot främlingsfientlighet som måste medvetandegöras och påminnas om sin egen existens. Då krävs kompromisser och samtal mellan en del av de tidigare meningsfränder som det senaste året blängt bittert på varandra.

De som vill se en återgång till den tidigare asylpolitiken får inte fastna i det kravet som enda fråga.

Och de som vill göra det restriktiva regelverket permanent – eller ersätta asylsystemet med andra modeller – får inte bli blinda för möjligheten till humanitärt motiverade undantag.

Det vore också ett historiskt misstag, att lämna därhän och baktala den mobilisering av engagemang, tid och kompetens, som skett i civilsamhället, i frivilligorganisationer och nätverk.

Som ledarsidan påpekat gång på gång, har mycket fantastiskt pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

En ny förståelse har växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter har samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar, där de närvarande fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt in på livet, med konflikter och trauman.

Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige under flera decennier framåt.

Ska den stora rörelsen nu diskvalificeras och baktalas?

***

Det finns en kompromiss inom räckhåll, som skulle visa att insatserna inte varit förgäves och som borde kunna få stöd även av många som inte vill se en återgång till den gamla asylpolitiken framöver. Initiativet #vistårinteut har ställt upp tre konkreta krav:

1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.

2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.

3. Att beslut tas om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot.

Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket. Stöd kraven från #vistårinteut.

************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 1

När George H. W. Bush (den äldre, USA:s president 1989-1993) i sin ungdom spelade baseboll – första bas – för Yale University och som deltagare i College World Series, blev han känd för sitt goda öga och sin stora disciplin som slagman. Han jagade inte och svingade inte på dåliga pitchar.

Men han hade också, å andra sidan, en alltför defensiv och försiktig hållning vid plattan. När han väl slog på en boll, saknades den rätta kraften. Han fick rådet, berättar Jon Meacham i sin biografi ”Destiny and Power: The American Odyssey of George Herbert Walker Bush”, att bli mer aggressiv, ta större risker och svinga hårdare.

Bush lydde rådet och fick en framgångsrik säsong. Men instinkten att inte svinga på dåliga pitchar, och inte slå för vilt, var en del av en konservativ personlighet, och skulle återkomma i hans politiska karriär.

Meachams biografi är tänkvärd läsning, om en politiker som förblir underskattad, men som vunnit allt mer sympatier efterhand, för sin hållning, livsbana och lågmäldhet. Bush var fostrad till ett ideal, lätt aristokratiskt, som byggde på värdighet vid nederlag och ödmjukhet vid framgång. Att inte skryta, att inte förhäva sig, att göra sin plikt. Och att vara en god förlorare, att gratulera och uppträda konstruktivt, även när motgången sved.

Bush var ingen felfri politiker, och hans gärning saknar inte förlöpelser och förljugna kapitel. Men kontrasten mellan honom och Donald Trumps fascistiska tendenser, som svingar vilt på allt, kunde knappast vara större.

Det här är en anteckning om vad konservatismen kan lära oss i dag.

***

Konservatism som begrepp är mångtydigt. Ofta skiftar användningen mellan att syfta på ett försiktigt förhållningssätt i olika praktiska frågor, en skepsis inför förändringar, och att syfta på en idétradition, som kan landa i krav på övergripande omvälvningar i en bestämd tid.

Konservatismen som idétradition, mångförgrenad, turbulent och konfliktfylld på samma sätt som liberalism och socialism, har fört i många olika riktningar de senaste 300 åren.

I grunden har konservatismen alltid att göra med synen på betydelsen av institutioner och auktoriteter, värdet av över generationer vunna erfarenheter och utvecklade traditioner, och – i en komplicerad brottningsmatch med upplysning och rationalism – gränserna för människans förnuft och fria vilja.

Konservatismen är, jag höll på att skriva per definition, alltid lite förlegad. Men just därför finns den som broms, när samtiden rusar iväg eller förlorar kompassen. Och genom att alltid vara lite förlegad, blir den ibland väldigt modern, när pendeln svänger från en ytterlighet in mot mitt och balans igen.

