Välkommet med vegetarisk förskola – men låt den slippa pk-jargong

Av , , Bli först att kommentera 8

En personlig deklaration först: Jag är helvegetarian sedan åtta-nio år tillbaka, och var nästan-vegetarian länge även dessförinnan. Det är en livsstil jag trivs med och inte skäms för.

Jag tror visserligen att den rent vegetariska kosten haft en negativ inverkan på min både fysiska och psykiska hälsa sedan dess. Det är inget jag kan belägga, utan bara något jag misstänker när jag är uppriktig med mig själv om hur jag mår.

Men även om jag någon gång skulle få det professionellt belagt, att avskedet från kött fått den konsekvensen, att det fattas just min kropp något och att jag mår sämre av det, skulle jag ändå förbli vegetarian. Det är ett pris jag är beredd att betala. Så är det med många prioriteringar i livet. Jag är en vegetarian med trötta, tvivlande, inombords kämpande ögon, inte med en fanatisk, glödande, tvärsäker blick.

Till slut kom en dag när jag inte kunde föreställa mig längre att äta kött eller fisk, inte en tugga, och så har det förblivit. Det var ett personligt vägval som inte hade med miljö eller klimat att göra då, men som i efterhand har fått även en viss sådan drivkraft. Jag har inte sett några övertygande argument för att en helvegetarisk livsstil sammantaget är bättre för klimatet än vanor som inkluderar måttfullt fisk- och köttätande. Kanske snarare tvärtom.

Men det är utan tvekan så att den totala, globala, överdrivna köttkonsumtionen bör minska, ur ett miljöperspektiv. Då kan vegetariska livsval bidra till att skynda på omställningen. Även om målet inte är att alla, eller ens många, ska bli vegetarianer.

Det skulle inte falla mig in att propagera en personlig mathållning som sträng riktlinje för andra. Och jag hävdar inte att den skulle bestå i en situation av hungersnöd, självklart inte. Vår svenska matdebatt äger helt rum i en kontext av välstånd.

Men beslutet var inte helt opolitiskt. Det finns i min syn på mat en djuretisk dimension – både vid tanken på att äta avlivade djur överhuvudtaget och i synen på storindustriell köttproduktion – som bidragit till oviljan inför köttkonsumtion. Djurhållningen i en bransch och i ett land, är en viktig måttstock på mycket.

Även det etiska perspektivet rymmer dock många nyanser. Jaktvilt exempelvis är, anser jag, överhuvudtaget inte jämförbart med den typ av produktion som vanligtvis kritiseras och står i centrum. Och det är självklart att köttbranschen inte går att bedöma generellt, utan hänsyn till att den rymmer allt från mycket goda exempel på hållbarhet och etik till de avgrundsskandaler som då och då uppmärksammas.

Som glesbygdslantis uppvuxen på en liten bondgård med ekologisk profil i kölvattnen från 1970-talets gröna våg, har det länge varit min åsikt: Det viktigaste ställningstagandet livsmedelskonsumenter gör är ofta inte mellan att äta eller att avstå kött, utan mellan vilken typ av produktion man vill stödja. Vi behöver våra jordbruk och betesdjur.

Men att det finns vegetariska alternativ är, å andra sidan, en förutsättning för att tränga tillbaka en del av det mest skadliga köttfrossandet. Finns det en oreflekterad köttnorm, mår den bra av att utmanas. Att varje dag äta kött i stora, för kropp och klimat onyttiga, mängder, är ett i huvudsak modernt välståndsfenomen. Det har föga att göra med ”hur det alltid varit”.

Så, det är min personliga bakgrund när jag skriver om ämnet. Försöker ni placera in mig i ett fack kommer jag att kasta uppblött broccoli på er.

***

I förra veckan kom nyheten att en kommunal förskola i Umeå ska göra ett test framöver med köttfria menyer. Frukost, lunch och mellanmål ska vara vegetariska, utan undantag. Målet är att den vegetariska matsedeln, om experimentet lyckas, ska bli permanent.

Jag ska inte hyckla: min första, ogenomtänkta reaktion, den inledande sekunden, var att sucka. Åh nej, inte fler trendkänsliga pk-jippon riktade mot barn från etablissemanget sida. Fostra att tänka fritt! Uppmuntra mångfald, inte likriktning på kommando!

Mardrömmen, hann jag fundera, vore ju att medierna med sedvanlig flockinstinkt började kampanja för det – eller smutskasta kritikerna – så att den vegetariska livsstilen verkligen blir svår att försvara för fritänkande människor som ogillar auktoritära befallningar ovanifrån.

Som under det senaste året av katastrofalt ytlig klimatrapportering, med en fixering vid klick, kändisar, domedagsdramaturgi, Facebookflöden och vad som ser bra ut i en uppdatering, inte nyanserade verklighetsbeskrivningar av problem och målkonflikter.

Jag tror att mediernas bristande professionalism i klimatfrågan, en enorm konformism där svar varit förprogrammerade, gjort mer skada än nytta för det djupare klimatengagemanget. Aldrig en kritisk fråga när det stör hänförelsen. Aldrig en välvillig tolkning när fiendebilder ska hamras in. Och nåde dem som inte sjungit med i kören.

Det är lögnen som fäller dig, brukar man säga om politiker. Det är de dubbla måttstockarna och de intellektuellt ohederliga genvägarna som fäller dig, bör man påminna oss i medierna om.

När det börjar likna Life of Brian-parodi mer än journalistik tröttnar många i tysthet bakom den främre raden av okritiskt jublande branschanhängare och ständigt hatande extremister.

***

Men, vad har det utbrottet med en vegetarisk förskola i Umeå att göra? Jo, jag insåg ganska snabbt att den där inledande sekunden av frustration inte gällde förskolans experiment i sig – som jag vid närmare eftertanke helhjärtat stöder – utan riktade sig mot en bedrövlig samhällsdebatt där även viktiga frågor lätt solkas ner.

Det vore därför min varning till kritiker respektive anhängare av beslutet:

Låt inte irritation över samtidens själlösa pk- och pr-jargong förblinda er till lika slentrianmässig kritik av initiativ som faktiskt är riktigt bra. Och låt inte det som borde handla om lust och nyfikenhet inför en vegetarisk skolkost – dess alla möjligheter och upptäckter – fördunklas av pliktmässig, obligatorisk, dogmatisk predikan.

Ge förskolan chansen att få testa detta i glädje över en möjlig väg framåt, utan att sänkas ner i svensk samhällsdebatt sedvanliga gyttjebrottning.

För att en kommunal förskola, bland de många som finns, testar en helvegetarisk meny är i grunden välkommet. Det är egentligen självklart att ett sådant här förhållningssätt prövas, att den erfarenheten tillkommer, i vad som förblir en pedagogisk mångfald, där andra skolor kan och fortsatt bör få ha sina egna upplägg.

Givetvis måste det utvärderas, som all verksamhet. I detta fall inte minst ur näringssynpunkt. Kritik måste hörsammas med stor prestigelöshet.

Men herregud, så dramatiskt är det inte trots allt. Man måste komma ihåg att skolmaten inte är det enda barnen äter på en dag. Kött kan alltid tillföras utanför skoltid. Och att en totalt dominerande köttnorm ersätts av en skärva vegonorm är ingen undergång.

