Likabehandlingsprincipen och Astridgården

Den kommunala likabehandlingsprincipen, det låter väl bra? Att en kommun ska behandla alla medborgare lika oavsett var de bor borde vara en självklarhet, men det är inte enkelt. För tre år sedan drygt försvann kommundelsnämnderna i Umeå kommun och efter att jag själv suttit i en kommundelsnämnd under två mandatperioder hade jag sett både positiva och negativa delar. Att vara nära politiken, lokaldemokratin, lyftes fram men i praktiken var det oftare så att kommundelsnämnden var en remissinstans som endast gav sken av att vara en del av demokratin. I praktiken var det kommunfullmäktige som beslutade. Ett exempel på skillnader var att elever i kommundelarna inte fick datorer i skolan, medan alla elever i centralorten fick det. Å andra sidan fanns det andra lösningar och satsningar i kommundelarna som inte var möjliga eller önskvärda centralt.

När kommundelarna blev på riktigt en del av kommunen (kanske bara på papper) fick de politiska nämnderna betydligt större ansvar. Om du varit socialpolitiker i socialnämnden eller suttit i skolnämnden under många år förändrades ansvaret, det blev så många fler under nämndens beskydd. Tanken var att det inte skulle bli vi och dem (kommundelarna), men det lever kvar. Det kan INTE vara så att den viktiga likställighetsprincipen i Kommunallagen innebär att det är centralortens sätt att tänka och behandla medborgarna som ska vara allenarådande när det visat sig att det fungerar bättre ute i kommundelarna. Det socialdemokratiska styret har varit detsamma i hela kommunen, men i kommundelarna har det funnits en tolerans och öppenhet till andra lösningar över politikgränserna. Hörnefors kommundel är ett sådant exempel.

I Hörnefors öppnade Astridgården 1992, ett privat äldreboende med särskild vårdfilosofi. Nu 25 år senare är det mycket oklart om vad som kommer att hända, avtalet är uppsagt och alla boende uppmanats att byta till annan hemtjänstutförare eller flytta. Allt detta har skett därför att Socialnämnden hösten 2014 beslutade om nytt LOV* avtal för hemtjänstutförare i Umeå kommun mellan 07:00-22:00 och det ska vara likadant för alla över hela kommunen. På nätterna ”vet kommunen bäst” och därför ska ingen annan än kommunen ge vård eller insatser. I beslutet ville S och V kraftigt begränsa hur många timmar hemtjänst en person som väljer annan utförare än kommunen kan få. Dvs om en person hade hemtjänst 29 timmar i veckan hos ett privat hemtjänstföretag och blir sämre med större behov över 30 timmar i veckan blev hon eller han överflyttad till den kommunala hemtjänsten. Detta var ett fullständigt absurt förslag som röstades igenom, men som senare ändrades av de två nya ordföranden i de sociala nämnderna. Ett  intrång i personlig integritet och ett fullständigt underkännande av människors självbestämmande kunde tack och lov undvikas.

Det har blivit svårare och svårare för privata vårdföretag och hemtjänst att klara sig i Umeå kommun i synnerhet samtidigt som den kommunala hemtjänsten går med stora underskott. Att det överhuvudtaget finns de som vill etablera sig i kommunen när de ständigt blir ifrågasatta och arbetas emot är för mig en gåta, men jag är tacksam för dessa entreprenörer som vågar arbeta för en bättre äldreomsorg. Jag är övertygad om att de både vidareutvecklar kommunen och människors medbestämmande. Beslutet att säga upp avtalet med Astridgården är inte politiskt beslutat och nämnden har inte heller sett varken planering eller information om vad som kommer att hända framöver, men visst känner jag oro.

#merLOViomsorgen #värdighetharingenåldersgräns

* LOV-Lagen om valfrihet

Etiketter: , , , ,

4 kommentarer

  1. Ville-Valle

    …hur kan du då gång efter annan försvara den arroganta maktfullkomlighet som präglat S-partiet i Umeå sedan Torsten W Perssons era, eller åtminstone sedan Margot Wikström lämnade över klubban 1995 till Lennart Holmlund…

  2. Patrick Ohlsson

    Jag undviker oftast att lägga mig i, men nu får det faktiskt vara nog!

    För snart tio år sedan valde jag och min fru att lämna Örnsköldsviks kommun för arbeten här uppe i Umeå.

    Umeå är en trevlig stad, lämplig stor och har det mesta man kan önska sig som vi såg det.

    Jag arbetar på ett postorderföretag och min fru inom äldreomsorgen. Båda brinner vi för våra arbeten och har många års erfarenhet inom resp. profession.

    Vi lever ett gott liv 4 mil utanför staden, lever varje dag och älskar verkligen livet, naturen, djuren, familjen och tryggheten som vi har i vårt land, vår kommun, vår stad och vår by.

    I mitt arbete genom åren så har jag alltid hållit hårt på utvecklande ledarskap, engagemang, tydlighet, dialog i stället för monolog och att det alltid finns någon som är ”ansvarig” samt att allt skall ha ett syfte och ett mål.