För en liberal tar det emot att erkänna det, men konservatismen bygger i sina bästa stunder på en djup, realistisk och kärv människosyn man inte kan avfärda. Delar av konservatismen finns med som ett värn mot revolutionära, totalitära, övermodiga stämningar.

***

I takt med att konservatismen från 1800-talet och framåt fick fastare partipolitiska företrädare, med bestämda ekonomiska och politiska intressen i olika länder, som tillämpade konservativa principer på konkreta sakfrågor, utvecklades den på flera olika områden. Ibland korrumperades den, utifrån den besuttna överhetens privilegier.

Vägen från idé och historieanalys till konkreta partiprogram är alltid snårig. Konservatismen har i olika skeden färgats av influenser från liberalismen och socialismen, och i sin tur påverkat de ideologierna. På samma sätt som liberalism och socialism haft sina ständiga kontaktytor. De stora ideologiernas vattendrag flyter regelbundet ihop och byter vatten med varandra.

Den svenska socialdemokratin fick under hela 1900-talet betydelsefulla tillskott av både liberalism och konservatism i sin samhällssyn och retorik.

Att idén om folkhemmet hade även konservativa rötter är en ofta framhävd, och korrekt, iakttagelse. Det som just nu pågår inom socialdemokratin, när krav, ordning, gränser, regler, kontroll och reda återkommer i partiledningens språkbruk, är att de slumrande, konservativa instinkterna på nytt börjar få större utrymme.

Socialliberalismen går inte att förstå utan socialdemokratins framväxt. Även det västerbottniska frisinnet byggde på ett komplext idéarv.

När konservatismen fick ett partipolitiskt uppsving från slutet av 1960-talet och framåt var det i några avseenden med nyliberala utgångspunkter. Skillnaden mellan Margaret Thatchers konservatism och Theresa Mays konservatism, visar att ett nytt skifte stundar.

Så rörigt är det.

De bittra motsättningar som råder mellan olika liberala debattörer nu går delvis att tolka som skiftande konflikter och allianser både mellan konservatism och nyliberalism, mellan socialliberalism och konservatism och mellan socialliberalism och nyliberalism.

Centerpartiets lyft går möjligen att förstå som en reaktion på en tilltagande konservatism inom alliansen.

Inom vänsterpartiet pågår under ytan hårda duster mellan en traditionell materialistisk klassanalys och den moderna identitetspolitikens nya vänster. Även i den konflikten finns spår av konservativa frågeställningar.

Den gröna rörelsen har spår av ett konservativt bevarandeperspektiv på människa och miljö.

Min poäng är att utan förståelse av de konservativa traditioner som finns i de flesta partier, blir det svårt att förstå vad som pågår i svensk inrikespolitik år 2017, från vänster till höger.

***

Just nu tyder mycket på att det är konservatismens idétraditioner som puttar liberaler och socialdemokrater i nya riktningar, mer än tvärtom.

Militära hot. Rättslöshet och brottslighet som drabbar socialt utsatta områden värst. Problem med ordning och bristande kunskapsperspektiv i många skolor. En osäkerhet i behandlingen av kultur- och bildningsarv. Frågor om nationalstatens gränser och förpliktelser i förhållande till katastrofer i omvärlden.

Konservativa debattörer har varit tidigare ute än andra med att börja närma sig den typen av diskussioner. Ibland konstruktivt och sympatiskt, ibland destruktivt och alarmistiskt. Men de har varit på plats tidigt i debatten svåraste frågor.

Att konstatera det är inte en uppmaning att passivt acceptera de konservativa svaren. Jag ser för egen del med stor oro på vad nykonservatismen leder till exempelvis i synen på asylsökande och EU-migranter.

Det är tvärtom en uppmaning att aktivt försöka tänka till om ett av de perspektiv som växer i inflytande. Vilka problem, dilemman och tidigare misstag är det som får konservatismen att locka? Vad kan liberaler och socialdemokrater ge för egna svar på samma frågeställningar?