Gå in i det med ett leende, utan moralism och i välvilja mot dem som på sitt håll väljer att testa annat. Då kommer även en del tidiga kritiker snart att bli nyfikna på hur det går.

Jag hoppas att förskolan lyckas, att barnen blir mätta och pigga, och att vi alla kan lära oss av de erfarenheter de gör. En gnutta gott för världen gör det också, faktiskt, att det äts lite grönare.

Bli först att kommentera

Monsterdatorn med kvantkapacitet – epokskifte eller återvändsgränd?

Av , , Bli först att kommentera 1

Det har redan jämförts med bröderna Wright och deras stora stund i North Carolina 1903, när de genomförde världens första lyckade flygning med ett motordrivet plan. En händelse som markerar ett definitivt epokskifte. Något går från tänkbar, spännande möjlighet till praktisk, tillämpbar realitet. Plötsligt lever vi i en ny tid. Kittlande tankelekar blir konkret verklighet. Avstånd, gränser och tider måste definieras om. Perspektiven svajar till.

Men många ögonblick utropas som historiska i stunden, av en upphetsad samtid, för att snart avslöjas som överskattade. Någonting hittar man alltid att marknadsföra även skräpfilmer med på affischen, som handlade det innehållslösa tumultet om mästerverk. Ibland låter sig världen hypnotiseras för en tid, innan det säger plopp. Det är rätt att betvivla alla former av hajp.

Var det alltså, som Googles vd Sundar Pichai ville få oss att tro, ett nytt ”hello world-moment” världen fick uppleva i förra veckan, när Google släppte nyheten att företagets experter utvecklat en fungerande kvantdator med bevisad s.k. överlägsen kapacitet? Är vi där nu, på tröskeln till de monstersnabba kvantdatorernas epok?

Enligt Googles artikel i tidskriften Nature, där experimentet presenterades, ska deras nya dator – döpt till Sycamore och uppbyggd av 53 kvantbitar – på bara 200 sekunder ha lyckats lösa en uppgift klassiska datorer skulle behöva tusentals år för att klara.

Det är en av de utmaningar Google, med hänvisning till kvantpionjären Richard Feynman (1918-1988), anger i Nature-artikeln: Går det att formulera ett problem som är svårt för en klassisk dator, men lätt för en kvantdator att lösa, utan att det storskaliga kvantsystemet har för många felkällor?

Google anser sig ha lyckats.

***

Beräkningsgrunderna och jämförelsen med klassiska datorer har ifrågasatts av både forskare och hårda konkurrenten IBM. Riktigt så dramatiskt som Google vill få oss att tro, är nog inte det senaste framsteget. Och vägen från ett lyckat, men isolerat, konstlat experiment utan någon praktisk nytta, till ”kvantöverlägsna” datorer som går att i någon mening programmera, använda och tillämpa i bestämda syften, är fortfarande enormt lång.

Men att det är något för kvanttekniken betydelsefullt som meddelats står ändå klart. Kvantdatorer finns ju redan, och många arbetar på att utveckla dem, både för forskning och kommersiell användning. Men det Googles team gjort utgör ett viktigt steg som måste tas, om kvantdatorer med den epokgörande kraft framtidsvisionerna handlat om, ska kunna utvecklas de närmaste decennierna. Nu finns det ett bevis för att tankelekarna inte saknat fog.

Det är välkänt att det fåtal som faktiskt på allvar begriper vad kvantfysik är har svårt att förklara det för alla oss andra som är nyfikna men okunniga. Och de populärvetenskapliga framställningar som lyckas göra kvantteorin lättfattlig anklagas ofta av experter för att ha förenklat allt till oigenkännlighet. Kvantteori får det att svindla för ögonen. Men den vanliga redogörelsen för vad som skiljer kvantdatorer från klassiska datorer lyder ungefär så här:

Klassiska datorer sparar och bearbetar information med hjälp av de binära talen 1 och 0, strängar av ettor och nollor i ett antingen eller-tillstånd. Det binära systemet, där en ”bit”, eller en enhet, bara kan ha två olika värden, sätter gränserna för våra datorer.

I datorer som bygger på kvantmekaniken, däremot, finns inte en sådant begränsning. Kvantpartiklar kan, i enlighet med kvantteorin om superpositioner och sannolikhet, befinna sig i båda tillstånden samtidigt, i ett slags både-och-system.

När många sådana kvantbitar sammanflätas växer kapaciteten enormt och gör att kvantdatorer kan rymma och bearbeta mer långt mer information, och i teorin utföra miljontals fler och mer avancerade beräkningar samtidigt, jämfört med våra datorer i dag.

Det är inga små skillnader det handlar om. Skulle utvecklingen ta fart inom kvanttekniken som den gjorde inom den traditionella datatekniken på 1900-talet kanske även Sycamore framstår som löjligt primitiv om några årtionden, vem vet?

Det skulle kunna, om rätt slags algoritmer utvecklas, få stor, positiv betydelse för viss typ av forskning, exempelvis avancerad medicin, energisystem, kemi, jordbruk, riskbedömningar och industriell tillverkning av produkter i nya material.

Man kan även föreställa sig negativa följder för exempelvis människors, myndigheters och företags möjligheter att skydda integritet och känslig information med hjälp av lösenord och krypteringar, om kvantdatorer börjar härja loss.

Men hur tillämpningen ska se ut, och huruvida kvantdatorer verkligen innebär en stor förändring i praktiken jämfört med avancerade superdatorer av dagens sort, är fortfarande omtvistat.

Kvanttekniken är bara i sin linda, och det mesta återstår att bevisa.

Dessutom är kvantsystem mycket sårbara för yttre påverkan genom stötar och temperatur, och risken för allvarliga fel och haverier blir per definition större på grund av kvantmekanismens instabilitet än med traditionella datorer. Kvantsystem kommer därför att kräva omfattande skydd, säkerhet och energiförbrukning. Och ju större system, desto större sårbarhet. Problem som går att lösa givetvis, men som inte får bli för stora om nyttan ska överväga investeringskostnader och risker.

***

Om kvantdatorn är det tekniksprång som många tror, kommer det även att påverka den gamla ekonomin, etablerade näringar och olika länders industriella konkurrenskraft på sikt. Vilka investerar i tid, i infrastruktur, utbildning, etiska diskussioner och lagstiftning, för att ställa om till de nya systemet? Vilka halkar efter? På samma sätt som digitalisering och klimatomställning satt press på en del traditionsrika branscher, skulle ett kvantsprång inom datatekniken säkert virvla om mycket.

Om kvantdatorn däremot visar sig vara, delvis, en praktisk återvändsgränd, kommer beskedet från Google i förra veckan att glömmas snabbt.

Spännande, märkliga tider att leva i.

Bli först att kommentera

Sveriges plats i rymden och roll som rymdnation

Av , , Bli först att kommentera 2

De svenska insatserna för den internationella rymdindustrin är, tyvärr, något av en bortglömd meritlista på hemmaplan, skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

För länge sedan, under det vi kallar vikingatiden, när människor tittade upp åt norr på himlen om vinterkvällarna, brukade de peka ut den lilla samlingen ovanligt ljusa stjärnor som Odens vagn. Så föreställde man sig, åtminstone i sagorna, att väldiga gudar dundrade fram över människorna små.

