Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 2: Kristdemokraterna

***

Det borde gå bra:

Nej, vänta, frågan i rubriken är inte avsedd att vara ironisk eller nedlåtande. Få saker i det svenska partilandskapet är, vid en hastig blick, så ologiska som det fortsatt extremt låga stödet i opinionen för Ebba Busch Thors kristdemokrater. Det är något som inte stämmer.

Förutsättningarna för ett svenskt, modernt kristdemokratiskt parti att vinna uppslutning, att bli en lockande samlingspunkt för flera av samtidsdebattens olika strömningar, borde vara bättre än på mycket länge.

Konservatismen står, som idérörelse på frammarsch och som allt mer efterfrågad utgångspunkt för praktisk politik, i centrum som sällan förr. Den lockar, på sociala medier och i samtal på gatan, både unga fritänkare och knarriga gummor och gubbar – en underskattad koalition. Gnisslande garderobsdörrar står vidöppna, och ut stormar konservativa själar. Äntligen känner de modet att ropa: Här är vi, och det är vi stolta över! Fler väntar på att kika fram.

Inom västvärldens högre utbildning – i konflikter där den fria tanken och bildningstraditioner står på spel – är det i dag ofta de konservativa som rakt på sak utmanar maktens befallningar, nätverk och resurser. Medan lugna, försiktiga, modererande liberaler inte riktigt hänger med i svängarna och därför framstår som en aning irrelevanta och naiva.

Det är ofta konservativa som vägrar inrätta sig i leden, och som, paradoxalt nog ibland i allians med klassiska marxister, försvarar liberala grundprinciper mot ett pågående identitetspolitiskt vänsterhaveri.

Åtminstone är det en bild som börjar få fäste. Och den är uppenbarligen tilltalande för många som söker fristående alternativ till vad de upplever vara förljugna maktstrukturer inom politik, akademi, medier och kulturliv.

Kraven på en professionalisering av institutioner och offentligt finansierade verksamheter, framförs ofta först av konservativa debattörer. Från dem kommer uppmaningarna att inte låta beslutsrum ockuperas av små, intoleranta aktivistgrupper, Då nickar även många liberaler och socialdemokrater instämmande, ibland i hemlighet.

Dessutom har attityderna till religion och andlighet, människans djup inuti förnuft och rationalitet, förändrats radikalt de senaste åren, på ett sätt som rimligen brutit ner en del tabun som funnits kring ett parti med en religion i sitt officiella namn.

Och intresset för gemenskaper och rötter, tillhörighet och traditioner, förvaltarskap och normer som något positivt, har blivit politiskt korrekt efter att länge betraktats som något suspekt.

Det gör att en kristdemokratisk konservatism också kan locka dem som fruktar den kollektivistiska vänstern, men samtidigt inte tror på liberalismens individualistiska, universella, kosmopolitiska utgångspunkter (för den som undrar, är det senare tre grundstenar i min liberala övertygelse).

Det finns ytterligare en punkt att ta upp, som borde tala till de svenska kristdemokraternas fördel, och det svider lite:

När kristdemokraternas dåvarande ledare Göran Hägglund i Almedalen 2009 använde begreppet ”verklighetens folk” som en kontrast till elitister på liberala ledarsidor och socialistiska kultursidor, fick han mycket skäll, och stämplades som det ena och andra.

Jag, som både var och är en del av det åsiktsetablissemang Hägglund angrep, tyckte visserligen att uttrycket hade ett relevant, maktkritiskt anslag, men betecknade det också som ”suspekt” och ytligt.

I efterhand är det bara för många av oss att erkänna: Allt mer av samhällsdebatten förs i dag med anslag som påminner om Hägglunds Almedalstal, med en önskan från nästan allas sida att uppfattas som en rotad del av det Hägglund syftade på. Man kan tvista om ordvalet, men han satte fingret på något som de flesta erkänner är relevant att diskutera.

***

Men det går uselt 

Så med allt detta sagt, och även om sambandet mellan idédebatter, stämningsskiften och enskilda partiers väljarstöd är komplext: Hur kan det komma sig att kristdemokraterna fortsätter få så usla resultat i mätning efter mätning?

Till skillnad från stora, maktbärande konservativa partier ute i Europa, kan Kd genom sin litenhet spela rollen som outsider, och därmed lättare haka på uppror mot etablissemangen, men krydda profilen med dokumenterad regeringsvana och sakpolitisk kompetens. Ändå ignorerar väljarna partiet nästan totalt mellan valen.

 

*** 

Varför?

En förklaring kan ju vara att kristdemokraterna är präglat av att ha formats i mitten av 1960-talet som en rörelse i konflikt med den tidsanda som då började ta sig uttryck inom skola, högre utbildning, reformer och populärkultur, och ända sedan dess fått dras med ryktet om att stå för något förlegat. Kanske är man så vana att behöva distansera sig från gamla ställningstaganden, att man inte förstår hur man ska agera, när partiet tycks ha tidsandan på sin sida?

När jag försökte analysera kristdemokraterna i mitten av förra mandatperioden kallade jag dem för ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

Så här skrev jag då:

”I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver. I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för omsorg och valfrihet, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av, inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar. (…)

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom.”

Det sista känns relevant fortfarande när man söker orsaker till Kd:s problem. Klichébilden av Kd är inte så intressant. Men de som lockas av en dimension i partiets profil, avskräcks ofta av andra. Det mönstret går igen.

En del har förstås hänt de senaste sex åren, i partiets prioriteringar. Men när interndebatten förts, har det skapat sår. Innan Ebba Busch Thor tog över hörde hon till Göran Hägglunds uttalade kritiker. Motsättningarna om partiets väg var ganska hårda. Sådana konflikter lämnar spår och kan försämra möjligheterna att mobilisera stöd i en valrörelse

Ledningen har också slirat en aning om hur och var man som kristdemokrati drar gränsen mot yttre högern, nationalism och främlingsfientlighet. För inte så få konservativa, kan det vara problematiskt om inte också den gränsen dras tillräckligt tydligt.

I de kristdemokratiska kärntrupperna finns ofta ett djupt engagemang för exempelvis flyktingar och familjeåterförening. Men det är inget som står högt i kurs hos den höger som sätter mycket av dagordningen. Uppfattas Kd som ett konservativt parti av de som bär upp konservatismens återkomst? Även mellan konservativa står strid om identitet, mångfald, gränser. Ju närmare man kommer en tidsanda, desto mer löses den upp och blir komplex.

Kanske är dilemmat att Kd istället för att samla samtidens olika konservativa strömningar, misslyckats med att locka en enda av dem? Ebba Busch Thor har ett både tacksamt och katastrofalt utgångsläge när hon går in i valrörelsen och ska förklara vad kristdemokraterna står och inte står för i dag.

***

En att hålla koll på

För den som undrar hur en ung, kaxig, polemisk kristdemokratisk konservatism, som inte ber om ursäkt, låter på sociala medier kan det vara värt att följa Evin Badrniya, andre vice ordförande för KDU Stockholm, på Twitter. En typisk tweet från henne de senaste dagarna:

”Förstår inte folk som är konservativa men inte vågar kalla sig det. Det är en förträfflig ideologi med många bravader. Säger stolt att jag är konservativ och skäms 0% över det. Fler borde göra det!”.

***

Grundaren och gripenheten

Lewi Pethrus predikan om gripenhetens tårar finns på YouTube, och är värd en stund. Pethrus, kristdemokraternas grundare, stod, som läsvärde Joel Halldorf skrivit, ”mitt i det svenska 1900-talet”, mitt i en ofta bortglömd folkrörelse. Även som Pethrus talade, med gripen stämma – ”tårarna talar ett språk som är starkare än ord” – lät det i folkhemmet, när det moderna Sverige växte fram. Några ord ur predikan:

”Tårar är en ingrediens som ingår i mänskolivet. Det brukar vara så att den första tiden av livet, ger människan tillkänna sina behov, hon uttrycker sina önskningar med tårar. Hon gråter. När man kommer till slutet av livet, då man har slutat att gråta själv, om det är som det ska vara, så är det andra som gråter. Även däremellan så har tårarna sin plats, i människolivet. I allmänhet är det i samband med sorg. Men man kan fälla tårar också av glädje. Men i det här fallet som aposteln Paulus talar om här, det tror jag är en tredje slags tårar. Det är gripenhetens tårar.”

*** 

För övrigt…

…vore det coolt om Kd skulle lyckas bjuda in Angela Merkel som gästtalare på ett valmöte, partikamrater emellan…

 

*******************************”

Tidigare krönikor i serien:

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras torsdag 25/1 och handlar om liberalerna.)

Bli först att kommentera

Ragnhild Sandström: västerbottning och liberal föregångare

Av , , Bli först att kommentera 1

Ragnhild Sandström rökte Chesterfield, läste gärna om vikingatiden och ansåg att västerbottniska var det enda språk hon kunde tala flytande. Det berättade hon i en stor intervju 1956 med Svenska Dagbladets journalist Marianne Höök, som porträtterade den norrländska riksdagsprofilen under rubriken: ”Matrona med vett och esprit”.

Som en färgklick, utan rädsla för auktoriteter, ”ett besvärligt fruntimmer” med ett ”beskt tillrättavisande ord åt sina medsystrar och en oförvillad blick på mannens skröpligheter”, beskrev Höök bilden av Sandström, och återgav den talande, dräpande Sandström-repliken: ”På bussen hemma i Teg, där är vi inte kvinna eller man, inte jude eller grek. Där är vi alla trafikanter.”

Sandström (1901-1960), var ett liberalt namn som ingav respekt, både hos anhängare och motståndare, hos politiska kollegor och allmänhet, i mitten av 1900-talet. Känd för stridbarhet, rakhet, kunnighet, intellektuell bredd och integritet – som riksdagsledamot och som skribent i bland annat VK och Expressen – men ändå omtyckt även av motståndare och med en vänlig, hjälpsam generositet mot medmänniskor.

Hans Lindblad har i sin biografi om Sven Wedén beskrivit hur Sandström i sina grå och bruna vardagskläder, med lågskor, ”påminde en aning om både Golda Meir och en till åren kommen Selma Lagerlöf”.

I en av de två artiklar om Ragnhild Sandström som Mikael Wikner skrev i VK förra året, minns Ulla Orring hur snabb i repliken, rolig, humoristisk och varm, hon var.

Ändå var det långt ifrån givet att Sandström skulle bli politiker.

***

Mot slutet av sitt liv, på sommaren 1960, ett halvår före sin död, berättade Ragnhild Sandström i ett brev till Sven Wedén, att hon skulle anordna en ”sen dammiddag” nästa dag. Och så tillade hon: ”…banne mig, jag har laddat upp i spritskåpet.”