Det franska presidentvalet kanske gav en ledtråd. Det tyska förbundsdagsvalet i höst, och Angela Merkels försök att vinna stöd för ännu en mandatperiod, kanske kan ge ytterligare fler. Men idédebatten måste vara långt bredare och mycker djupare än valrörelser möjliggör.

Det är en nödvändig process: Att på nytt tvingas återvända till grundläggande frågor som vi i naiva ögonblick inbillade oss var besvarade för all framtid.

***

En av de intressantaste böcker jag läst på senare år är Peter Lutherssons ”Förlorare” (2014). Han resonerar där om ett antal tidigare upphöjda författare som en bit in på 1900-talet när modernismen tog över, började betraktas som överspelade, med motbjudande världsbilder. Luthersson skildrar författarskap som fick ”sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt”, som av ”eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande”.

Den är jobbig att läsa på sätt och vis, eftersom de författare som avhandlas verkligen hade världsbilder som i dag känns helt förlegade. Men boken bjuder just därför på en viktig lärdom, genom att närma sig ”förlorarna” på deras egna villkor. För vi bör inte läsa om dem i förakt och självförhävelse.

Även vår tid är full av upphöjda författare och debattörer om kommer att mötas av djupaste misstro från eftervärldens sida. Hur kunde de – kanske vi – vara så blinda i den eller den frågan? Hamna så snett i den eller den konflikten? Så kommer man att fråga, om många av dem vi i dag hyllar. Det räcker att titta på det senaste halvseklets totalitära medlöpare, för att påminnas om faran.

När jag, utifrån min liberala, kulturradikala hållning i närhet till både socialdemokratiska och gröna perspektiv, med stor uppskattning tar del av konservativa samhällsanalyser, är det ödmjuka värdesättandet av erfarenheten ett av de perspektiv jag tycker är värdefullt.

Vi ska akta oss för att vara tvärsäkra på att just vi som lever nu alltid vet bäst och bättre. Skeptisk eftertanke och respekt inför historien, som en erinran om att vi alltid simmar mitt i vilda forsar, kämpar för att hålla oss flytande och för det mesta saknar förmåga att överblicka vår egen tid fullt ut och helt på egen hand.

Vi måste ha spärrar mot att vända allt upp och ned i övermod, slå sönder i blind övertygelse, riva ned i tillfälliga rus av upplevd rättfärdighet.

Vi befinner oss i ett skede när liberalismen, socialismen och konservatismen gör klokt i att försöka lära av och se det bästa hos varandra. Inte för att debatten ska ta slut, utan för att den ska kunna fördjupas. Demokratin måste vi värna tillsammans.

**********************

Läs gärna även:

Socialdemokrater och liberaler bör söka varandra åter

Bli först att kommentera

Varsam, sökande blick hellre än brinnande övertygelse

Av , , Bli först att kommentera 0

”Och ljuden nere på bottnen”, lyder några av raderna i Eyvind Johnsons ”Favel ensam”, hans sena, tonfulla roman från 1968 – just det året – om utopiernas lockelser och faror, vägen in i dem och vägen ut ur dem, ”de aldrig helt förstummade rösterna ur jorden, ur vägarnas sand och grus och sten, ur åkermyllan. Och han förnam det fina sus som lyfter och svävar upp i slöjor av morgondimmor, det till de skiraste sagoslöjor, den mjukaste älvodans upplösta och förvandlade stoft, som det förgångna, de döda sänder ut från sina viloplatser som viskande hälsningar till allt levande.”

Sedan, med det slags vändning som blev hans, i ett författarskap genom asplöv, rosor och eld, livsdagar långa, strändernas svall, och hans nådes tid:

”Historiska förlopp, som det kallades när sekellånga serier av slakter beskrevs av överlevande och deras efterkommande, historiska förlopp som upplöstes i sinnrik eller enkel poesi; och poesi, stämningar hos levande människor, var ju egentligen det enda som kunde uttolka de förloppens innersta verklighet, dess sanningar, dess uthärdliga sanningar.”