I dag känner vi de sju stjärnorna snarare som Karlavagnen, i stjärnbilden Stora Björnen.

Många både proffs- och hobbyastronomer har riktat sina kikare åt det hållet genom åren.

Och där, i Karlavagnens område, 400 ljusår bort, snurrar också en gigantisk planet med beteckningen HD 102956b i omloppsbana runt en stjärna med det lika trista namnet HD 102956.

Intetsägande så man somnar kan tyckas. Men vänta bara. Snart ska där tindra och kretsa stolta namn med en speciell kulturhistorisk klang.

Med anledning av att Internationella astronomiska unionen fyller hundra år 2019, ges alla världens länder chansen att namnge varsin exoplanet med tillhörande stjärna. Därför riktas Sveriges blickar mot det där planetsystemet i Karlavagnen.

Just nu pågår en omröstning på internet om fem namnpar som en jury valt ut bland över tusen olika förslag från allmänheten. Förslagen för stjärnan respektive planeten är alla hämtade från svensk litteratur, fornnordisk mytologi och det samiska språket. Så här ser de ut:

* Dunfin och Akka, från Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa.

* Isagel och Aniara, från Harry Martinsons Aniara.

* Yggdrasil och Ratatosk – trädet och ekorren i fornnordisk mytologi.

* Alfrödull och Skoll – solens vagn och vargen på jakt, i fornnordisk mytologi.

* Naestie och Tjovke – de sydsamiska orden för stjärna och björnunge.

***

Hur upptäckter, framsteg och satsningar inom astronomi och rymdforskning namnges kan både säga mycket om den aktuella samtiden, och samhällets förändrade perspektiv över tid. Men ännu mer slående är kanske hur mycket som går igen.

Titta exempelvis på vad svenska forskningssatelliter döpts till som skjutits upp i rymden från 1980-talet och framåt:

Viking (1986, för att studera vad som ligger bakom norrsken och mäta elektriska och magnetiska fält, partiklar, plasma och vågor).

Freja (1992, för att mäta kopplingar mellan den inre magnetosfären och jonosfären längs norrskensfältlinjer).

Astrid 1 (1995, för att studera neutrala partiklars roll i jordens magnetosfär och jonosfär).

Astrid 2 (1998, för att mäta jordens magnetosfär av elektriskt laddade partiklar som hålls samman av jordens magnetfält, också där med ett speciellt fokus på orsakerna till norrsken).

Odin (2001, för att studera den övre atmosfärens kemiska och fysikaliska egenskaper, och deras betydelse för klimatet.)

Inom en snar framtid kommer förhoppningsvis även den senaste svenskutvecklade satelliten, kallad Mats (egentligen en förkortning för ”Mesospheric Airglow/Aerosol Tomography and Spectroscopy”), att sändas iväg.

Mats är utvecklad för att mäta hur klimatet påverkas av ljusvariationer hos syremolekyler vid 100 kilometers höjd och i atmosfärens högst belägna moln.

Beskrivningen av forskningssyftena ovan är hämtade från Svenska Rymdstyrelsens genomgång. Umeå universitet har länge funnits med på olika sätt i projekten.

Det har handlat om högteknologiska innovationer, satsningar i syfte att stärka både industri och forskning, med namn förankrade i historia och kulturarv, för att betona en viss nationell prestige. På den punkten skiljer sig inte det svenska, av europeiskt samarbete präglade, rymdprogrammet, från sina mer omfattande amerikanska och ryska motsvarigheter.

För jo, Sverige har ett rymdprogram med rötter långt tillbaka ner i det tidiga 1900-talet, och med en ständig geografisk tyngdpunkt i Norrbotten. Från pionjärerna i Nausta och Kronogård fram till dagens stora verksamhet vid rymdbasen Esrange i Kiruna.

Även om det blir mer konkret, inspirerande och spännande, med astronauter som Christer Fuglesang och Jessica Meir – deras betydelse kan inte överskattas – är Sverige även i andra avseenden, tack vare generationer av forskare och ingenjörer, en framstående rymdnation sedan länge.

De svenska insatserna för den internationella rymdindustrin är, tyvärr, något av en bortglömd meritlista på hemmaplan. (Två lästips för den nyfikna på temat: ”SSC – fyrtio år i rymden. En minnesbok” av Rymdbolagets veteraner, 2012, och ”Svenska rymdäventyr – många fler än du anar” av Börje Lundberg, 2014.)

***

I den nya svenska rymdstrategi som presenterades av regeringen förra året betonas med rätta rymdverksamheternas samhällsnytta för kunskap, jobb, industri och forskning, men också kopplingen till internationellt samarbete och säkerhetspolitik. Rymdverksamhetens betydelse, står det, ”växer bl.a. genom samhällets beroende av satellitdata för telekommunikation, navigation, tillhandahållande av exakt tid, väderleksprognoser, finanstransaktioner, observation av skogs- och jordbruk, klimatövervakning och jordobservation.”

Det som kan synas världsfrånvänt, är i själva verket mer konkret, rejält och jordnära än mycket annat som trendar i tiden. Men vi spanar och strävar också ut, och låter oss fascineras, för att kunna nå djupare in i oss själva, till en insikt om det som finns här.

Eller som Maria Küchen skriver i sin tänkvärda, lärorika bok ”Rymdens alfabet” (2019):

”Hela Apolloprojektet är en barnteckning med oss människor i mitten, oproportionerligt stora i en världsrymd som bara finns där som en del av en sol i hörnet av papperet. Det här handlar inte om rymden. Det handlar om oss.”

Bli först att kommentera

Den enskilda, goda gärningens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad betyder den enskilda gesten av godhet och medkänsla, när världen är kaotisk, full av stora system och brutala makter?

Spelar det någon roll hur du i ögonblicket söker lindra en annan människas sorg och nederlag, när helheten ändå förblir orubblig och oförsonlig? Varför badda och trösta en minut, om evigheten är korrupt? Ska vi slösa tid på det som kanske inte har någon verkan bortom stunden och för de många?

Måste vi inte direkt, och hela tiden, kasta oss ut i den allomfattande, avgörande kampen?

Systemen, systemen, systemen! Kvantiteten, kvantiteten, kvantiteten!

Är det inte naivt, rentav politiskt skadligt – ”omedvetet” som hårdföra 68-or skulle ha fnyst – att tro på den ensamma handlingens kraft och nåd?

***

Ett av världslitteraturens starkaste, mest plågade tal till försvar av goda gärningars betydelse, trots allt, hålls av en döende, lungsjuk, tvivlande, motsägelsefull tonåring i Dostojevskijs roman Idioten.

Det är Ippolit, redo att strax därefter skjuta skallen av sig, som i sitt tänkta avsked kämpar med känslan av meningslöshet i en orättfärdig värld.

Finns det ingenting att klamra sig fast vid, att binda mening till, förutom självmordet som protest? Han brottas med sig själv, sina motstridiga stämningslägen.

Och så berättar han om en gammal general som hela sitt liv, ända fram till sin död, for ”omkring till olika fängelser och fångtransporter”, även till de värsta förbrytarna, till massmördarna och sadisterna, för att tala med dem, lyssna på dem, skänka enkla gåvor och finnas där med små gester. Till sist blev han känd i ”hela Sibirien”.