Wedén kunde säkert se det spjuveraktiga leendet mellan raderna. Det var ju ett lite känsligt ämne på den tiden, det där med drickat, i det frisinnade län som Ragnhild Sandström kom ifrån. En västerbottnisk riksdagsledamot för folkpartiet som inte var nykterist? Crazy times i norr!

Kritiska frågor om det hade faktiskt ställts när Ragnhild Sandström, född i Umeå i början av seklet, blev liberal kandidat för första gången i samband med andrakammarvalet 1944. Det knorrades.

Men Sandström var 43 år gammal vid det laget, självständig, framgångsrik och oberoende. En fri tänkare och debattör, vid sidan om de etablerade, partipolitiska skyttegravarna.

Med en modern terminologi skulle man kanske säga att hon struntade i vad som var politiskt korrekt för dagen och i olika miljöer. Hon sa vad hon tyckte och tänkte utan att stressa upp sig inför mothugg.

Hennes mustiga, ibland småfräcka språk kom till underhållande uttryck i både tal och skrift, och hennes förmåga att berätta historier med glimten i ögat var välkänd. Hon hade det man brukar kalla karisma.

Efter många år som folkskollärarinna i Överboda och på Teg, inflytelserik lokal pedagog i hembygdsundervisningen och populär journalist på VK sedan flera decennier, hade hon i mitten av 1940-talet en så stark ställning i Västerbotten, att även andra partier hoppades kunna värva länsprofilen. Från högerpartiet hade hon fått en direkt fråga, redan innan det att folkpartiet hörde av sig. I något sammanhang nämns även att socialdemokraterna funderat på henne som en tänkbar kandidat.

Det var inte hon som sökte sig till politiken så mycket som det var politiken som kontaktade henne. Det hjälpte henne att behålla sitt kritiska oberoende genom livet.

***

Hon valde, efter visst övervägande, att engagera sig liberalt, och väckte stor uppståndelse på sina lokala valmöten den hösten.

Till ett av dem, det som hölls i Hantverkarhuset i Umeå fredagen den 8 september 1944, inför stor publik, hade Kerstin Hesselgren – som 1922 blivit en av Sveriges första kvinnliga riksdagsledamöter – rest upp för att närvara.

Sandströms tal om kvinnosaksfrågan i Sverige, och den utveckling som ägt rum från 1800-talet och framåt, med en maning till kvinnor att fortsätta arbetet, vann bifall. ”Rösträttsrörelsen kämpar och pionjärer”, sade Sandström, ”hade rösträtten som ett fixerat mål. Kanske drömde de om att alla frågor av betydelse för kvinnorna skulle lösa sig av sig själva, när kvinnan fått rösträtt. Vi vet, att det inte blev så.”

Några dagar senare höll hon ungefär samma tal i Robertsfors, med varmt mottagande.

Sandström tog plats som Västerbottens första kvinnliga riksdagsledamot. Men som riksdagsledamot var hon sedan alltid noga med att understryka att hon representerade sina väljare i Västerbotten, inte sitt kön. Hon vill inte låta sig förminskas.

Hon skaffade sig snabbt en stark ställning och gjorde insatser på många områden.

Kommunikationsfrågor (ofta med Norrlandsfokus) och skolpolitik hörde till det som låg henne varmt om hjärtat. Insatsen som statsrevisor gav henne uppmärksamhet. Hon försvarade hårt offentlighetsprincipen och hade en framträdande roll i så skilda sammanhang som änkepensionsdebatten, abortfrågan, bostadspolitiken (där hon betonade vikten av att stimulera sparande), socialförsäkringsdiskussioner, kvacksalveriutredningen, kampanjen för högertrafik, försvarspolitiken, systembolaget och det nordiska samarbetet. I sin granskning av statliga bolag var hon hård.

I efterhand framstår hon i sin politiska gärning som väldigt modern.

1956 nämndes hon som tänkbar landshövding i Västerbotten, när en efterträdare till Elof Lindberg söktes, men socialdemokraterna sade nej.

***

I VK började hon skriva redan på 1920-talet, och blev senare mycket omtyckt som signaturen Voilà under vinjetten ”Vi på landet”. I de spalterna bjöd hon på skarpa, roande betraktelser om högt och lågt, politik, ekonomi, kultur och vardagsliv.

Som när hon 1955 kritiserade riksdagsmannen Axel Rubbestad och raljerade över hans inställning, som hon beskrev den, att ”vi här i Sverige ska vara oss själva nog, inte skicka pengar till utlandet för att hjälpa andra människor och helst inte bry oss om hur folk har det utanför gränserna”.

Eller som när hon i en ironisk betraktelse samma år över tågförseningar konstaterade: ”Bland de kartlagda felen, d.v.s. orsakerna till förseningar, finner man inte bara ”kontaktledningsfel”, ”strömlöshet”, ”bromsfel” och dylikt, utan även ”resandes av- eller påstigning”. Det där sista felet borde ju kunna avhjälpas lättare än strömlöshet och kontaktfel. om resande läte bli att stiga av och på stup i ett”.

Men hon kunde också skriva längre, djupgående essäer om stora idéstrider. Som artikeln i VK på sommaren 1948 om den industriella ekonomin och den europeiska samtidsdebatten, där hon, bland annat i polemik med Ernst Wigforss, gick till hårt angrepp på marxism och kollektivism, och försvarade liberalismens betydelse för att ”säkra medborgarnas personliga frihet, människovärdiga tillvaro och möjlighet till medansvar”.

Hon var inte rädd för att ta i.

***

När hon, bara 59 år gammal, dog av hjärtattack i sin riksdagsbänk mitt under en debatt december 1960 – hon hade varit sjuk länge och redan bestämt sig för att lämna riksdagen vid nästa val – talade många, över partigränserna, om vilken förlust det var för svensk politik.

VK beskrev hur hon tidigt hade läst och skrivit sig fri från ”fördomar, trångsyn och förutfattade meningar. Därför mötte hon politiken friare och personligt självständigare än många andra.”

I socialdemokratiska VF:s minnesord över Ragnhild Sandström stod det: ”Även en politisk skribent, som ofta haft anledning att polemisera med fru Sandström och ibland kritiserat hennes synpunkter och meningar, känner djupt vemod vid hennes allt för hastiga bortgång. Hon var en färgstark personlighet och en politisk fäktare av påtaglig resning.”

Gösta Skoglund talade om hennes ”självständiga och kritiska synpunkter”, rörliga intellekt och förmåga att berika ”den offentliga debatten med nya och friska frågeställningar. Bertil Ohlin betonade också i sin kommentar hennes respekt för fakta och hur hennes verksamhet i pressen höll hög kvalitet och var av stor betydelse. Sigrid Rudehed mindes en ”märklig levnadsbana och en betydelsefull livsgärning”, och sade att för Sandström hade falskhet varit ”ett okänt begrepp”.

Ragnhild Sandström, det var en västerbottning om vilken det borde göras film och skrivas böcker.

**************

Några fler krönikor där Sandström nämns:

Umeå, maj 1947, rallarnävar och vårblomster

Ett Västerbotten passerar revy

När ljuset faller vid sidan om

Bli först att kommentera

Centerpartiet när hajpen lagt sig

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 1: Centerpartiet

***

Dilemmat:

De följer värmen och ljuset, brukar dyka upp som prickar i horisonten ganska tidigt, långsamt bli fler, sväva in som ett bud om våren. Till slut är markerna fulla av dem, och några bjuder spektakulära danser på fälten, så att alla ser att de är där.

Centerpartiet har under flera år varit ett populärt stopp för lättrörliga flyttfåglar, i debatten och på sociala medier. En period lockade partiet framför allt offentliga sympatisörer från socialdemokratins sfär. Det senaste året har det mest varit besvikna moderater och frustrerade liberaler som satt sitt hopp till Annie Lööf och de andra.

Med tiden har sällskapet blivit stort, brokigt och glatt i hågen.

På centerpartiet har det gått tämligen lätt för relativt många att projicera ganska skiftande förväntningar.

När det varit som värst – för det finns en tillfällig popularitet och dragningskraft som på sikt gör mer skada än nytta för ett politiskt parti – har centerpartiet riskerat att bli det nya miljöpartiet: Det vill säga det säkra, allmänt tolererade alternativet att nämna för alla som vill slippa jobbiga följdfrågor vid fikabordet, arga blickar på kulturpremiären och elaka stämplar i tidningarna.

Opinionssiffrorna sköt också mycket riktigt i höjden under en period förra året. Och skiftet från skälliskäll till hyllihyll gick snabbt. Från en elak, okunnig och trött rad om Annie Lööf i Göran Sonnevis senaste diktsamling, i den jargong vänstern tidigare brukade avfärda centerledaren, till beröm förra sommaren från självaste Jonas Gardell på Twitter (som då angav asylfrågan som ”en anledning till att jag överväger att ge C min röst 2018”).

Plötsligt var centerpartiet inte det nyliberala spöke som gav vänsterskribenter deras dagliga blodstörtning, utan det stora, sista hoppet, och under ett par månader så rätt något kunde bli.

Men, som Bilbo varnade Frodo: Det är i just sådana stunder, min vän, som du måste vara extra försiktig.

Eller som Cornelis lär har sagt, och som miljöpartiet, en numera ganska övergiven och baktalad häckningsplats, kan intyga: akta er för succé, akta er för succé, då är man torsk.

För med flyttfåglar är det ju så, att de kommer och går med årstiderna. Det är trevligt och hedrande – rentav berikande och inspirerande – att ha dem på besök. Men när mörkret och kylan kommer smygande, tackar vanligtvis de flesta för sällskapet och drar vidare.

På dem går det inte – och det är ingens fel, sommarens minnen består – att bygga långsiktig profil, bärande verksamheter eller ett program som står pall en hel, krånglig mandatperiod.

Det breda, spretiga stöd som lyfte centerpartiet i mätningarna under förra året är lättare att hålla ihop på Facebook, än det blir att hålla ihop efter raden av kompromisser i en eventuell regeringskoalition. Det finns i partiorganisationen ännu traumatiska minnen av stämningsläget när Thorbjörn Fälldin tvingades backa från sina kärnkraftslöften efter valet 1976.

Och centerpartiet råkade ut för ödet att toppa för tidigt, med ett år kvar till valet, och därmed tvingas diskutera varför tidigare höga opinionsiffror sjunker, istället för varför tidigare låga siffror börjat stiga.

***

Möjligheterna:

Det som ändå talar till centerpartiets fördel, är att många av de liberalt sinnade som sökt sig till partiet, har gjort det i ganska djup uppskattning av en politisk rörelse som vågat trotsa trenden av nationalism, nykonservatism och krav på radikalt skärpt asylpolitik.

Att centerpartiet, utan att be om ursäkt, bejakat rollen som irritationsobjektet nummer ett för den höger som utan uppehåll anklagar den tidigare, generösare migrationspolitiken för snart sagt varje samhällsproblem, har varit ett liberalt eldprov.