Att plocka bland skärvorna efter det senaste i raden av sammanbrott; skärvorna efter varje ny katastrof, varje förverkligad total idé, varje lössläppt aggression, varje nytt kollektivt rus. Att se hur det sönderslagna skulle kunna sättas samman bättre, sannare, tåligare, klokare. De strävsamma, viskande människor som långt från kameror och mikrofoner sätter sig ner, trots allt, och söker andra, humanare, skonsammare sätt att få liv att samsas med liv.

Det lilla hoppet, den stora längtan, att någonting av erfarenhet, lugn och insikt ska ha vunnits ändå, när liken räknats, lögnerna rämnat och bossarna avslöjats.

Och därefter samma faror åter, att otåligheten, syndabockstörsten och tankeslarvet ska locka till nya enkla bilder, till samma gamla jakt på andra, illa sedda och oönskade.

***

Även i vardagen har vår tid sitt eget maniska tvättande av människors egenheter, skevheter, individualiteter och svagheter. Utopier ler sällan, och dansar bara i teorin. Alla dessa åtgärder – de små välviljornas tyranni – för att knåda fram den ultimata människan. Hurtfriska försök, i brist på annan sysselsättning, att med infantilt tonfall mästra, indoktrinera och reformera undersåtar.

Vreden över det oputsade som stör, över fel ord, fel tankar, fel sätt att umgås, fel mage, fel överläpp, fel mat, fel underhållning, fel vänskap, fel bostad, fel färdmedel, fel sorg, fel sätt att härda ut. Frustrationen inför det som envisas med att vara obändigt och självständigt, tilltrasslat, ofärdigt och mångskiftande.

Det offentliga har en imponerande förmåga att välja fel strider, och prioritera det kortsiktiga framför det långsiktiga. Och att avskräcka medborgare från eget ansvarstagande.

Du ska inte ta något initiativ som saknar tillbörlig blankett. Civilsamhälle? Är du anarkist? Du ska i största allmänhet akta dig jävligt noga för nästa twitterhaveri. Må bästa drev ruinera andra drev. Argast vinner.

Många är mer rädda för att göra fel än för att inte göra något alls. Det bästa som det godas fiende, håller på att bli en nationaldygd.

En trend, ett slagord, ett kotteri, en ängslighet i taget. Rätt floskel i rätt ansökan för rätt utbetalning. Rätt hat för fin etikett. Grupp, grupp, grupp. Dela in och dela upp. Likasinnade. Lika. Sinnade. Tryggast så. Lika barn dela bäst. Länkarnas marknad, köp och sälj, tjänster och gentjänster. Du ska inte tro det blir sommar, om inte nån trycker gilla.

Googla och du skall finna.

Posta, och du skall finnas.

Den som inte redan finns i databasen ska kategoriseras, sättas in i ett konfliktmönster, åtgärdas, repareras, dekonstrueras och sedan tvingas spela sin roll, i en samtida dagsdebatt lika proppfull av tvärsäkra revir, dryga jargonger, skräniga gräl och tvingande identiteter, som den är tom på eftertanke, bildning, intellektuell öppenhet och mänsklig mognad.

Blocka alla jävlar!

Algoritmerna får oss att följa våra egna spår, inåt och inåt, i allt mer effektiva cirklar. Reducera oss själva till politiskt och kommersiellt exploaterbara och förutsägbara aktörer.

De jagade, drunknande blickarna söker de tusen uppdateringarnas visuella bekräftelse.

Vi – vilka vi? – är rädda för att tala om vår – sluta med det där! –tids verkliga ensamhet. Den snabba kollens gift, längtan, tomhet. Vilka föreställningar om vilka utopier, vilka revanscher, gror längst ner i de digitala hierarkierna?

Vilka drömde, funderar Favel på ett ställe i Johnsons roman, ”och vilka var domare och satt till doms över drömmare den gången?” Så går ”idéer i utopiernas ringlekar och processioner, i de allvarliga blodiga upptågen och uppmarscherna.”

***

Frihetens ständiga, nödvändiga labyrint av motsägelser och mänskliga hänsyn. Jag tror, i ett samhälle som trevar sig fram, mer på den varsamma, sökande blicken, än den brinnande övertygelsen. Mer på den öppna frågan, än det stängda föraktet.