Vad?! Gulla med bestarna? En löjlig, tragisk narr, som inte ens fångarna tog på allvar? Ett i eftervärldens ögon fruktansvärt töntigt exempel på missriktade ansträngningar?

Dostojevskij – som skrev så intensivt om förlåtelsens konst och styrka, och som sökte gestalta moral- och idédebatt med hjälp av extrema exempel – kan vara svår att förmedla till ett medialt 2000-tal upptaget med tvärsäkra fiendebilder och med alla svaren redan klara.

Och i en tid där ett av de stora problemen snarare är bristen på rättsskipning och stränga straff för dem som förpestar andras liv med brott, våldsamheter och vidrigheter, kan Dostojevskijs värld av brott och straff, av skuld och förlåtelse i intimt umgänge, misstas för värsta sortens flum.

Men för den som inte slår igen hans böcker i vrede, väntar en chans till insikter bortom det bokstavliga.

Det är ingen slump att så fullständigt åtskilda intellektuella personligheter och författare som exempelvis Birgitta Trotzig och Jordan B Peterson – för att nämna bara två av dem jag personligen ofta återvänder till när det svartnar för ögonen av meningslöshet och självförakt – fått några av sina viktigaste ingivelser genom läsning av Dostojevskij.

Vem vet, säger Ippolit i Idioten, och försvarar den gamle generalen, vilket frö en enskild god gärning kan så i en annan människas själ.

”Den som angriper den enskilda ’allmosan’ … den angriper på samma gång den mänskliga naturen och föraktar människans personliga värdighet.” Hur kan man veta, fortsätter han, ”vilken betydelse en sådan där kontakt mellan en person och annan kan få för den berörda personens kommande liv…? Här gäller det en människas hela liv och ett otal för oss fördolda förgreningar. (…)

När man sår sitt frö, delar ut sin ’allmosa’, sin goda gärning, i vilken form det än må vara, ger man ut en del av sin egen personlighet och upptar i sig en del av någon annans; man blir ömsesidigt delaktiga i varandra; om man är ännu lite mer uppmärksam, belönas man med ytterligare kunskap, kanske med de mest oväntade upptäckter.” Då kan ”alla frön man utsått, som man kanske redan har glömt, bli förkroppsligade och växa; det som någon fått av er kan han sedan överlämna till någon annan.”

Det här är tankar om individ och gemenskap, mening och etik, som hämtar från, men också ständigt utmanar, både socialism, konservatism och liberalism. Ippolit säger, som om han förutser 1900-talets socialpolitiska debatt, att ”organiserandet av ’offentlig välfärd’ och frågan om den personliga friheten är två skilda saker och de utesluter inte varandra”.

Det är inget för tankens sekterister. Dostojevskij själv, med sitt Kristusideal, såg inte i den icketroende Ippolit någon förebild.

Men han använde hela sin konstnärliga begåvning för att formulera sina motståndares allra bästa och mest sympatiska argument, och blottade ständigt sitt eget självtvivel. Även det något obegripligt för många som dominerar i dagens medier.

***

Den goda gärningens förebild och fria vilja – småskalig, underifrån, orörd av mätredskap, aldrig på befallning – kan användas som ett motstånd mot, en frigörelse från eller en förebild för politiska system och prioriteringar. Kring försvaret av den kan olika politiska riktningar samlas.

Övertygelsen om den goda gärningens meningsfullhet kan locka både strikta ateister och djupt troende. Den kan överbrygga motsättningar mellan små sammanhang och stora system, trampa stigar från det mellanmänskliga till det övergripande.

Den lilla, enkla gesten, bara mellan er, som ingen annan ser, kan vara det allra viktigaste ni lämnar efter er.

Bli först att kommentera

En gammal svensk paradgren på väg att förloras?

Av , , Bli först att kommentera 2

Att försöka påpeka vikten av ett välfungerande statligt kommittéväsende i svensk samhällsdebatt 2019 är som att säga till tonåringar hur viktigt det är att lära sig bädda sin säng och städa sitt rum. Oförstående blickar från alla håll. Det är som om man sagt något på gammellatin. Upprepar man synpunkten i form av ett krav, övergår oförståendet i irritation: ”men va nå dryg då, inte nu!”.

Men en ny rapport från SNS, författad av statsvetarna Carl Dahlström, professor vid Göteborgs universitet, Kira Pronin, doktorand vid University of Pittsburgh och Erik Lundberg, docent vid Högskolan Dalarna, gör en hedervärd ansträngning att, som det så vackert heter, lyfta frågan.

Det brukade vara en svensk paradgren. Att via brett sammansatta parlamentariska kommittéer bereda ärenden grundligt – utan att ha bestämt svaren i förväg – och därmed bädda för mer genomtänkta, långsiktiga, kunskapsbaserade och tidigt förankrade beslutsprocesser. Det var inte medialt gångbart, rapporterades inte braskande rubriker, fungerade dåligt som dokusåpor och var svårt att retweeta, men seriöst och rationellt ur ett samhällsperspektiv.

Uppgörelser och kompromisser mellan partierna underlättas om utredningar håller hög kvalitet, diskussioner förs över partigränser och fler perspektiv vävs in löpande när förslag tas fram.

I den rapport som SNS presenterade på onsdagen – ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990-2016” – upprepar författarna det många andra också varnat för på senare år: att det svenska kommittéväsendet har försämrats i flera avseenden, fått minskad betydelse, politiserats på ett olyckligt sätt och tunnats ut.

Andelen parlamentariska kommittéer, konstaterar rapporten, har minskat till förmån för särskilda utredningar utan parlamentariska inslag.

2016 utgjorde särskilda utredningar runt 90 procent av alla tillsatta kommittéer, att jämföra med 3 procent parlamentariska motsvarigheter. Det är en stor förändring mot förr.

Huvudslutsatsen skriver SNS-författarna, är att ”det slags kommittéer som en gång var ryggraden i kommittéväsendet – parlamentariska kommittéer med bred politisk representation – är nästan borta i dag”.

Det är i skede när den förändrade och oklara parlamentariska situationen snarare synes motsatt utveckling.

En följd av detta kan, som det står i rapporten, bli att politiska konflikter, viktiga synpunkter och avgörande kunskap kring nya förslag inte kommer fram förrän i ett väldigt sent skede ”i samband med remissbehandling och riksdagsdebatt, där förutsättningarna för en noggrann analys och sökande efter samförstånd inte är lika goda.” Det gör att regeringen inte på samma sätt i beredningsfasen kan eller vill ”förankra politiska förslag hos oppositionen och hos starka intressegrupper.”

Kommittéväsendet är inte i fritt förfall, det vore att överdriva. Mycket fungerar fortfarande hyfsat väl. Men varningstecken bör tas på allvar. Regeringars ökade missbruk av utredningsredskapet och det ofta slarviga tillsättandet av särskilda utredare, som har svaren bestämda från början, borde uppmärksammas mer.

Nu framstår det inte sällan som om huvudmålet med en del polemiskt förprogrammerade utredningsuppdrag är hur de låter sig presenteras på en presskonferens och förmedlas i dagsdebatten, inte vad den faktiskt ska leda till eller ge i form av insikter, analyser och gångbara, genomlysta förslag.