C har sannolikt majoriteten emot sig, men har visat sig vara ideologiskt medvetet, berett att ta en principfajt, på ett sätt som åtminstone många liberaler tidigare inte riktigt vågat tro på. Kanske en viss lojalitet redan hunnit växa fram hos de nya anhängarna? För ett mindre parti, som inte behöver försöka bli störst, kan det räcka till valsuccé, att inge respekt hos en del av samtidens politiskt hemlösa.

***

Fundamentet

Årets val kommer att domineras av migration och integration. Men på ett sätt som – vilken överraskning – redan tenderar att bli storstadscentrerat. Bortglömda under ytan finns andra spänningar, orosmoment och konflikter som på sikt är nog så viktiga att motverka, om sammanhållning och stabilitet i samhället ska kunna bevaras.

Klimatomställningen är ett exempel. Landsbygdens framtid, med små kämpande kommuner, är ett annat.

Och det är i de frågorna – miljön och landsbygden – som centerpartiet, trots allt, fortfarande måste vinna väljares förtroende med hyfsat liberala lösningar.

Framför allt Sverige bortom storstäderna är ett ämne som har större betydelse, än vad riksmediernas centralredaktioner vill acceptera. Den senaste tidens debatt om de små kommunernas situation i Västerbotten – med både positiva exempel och deppiga prognoser – är en bra utgångspunkt. Men det har blivit svårare för landsbygdspolitiker i alla partier. Regionalpolitiken är mångfacetterad, men otacksam. Att enbart titta på gamla tiders jord- och skogsbruk räcker inte.

För centerpartiets del handlar det om att gå till val på en kombination av nya idéer för regionalpolitiken – exempelvis inom skatteområdet – och en betoning av företagandets, de privata investeringarnas, invandringens och klimatomställningens betydelse för en levande landsbygd. Generella förutsättningar, snarare än specifika stöd.

Att det är Annie Lööf som möter Po Tidholm i den ekonomiska debatten om landsbygden, känns också logiskt. I den konflikten – mellan ett mer marknadsliberalt perspektiv och ett mer socialistiskt – måste centerledaren övertyga, för att partiet ska behålla sitt fundament.

Ganska snart kommer C att åter bestå av det som återstår när de trendkänsliga blåst bort i motvind. Det är då det avslöjas hur man skött sina kärnämnen, och lyckats formulera en praktisk och trovärdig miljö- och landsbygdsliberalism bortom hajpen.

***

En att hålla koll på

Kommunalråd har en tung ställning i C. Madelaine Jakobsson i Nordmaling har haft en relativt framgångsrik mandatperiod. Många i partiet lär snegla på den lokala valrörelsen där.

***

För övrigt…

…borde centerpartiet och liberalerna slås ihop, och ett första steg kunde ha varit en valteknisk samverkan i riksdagsvalet.

***
Citatet.

”Antingen så har man grus, eller så har man inte grus.”
Klassiskt yttrande av Thorbjörn Fälldin i den legendariska debatten mot Olof Palme 1976. Palme briljerade i retorikens högre skola, men jordnäre Fälldin vann tv-tittarnas förtroende.

***

Episk

Fälldins pipa. Återigen kultförklarad efter SVT:s sevärda dokumentär nyligen.

 

*******************************”

 

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras måndag 22/1 och handlar om kristdemokraterna.)

Bli först att kommentera

När ljuset faller vid sidan om

Av , , Bli först att kommentera 1

Plötsligt faller ljuset vid sidan om, och man upptäcker något man nästan hade glömt, eller i stressen försummat att ägna en blick och en tanke. Känsla av lättnad, kanske lugn, sprider sig. Just ja, det där finns ju också i världen, hon eller han som återställer sans, seriositet, leende, perspektiv.

En av mina favoritböcker i genren politisk journalistik är Anders Isakssons ”Ebbe. Mannen som blev en affär”, från 2007. Jag plockade fram den ur bokhyllan häromveckan, som ett slags påminnelse inför valåret, om att det ofta är förlopp bakom kulisserna som senare får symbolisera ett tidsskede.

Det har hänt då och då de senaste åren att jag funderat på vad just Anders Isaksson, en saknad journalist och iakttagare, skulle ha skrivit i olika ämnen. Vilka infallsvinklar hade han prioriterat, vilka illusioner hade han avslöjat, vilka sammanhang hade han belyst, vilket hyckleri hade han blottlagt?

Även om Isaksson var väldigt hyllad, är han nog något av en skymundan-influens i dag. En som påverkat många av oss mer än de kan förstå som aldrig läst honom. Det finns många sådana skymundan-influenser, som verkar på låg värme, men över lång tid.

Birgitta Trotzig skrev i något sammanhang om poeten Ingemar Leckius, att han hade lyckan att få vara i fred för den stora uppmärksamheten. Det är insiktsfullt. Även tankeleken, vad hade en viss person sagt om just vår tid, kan ibland vara givande. Trots att de säkra svaren uteblir.

Det händer att jag grunnar på vilka frågor exempelvis Ragnhild Sandström skulle ha drivit i dag. Vad som skulle ha kunnat locka henne till ett politiskt engagemang i vår tid. Vad Astrid Väring skulle ha skrivit om identitet, ursprung och värderingar om hon greppat pennan nu. Hur Eyvind Johnson skulle ha rotat i kulturhistorien för att skildra situationen i dagens Europa. Om Adolf Hedin hade suttit som halvvilde i riksdagen på 2010-talet, och stått som folktribun på nätet, hur hade han formulerat sina förväntningar?

***

Men ännu oftare, funderar jag på hur många kloka, kunniga, briljanta människor i tidigare epoker, det funnits. De som aldrig hade en möjligt att göra sig hörda bortanför den egna kretsen, eller fick chansen att samla sina tankegångar systematiskt. Inte ens via folkrörelser och folkbildning.

Därför att de saknade plattformar att nå ut till andra via. Därför att de inte hörde till dem som nådde makt, kände rätt personer, inte fick det offentliga genombrottet, aldrig den stimulans i form av bekräftelser och nyfikenhet som ibland bara finns att hitta bortom och utanför de egna miljöerna.

Så det stannade vid det muntliga, eller vid enskilda ögonblick i lokaltidningen, som sedan kunde sparas för resten av livet, som en aning om den svårtillgängliga offentligheten. De förblev vardagsarbetets, fikabordens, köksbordens och föreningslivets lokala hemligheter och auktoriteter, långt från makten.

Historien om forna tiders politiska debatter, intellektuella liv och kulturella gärningar kommer aldrig att skrivas fullständigt, därför att mycket inte registrerades eller skildrades.

Vi kan ana dem när vi frågar dem som ännu är i livet och minns. Men det mesta har gått förlorat. Hur samtalen egentligen löpte, när ingen hade ett intresse av att lyfta fram dem i stora manifestationer. När ingen ville tolka dem konstnärligt därför att det inte passade in i en önskad stereotyp. När ingen med makt fanns där för att vittna.

På den punkten lever vi i en frigörelsens epok. Om vi är beredda att stå emot våra sämsta instinkter och i stället vårda och uppmuntra de många rösternas frihet.

De man verkligen respekterar för insikter, substans och integritet, för förmågan att se det väsentliga, prioritera eftertanken och hålla sig till sak, står sällan helt i centrum. De man läser på allvar och känner en lågmäld, uthållig tacksamhet gentemot. De man ofta återvänder till, på ett djupare plan, som inte tvingas på en i braskande rubriker, kändisupprop eller lavinartade flöden.

De som inte bryr sig ett skvatt om huruvida skrået eller kotteriet inledningsvis kommer att gäspa eller rynka på näsorna inför något. Men som inte heller är ett dugg intresserade av att provocera för provokationens egen skull.

Resonörer och iakttagare, som man måste söka upp själv. Det är ju framför allt de, en bit bort från stormen, som över tid formar ens världsbild på allvar. Självständiga, tjuriga, bildande. Finns där som källor att återvända till, när dagsdebatten försvinner in i ett moln av åsiktsmarkörer, skolgårdskonflikter, och förutsägbar jargong.

Tack vare internet och sociala medier, möjligheten för fler att publicera sig offentligt i någon form, utan tillstånd från dem med makt, inflytande eller resurser, har skymundan-influenserna blivit många fler. Att bilda sig på egna villkor, förkovra sig i det som känns angeläget, även när intressena inte råkar vara på modet eller står i centrum.

Möjligheterna att behålla sansen när den mediala debatten framstår som jobbigt ytlig, är nog trots allt större i dag än någonsin. Ständigt pågår öppet redovisad tankeverksamhet någon annanstans, ständigt tänds nya små eldar av samtal, för den som vandrar runt på nätet.

Ingen slapp floskel eller larmande demagogi accepteras längre ogranskad. Visst råder högt tonläge på scenen, men det är många som väljer stillsamma, genomtänkta, klargörande iakttagelser, utan att trängas i stråkastarljuset.

Över tid kommer det att ha en välgörande verkan på den offentliga samtalet. Frustrationen minskar när man vet att många står beredda att säga emot, när de med makt, status eller överläge ockuperar en debatt och presenterar påståenden som vore de sanningar alla har en skyldighet att acceptera.

Ibland, i vissa frågor, hör man själv till dem som skulle önska slippa vissa debatter och få se vissa utgångspunkter allmänt accepterade i konsensus. Då gäller det att minnas alla de gånger, i andra frågor, med andra värderingar på spel, då man själv gladde sig över att någon blev först med att gå emot strömmen, på det sätt man själv skulle ha velat, men kanske inte orkade eller hade kompetens och kraft att göra.

Mångfald och frihet i debatten är alltid att föredra framför konformism och den starkes rätt.

***

Om vi inte ser hur bildning och fördjupning pågår, ibland långt från de prestigefulla nätverken, är det kanske inte samtiden, forumen, tekniken det är fel på, utan våra egna vanor och prioriteringar?

Möjligheterna att hitta fria skymundan-influenser är något av det bästa i vår tid. Ge dem en uppmuntran medan de finns. Berätta att de betyder mycket.

Bli först att kommentera

Ansvar för det som varit – mandat för det som väntar

Av , , Bli först att kommentera 0

I ett demokratiskt val utkräver medborgarna ansvar för det som varit och ger mandat inför det som väntar. På väg genom det gränslandet lägger vi våra röster.

Väljare och politiker måste under en valrörelse blicka såväl bakåt som framåt. Granska beslut och prioriteringar som gjorts, och samtidigt föreslå nya. Debattera det förgångna och diskutera vad som krävs nu.

Ofta är det ungefär samma sakområden och konflikter som står i centrum för både återblickar och manifest. Ibland händer något som gör att helt andra ämnen blir föremål för polemik när debatten växlar från utvärdering till framtidsförslag. Ändå färgar tidigare upplevelser ständigt varje ny utgångspunkt.