    Nu till den springande punkten som frustrerar mig oerhört och som jag ser fram mot att få svar på. Vårt ansvar och vår omsorg för våra äldre som slitit i hela sina liv och bidragit till den välfärd och trygghet som vi idag får njuta, vart är den på väg? Blandar man när man tar beslut ihop syfte med mål? Låter man prestige och principer få väga tyngre och gå före en grundläggande målsättning?

    Min älskade hustru har arbetat i hela sitt yrkesverksamma liv inom äldreomsorgen. Inte för att det har varit ett påtvingat arbete på grund av arbetsmarknadssvängningar utan för att hon verkligen vill. Hon värnar om och sätter alltid våra äldre medmänniskor i första rummet med åsikten att oavsett ålder, sjukdomsbild, ekonomisk eller politisk ställning, kön, ursprung, sexuell läggning osv så har alla rätt till moralisk och etisk respekt, integritet och livskvalitet livet igenom.

    Privatägda Astridgården i Hörnefors har funnits i 25 år och fungerat oerhört bra som ett senior/äldreboende där de boende själva valt att ”här vill jag bo”. Där har de fått den gemenskap, den service och den omsorg de haft behov av, dag som natt och på ett föredömligt fungerande sätt.

    För en tid sedan så beslutade Umeå kommun att det var kommunen som skulle äga och ta hand om nattinsatserna där eftersom man anser att LOV (som styr min rätt att själv få välja vem som skall ansvara för min omsorg) inom Umeå kommun inte gäller nattetid. (Vilket tydligen kan skilja mellan olika kommuner..) Detta innebar att trots protester från både Astridgården, personal och även boende med anhöriga så drev man från kommunens sida igenom beslutet.

    För min fru med flera som arbetade där som nattpersonal så blev de övertaliga på Astridgården men erbjöds i stället arbete på Umeå kommuns Solgården i Hörnefors. Arbetet de anställdes för att utföra var nattinsatserna till de boende på Astridgården. (Alltså, i princip samma arbete, samma brukare, samma lokaler.)

    De som arbetade på Astridgården men förlorade sin anställning trivdes mycket bra där. Astridgården trivdes med sin personal och har under detta år gjort allt för att hitta en lösning som gjort att de skulle kunna fortsätta att driva sitt boende och själva ta hand om insatserna dag som natt. När de såg en lösning som skulle vara gångbar så erbjöd de bland annat min fru en återanställning hos dem vilken hon med glädje för boendet och de äldre tackade ja till. Då hon trots en anställningstid om endast sex månader hos Umeå kommun belades med tre månaders uppsägningstid så accepterade hon det och ville inget annat än ge lojalitet till båda parter genom att ställa upp och arbeta åt båda arbetsgivarna under en period, bara för att ingen skulle bli åsidosatt.

    När hon nu har sagt upp sig från kommunen och jobbar sitt första nya pass hos Astridgården så kommer beskedet….Umeå kommun har sagt upp avtalet med Astridgården och i och med det så innebär det troligast att alla anställda där också kommer att sägas upp.

    Jag är inte orolig för oss eller för min fru. Hon kommer att få jobb igen någo

  3. Patrick

    Glöm aldrig bort att det är VI som bestämmer, Inte våra politiker.

    Under snart ett och ett halvt år har jag på mycket nära håll följt ärendet Umeå Kommun/Astridgården. Den sista veckan har jag själv satt mig in i allt på djupet för att försöka skapa mig en opartisk bild av det hela eftersom min inbjudan till lunch inte ännu har besvarats av kommunen, vilken däremot direkt togs emot och tackades ja till av Astridgården. Det jag fortfarande inte förstår är:

    1. Kommunens syfte och mål med deras beslut om att LOV inte skall gälla för nattinsatser.
    2. Varför klarar man inte av att förhandla fram en lösning tillsammans med Astridgården utan att u affekt försöka tvinga fram egna krav. (Jag påstår personligen att det beror på ett dåligt ledarskap i grunden. Skit rinner alltid neråt)

    En smula ironisk del när det gäller att tvinga fram sina egna krav är deras varning till Astridgården. De varnar torsdgen den 31/8 om att säga upp avtalet för ”Allvarliga brister i verksamheten” och att dessa skall vara åtgärdade senast måndag den 4/9. Läser man vidare i varningen så anser Umeå kommun att de allvarliga bristerna i verksamheten gäller SAMVERKAN och SAMARBETE med Umeå kommun (och det handlar enbart om ärendet runt nattinsatserna, inget annat) Men är det inte så att man hänvisar till något som redan har varit?…det går liksom inte att åtgärda. Astridgården får TRE dagar på sig att ”Åtgärda bristerna”. Men allvarligt.
    Hur klarar man av att ÅTGÄRDA brister i något som redan varit? Samverkan och samarbete handlar ju om TVÅ parter som skall komma överens om hur saker och ting skall fungera, eller hur? Hur skall Astridgården kunna lösa det….Särskilt över en helg…på helgerna jobbar ju inga tjänstemän på Umeå kommun?? Nåja åter till grundfrågan som startade det hela…..http://patohls.blogg.se/?tmp=568962

Lämna ett svar till Veronica Kerr Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>