Dagens partiledardebatt kretsade till stor del kring frågan om vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt färgas av sitt och vänsterpartiets kommunistiska förflutna och han och den hårda kärnan av V skulle nog föredra att precis allt sköttes i offentlig regi.  När vi talar om vinster i välfärden  kan vi inte dra gränsen vid det privata utförandet av vårdtjänster eller utbildningstjänster. I runda svängar 70-80 % av en offentlig budget inom skola, sjukvård och omsorg går till löner och arbetsgivaravgifter. Resten går till inköp av varor och tjänster till verksamheten och till lokalkostnader. Engångshandskar, elektricitet, matvaror, datorer, fastighetsskötsel, lokalvård, trygghetslarm, läromedel, flis, tjänstebilar etc etc köps  av företag som (förhoppningsvis) går med vinst. Enligt vänsterns retorik är dessa vinster något som dras från vård, omsorg och undervisning. Vänstern skulle kunna beställa årsredovisningarna från alla tusentals företag som levererar varor och tjänster och på öret räkna ut hur många miljarder alla dessa privata företag ”rånar” elever, sjuka och gamla på. Vinst är ju fult, något hemskt. Vinstförbud för företag som levererar undervisning, vård och omsorg är populistiskt och enfaldigt eftersom det är enkelspårigt och för en ekonom obegripligt. Vi har länder på jorden där inga vinster förekommer överhuvud taget. Prövotiden för denna lära, kommunismen,  är lång, minst 60 år, så det går att dra slutsatser hur det går när allt sker i offentlig regi och privata företag är förbjudna. Nordkorea, vars diktator Kim Il Sung hyllats av visst parti i Sverige, är ett exempel på hur det går. 1951 var levnadsstandarden i Syd- och Nordkorea ganska lika. I dag har Sydkorea en BNP per invånare som är 30 ggr högre än i Nordkorea. Men befolkningen kan ju i sin svält och fattigdom i Nordkorea trösta sig med att inte en kopek av hopsläpade skatter går till privata företags vinster utan varteviga dugg går till verksamheten i skola, vård och omsorg. Frånsett de enorma summor som går till atombomber, interkontinentala raketer, stridsvagnar och granater.

Samhällets uppgift i Sverige är att genom professionell upphandling och kontroll se till att köpt verksamhet bedrivs på bästa sätt. Människor som väljer privata alternativ gör det för att de upplever fördelar. Vi kan välja bilmärke, bilverkstad, frisör, VA-firma, dagligvarubutik, skoaffär, tandläkare och numera på vissa ställen skola och vårdcentral. Det är många tusentals anställda som skulle beröras av förbud mot privata skolor och vårdcentraler. Hundratusentals nöjda elever och brukare skulle beröras.

Ingen försvarar att ett litet antal s k riskkapitalbolag har agerat kortsiktigt och girigt och flyttat vinster till skatteparadis. Ingen försvarar att ett litet antal företag utnyttjat slapp offentlig kontroll och levererat dålig verksamhet. Normalt sett brukar företag som levererar smörja, tålig tandlagning, dåliga cyklar, dålig hårvård, dåliga bilreparationer etc  tappa sina kunder och gå i konkurs och det är ju marknadsekonomins funktionssätt. Men köpare har ett stort ansvar oavsett om en familj väljer bil eller hårklippning. Är det stat-kommun-landsting som köper bör vi skattebetalare förvänta oss att de har anställt kompetent folk som kan göra upphandlingen och sköta kontrollen. Enligt Jan Björklund går det att komma åt de största avarterna när det gäller riskkapitalbolags kortsiktiga girighet.  Det kan beaktas vid upphandlingen.