När partier söker ett demokratiskt mandat att få regera, går det därför aldrig att helt skilja historieskrivningen från förtroendefrågan.

I bedömningen av vad en politiker eller ett parti går för, hur pålitligt, kompetent och trovärdigt ett alternativ är i olika situationer, utgår väljarna ofrånkomligen även från sina erfarenheter. Det kan handla om den allra senaste mandatperioden, eller om ett sekel av nationell eller lokal utveckling. Det kan vara kopplat till enskilda personer eller till hela organisationer. Det kan växla från område till område.

Men ett förtroende varken skapas eller raseras i ett vakuum.

Det är därför det blir så viktigt för kandidater på alla nivåer, att få brett genomslag för sina tolkningar av det som redan ägt rum, i närtid och långt tillbaka.

Med uttrycket ”segrarna skriver historien” brukar man syfta på ledare som, sedan en maktkamp väl är avklarad, i efterhand tar kontrollen över historieskrivningen och lägger den till rätta.

Men ibland är det de som i ett tidigt skede präglar hur förflutna och samtida händelser tolkas – och det kan vara oppositionella och outsiders – som har bäst förutsättningar att överhuvudtaget nå makten på lång sikt. Det vill säga: inte sällan kommer historieskrivningen först och makten senare. Synen på historien föder segrarna.

Kom ihåg det inför årets valrörelse, när debattörer i olika läger framstår som helt fixerade vid att få sista ordet om och tvinga varandra till underkastelse i historieskrivningen. Alternativ när de gör allt för att slippa diskutera sådant som skett tidigare och istället vill utmåla valdagen som en ren nystart, med återställning av alla program, som om ingenting i dåtid eller närtid hade hänt och historien inte riktig angick dem.

Om någon bara vill diskutera det förflutna kan det tyda på att konstruktiva idéer för framtiden saknas.

Om någon bara vill titta framåt, men viftar bort besvärliga frågor om hur situationer uppstått, kan det tyda på en önskan att få glömma gamla misstag eller en ovilja att stå upp för genomtänkta, men svåra vägval som blivit impopulära.

Kampen om makten i en demokrati utspelar sig i gränslandet mellan ett bakåtblickande ansvarsutkrävande och ett framåtblickande mandat.

Oavsett om debatterna handlar om migration, integration, välfärd, skola, polis, ekonomi, företagande, jobb, landsbygd, försvarspolitik, miljö: Alla aktörer under 2018, de som ska välja och de som vill bli valda, förhåller sig till ett nät av tidigare erfarenheter, samtida upplevelser, önskemål om framtida prioriteringar och försök att lista ut vem man kan lita på nästa gång.

I det nätet sprattlar och gungar alla, med skiftande ideologier. Vem kan med vilken trovärdighet säga sig företräda vissa grundläggande principer och utifrån det lova förändring eller kontinuitet, ges förtroende att genomdriva eller hindra bestämda åtgärder?

Har ni något läger som ni håller på, är det klokt att uppmuntra dess företrädare att vara så ärliga de kan om historiska lärdomar, så öppna som möjligt med vilka principer det är de vill prioritera och så tydliga det går om vilket konkret, politiskt mandat det är de söker.

Inget parti kommer att få det lätt i år.

Bli först att kommentera

Från Umeå till Las Vegas – digitala framsteg och falluckor

Av , , Bli först att kommentera 0

Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

I slutet av förra året försvarade Helena Fordell, vid Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap på Umeå universitet, en avhandling med titeln (och för bövelen, nu måste vi koncentrera oss!):

”Virtual reality-förstärkt rehabilitering för strokepatienter med spatialt neglekt: diagnostik och utvärdering av rehabiliteringseffekt på spatial uppmärksamhet och neuronal aktivitet.”

Love it, redan där.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstått, eller ens läst, hela avhandlingen i detalj. Men enkelt uttryckt visar den hur virtual reality-teknik kan hjälpa till att förbättra både diagnoser och rehabilitering för människor med spatial neglekt – ett tillstånd som drabbar ungefär var tredje strokepatient.

Spatialt neglekt leder till en omedvetenhet om vänster sida av kroppen och vänster omvärld, och finns i många fall kvar även efter ett halvår, trots rehabilitering.

Helena Fordell redovisar för och diskuterar hur det datoriserade testbatteriet VR-DiSTRO och rehabmetoden RehAtt – byggd på multisensorisk stimulans i 3D-miljö, med hjälp av bl.a. en robotpenna – gör det lättare att identifiera stroketillstånd och har en positiv effekt på patienters kognitiva träning, såväl i testmiljö som i vardagssituationer.

I korthet: Avancerad VR-teknik har potential att bidra till en förbättrad strokevård, på sjukhusen och i hemmen. Det är ett exempel på digitalisering, robotisering och forskning i värdefullt och konkret sampel. Framsteget kommer inte alla till del och revolutionerar ingenting. Det går inte att göra en spektakulär sciene fiction-film för stora biodukar på temat. Men mötet mellan digital teknik och medicin kan hjälpa en grupp svårt drabbade några steg på vägen mot återhämtning.

Jag tror att det är nödvändigt ibland, i en tid där snack, gräl och offentlig oro gärna lättar från marken och försvinner i tunn luft, att påminna om hur det vi brukar sammanfatta som ”digitalisering” och ”robotisering”, rymmer mycket mer än det som vanligtvis uppmärksammas. Och att utveckling äger rum på många fler områden, ofta subtilt och mödosamt, än bara dem som brukar stå i centrum för glittrande shower och framtidsspaningar.

Umeå är en stad där det, för den som tjuvlyssnar uppe på universitetets institutioner, smyger nere på Sliperiets arrangemang eller – vilket jag rekommenderar – regelbundet följer rapporteringen på infotechumea.se, är ganska lätt att bli digital entusiast. Här går det, med lite ansträngning, att ana möjligheterna på djupet, för hälsa, miljö, ekonomi och demokrati, i den process som ofta debatteras enbart på ytan.

I så måtto, kan avståndet kännas långt, till den årliga megamässan CES (Consumer Electronics Show) i Las Vegas. Där är det inte subtila förbättringar på djupet som uppmärksammas i första hand, utan det spektakulära, revolutionerande och kittlande.

Men kanske håller stämningarna på att förändras även i de digitala skyskraporna högt där uppe.

I senaste avsnittet av Dagens industris ”Digitalpodden” rapporterade journalisten Andreas Cervenka, från CES-mässan. Han gjorde flera intressanta iakttagelser därifrån: Bilbranschen tar allt större plats. Fokus skiftar från prylar till tjänster, artificiell intelligens och virtuella assistenter. Och, säger Cervenka, den ”största trenden är att nästan allting är uppkopplat”. Sakernas internet väller fram.

En annan viktig notering är att även de största aktörerna nu tvingas närma sig grundläggande frågor utifrån ett medborgar- och konsumentperspektiv snarare än ett IT-kapitalperspektiv.

Vad, bland alla nyheter, är det som egentligen förbättrar människors liv, snarare än att bara fånga vår uppmärksamhet, digitalisera och koppla upp saker för teknikens, övervakningens och datainsamlingens egen skull? Vilka förändringar kommer att välkomnas på bred front, när medborgare väger dem mot andra värden som personlig integritet, privatliv, kontroll, individualitet och säkerhet?

Vem ska ha råd att betala för alla innovationer? Var finns det substans bakom hypen? Och vad händer med dem som av olika skäl, ekonomiska, tekniska, åldersmässiga, geografiska, halkar efter i den tekniska omställningen? När samhällen anpassar sig till nya lösningar och gamla vanor långsamt omöjliggörs?

Det kontantlösa samhället och bankernas roll, kan vara ett omdiskuterat exempel. Omställningen av bilflottan ett annat. Digitalisering av grundläggande samhällsservice ett tredje.

Framtida bedömningar av arbetstagare, försäkringstagare, kredittagare och kunder i andra slags branscher, utifrån algoritmernas logik och big data, är ett komplex med många livsfarliga fallgropar för jämlikhet och rättvisa. När digital makt används av de största bolagen som konkurrensfördelar i allt fler traditionella branscher (som när Amazon säljer livsmedel), vad händer då med lokalsamhällenas butiker, näringsidkare och centrumliv?

Och hur ska en monopolisering av digital infrastruktur och viktiga forum – där några jättebolag får en orimligt stor, manipulativ makt, även över vilka som får komma till tals och synas – undvikas? Vågar jag erkänna att jag ibland saknar piratpartiet?

I många fall är förändringarna oproblematiska, tillgängliga, valfria och till nytta för de flesta. Det gäller dock inte allting och inte överallt. Vad är på riktigt och vad är fluff i det som presenteras?, för att låna en distinktion från Financial Times Tim Bradshaw.

De kritiska frågorna om risker och maktstrukturer står inte i motsättning till entusiasm inför mängden konkreta framsteg.

Det går inte att tala om digitaliseringen i singular. Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

Vi får väl hjälpas åt.

Bli först att kommentera

Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara lite förljugen och sakna substans

Av , , Bli först att kommentera 6

All förljugen politisk propaganda, alla försök till medial och kulturell indoktrinering av medborgarna, all slentrianjargong och alla efterhandskonstruktioner, till trots: Sverige har aldrig varit något trovärdigt världssamvete, och aldrig gjort någon särskilt framstående insats för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, som gått utöver vad andra gjort effektivare, mer konkret eller med större uthållighet.

Där Sverige satt in sitt utrikespolitiska engagemang – retoriskt eller med bistånd – har resultatet vanligtvis blivit föga imponerande.

Att vårt land skulle haft ett unikt engagemang, en beundrad röst, för de små och förtryckta i världen är inte bara ett gulligt, flaggviftande självbedrägeri, uppburet av dem som i samhällsdebatten och kulturlivet dansar lyhört efter maktens pipa. Det är en lögn, spridd av många som har vetat bättre. Ända sedan Palmes tid har Sverige, som i många sammanhang, tagit omvärldens artigheter om Sveriges betydelse på blodigt allvar, utan självdistans.

Om det funnits någon röd tråd i svensk utrikespolitik sedan andra världskriget är det att kombinera en utpräglad känsla för vilka auktoritära, antiliberala, korrumperade regimer eller rörelser det ligger i tiden att öppet stödja, romantisera eller krypa för, med hemliga ansträngningar att säkra upp USA:s konkreta, militära stöd utifall att det skulle gå åt helvete på riktigt.

Ord och handling har sällan – insatserna mot apartheidförtrycket i Sydafrika och ett par Vietnamdemonstrationer undantagna – hängt ihop.

***

När människor i ordens rätta bemärkelse rest sig för demokrati, frihet och rätt, för att störta diktaturer, när floskler prövats av verkligheten, har den svenska utrikespolitiska kompassen snurrat vilt.