Det blir ett spel för galleriet, med minskat anseende för viktiga institutioner som följd. Polariseringen och ryckigheten i politiken ökar.

Förändringarna är också talande för den minskade betydelse som riksdagen och riksdagsledamöterna har fått på senare decennier. Ett välfungerande statligt kommittéväsende, med bred parlamentarisk förankring och seriösa processer snarare än tweetvänliga presskonferenser, kommer att vara fortsatt avgörande för hur regering och riksdag förmår hantera flera stora samhällsproblem och samhällsdebatter de närmaste decennierna.

Det kan låta mossigt. Men som i så många sammanhang kommer det att visa sig ödesdigert om samhället glömmer bort viktiga erfarenheter från förr, om vad som fungerar i praktiken, vad som ger ordentlig kunskap, vad som upprätthåller ett visst mått av ordning och reda – och vad som skapar bra förutsättningar för kloka beslut.

Bli först att kommentera

Nobelprisvecka påminner om hur förbannat komplicerat allting är

Av , , Bli först att kommentera 3
I litteraturpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Löparna” (2007, svensk översättning 2009) finns ett kort avsnitt som heter ”Överallt och ingenstans”. I det talar en kvinna med berättaren om olika sätt att se på tiden.
Människor som, likt bönder, stannar på samma ställe föredrar, säger hon, en cirkulär tid. Där måste varje sak och händelse så småningom återvända till sin egen början, på nytt bli ett embryo och sedan upprepa processen med att mogna och dö.
Människor i rörelse, däremot, fortsätter hon, som nomader och handelsresanden, betraktar tiden annorlunda, när de ger sig iväg på sina resor. De ser den som linjär, och kan tack vare det mäta framsteg mot ett nytt mål eller en ny destination. Varje ögonblick är unikt, när tiden är linjär, inget ögonblick kan upprepas.
Den linjära tiden passar dem som vill ta risker, fånga dagen och leva livet fullt ut, men föder samtidigt i högre grad förluster och sorger.
Berättaren ger också sin egen syn på vad tid är för dem som färdas. Det finns många olika restider samtidigt, menar hon. Tågstationernas tid, flygplanens tid, storstädernas tid, de obebodda slätternas tid och den konventionella tiden som vi inte bör ta på för stort allvar. Tid som öar, som olika, skiftande arkipelager av ordning i ett hav av kaos.
***
”Löparna” är en bok om att vara på väg, om sökande, rötter, tillfälliga möten och gemensamma upplevelser, om att upptäcka andras resor i vimlet och därmed förstå våra egna bättre. Och kanske om längtan att en dag få svar, hitta hem eller nå fram. Den är med sina många, intelligenta, eftertänksamma, överraskande betraktelser som skriven för alla som reser kollektivt i vintermörkret, till och hem från jobb eller skola, och har tid att drömma sig bort en stund varje dag, medan stadsdelar eller byar rullar förbi.
För de flesta av oss har väl både en bonde och en nomad som bråkar med varandra i själen. Aldrig håller de riktigt sams. Livets kretslopp som skänker hem och förankring, och livets ovissa äventyr, som frestar till uppbrott.
***
Nobelpriset till Olga Tokarczuk är svårt att problematisera. Det känns så genomtänkt, invändningsfritt och välförtjänt att det nästan stör bara av det skälet. Så allt går att problematisera.
Men det är snarare annat som gör att den här nobelprisveckan till en påminnelse om hur förbannat komplicerat allting är.
Kemipriset till tre forskare som utvecklat litiumjonbatteriet, med allt vad det redan betytt för vårt moderna, trådlösa samhälle och kan komma att betyda för den pågående klimatomställningen. Men redan vid första följdfrågan landar man vid de olösta konflikterna kring vilka källor framtidens energiförsörjning ska vila på. Batterierna hjälper hur som helst, men påminner om hur många steg som återstår att ta.
Medicinpriset till tre cell- och cancerforskare som gjort viktiga upptäckter med stor betydelse för arbetet mot cancer, stroke, blodbrist och andra sjukdomar. Ändå ligger det mesta ännu framför oss, i kampen mot cancern. Sådan enorm uthållighet som kommer att krävas av forskare och allmänhet.
Fysikpriset till forskare som, för att citera Kungliga Vetenskapsakademien, bidragit till ”ny förståelse av universums uppbyggnad och historia, samt den första upptäckten av en planet i bana kring en solliknande stjärna utanför vårt solsystem.” Trots det befinner vi oss bara i de första, handfallna sekunderna av människans långa väg ut i rymden.
Fredspriset, värdigt och välförtjänt, till Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed för arbetet med fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea. Priset går till rätt person, men framstegen i den plågade regionen är små och mödosamma, riskerna för bakslag enorma, de kvarvarande problemen många.
***
De stora upptäckterna, de modiga politiska initiativen, de framstående konstnärerna. Nästan alltid fastnar en gnutta av jublet i halsen. Reservationer som påminner om en krånglig baksida till framsteg som kändes så rätt. Fotnötter som får segergesten att frysa och övergå i grubbel. Hjältar som ständigt visar sig vara människor.
Och ibland den stora begåvningen som ryms i samma konstnärskap som den förfärande omdömeslösheten. Raderna som berör, glöder och tröstar kan, som i Peter Handkes fall, komma ur samma penna som de politiska ställningstagandena för folkmördare och historieförfalskare.
Litteratur här, politik där, i två från varandra vattentäta skott? Pristagare värderade enbart för insatser inom bokpärmarna, utan kontext i övrigt? Nej, så enkelt låter sig inte såret tvättas, när det ligger där blottat och varigt. Det är en endimensionell litteratursyn. Massgravarna kan inte poseras bort.
Men ingen litteratur uppstår heller i ett helt desinficerat, prickfritt tillstånd. Den som levt ett läsande liv, vet att varje bokhylla är full av författare med enskilda sammanbrott att stå till svars för. Alla de betydande har mycket på samvetet.
Den stora konsten är sällan helt omdömesgill, korrekt och uppbygglig. Den är mitt uppe i en dramatisk kamp med sig själv, med sina egna eller andra eller samtidens demoner, med livets motsägelsefullhet.
Därför bör den inte gnuggas ren från det smutsiga eller placeras i pedagogiska giftskåp, utan hållas upp precis som den var och är. Då kan vi lära oss något av den. Därför att vi också, med våra svagheter och nederlag, är uppe i samma kamp. Vilket övermod att hävda något annat.
Det gäller alla, och inte minst alla konstnärer. Men i Peter Handkes fall – med hans stöd till krisbrott och Slobodan Milosevic – givetvis i mer svårsmält, kanske för en pristagare oacceptabel omfattning.
***
Livets skola dämpar förr eller senare både fanatiska och svarta ögon. Allt det som får människor att rusa i flock och sluta tänka kritiskt.
Och trots det: Är det inte i modet att till slut ändå våga säga ja eller nej – efter alla tänkbara å ena sidan, å andra sidan – som vetenskapens och samhällets utveckling ligger? Att inte falla för enkla frestelser men inte heller paralyseras av hur svårt allting är. Att hantera målkonflikter, men också orka gå till beslut.
Ska vi lära unga generationer en enda sak, för att förbereda dem på livet och ge dem en demokratisk fostran, så är det inte utantillramsor om vad som i ett visst skede anses vara oantastliga dogmer, vem som är god och ond, vem som är vän och fiende, i grova kategorier och färdiga, steriliserade åsiktspaket. Som om alla svar redan fanns och nya erfarenheter inte behövdes. Men vi ska inte heller förmedla en viljelös, principlös relativism, där ingenting anses rätt, sant eller tungt, värt att ta ställning för.
Det vi ska värna är det öppna, nyfikna, demokratiska samtalets konst. Viljan att lära sig mer, skaffa djupare kunskap och förstå bättre. Glädjen i att diskutera, undersöka, pröva och skapa utan skygglappar och utan förtryck av någon. Förmågan att ta in andras perspektiv i en mångfald bortom tidens jargong och trender. Modet att ställa frågan: är det kanske jag eller vi tvärsäkra som har fel den här gången?
Men också kuraget att stå upp för grundläggande principer, humanism och yttrandefrihet. Nobelveckan, när den är som bäst, påminner om hur komplicerat allting är, och vilka otroliga saker människor med integritet, kunskapslidelse och kreativitet kan åstadkomma ändå.
***
Bli först att kommentera

Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång det ser som mörkast ut?

Av , , Bli först att kommentera 0

När det såg som mörkast ut, var kurderna nästan ensamma om att bjuda motstånd vid fronten. Det är så lätt att glömma, hur tyst och ointresserad omvärlden länge var då terrorsekten IS/Daesh stod på höjden av militär makt, begick systematiskt folkmord, våldtog, avrättade, torterade, förslavade och kontrollerade stora områden i Syrien och Irak. Världssamfundet ansträngde sig till det yttersta för att titta åt något annat håll, mumla till intet förpliktande floskler och slippa följdfrågor.

Och i en tid som annars aldrig missar ett tillfälle till manifestationer, undergångsstämningar och maximal indignation, var IS-terrorn inget som lockade särskilt många i väst till öppet engagemang och arga protester.

Undantag fanns, och korrespondenter i regionen gjorde sitt yttersta för att beskriva illdåden. Men någon stark folklig eller medial opinion i övrigt för konkreta aktioner mot IS anades inte.

I efterhand är många i väst storordade, solidariska och upprörda, som det brukar vara när historien och meritlistor ska rättas till. När det hade behövts som mest, var de flesta upptagna med bekvämare, bekantare och tryggare fiendebilder, än en islamistisk mördargrupp som inte skulle gå att stoppa utan militära åtaganden.

Hoppet stod istället till att redan hårt pressade kurdiska styrkor på marken skulle orka stå emot tills omvärlden vaknade, insåg allvaret och tog sitt ansvar. Och de orkade.

När IS låg besegrade, borde tacksamheten ha varit stor gentemot kurderna, utan vilka situationen i dag hade kunnat vara katastrofal. USA och EU borde omedelbart ha annonserat ett förstärkt och konkret stöd till kurdernas självstyren och berättigade förhoppningar om en framtida egen stat.

Ingenting i den kurdiska frågan är enkelt eller glasklart, och ingen bör vara naiv inför de problem, interna som externa, en kurdisk stat skulle stå inför. Stödet kan aldrig vara villkorslöst.

Men utsikterna för en någorlunda ordnad, långsiktig demokratisk utveckling är större för kurdiska självstyren, än i länderna där kurderna kämpar i minoritet. Det borde betyda något.

När hotet växte om nya angrepp mot kurderna från Turkiet, Irak eller Syrien, skulle EU och USA ha markerat en tydlig, tveklös solidaritet. I stället följde svek på svek, reträtt på reträtt, tystnad på tystnad, som hade man ingenting lärt överhuvudtaget. När Turkiets militär i början av 2018 tog hjälp av militanta jihadister för att bomba bort och fördriva kurderna från staden Afrin i norra Syrien, tittade omvärlden, i gammal vana, på utan att knappt ens höja ögonbrynen.

Beskedet nu från Donald Trump att USA ska dra tillbaka sina trupper från områden i norra Syrien där kurdiska styrkor finns, innebär att NATO-landet USA i princip lämnar fältet helt fritt för NATO-landet Turkiet att genom en militäroffensiv jaga bort kurderna från gränsregionen och försvåra ytterligare för ett kurdiskt självstyre.

Det är ett katastrofalt felbeslut som kan få allvarliga konsekvenser för både närregionen och Europa.

Kurderna står ensamma igen, och istället för att ge stöd åt deras krav på ett eget land tittar världssamfundet på med oförbätterlig aningslöshet när brutalast och mest cynisk vinner.

Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång, när det ser som mörkast ut?

***

Ett par tidigare krönikor på temat:

Sveket mot kurderna är en skam

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Bli först att kommentera

Många blickar mot Arktis – på gott och ont

Av , , Bli först att kommentera 2

Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren. Det vore kanske nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang. Veckans lördagskrönika.

***

Säg Arktis och tanken hos de flesta går fortfarande spontant till stora, folktomma isvidder. Kisar man med ögonen och tänker Arktis kan man ana silhuetter i horisonten, som släpar sig fram, böjda i kylan och fukten. Forna tiders äventyrare på jakt efter Nordpolen och odödlighet i ett kärvt, obevekligt landskap. Med isbjörnar som enda annat livstecken.

Det är romanernas, filmernas och expeditionernas Arktis. En sista, öde, blind fläck på världskartan, för civilisationens makter att upptäcka och erövra.

Sådana gamla föreställningar, från sekel tillbaka, sitter djupt och består. Få människor i Västerbotten tänker nog till vardags på att även vi i dag faktiskt anses leva och verka i Arktis, och att det Arktis vi tillhör aldrig varit begränsat till öde vidder eller ensamma upptäckare söderifrån.

Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren.

Dels som en följd av nya politiska, militära och ekonomiska intresseskäl, när stormakter tävlar om att kunna kontrollera och exploatera områdets resurser och potentiella farleder.

Dels som en följd av ny forskning kring klimatet, nya kulturella perspektiv och nya historiska insikter som gjort att det inte längre de till synes sterila ödeviddernas Arktis, utan i långt högre grad de lokala människornas, de ekologiska kretsloppens, naturlivets och traditionernas Arktis som står i centrum.

Ursprungsfolk som levt i området som var deras långt innan många länder började utforska och exploatera dem, har börjat få viss upprättelse. Miljövärden har lyfts fram i helt ny omfattning av vetenskapen och beslutsfattare. Möjliga samarbeten över gränserna i Arktis kring utbildning, kultur, språk, näringsliv, industrier, turism, kommunikationer, forskning och miljöskydd har dragits igång.

Det handlar inte bara om storpolitik, utan ofta i skymundan om frågor med relevans för människors vardagsliv.

***

Till Arktis räknas nu, i formella sammanhang, inte längre bara allt norr om polcirkeln, eller allt ovanför trädgränsen. Dit hör också – för att knyta an till Arktiska rådets egen definition – delar av de åtta arktiska medlemsstaternas övriga territorium: Sverige, Danmark/Grönland, Finland, Norge, Island, Kanada, USA och Ryssland.