Mer på kontaktytan än skyttegraven. Mer på närvaron i ett samtal, än kraften i en talkör.

De som tycker att det humanistiska samtalet, nyfikenheten på andras perspektiv, försöken att föra en diskussion framåt, beredskapen till samarbete, är något tråkigt, livlöst och ljummet, har väldigt lite lärt.

Bli först att kommentera

Tal vid ”Sång för mångfald” på Renmarkstorget i Umeå 20/5

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi glömmer ofta en viktig sak, när vi talar om mångfald. Vi tappar alldeles för ofta de enskilda människorna ur sikte. Vi fastnar lätt i grovt definierade kollektiv.

Ofta låter det i debatten som om mångfald enbart vore en mångfald av inom sig ganska statiska och förutsägbara grupper.

En grupp där som är på ett sätt, och en annan grupp där som är på ett annat sätt och en tredje grupp där som är på ett tredje sätt.

Och så tror vi att det är mångfald.

Men i den kollektiva fördomen dör en del av mångfaldens själ och frihet.

Vi tappar den enskilda människan ur sikte.

Ingen av oss, ingen enda individ, är enkelspårig, enhetlig, statisk och gjuten i ett stycke, förutbestämd att vara eller bli på ett visst sätt, förutbestämd att alltid tillhöra en viss grupp eller leva ett liv i bestämda banor, förutbestämd att alltid handla på det ena eller andra sättet.

Vi är rörliga, vi förändras, vi utvecklas, vi söker oss fram, vi byter väg, vi prövar nytt, vi upptäcker nya sidor av världen och av oss själva, vi tänker efter, vi brusar upp, vi blir nyfikna, vi ångrar en del som vi gjort, vi ångrar att vi inte gjorde annat.

Mångfalden finns även inom oss själva, inom varje människa. Alla, var och en av oss, är motsägelsefulla och mångskiftande, inom oss själva har vi många olika sidor, drivkrafter, svagheter och drömmar i våra personligheter.

Ofta är vi spruckna, söndrade och brokiga.

Alltid i varje läge är vi en aning motsägelsefulla och svårtolkade.

Det borde göra oss ödmjuka även inför andra, nyfikna på andra i vår omgivning och ge oss insikter om vad mångfald innebär i praktiken.

En människa är ofrånkomligt färgad av många olika faktorer i sitt liv. Hon lever i en väv av relationer, värderingar och situationer. Ingen människa är en ö.

Men människor får aldrig betraktas som passiva kopior av, aldrig ses som viljelösa företrädare för sin tid, sina miljöer eller sina omgivningar.

Vi får aldrig i förväg tillskriva en enskild människa egenskaper, åsikter och värderingar, utifrån bakgrund, omständigheter eller grupptillhörighet. Vi får aldrig dela in människor i pålitliga och farliga, välkomna och ovälkomna, utifrån kollektiv, utifrån grova och svepande generaliseringar.

Ingen, ingen makthavare, ingen debattör, ingen påtryckare, ingen mobbare, ingen har rätt att placera in oss i en förutbestämd kategori och utifrån det inskränka våra rättigheter. Det ska inte vara din börd, ditt kön, din hemort, dina vapen, din fysiska styrka, eller ditt namn som bestämmer dina möjligheter att söka din identitet och utveckling i livet.

Mångfald och varje enskild människas frihet hänger ihop.

Först när vi ser mångfalden av fria, rörliga, oförutsägbara individer som samhällets självklara utgångspunkt, först när vi ser de mänskliga fri- och rättigheterna som universella, rätten att förverkliga sitt liv så länge det inte inskränker andras motsvarade rättigheter – först då kan vi lyckas att tillsammans skapa och värna samhällen med ömsesidighet, samvaro, medmänsklighet och sociala band.

Det är oerhört svårt med mångfald, men utan mångfald, utan den yttre mångfalden och den inre mångfalden, dör demokratin och dör solidariteten. Därför är den här manifestationen så viktig.

Bli först att kommentera