Då har man, som i den avmätta synen på de baltiska staterna, som i stödet för Castro på Kuba, som i den långvariga oviljan att koppla bistånd till demokratikrav, svept in sig i neutralitetens falska mantel, och oroat sig för dramatiska förändringar. Och den skimrande, sagoaktiga tron på Förenta Nationerna och dess ritualer, har gjort Sverige nästan blint för organisationens brister och otillräcklighet.

Svensk utrikespolitik har under långa perioder saknat substans, ryggrad och moral. Och att beteckna den nuvarande utrikespolitiken som feministisk – om det begreppet ska ha något som helst innehåll i sak och inte bara vara en tom “pax för finaste etiketten, stjärnstopp”-ritual – vore mer än lovligt faktaresistent. Sveriges utrikespolitik sedan 2014 har, tyvärr, inte varit feministisk på särskilt många punkter, och inte i någon högre grad än andra, jämförbara länder, snarare tvärtom.

En sådan beteckning hade krävt tydliga, glasklara ställningstaganden, bland annat mot en rad islamiska regimer, mot Putins styre i Ryssland och mot de palestinska ledarna. Men det hade utlöst vrede bland regeringens stödtrupper i den svenska debatten.

Hela pinsamheten med att utropa en feministisk utrikespolitik, för att sedan vägra att fylla den med innehåll och bara ibland ta konsekvenserna av retoriken, visar hur lite vikt man ska lägga vid floskler, och hur vanligt det är att de som viftar mest självbelåtet med vissa begrepp kan höra till dem som sviker dem i praktiken, när de hamnar i konflikt med andra intressen.

***

Så när nuvarande utrikesminister Margot Wallström senaste veckan gjort bort sig med ett par avmätta, tondöva och substanslösa uttalanden om protesterna i Iran, fullföljer hon en gammal, god svensk tradition av utrikespolitisk omdömeslöshet och inkonsekvens. ”Tänk om andra”, frågade hon sig, ”skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?”.

Hade det gällt protester mot Donald Trump i USA hade hon, med rätta, inte fällt ett sådant yttrande. Och hon anser förhoppningsvis inte att omvärldens fördömelser av Sydafrika på 1980-talet, eller för den delen av kritiken mot det rasförtryck i USA som bestod långt in i efterkrigstiden, i efterhand ska ses som olämpliga synpunkter.

Wallström, liksom många andra – inom både vänstern och högern – växlar mellan kraftuttryck och diplomatiskt snömos, beroende på vilka länder och vilka typer av styren som står i centrum. Erkännandet av universella principer om demokrati och mänskliga rättigheter saknas alldeles för ofta, när det blir obekvämt eller stör någon viss ideologisk världsbild.

Inte heller under hennes tid på UD har därför Sverige förmått samla sig till en konsekvent och genomtänkt, eller åtminstone begriplig, utrikespolitik.

Aktivism vid erkännandet av en palestinsk stat (vilket var rätt och välmotiverat) och hårda ord gentemot Nato blandas med extrem försiktighet och underdånighet när Saudiarabien väljs in i FN:s kvinnokommission eller när Irans mullor hotar demonstranter.

Att Wallström kritiserar Israels orättfärdiga ockupationspolitik är rätt och motiverad. Men hennes fixering vid just Israel står i en ytterst märklig och, faktiskt, besvärande, kontrast till hennes likgiltighet inför det vanstyre och den korruption som de palestinska ledarna utövar mot de egna invånarna.

En uppblåst och meningslös kampanj för att få plats som tillfällig i FN:s säkerhetsråd – helt i linje med den svenska livslögnen gällande FN – motiverades bland annat med att Sverige skulle verka för transparens. Men samtidigt har UD jobbat hårt för att gömma undan och hemlighålla dokument som visar hur kampen om röster och stöd från diktaturer bland medlemsländerna, såg ut bakom de fina orden.

Det hänger inte ihop från dag till dag, från utspel till utspel. Och röran gör att inga ställningstaganden känns riktigt trovärdiga.

Står kontrakt, röster eller ideologiska livslögner på spel, väger idealen lätt.

Sverige är förstås inte ensam bland demokratier om en förljugen självbild. Ibland åberopas folkrätten som ursäkt för makthavare att ostört plåga sina befolkningar. Ibland får låtsasändmål helga medlen när utomstående ger sig in i konflikter. Ädelt är det sällan. Historielösheten, och dess följder i form av nationell förljugenhet, finns överallt, även hos de stora och mäktiga.

Men det gör inte den inhemska mytologiseringen av Sveriges utrikespolitik de senaste 80 åren mindre stötande. Inkonsekvensen och substanslösheten består, och bidrar kontinuerligt till att värdeord och ställningstaganden devalveras och relativiseras.

Ett skäl till det är oviljan att göra upp med den förljugna självbild som världssamvete Sverige bär på. För varje år blir det allt svårare att upprätthålla hyckleriet, och det är tidningars plikt att vägra delta i ett löjligt spel.

***

En av den svenska pressens mest berömda opinionstexter skrevs i augusti 1956, av DN:s dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten, med rubriken “Svenska flottan i Riga”. Den handlade om ett svenskt flottbesök i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland.

Det lettiska folket, skrev Tingsten, ”är förnedrat, som den besegrade och hunsade är det. Det svenska besöket är förnedrande på ett annat och djupare sätt. Vi hyllar utan nödtvång erövrarna, de härskande våldsmännen i den stad som de erövrat och behärskar och gör därmed det lilla vi kan för att förgylla och befästa deras välde. Är statsskälen, de diplomatiska motiven, verkligen starka nog för att uppväga denna förnedring? Med all säkerhet inte.”

Och så kom slutraderna, och de sammanfattar mycket av det som är unket i svensk utrikespolitik ännu i dag:

”Som vanligt känner man hur samtidigt böjlig och statsstyrd den svenska opinionen blivit under de senaste årtiondena. Vid liknande besök förr i tiden hade vi en riktning som med socialdemokratiska ledare i spetsen hävdade hedern på lång sikt mot de taktiska finter som för dagen har ett bedrägligt sken av klokhet. Nu har överheten, undersåtligheten, följsamheten blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.”

***

Över Sveriges roll i världen har det sällan funnits några skäl att känna nationell stolthet, och ibland funnits skäl att känna skam. Den har varit pragmatisk för det mesta, småfeg och storordad, hukande och poserande, om vartannat, allt beroende på situation och konflikt. Andra har fått sköta det svåra. Det gällde då och det gäller i dag.

***********************

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

Dyrkan av FN en del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Bli först att kommentera

De stora frågor valet 2018 borde handla om och som avgör även Västerbottens framtid

Av , , Bli först att kommentera 4

Den som med ett svalt, resonerande västerbottniskt finger söker den svenska samtidsdebattens puls, riskerar brännskador av chocken. Vilken hetta, som den rusar, hur det väsnas!

Det är värt att komma ihåg inför valåret 2018, för oss som lever här och betraktar världen härifrån. Det västerbottniska perspektivet skiljer sig från andra. Vi kan bidra med viktiga erfarenheter, men måste också lyssna noga på vad som händer runt omkring. I grunden är det en befriande tanke. Trots digitalisering och sociala medier, som till viss del suddar ut gamla geografiska mönster, har olika regioner kvar sina mått av särdrag när politiska frågor diskuteras.

Traditioner, vanor, samtalskulturer och unika förutsättningar präglar alltjämt i nyanser hur olika lokala miljöer hanterar problem. Platsens rötter går djupt, ända ner till forna tiders sockenstämmor och byalag; trär generation vid generation, infödda som inflyttade. Marken när och färgar dem som råkar vandra på den, och får nya avtryck för varje enskild individ som kommer dit.

För forskare och bygdehistoriker är det en kittlande utmaning att söka hitta skymda orsaker till varför ett kommunfullmäktige eller en lokaltidning kan låta så helt annorlunda på ett ställe jämfört med ett annat. Trots att de yttre villkoren synes vara så lika.

***

Också inom ett län som Västerbotten, är mångfalden stor, när det kommer till temperament, konfliktnivåer och beslutsprocesser i olika kommuner.

Vilhelmina skiljer sig från Lycksele som skiljer sig från Bjurholm. En skelleftepolitiker är – som institution betraktad – ett helt annat slags djur än en umepolitiker. Norran har sin ton, och den går inte att förväxla med VK:s. Ändå säger de med överblick, att Västerbottens tidningar har uppenbara gemensamma, regionala drag – möjligen ett frisinnat arv som förenar – som gör att mediedebatten här skiljer sig från den i Norrbotten och den i Skåne.

Det är därför inte alltid som lokalt förankrade diskussioner ger en bra vägledning om vilka frågor som står i centrum bortom närmaste gräns.

Den största staden i norra Sverige, Umeå, är väl nästan aldrig en bra utgångspunkt om man vill förstå hur det ser ut vid den svenska samtidsdebattens frontlinjer. Det dröjer alltid en aning, innan det som bubblar upp vilt och fritt på andra håll når det medvetna, korrekta, välformulerade umesamtalet, i kyld, renad, klormätt form.

Här tillämpas, balanseras och utvärderas det mer än röjs, roffas och raggas. Här råder det förmiddagssol oftare än tidig gryning. Kalla det eftertanke, kalla det omdöme, kalla det feghet, kalla det snobberi, kalla det fantasilöshet, kalla det vad ni vill. Men även om det kanske sårar några och hedrar andra, är det nog så, att Umeås politiska debatt för det mesta släntrar en aning efter de nationella trenderna.

Lennart Holmlund – i sin bloggande variant – var i det avseendet ett undantag som kommunalråd. Att många hade svårt att förena Umeås självbild med Holmlunds återkommande provokationer var nog avslöjande på fler, mer komplexa sätt än Holmlunds kritiker insåg när det begav sig.

Ibland är ju Umeå – när de politiska, kulturella och ekonomiska etablissemangen kommer med söndertuggade klichéer om vad staden står, har stått eller borde stå, för – inte ens en bra utgångspunkt för den som vill förstå det vardags-Umeå som finns utanför och nedanför olika tongivande nätverk.

Det lokalt specifika i enskilda kommuner. Det regionalt sammansatta i ett län. Och det nationellt och internationellt övergripande utveckling som skapar förutsättningarna för mycket av det som sedan ska hanteras lokalt på ett unikt och anpassas sätt.

Det är den helheten som måste förstås och analyseras under 2018, om vi på allvar vill komma förberedda inför de konkreta problem som väntar, mer än att snuttefilta med floskler från snart helt förlegade 1900-talsgräl.

***

De lokala arbetsmarknaderna i Västerbotten, i kuststäder och inlandskommuner, är uppkopplade mot världsekonomin. Industri-, utbildnings- och tjänstesektor. Det lokala företagandet och kommunernas ekonomiska möjligheter att upprätthålla välfärd och service, avgörs inte bara här och inte bara genom beslut av olika slag. Att hålla samman Sverige, stad och land, är en långt större fråga än traditionell regionalpolitik.