Sverige har en lång historia av projekt i och satsningar på Arktis, men har inte med någon självklarhet sett sig själv som ett arktiskt land. Även det har förändrats på senare tid.

Västerbotten, Norrbotten och fjällkedjan brukar numera pekas ut som tillhörande det svenska Arktis, och svenska aktörer hör ofta till dem som är pådrivande i olika arktiska samarbeten. Det är värdefullt.

Men den arktiska miljöns betydelse för klimat och livsbetingelser runt om i världen, som medvetandegjorts i takt med att den globala uppvärmningen vuxit fram som hot, gör att intresset för Arktis egentligen finns överallt.

Jag tyckte att det var tänkvärt när utrikesminister Ann Linde på presskonferensen i samband med EU Arctic Forum i torsdags betonade hur logiskt där är att inte bara representanter från EU:s södra medlemsländer, utan också exempelvis Indiens utrikesminister, medverkar vid konferensen. Om havsnivåerna stiger och extremt väder blir vanligare på många håll i världen, delvis på grund av arktiska förändringar, då är förstås diskussionerna här av globalt intresse.

De här olika, ibland motsägelsefulla perspektiven, politiska, militära, ekonomiska, ekologiska, kulturella och historiska, har medfört att allt fler börjat upptäcka att Arktis är en komplex helhet av långt större omfattning än populärkulturens isvidder.

Nu riktas följdriktigt många blickar ditåt (hitåt), och många gör anspråk på inflytande.

Det är på både gott och ont för Arktis och dess invånare. Om många hjälper till för att utveckla regionen och lösa problem tillsammans är det positivt. Men ingen ska inbilla sig att stormakterna visar någon större hänsyn till vare sig lokalinvånare eller biologisk mångfald i det ögonblick som starka geopolitiska intressen står på spel eller en konflikt får militära dimensioner.

***

I Sveriges officiella strategi för den arktiska regionen från 2011 – uppdaterad med ett miljöpolitiskt dokument 2016 – står det bland annat att ”Sverige ska verka för att Arktis förblir ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde.”

Det kan man möjligen hävda var för sent redan då. Arktis är gradvis på väg att bli föremål för starka säkerhetspolitiska spänningar och kraftmätningar, även om de inte brutit ut öppet ännu.

Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt och så utförligt som möjligt bygga vidare på de samarbeten, fördrag och regelverk som finns, och utveckla nya där behov finns. Ju robustare och tydligare de är, desto lättare blir det att förebygga allvarliga kriser, konflikter och brott.

Arktiska rådet, Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet, Barentssamarbetet, EU och andra multilaterala samarbeten kommer att få en ökad betydelse. EU Arctic Forum är ett utmärkt initiativ i den andan.

Även den satsning Umeå universitet inledde med sitt arktiska centrum, Arcum, 2012 har bara fått ökad relevans med tiden.

När björkarna blommar i centrala Umeå är det, på sätt och vis, arktiska björkar som slår ut. Det lär dröja innan den tanken känns självklar. Den brottas med gamla fördomar om Arktis som något annat. Men kanske vore det nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang och borde ha ett självklart intresse av hela regionens framtid och vägval.

***

Några tidigare krönikor på temat:

Framtiden för Arktis en ödesfråga

Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Från norska kusten till Komi vid Uralbergen

Bli först att kommentera

Antiken är viktig, men Skolverket pekar på ett reellt problem

Av , , Bli först att kommentera 7

Ett sidospår först, så här till helgen: Få saker kommer att vara så viktiga på 2000-talet som tröga, kyliga, strikta institutioner och personer i beslutsställning. De som när många tappar fattningen runt omkring i en febrig tidsanda, orkar stå emot aggressiva skrämselmetoder, okritisk konformism och krav på tomma, kontraproduktiva symbolhandlingar.

Ska något försvaras i tidigt skede, när demokratin hotas, är det professionella, torra, korrekta institutioner, som inte lättvindigt låter sig ryckas med eller kidnappas, av någon enskild tidsanda.

Sök dem som inte viker från grundläggande principer och arbetssätt, när vågen rullar in av hets, panik, hot, påtryckningar, kampanjer, Twitterdrev, pr-pengar och talkörer.

Ska ni leta något att hålla i handen det närmaste decenniet, i försvar av humanism, pluralism och öppenhet, är det försiktigt skeptiska människor som har integritet nog att säga nej till de tvärsäkras rätt.

Och tro inget annat: Vad som anses korrekt och viktigt, hur verkligheten ska uppfattas, vilka problem som ska stå i centrum och vem som ska skuldbeläggas, kommer alltid att växla med makten. Det kommer att följa hierarkier, trender och klick, det som vinner val, säljer bra, går att exploatera och samlar många. Men själva kraven – direkta och indirekta – på att alla ska marschera taktfast åt samma håll under samma slagord, utan att ställa kritiska följdfrågor – de kraven kommer att bestå.

Står inte institutionerna och medierna pall, med svala, sansade pannor, slutar det förr eller senare i en brutal, otäck kamp om den starkes rätt att inte bara få sista ordet, utan få det enda ordet.

Tillåter man sig dubbla måttstockar och bekvämt medlöperi när det passar den egna smaken, kommer man att ångra det nästa gång makten eller vindarna skiftar.

Låt dig inte ryckas med. Arbeta långsiktigt med det som är svårt att förverkliga hellre än det som är lätt att ropa. Och ge en eloge oftare till dem som strävar på för att lära sig så mycket som möjligt i sina yrken och sliter i det tysta för att få verksamheter att fungera professionellt och omdömesgillt: de är osjungna hjältar.

***

Med det som bakgrund kan man också säga – det ska fan vara skola i dag. Plötsligt förväntar sig många att allt som gått snett ute i samhället, på grund av tusentals aktörers och institutioners mångåriga misslyckanden, ska rättas till via landets klassrum, där lärare redan kämpar med knappa resurser, och otaliga krav utifrån, för att hinna med sina grundläggande uppdrag

Samtidigt ska en ständigt, exponentiellt växande mängd kunskaper – avgörande för ungas möjligheter att klara sig i framtidens samhälle – förmedlas inom oförändrade tidsramar.

Det sistnämnda, att undervisningstiden omöjligen kan räcka till allt, och relativt sett kommer att räcka till allt mindre för varje år, är ett olösligt problem, som förtjänar en hel del eftertanke.

När Skolverket nu i sitt förslag till ny kursplan för grundskolan föreslår att antiken ska försvinna från historieämnet, är det lätt, alltför lätt, att samla sig till ett vrål av missnöje, avsky och protest. Vilket svek mot ungdomar att så vilja kapa bort en väsentlig del av vårt idé- och kulturarv!

Men jag tycker faktiskt att en del av förslagets kritiker gör det lite enkelt för sig, och demoniserar Skolverket utan att själva erbjuda några riktiga svar på den oundvikliga grundfrågan: Hur ska skolan prioritera när mängden kunskap som bör läras ut växer för varje år, utan att undervisningstiden kan förändras?

Låt mig vara glasklar: jag tycker att historieämnet är ett av skolans hjärteämnen (och att det historiska perspektivet är viktigt i alla ämnen, även i praktiska som slöjd, hemkunskap och musik). Antiken bör givetvis inte strykas ur grundskolans kursplaner. Antikens historia är helt grundläggande för att förstå hur saker hänger ihop på en rad andra områden: filosofi, politik, naturvetenskap, litteratur, konst.