Teknisk utveckling på andra kontinenter, demografiska förskjutningar i den egna befolkningen, globalisering, urbanisering, klimatomställning och omfattande migration kommer ofrånkomligen att förändra förutsättningarna de närmaste decennierna.

För alla kommuner och för hela Sverige. Ställa politiska beslutsfattare inför krav på svåra och delvis nya prioriteringar. Tvinga oss att ompröva delar av vår gamla världsbild och ett antal, som vi trodde, givna sanningar.

Själva hjärtat i det marknadsekonomiska välfärdssamhälle som skapat nya jobb, höjd levnadsstandard, ökad jämställdhet och större trygghet vid olycka och sjukdom under mer än ett sekel, berörs förr eller senare av digitalisering, robotisering, demografiska omställningar och globalisering. Gamla ekvationer kommer inte att gå ihop lika lätt längre.

***

En åldrande befolkning skapar ökat tryck på vård- och trygghetssystemen, om färre ska försörja fler och förväntningarna på tillgänglighet och kvalitet ska kunna mötas. Höjd pensionsålder kan bara hjälpa i mindre utsträckning. Hela vinstfrågan i välfärdsdebatten är ett obegripligt stickspår. Grunduppgiften för nästa årtionde borde tvärtom vara, om inte den solidariska, offentliga välfärden ska kollapsa, att undersöka hur fler privata alternativ och investerare kan ges plats inom vård- och omsorgen, med stränga och höga kvalitetskrav. Och hur vårdyrkenas status kan prioriteras upp radikalt, det vill säga löner höjas och arbetsvillkor förbättras.

Att människor i framtiden kommer att lägga mer av sina resurser på ålderdomens omsorg, förefaller sannolikt.

Robotiseringen kan, åtminstone under ett övergångsskede, leda till strukturell arbetslöshet inom delar av den medelklass som varit en ryggrad i finansieringen av välfärden. Samtidigt som akut arbetskraftsbrist kan uppstå i andra branscher, till vilka för få utbildar sig, där lönerna är för låga eller där befolkningens åldersstruktur gör att inte tillräckligt många står redo. Många företag även i Västerbotten varnar redan i dag för problemen med att hitta tillgänglig och kvalificerad arbetskraft.

I förlängningen kan digitalisering och automatisering – när det samlade välståndet växer men utan att nödvändigtvis bygga på människors insatser via traditionella lönejobb – tvinga fram en principdiskussion om begreppet arbete och fritid (läs medborgarlön) som i ännu högre grad skulle ställa de gamla systemen på ända.

Skatte- och socialförsäkringssystem från 1900-talet, byggda på arbete och konsumtion, blir i så fall förlegade i takt med digitalisering, delningsekonomi och tekniska innovationer. Den gamla kopplingen mellan tekniska framsteg, utbildning, tillväxt och bred löneutveckling riskerar att ersättas av en verklighet där några globala jättekoncerner tar hem makt och vinster, medan spänningar, oro och sämre framtidsutsikter hotar demokrati och social sammanhållning för det stora flertalet.

Småttiga skattedebatter, om en aning höjd eller sänkt procentsats här eller där, med hysterisk vänster-höger-retorik från 1900-talet, är ett slöseri med tid. I synnerhet när själva grundvalarna för hela den existerande skattemodellen kanske börjar bli förlegad på längre sikt. Och i det kortare perspektivet behöver Sverige börja fundera över nästa stora, genomgripande, blocköverskridande skattereform.

Branschsubventioner, regleringar, valfläsk och lapptäcken bör ersättas av tydliga, generella förutsättningar. Med utgångspunkten att skattesystem bör gynna arbete, investeringar, utbildning, småföretagande och miljö. Sänk rätt skatter, höj andra, och ta i båda fallen debatten om varför.

När andra regioner går in i nya tillväxtfaser och hämtar in västvärldens tidigare försprång väntar en relativt sett försvagad global ställning för den svenska ekonomin, den svenska forskningen och det svenska storskaliga näringslivet. Samtidigt gör tekniska förändringar och tjänstesektorns ökade betydelse att rörlighet och konkurrens ökar, och att tidigare geografiskt fast förankrade verksamheter blir mer flyttbenägna.

Därmed ökar vårt beroende av utländska investeringar, företagar- och arbetskraftsinvandring och fungerande integration. Men också av lokala kapitalister och entreprenörer som kan skapa nya branscher och jobb där strukturomvandlingen slår hårt. Västerbotten har för få, inte för många, kapitalister. Och för få, inte för många, invandrare.

Istället för att ägna sig åt misstänkliggörande och hånfullt krypskytte mot företagande och entreprenörskap, borde de som på allvar bryr sig om lokal välfärd, infrastruktur och kultur, ägna långt mer tid åt att lyssna på vad småföretagare säger är de stora problemen med att driva privat näringsverksamhet i dag. Det är där jobben skapas och den ekonomiska grunden läggs även för det gemensamma.

Men Sveriges framtida ekonomi och arbetsmarknad är på lång sikt helt beroende av att vi också, genom det samhälle vi har, lockar till oss långt fler människor, investeringar, idéer, studenter, forskare och företag från omvärlden.

Det i sin tur förutsätter att både välfärds-, näringslivs- och integrationspolitiken fungerar. Och till det hör, exempelvis, att rättsstaten är robust. Att det sekulära samhällets grundprinciper är glasklara. Att system inte missbrukas.

Att lokala miljöer, i städer och på landet, är trygga, erbjuder konkurrenskraftig infrastruktur och har fungerande social service. Att migrationsverket, pressade av protektionistiska fackföreningar, upphör med vansinniga utvisningar av välintegrerade människor på grund av absurda formaliteter. Att hedersförtryck och extremism som tvingat människor på flykt från patriarkala, auktoritära länder inte på något sätt accepteras, ursäktas eller relativiseras här.

Men framför allt, att Sverige som land är öppet, välkomnande och inkluderande, utan plats för främlingsfientlighet, rasism, antisemitism, diskriminering eller kollektiva fördomar mot människor från andra kontinenter och andra kulturer.

Där någonstans, i den stränga men välkomnande hållningen, finns rimligen framtiden för den svenska migrationspolitiken, och möjligheter till bredare, inrikespolitiska kompromisser där alla sidor kommer att få ge och ta något.

***

Om en jobbig lågkonjunktur slår till på 2020-talet, när centralbankernas extrema, mångåriga, globala stimulansåtgärder slutligen avvecklas, och de svenska exportföretagen tar stryk, kommer alla dessa frågor att få omedelbar aktualitet.

Tekniken hjälper mer än den stjälper. Klimatomställningen är en vinst. Landsbygden är en del av svaret på 2000-talets svåraste frågor. Fri rörlighet föder välstånd. Steg för steg kommer humanism, fred och individuella mänskliga rättigheter att vinna över tyranni, kollektivism, separatism och fundamentalism. Migration är en förutsättning för framtidens svenska välstånd.

Allt det känns rätt, men ingenting är självklart och bara om de svåraste frågorna går att lösa finns det skäl att utmåla den övergripande utvecklingen som positiv. Det vore löjligt att förneka de turbulenta år som väntar, och de risker som finns om politiken reagerar med panik, populism och vanstyre.

Rösta inte på dem som bara kräver ökade utgifter till sina intressen, men sedan hånar allt som, genom tillväxt eller genom besparingar på andra områden, kan skapa motsvarande resurser.

Rösta inte på dem som under 2018 hellre ägnar sig åt beskrivningar av vad motståndarna ”egentligen” vill, än att berätta vad de själva har för svar på de riktigt svåra frågorna.

Slösa inte bort årets valrörelse. Erkänn målkonflikter. Bespara oss slagorden. Underskatta inte väljarna. Ta konsekvent de krångligaste, inte de lättaste, debatterna.

Ola Nordebo

********

Några tidigare krönikor på temat:

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Tekniska framsteg skapar politiska utmaningar

Om partierna skapats utifrån dagens samhällsproblem

Det outforskade gränslandet mellan makt, etik och artificiell intelligens

Bli först att kommentera

2017 var ett år när gamla auktoriteter började falla

Av , , Bli först att kommentera 3

2017 ligger voltat och kraschat på vägen. Men ur vraket kliver 2018 fram, som Jokern i The Dark Knight, och kommer mot oss, nynnande, med ett hopp i steget och en kniv i handen, oemotståndlig, oförutsägbar, amoralisk, som en hund som jagar bilar men inte vet vad den ska göra med dem.

Vill vi verkligen veta vad som väntar nästa år?

Egentligen är väl midsommar, samtalen och tystnaderna i den ljusa, varma natten, det årsskifte som betyder mest i Sverige. Då möts vi, återförenas eller tar farväl, så att det känns. Midsommarnatten är ett av den nordliga litteraturens och konstens trumfkort. Med ett kvardröjande ljus och en stämning det kanske tar ett liv att förstå och bemästra fullt ut.

Då, om någonsin, skapas ett före och ett efter, som går att identifiera ännu långt senare. Då formas minnen, som har med nystart, avsked, hemkomst eller uppbrott att göra. Och då avges de löften som betyder mest, och därför lämnar djupast sår om de sviks. Det som viskas i rodnaden vid sjön i norr, mellan bara några få, kommer inifrån och spontant, ur stunden, med ögonblickets ärlighet och inlevelse. Nyårsaftnarnas präktiga löften är i jämförelse som ett officiellt anslag från myndigheter. Institutionaliserat och formaliserat.

En årskalender brukar sällan inleda och avsluta något viktigt, i livet eller samhället.

***

Finns det något kvar att säga om 2017, som inte gällde redan 2016, och som inte kommer att passa in på 2018 i lika hög grad?

Jag tror inte det, men när jag funderat på de senaste tolv månadernas samhällsdebatt, är det ändå en bild som återkommer: Den av auktoriteter, hierarkier, etablissemang, tabun, fraser, sanningar och borgar som börjat rasa, på gott (#Metoo är det allra främsta exemplet, men det finns många fler och mer subtila) och på ont (näthat, rasism, totalitärt anstrukna, identitetspolitiska, antiliberala kampanjer från både vänster och höger).

Det har delvis med internet och sociala medier att göra, att gamla hierarkier brutits ner och nya börjat konstrueras, där de tidigare etablissemangens spelregler och privilegier inte längre tas för givna, vilket till största delen är en efterlängtad befrielse för de flesta. Den processen inleddes förstås för länge sedan, och har många motsvarigheter som inte går att förklara med teknikskiften.

Men 2017 var ändå ett år när raset förstärktes och började få konsekvenser. Det går också att härleda till att nya frågeställningar och samhällsproblem står i centrum, som får tidigare mönster och spänningsfält i idédebatten att bytas ut mot andra.

Och det sämsta makthavare kan göra i det läget, är att i sårat tonfall vara indignerade över att deras ställning börjar ifrågasättas, när andra utför uppgifterna bättre, med större relevans och med högre kvalitet.

Trots allt som sägs och skrivs om samtidens ängslighet, har det blivit svårare för makten att monopolisera debatten. Få erkänner tidigare auktoriteters ord som det automatiskt sista. Den mångfald och den flod som uppstår, kommer per definition att vara demokratiskt berikande, men också föra med sig nya fenomen, som i sig rymmer antidemokratiska faror och totalitära inslag.

Inte heller sakdebatternas förlopp kommer att vara sig lika. Nidbilden har sett ut ungefär så här några år:

Först händer något bra och progressivt. Sedan kommer gapiga, intoleranta aktivister eller särintressen av olika slag rusande och vulgariserar debatten, kidnappar den för egna syften. Därefter stormar konsulter och lycksökare in med trendjargong – ofta i samklang med klickkänsliga medier – på jakt efter finansiering och uppdrag, allt medan de kompetenta, eftertänksamma och sakengagerade medborgarna drar sig undan i känslan av att ingenting gemensamt, inga öppna rum, inga lovande samtal, får förbli inkluderande, sansade och seriösa.

Det var en nidbild från början – och används ibland mot framsteg som är värda att försvara in i det sista – men de mönster som eventuellt känns igen från några sammanhang, utmanas nu också. Mästrande ovanifrån accepteras inte på samma sätt längre. Jag är inte säker på att alla har förstått vidden av det, eller rätt förmår tolka varför en del typ av material i medierna når kvantitativa framgångar i form av klick. I den statistiken kommer i många fall läsarnas och tittarnas kritiska ironi till uttryck.

En del av de utspel som hade, eller önskade ha, en normerande funktion tidigare, upprör nu och möter motstånd i högre grad.

***

Det är faktiskt fullt möjligt att den politiska debatten i Sverige år 2017 både var mer kvalificerad och mer vulgär än någonsin, beroende på vilka diskussioner och vilka forum man följde. Och både den högsta kvaliteten och den värsta smörjan finns i dag finns ofta i sammanhang som är långt från de tidigare gemensamma torgen, långt från public service, tidningar och stora organisationer. Man får vandra bort från centrum, för att hitta kvarter där debatten fängslar och överraskar, positivt som negativt. Det är i sig en viktig insikt.

Självklart, även i 2017 års samhällsdebatt, i medier, kulturliv, akademier och näringsliv, höjs också detta nyår glasen kring borden, i ännu skenbart stabila, självsäkra rum. Vill man vara elak skulle man kunna beskriva scenen så här: Där inne i sina borgar, i en bedräglig värme, sitter tynande skrån och inåtvända kotterier, med vindbryggorna uppfällda och vallgravarna fyllda, och skålar för sina gamla imperier, för sina högtidsord, för sina framgångar och för varandra. Som om ingenting hade hänt. De vill inte höra, hur vinden tjuter och vattnet sjuder utanför.

Men den yttre bilden är inte rättvis och missar något viktigt. För i glasen som höjs, speglas, för den som tittar noga och nära, osäkra ansikten, stela leenden och nervösa blickar. Som anade även de att ett skifte stundar.

Ännu mer patetiska och sorgliga är kanske vi som hänger halvvägs ut ur fönstren, i något som liknar en flykt från de etablerade rum där vi gjorde det bekvämt för oss alltför länge. Trötta på förljugenheten och de dubbla måttstockarna – både från vänster och höger – i det välde av självklara tolkningsföreträden som nu går mot sitt slut, kippar vi efter en aning frisk luft. Men är samtidigt lika förskräckta av det som pågår utanför i stormen, där de nya hierarkierna, ibland med otäck, farlig aggressivitet mot oliktänkande, bygger sina borgar.

När kameran sveper förbi oss går det inte att se vad det är vi vill eller vart vi är på väg. Det kan se ut som om vi bara hänger där, i en blandning av självförakt och vilsenhet. Det är nog ingen förtroendeingivande syn.

Låt mig erkänna det direkt: 2017 var ett förlorat år för både liberala och socialdemokratiska debattörer som inte vill tillhöra vare sig en identitetspolitisk, socialistisk kulturvänster eller en identitetspolitisk nationalkonservativ höger, men som länge levde slött på gamla meriter och moraliska tolkningsföreträden.

Trygga nyckelord räckte länge som argument, i försvaret av den liberala demokratin, den enskildes frihet och rätt, det marknadsekonomiska välfärdssamhället, kulturell mångfald och en generös flyktingpolitik med så öppna gränser som möjligt (öppnare än dagens, vilket jag kommer att fortsätta argumentera för). Det gjorde oss ovilliga att problematisera egna utgångspunkter, och frestade oss att misstänkliggöra dem som ställde jobbiga frågor.

Har jag bidragit till det, ber jag om ursäkt utan förbehåll. Vårt fel, inga bortförklaringar, inga undanflykter. Vad kulturvänstern och den konservativa högern angår, lär de ha sina egna kritiska självrannsakanden framför sig, men det är andras texter att skriva.

***

Vad vi än tycker om varandra ibland, så går det inte i en demokrati på något annat sätt än att medborgare löser problem, hanterar konflikter, vårdar grundläggande normer och diskuterar svårigheter tillsammans. I gemensamma rum och institutioner, som är öppna, tålmodiga och tillgängliga, och som inte bryter ihop för att inte alla är, tycker eller lever på identiska sätt. Målet ska inte vara konsensus, men att vi ska kunna förbli närvarande, bredvid varandra, både före och efter beslut och demokratiska val.

Ut ur kotterierna, bort från lägren, upp ur skyttegravarna, låt tvärsäkerheten vara, se människorna bortom polemiken. Skåla för den fria diskussionen, för rummet fullt av olika perspektiv och skiftande erfarenheter. Det är inget nyårslöfte. Det är en nödvändighet.

Bli först att kommentera

Julen är en bra tid att minnas vardagshjältarna bland oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har en god vän i Umeå som broderar. Ambitiösa fritidsprojekt, som tar från vår till vinter, flera årstider, att färdigställa. Ur garn på garn i många, fina färgnyanser växer det konstfulla fram, och alla behövs om slutresultatet ska bli värt de otaliga timmarna.

Broderi är en skola för livet, om skapandets ibland plågsamma möda och skapandets stilla glädje. Hantverket som bara kan övas in. Greppen som måste nötas (det är tillåtet att svära, att förbanna hur svårt det kan vara). Noggrannheten som inte går att kompromissa med. Och så kreativiteten, de spontana infallen, den lilla finessen, som värmer och lyser upp inifrån.

Tjocka buntar, otaliga, detaljerade sidor, med grundmönster, utan genvägar, rymmer möjligheter att skapa något minnesvärt och eget.

Efteråt, men ibland kanske först då, visar det sig ha varit slitet värt.

Som Folke Isaksson formulerat det, är det den stora konstens hemlighet, att mödan inte syns. Det gäller orden, det gäller tonerna, det gäller färger och material. Kanske gäller det också ibland relationerna mellan människor i ett samhälle.

Endast den som förverkligat ett projekt, sett det långsamt, växa fram, vågar lita på att det faktiskt är så. De som ger upp, tappar tro och lust, lägger undan och slänger bort, kommer bara att minnas det traggliga, utan att hinna ana det magiska.

Kan vi lära barnen det, att det är värt ansträngningen, att ansträngningen är nödvändig för den som vill kunna själv, har vi förberett dem på något viktigt.

Och så alla de där praktiska frågorna, som även erfarna hemslöjdare kan fastna i. Exempelvis: Med vilket stygn ska man överhuvudtaget inleda, när duken är tom?

Om man redan från början vet att första steget ska följas av en resa på tusen mil, får det steget en särskild laddning. Det är inte något man bara tar som slentrian.

Man behöver man inte vara österländsk filosof för att grubbla över sambandet mellan det enskilda klivet och den långa färden.

Häromveckan fick jag, över en kaffe, se hur ett par av de färdiga verken från senaste året blivit. De såg fantastiska ut. Det var en lycklig inblick i vardagsskapandets eftertänksamma värld. Den som pågår varje dag runt om i Västerbotten.

Men det var också en uppfordrande påminnelse, i vidare mening: Glöm inte, du heller, att bara den som vågar göra färdigt, som accepterar att arbeta i det tysta, orkar hålla ut när det blir svårt eller tråkigt och inte omedelbart söker applåder, kommer att ha något bestående att visa upp.

Jag avger inte nyårslöften, men hoppas för egen del kunna bli bättre på den punkten.

Att låta den lågmälda ansträngningen få chansen, på många områden, hellre än jakten på ytliga, omedelbart synliga och kortsiktiga bekräftelser. Att se hur de många små, var för sig ödmjuka, nästan osynliga stegen – nyanser i långsiktigt, komplicerat samspel – är det som skapar en värdig helhet.

Överhuvudtaget vore det sannolikt till fromma för hela samhället, om vi alla skulle öva på konsten att låta verk, tankar, idéer, drömmar, relationer mogna i långsamhet, och i respekt för vardagens oglamourösa, men starka erfarenheter.

Det vi har kvar efteråt, och verkligen vill visa upp med stolthet, är inte det som bländade för stunden, inte det som lät bra i ett ögonblick av övermod och självupptagenhet, utan det som broderades fram över tid. Av många tillsammans, i små, livskloka bidrag.

***

Ett lokalsamhälle är ett verk av tålamod och många, enkla steg varje dag. Och det tar tid. På sätt och vis, blir det aldrig färdigt. Ändå är det, för den som stannar upp, tar ett djupt andetag och tittar sig omkring, i byn eller i centrum, så oerhört mycket som fungerar, mellan människor, i våra gemensamma miljöer.

Inte perfekt, inte som på film, inte som i en pr-broschyr eller projektpowerpoint. Men på ett slittåligt vardagssätt. Ett slags ”trots allt”, i skymundan för alla tillfälliga, braskande rubriker. Korsstygn för korsstygn.

Normer, en försiktig ömsesidig fostran om gemensamma, outtalade överenskommelser om hur man bemöter andra. En respekt för det egensinniga, avvikande och kantiga hos oss alla. Ett grundmått av solidaritet inför de svagheter och sår vi har, och insikten att även om allt samliv är krångligt, är det också utgångspunkten för allt fritt och fredligt välstånd.

I hemmen, på arbetsplatser och skolor, i kvarter och grannskap, i föreningar och organisationer, på torg och vägar. Vid stora, planerade arrangemang och vid det lilla, spontana mötet. I det privata och det professionella, i det personliga och det formella, i fritidens verksamheter och i det som handlar om samhällets grundfunktioner, trygghet och försvar.

Med tålamod och hjälpsamhet, när vi möts – gamla vänner, nya bekanta eller främmande – i olika situationer.