Men det är också, som Skolverket påpekar, olyckligt att exempelvis 1900-talshistorien ofta behandlas i extrem stress och ytterst övergripande, eftersom terminerna helt enkelt inte räcker till och en viss kronologisk ordning är oundviklig.

För varje år tillkommer nya historiska linjer och sammanhang, som kan anses självklara att undervisa om även i grundskolan, eller åtminstone på gymnasiet. Men grundskoletiden är redan så lång den kan vara.

Så vi ska inte, i jakt på några billiga retoriska poänger, låtsas som om inte Skolverket har pekat på ett reellt och svårt problem.

***

För att vara självkritisk: Jag har länge, beroende på publik, brukat framhäva att informatik, programmering och djupare kunskaper om algoritmer och artificiell intelligens borde in tidigare i skolundervisningen. Och mer naturvetenskap och matematik. Och mer hantverk och slöjdkunskaper. Och mer av svensk politisk historia från 1800-talet. Och mer om svensk litteraturhistoria från 1900-talet, med en tyngdpunkt på poesi. Och fler timmar för utländska språk. Och mer övning i muntliga framträdanden och teater. Och, och, och…

Arma skola – när vi inte vet vad vi ska ta oss till, och är missnöjda med något i samtiden, är det en ständig instinkt i debatten att vända blickarna mot klassrummen och hoppas på mirakel där. Det är orimligt och orättvist.

Stryk inte hela Antiken ur kursplanerna. Men tidens gång tvingar alltid skolan att prioritera och uppdatera undervisningens innehåll. Skolverkets huvudvärk är hela samhällets. Vi gör inte framtidens elever, eller bildningstraditionen, någon tjänst, genom att förneka det.

Bli först att kommentera

Donald Trump mot riksrätt eller ny triumf?

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredagen 13 juli 1973 var en het dag i Washington både politiskt och bokstavligt. En värmebölja och ett laddat läge gjorde temperaturen tryckande när Watergatekommittén samlades till senatbyggnadens rum G-334, för en annars ganska rutinmässig, icke offentlig utfrågning av president Richard Nixons medarbetare Alexander Butterfield.

Det satt långt inne, och var snubblande nära att rätt fråga aldrig ställts. Men några timmar senare, och vid ett offentligt senatsförhör veckan efter, skulle Butterfield motvilligt tvingas lämna ut den information som fick hela Watergateprocessen att ta en avgörande vändning.

Vad Butterfield avslöjade, eller snarare det hans avslöjande ledde till, gjorde att även många republikaner började vända sig mot Nixon. Ett år senare hade presidenten inte något annat val än att avgå eller ställas inför en riksrätt och bli fälld.

För plötsligt kom det fram, som dittills bara ett fåtal personer känt till: Alla president Nixons samtal i ovala rummet och i andra av Vita Husets lokaler, fanns inspelade på band.

***

Det blir ofta slarvigt när historien skrivs i efterhand, med facit i hand. I dag är det lätt att få uppfattningen att Nixon var körd från början, när Watergateskandalen inleddes. Faktum är dock att det fortfarande på sommaren 1973 såg ut som om Nixon kanske ändå skulle klara sig, trots att hans avskedade juridiske rådgivare John Dean vittnat hårt mot honom några veckor tidigare.

Deans vittnesmål var spektakulärt och sensationellt – och sanningsenligt. Men även efter det stod ord fortfarande i hög grad mot ord. Senatens Watergatekommittté hade svårt att få några konkreta anklagelser att fastna på Nixon personligen. Bevisen saknades.

Först genom de inspelade banden, när de så småningom lämnades ut, fanns möjlighet att få konkreta belägg för vem som sagt och beordrat vad i avgörande situationer. Nixons brottsliga försök till mörkläggning gick inte längre att dölja. Men hade bandens existens inte blivit kända, hade ju ingen heller krävt att få lyssna på dem.

Det inspelningssystem Nixon installerat för att dokumentera sitt eget ledarskap och sina utrikespolitiska idéer, i hopp om att få äran av dem i historieböckerna – han var irriterad på att Henry Kissinger fick så mycket beröm av massmedia – blev istället hans fall.

***

Till dem som rekonstruerat scenen med utfrågningen av Butterfield i rum G-334, 13 juli 1973, hör Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein i boken ”The Final Days” (1976). Även de, liksom åtskilliga historiker, är inne på att utan Butterfields information är det inte omöjligt att Richard Nixon kunnat sitta hela sin andra mandatperiod ut, kanske till och med som en relativt populär ledare.

Det säger en del, om hur svårt det faktiskt är för politiska motståndare att få en amerikansk president fälld i riksrätt. Presidenten måste praktiskt taget leverera de avgörande bevisen mot sig själv, och det är ändå långt ifrån säkert att en tillräckligt stor majoritet formas.

Richard Nixon var intellektuellt och som politisk strateg totalt överlägsen Donald Trump, och analytiskt skarpare än de flesta av USA:s presidenter genom historien. Men han var också förmodligen mer systematiskt korrupt i ämbetet än kaoskatastrofen Trump. Jämförelserna dem emellan haltar nästan alltid.

Faktum är att det är svårt att hitta två ledare med så lite gemensamt som dem, och svårt att hitta särskilt många paralleller mellan de två presidenter som hittills blivit ställda inför riksrättsprocesser: Andrew Johnson och Bill Clinton. Varje fall har haft sin alldeles egen solkiga historia, och sällan har oppositionen vunnit några långsiktiga segrar.

***

Demokraternas beslut att via undersökningar inleda en eventuell riksrättsprocess mot Donald Trump har mycket små utsikter att lyckas. Ännu mindre än republikanernas process mot Bill Clinton på 90-talet. Risken är uppenbar att det istället leder till en triumf för Trump med stärkt stöd för honom och sänkt förtroende för demokraterna.

Att demokraternas internt pressade ledning, med representanthusets talman Nancy Pelosi i spetsen, ändå tar chansen kan möjligen tolkas som ett tecken på att de också vill rikta uppmärksamheten bort från det demokratiska partiets egna stora problem, med relativt svaga kandidater och frasradikala företrädare långt ute på ytterkanten, som stjäl uppmärksamhet och gör det svårare för partiet att vinna stöd i mitten inför presidentvalet.

Demokraterna måste, när de nu tar till riksrättsvapnet, akta sig för att framstå som desperata och konfliktsökande, på ett sätt som bara spelar Trump i händerna.

Det är redan nu alltför lätt att glömma sakfrågan: Anklagelserna mot Trump om att på olagligt sätt ha försökt påverka Ukrainas president att agera mot tidigare vicepresidenten Joe Biden är mycket allvarliga. De går bortom andra historier där Trumps allmänna omdömeslöshet och olämplighet avslöjats.

Han är utan tvekan en olycka för USA och världssamfundet. Att en process för att undersöka detta inleds är principiellt rätt. Men att det skulle vara början på slutet för Trumps presidentskap, är svårt att tro. Då måste mer komma fram.

Sådant har å andra sidan hänt förr.

Bli först att kommentera