Vandra genom Västerbottens decemberveckor, i fjällkommunerna, inlandets orter, kuststäderna, och se ett vardagsliv fungera. Inte felfritt, men med klokhet, värdighet, ödmjukhet och god vilja, och i en anda av att vi duger och får vara med tillsammans, för det mesta.

Men det kan också vara en skör gemenskap, som man ibland kan förlora tillit till och hopp om. Frestelsen att ge upp och ge efter, att slänga bort och misstro ansträngningen, kan bli stor, när berättelser kommer om våld, trakasserier, mobbning och elakhet, om fusk och korruption, om obefintlig jämställdhet.

När trygghetssystem sviker när de behövs som mest. När offren för övergrepp eller felbehandling måste fly, tiga eller frukta, medan förövarna tillåts triumfera. När maktmissbruk, intolerans, arrogans, missunnsamhet och illvilja dyker upp mitt i och förpestar strävandet. När byråkratiska processer ger ett godtyckligt intryck, beroende på vem det är som söker hjälp, tillstånd eller klartecken.

När vi får höra om hur människor bryter de där många, små överenskommelserna som håller ett lokalsamhälle uppe, för att i stället nå egna fördelar, ibland till tonerna av präktiga högtidstal om egen godhet och andras oduglighet. När den kollektiva, grovhuggna, totalitära uppdelningen av människor i olika grupper tar fart, med en total fixering vid kön, hudfärg, bakgrund, social och ekonomisk status.

När den enskilda människans frihet och värdighet, hennes rätt att själv välja sin identitet, att bedömas utifrån sina egna handlingar och sitt eget uppträdande, ifrågasätts av dem som anser sig veta bättre och vill tvinga in andra i kollektiva kategorier.

När debattörer går lös på omgivningen och börja stämpla oss som ditt och datt, ”välkomna” och ”ovälkomna”, ”berättigade” och ”oberättigade”, ”berikande” och ”belastande”.

När skenheliga debattörer låter sitt engagemang för människor som behandlas illa, för grundläggande principer om demokrati och rätt, stanna vid det egna nätverket av likasinnade och likatyckande, men tiger eller tittar bort när meningsmotståndare eller andra nätverk drabbas.

Så föds hundratals ”vi och dom”, och det civiliserade samlivet, det gemensamma torget, krackelerar.

Det är i de lägena som förtroendet till samhället och de gemensamma spelreglerna hotas.

Om viktiga institutioner inte uppfattas vara pålitliga, ärliga och rättfärdiga, eller saknar resurser att sköta sina uppdrag, kan var och en få känslan att det enda som fungerar är att se om sitt, och rusta för konflikt med resten. Inte lita på någon. Inte sätta sin tillit till något man trodde var överenskommet. Se till det nära och kortsiktiga, aldrig våga det långsiktiga och gemensamma.

Då brister plötsligt tålamodet med de många, enkla stegen i det vi drömde om som ett levande lokalsamhälle. Då slutar vi brodera stygn för stygn i förtröstan om att andra också gör det, och börjar i stället riva upp och klippa sönder. Misstroende och frustration tar vid. Risken växer att fler i förebyggande syfte, för säkerhets skull börjar lita mer på den kollektiva fördomen, den systematiska misstron, än på andra instinkter.

2017 har varit ett år fullt av påminnelser om inte bara starka, fria gemenskaper, utan också sköra, hotade demokratiska normer. Det finns spänningar och ett missnöje i dagens Sverige, och i vårt Västerbotten, som inte får underskattas och inte får avfärdas, bara för att de övergripande siffrorna och de långsiktiga utvecklingskurvorna ser fortsatt positiva ut. Ibland är det inte att begära att vi alltid ska ha helheten för ögonen, när en vardagskris slukar all energi.

Problem inom delar vården med tillgänglighet och pålitlighet, trots en personal som gör allt den kan utifrån förutsättningarna som ges.

Problem på en del skolor med ordning och resultat, trots lärare som kämpar varje dag under svåra villkor. Problem i en del bostadsområden med otrygghet, vardagsbrott och osäkerhet, när polisens resurser inte räcker till.

Problem hos både beslutsfattare och etablerade medier att trovärdigt och utan skygglappar skildra och förstå de spänningar som finns, och den oro som växer, i miljöer långt från etablissemangens egna.

Problem i en del branscher med hotade jobb, små marginaler för kämpande småföretag och dunkla framtidsutsikter för vissa investeringar, när strukturomvandlingen kommer men den enskilde företagarens eller arbetstagarens möjligheter att ställa om inte är lika stora som den samlade nationella ekonomins.

Ett tvivel och en kluvenhet hos många, om hur förutsättningarna att klara migration och integration – frågorna som dominerar debatten just nu på ett sätt som kanske ingen andra enskilda frågor någonsin gjort – egentligen ser ut i Sverige, när de politiska beskeden växlar dramatiskt från månad till månad. Ibland från en extrem till en annan. Men också en oro för att främlingsfientliga tendenser ska ta över beskrivningarna av problem och kriser, och ett ointresse för människors lidande ute i världen bli en ny norm i debatten.

Så är det. Det må vara oss alla förlåtet om vi inte alltid orkar hålla i minnet hur mycket som faktiskt fungerar imponerande väl, inte minst på de lokala nivåerna, om vi inte alltid hittar rätt och välavvägda ord i alla lägen, om vi tappar framtidstron en stund, om vi förlorar tålamodet med de gapiga, tvärsäkra och ensidiga som aldrig tycks känna något behov av att lyssna på och reflektera över vad andra berättar.

Ändå, om vi sänker en blicken från rubriker och dagsemotioner på sociala medier en stund, och kikar på vardagens Västerbotten, är det en imponerande prestation som medborgarna utför tillsammans, i situationer och möten, långt från de som står i centrum för debatt, upprördhet och skandaler, långt från det som hyllas och beundras i glittrande sammanhang.

Vardagens slitna, realistiska, nyktra hjältar, som gör sitt med fördragsamhet och öppenhet, och en lugn humor, inför tillvarons brister.

En vänlig gest mot en jobbkompis som har det svårt eller ensamt. En hjälpande hand till någon på stan som inte mår bra. En stund över för samtal och tröst med den som ser ensam ut. En beredskap att göra sin plikt och göra lite extra utan onödigt gnäll för att få en verksamhet att fungera när det krisar.

Ett mod att säga ifrån när elakheter, mobbning eller trakasserier växer fram mot någon i omgivningen. Civilkurage och en förväntan om civilkurage.

En nyfiken glädje över medmänniskors framgångar och intressen. En tolerans med det som verkar udda men inte skadar andra, en självinsikt om egna beteenden som kan störa omgivningen (om alkoholen brukar få dig att tappa greppet en aning och göra stämningen dum, ta en vit jul och prioritera dina nära i stället).

En ork att lyssna ännu en gång, uppmärksamt, på dem som inte hittar ut ur sina tvivel och sina rädslor, som saknar mark under fötterna.

Allt det där, är lokalsamhället fullt av, i byar och längs gator, i vänkretsar och på arbetsplatser. Det är så en vardag upprätthålls, genom det vardagsgoda som inte går att mäta, sällan sätts i centrum och snabbt förlorar sin funktion om det omvandlas till självbespegling och jakt på snabb bekräftelse i flödet. Och i den underliggande normer som de små handlingarna uttrycker, finns också en del av lösningen på till synes väldiga, övergripande problem.

Jul- och nyårsveckorna är en god tid på året, att minnas och känna stolthet över det långsiktiga, tysta broderi som pågår, när ett lokalsamhälle tar sig genom årstiderna. Efteråt förstår vi, hur mycket det var mödan värt, trots allt.

Det är också en lämplig tid på året, i ett samhälle där otroligt mycket kretsar kring snabba uppdateringar och nätverkens omedelbara, mätbara feedback, att reflektera över det som går utanför en själv. Det intellektuella och andliga som är större än en narcissistiskt poserande Facebook-status och en daglig dusch av gilla-pling.

Julen kan fylla även en sådan funktion, att ge oss utrymme att reflektera över vad som går förlorat, när vi ägnar all kraft och energi åt att främja de kortsiktiga, omedelbara belöningssystemen, på den långsiktiga, broderande eftertankens bekostnad.

***

Religionspsykologen Owe Wikström skriver i en av sina böcker, ”Det bländande mörkret”, om tigandets kraft som kan finnas för den som beslutat att aktivt söka Gud genom trons medel. Jag tycker om de raderna. ”Tala inte”, råder han, ”vitt och brett om ditt beslut. Håll i stället läpparna hårt slutna om din hemlighet. Det är en osynlig kamp som du nu har att utkämpa. (…) Den som talar om sina inre upplevelser ger näring åt självupptagenhet och självömkan. Genom att vara återhållsam om sig själv odlar man sin tillit till Den som ser i det fördolda. Genom att tiga vänjer man sig vid att tala med den som hör utan ord.”

Jag tror att det är en punkt där även sekulära humanister kan känna igen sig, och många människor som känner hur osköna, ogina, spegelinstinkter tar över på sociala medier. ”Tala inte, säger Wikström och det låter som en uppmaning för vår tid “om dig själv. Bara om du blir tillfrågad ska du säga något. Antyd vad du erfar, men lågmält, fast och utan överord. Det finns en saklighet som talar mycket starkare än de stora utgjutelserna Det visar sig snart nog att din hemlighet väcker andras nyfikenhet.”

Det syns, konstaterar han, när någon ruvar på en inre glädje. Ja! Det syns på ett samhälle också.

Du behöver inte berätta om allt omedelbart. Du försvinner inte bara för att du inte syns en tid. Du måste inte ta absolut ställning i samma sekund som andra. Du har ingen skyldighet att härma andra eller ta andras sanningar för givna, även om ditt flöde svämmar över.

Du får pröva dig fram, så gott du kan. Var börjar vi första stygnet? Hur kan helheten bli, om vi blickar längre fram? Ingen har rätt att i brådska och aggressivitet avkräva dig följsamhet eller söka skrämma dig bort.

Gensvaret som betyder något, är det som kommer i eftertanke, oberoende och beständighet. Plinget i mobilen, den snabba reaktionen på skärmen, är inget facit. Bli inte scrollandets, uppdaterandets och den ständiga kollens slav, i skräck för stillhet, tystnad och långsamhet.

Och mät inte dina relationer, din status i världen, timme för timme. Maria Wine har skrivit det klokaste rådet av dem alla, åt älskande, men även åt vänner och gemenskaper:

”Ifrågasätt inte/ vem av er som gav mest/ eller vem av er som tog mest/ Vågen är fiende till kärleken – / anlitar du dess balanskonst/ är det inte längre fråga om kärlek/

Låt det givna och det mottagna/ malas samman i vardagens kvarn – / det är genom denna fina sammansmältning/ ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek/ mera kärlek åt ert Liv”

Bli först att kommentera